Dagen efter..

Foto: Jahn Ekman

Idag har det varit en tröttingsdag för min del. Det blev en skön seger på SM i Cyclocross igår så det gör inte så mycket. Sedan tidigare har jag två silver i disciplinen och CX-säsongen har verkligen börjat bra med två segrar och en andra plats i cupen, så det är klart att mina förväntningar var höga. 

Jag har räknat lite snabbt och kommit fram till att jag totalt har ca 13 SM-silver i CX och olika discipliner av XC. Det kan vara ett  mer eller ett mindre, det är inte det som är grejen här, utan att jag varit förföljd av silver. Näst bäst. The first loser.  Så mycket sämre än att vara bäst. Visserligen har jag tre SM- guld sen innan också, men då i tempo och maraton, discipliner som inte ses som lika fina och prestigefulla av cykelförståsigpåarna. Hade jag fått bestämma, hade de varit lika mycket värda som alla andra SM-tecken, det är väl själva grejen med att ge en disciplin SM-status? (ok, tempot tas bort till 2012 till förmån för Sprint och det är ju helrätt tycker jag), men nu bestämmer inte jag och då får det väl vara som det är. Nog om det, jag har ofta varit 2:a och kanske är det detta som sporrat mig under åren. Att det alltid funnits de som är bättre.      

Det var upplagt för en spännande tävling i söndags, eftersom det varit jämt i damklassen på cuptävlingarna innan SM och många som kunde visa framfötterna. Det var en hård och ganska slagig bana på mestadels gräs, med kurvor som blivit rätt hala efter herrarnas lopp.

För min del blev det rätt hektiskt innan start, vet inte varför, jag borde ju veta hur jag ska göra efter alla tävlingar. Jag blev lite arg när jag inte fick av mig mina skoskydd  två minuter innan upprop till start och fick ta hjälp av Markus och sedan rusa till startlinjen.

Som väntat blev det full fart från start och jag gjorde allt för att hänga med startsnabba Kajsa Snihs och Angelica Edvardsson. De fick en liten lucka ett tag, men jag lyckades täppa till den. En bit in på varvet försöker jag dra på lite i ett motlut och går upp i ledning. Det var ingen direkt genomtänkt taktik, utan mer ett test för att se vad som hände. Kajsa hängde på, men efter ett tag fick jag en lucka på ett par sekunder som jag sedan utvidgade successivt. Det är mycket som kan hända på ett CX-lopp, en krasch eller en punktering kan göra att man förlorar en ganska säker ledning, så man kan aldrig vara för säker, även om man tycker att man har läget under kontroll. Eftersom det var halt i kurvorna försökte jag ta det lugnt där och dra på i de mer tungkörda partierna. Var tydligen en bra taktik, eftersom jag ofta är stark när det går tungt. I mål var jag ca 45 sekunder före tvåan Kajsa, och det var  riktigt gott att  korsa mållinjen som första dam. 

Det är konstigt, ofta när man vinner eller kör bra, känns det inte som det går särskilt fort. Jag har varit med om den känslan i en del lopp som gått bra tidigare. Oftast tycker man dock att det går vansinnigt fort, man får slita som ett djur för att överhuvudtaget kunna hänga med någorlunda. Härliga kontraster.

Hoppas kunna inviga min mästartröja snart och hoppas kunna starta i något internationellt lopp med den. Jag vet att jag behöver bli bättre på i princip alla moment i cyclocross för att kunna hävda mig internationellt, men man får ju börja någonstans.     

Vill passa på att ge Åstorp CK och banläggaren Benny Andersson en eloge för en fin bana och ett bra arrangemang. Det hade varit spännande att se Benny få gå loss på något bra område för XC-tävlingar och se vad det skulle bli för bana. Förmodligen fantastiskt.