Skit.

Det blev ett riktigt bottennapp till race i dag för min del, årets sämsta skulle jag kunna påstå.
Är riktigt besviken och ledsen. För jag ville och trodde verkligen att jag skulle kunna få till det bättre än så här.

Förutsättningarna för ett det skulle kunna bli ett riktigt bra race fanns verkligen. Banan passade mig ganska bra med de två långa backarna. Med lördagmorgonens störtskur blev den sådär lagom tungkört och småhalt på gräspartierna som jag brukar gilla. Även startpositionen var bättre än vanligt, eftersom det var färre startande än normalt (mycket på grund av OS).
Starten blev helt ok, även om jag fick slita som ett djur. Lyckades även undvika hamna i några andra cyklisters krasch. I första klättringen kändes det att benen inte var toppen men det gick ändå hyfsat. Men sen, på första stigpartiet tvingades jag tvärbromsa för en vurpande cyklist, blir påkörd bakifrån och kraschar själv. Inget allvarligt, men efter det är det som om ingenting, absolut ingenting fungerar längre.
Allt flyt är försvann och jag blev stel som en pinne på cykeln. Partier som jag vanligen brukar köra utan problem gick inte cykla. Jag studsade över stenar och fastnade på de mest otänkbara ställen. I de långa klättringarna, vilket vanligen är min starka sida, kändes det som om jag släpade på 200 kg. Cyklister som jag vanligen brukar cykla jämt med, eller bättre än, swishade förbi mig och jag kunde inte hänga på. Det var som om det låst sig totalt i både kroppen och hjärnan.

Vet inte om förra veckans vurpa där jag slog huvudet kan påverka, tyckte inte den var så allvarlig, men kroppen kanske tycker det? Jag är ganska bra att ignorera smärta och sådant som inte känns bra.
Den höga höjden kan ju ha påverkat en del, men inte i proportion till hur dåligt jag körde.
Sist jag kände så här hade jag järnbrist, så det kanske kan vara läge för ett blodprov när jag kommer hem.

Jag bröt i alla fall inte och lyckades i alla fall komma med på Red Bull TV, när jag blev varvad av vinnande Gunn-Ritha.