103%..

Pallen i damklassen. Foto: SWE cycling

Det blev en tuff dag på stigarna kring Skatås dag CK Master anordnade race som dessutom var en deltävling i SWE-Cup. Jag får ofta en viss känsla av nostalgi på dessa stigar, det var precis här jag upplevde min första MTB-tävling som åskådare, en sport som jag då 1997, som nyinflyttad till Göteborg inte hade mycket koll på. Tyckte direkt att det såg riktigt skoj ut. Och på den vägen är det.

Väntade in i det sista att bestämma mig för om jag skulle köra med tanke på infektionen jag drog på mig efter Cyklevasan, men gårdagens rull runt banan kändes ok, så då bestämde jag mig. Var smått chockad över att hela sex varv skulle köras, räknade lätt ut att det skulle bli en lååång tävlingstid. Man hade gott kunnat korta ned det minst ett varv, men nu var det bara att bita i det sura och köra.

Det känns som lyx att kunna cykla till starten och slippa ta bilen. Under provkörning av banan strax innan vårt race, märker jag att dämparen känns väl mjuk. Det visade sig att det knappt var någon luft i den. Fick som tur var låna en gaffelpump och kunde fixa till det. Men det är nog dax för en service på den igen, efter tävlingen var det åter igen lite luft i den och det kändes inte riktigt rätt. 

På startlinjen var vi inte så många, det hade varit kul att få ihop ett större gäng tjejer som kör även på XCO. Funderar på hur detta ska gå till. Jag körde ganska lugnt i starten, men gick upp i ledning efter några kilometer. Kändes bra, men pulsen var hög. På andra varvet skulle jag dricka men upptäckte till förskräckelse att jag tappat min flaska, inte bra  alls, eftersom det var varmt och man inte hinner dricka nämnvärt på första varvet. Så två första varven med bara en mun vätska. Hade som tur var ställt några flaskor i feedzone och fick sen hjälp med langning av Malin i min klubb. Stort tack för det. Min ledning var runt minuten före Linn fram till sista varvet där jag lyckades utöka den till det dubbla. Detta var inte vad jag räknat med, då jag var rejält krispig och illamående de sista två varven och började känna mig lite yr. Sista utförslöpan körde jag riktigt försiktigt, då jag inte ville riskera att göra något fel på grund av snurrigheten. I mål fick jag kyla av mig genom att hälla kallvatten över mig, kände att jag var nära gränsen till vätskebonk, men klarade mig i alla fall in i mål.

Pulsen var som sagt skyhög under loppet, främst på grund av värmen i kombination med förkylningsvilan plus astmaspray som också drar upp pulsen. Som högst var den uppe i 189 slag = 103% av max, så det är dags att ändra inställningarna på klockan igen. Om nån undrar hur det känns när pulsen ligger på max och över 95% så länge, kan jag bara säga att det verkligen känns som kroppen är pressad, ingen jätteskön känsla.

 Det hela är väldigt märkligt, för de senaste 5-6 åren har jag fått höja maxpulsen vid 3 tillfällen. Nu är den 7 slag högre än för sex år sedan och bara 4 slag från maxpulsen jag fick vid ett labtest när jag var 17-18 år. Den ska väl sjunka med åldern? Eller är det så att det tar 20 år att lära sig att ta i ordentligt?     

Det var i alla fall ett grymt pris jag fick, en George Cloon... nej, jag menar Nespressobryggare! (snacka om lyckad reklam). Ni som känner mig vet hur mycket jag gillar kaffe, men inte så att jag bäljar i mig massor och vilket kaffe som helst. Jag dricker oftast max 2 kaffe om dagen och då ska det helst vara finkaffe. Bor man i Linnéstan är det enkelt att slinka ned på gatan och få bra kaffe, men det blir onödigt dyrt. Så tack CK Master, det kom till helt rätt person

Imorgon är det criterium i Skatås, betydligt kortare bara ca 30 minuter. Hoppas man orkar det med. 

Avslutningsvis vill jag passa på att visa min nya favoritbil, det stod på Linnégatan igår och orsakade många skratt och leenden. Måste vara världens minsta bil med registreringsskylt. En sån vill jag ha! Visst är den fin: