Lida Loop -Lidande och glädje.

Det blev en 5:e plats på Lida Loop i helgen. Jag hade hoppas på lite bättre, men andningen satte stopp för det genom att börja låta som en blåsbälg så fort jag skulle trycka på. Fast för min del har det vilat en annan slags förbannelse över Lida Loop. De tre sista gångerna jag har kört har jag nämligen lyckats få punktering, och då inte på något av de steniga ställena, utan på de enkla grusvägarna. Så mål nr 1 var att komma i mål utan punktering. Dagen innan tävlingen körde jag omkring på tävlingsområdet -och fick givetvis punktering!! Jag tänkte att det här börjar ju bra. Jag klarade mig dock under tävlingen, även om jag faktiskt var tvungen att kolla ifall luften hölls sig i däcket några gånger. 

Det gick som sagt inte så fort som det borde för min del, men jag hade bra flyt i skogen och njöt av de fina stigarna. Jag blir mer och mer nöjd med min nya CUBE-ram och FOX-gaffel. Det var annorlunda i början, men nu börjar jag hitta in i flytet och lita på materialet. På grusvägarna var det däremot lida som gällde och fokus på att hålla andningen lugn. Störst var problemen första 15 km då kroppen inte fungerade alls och jag inte lyckades ta en enda rulle tror jag.  Körde mestadels själv, vilket givetvis gav lägre fart än vad som behövdes.

Redan förra helgen hade jag känning av astman, och även på träningstävlingen i veckan, så det var väl inte helt oväntat, men jag fick stundvis ändå lite småpanik. Men jag vet att det kan bli så ibland och så kan besvären plötsligt bli mycket bättre. För min del påverkar saker som hur utvilad jag är, om luften är torr eller om det är åska i luften (kvavt väder) liksom även dofter av olika slag. Så särskilt utvilad har jag inte varit efter danmarksresan, så det är nog den troligaste orsaken.     

Mackan tyckte det var en utmärkt idé att parkera PÅ banan.

Killarna, efter den sedvanliga hävdningsturen. Vem knäckte vem?

Jag är givetvis lite sur för det där med andningen, men ska jag vara ärlig är jag också glad för att helgen innebar en massa roliga möten av olika slag. Dels med sponsorer, varav någon  jag tidigare bara haft kontakt med på mail och telefon innan. Att ses på riktigt är ju alltid lite bättre, trots facbook, mail mm. Sedan alla cyklister och Niclas, min gamla tränare, som alltid har mycket klokt- och även oklokt att säga.
Sist men inte minst, det roligaste av allt, jag fikade med en tjej jag känt sen lekisålder, gått i samma klass och umgåtts mycket med från då och fram till 9:an. Vi hade inte setts på säkert 15-20 år, men lyckats få kontakt på facebook. Det är intressant det där med människor, vissa människor träffar man väldigt sällan, men det är ändå som om det bara är att ta "upp tråden" igen, medan andra kan vara ens främling bara efter några veckor. Vissa människor har samma intressen och livssituation som en själv, men har ändå inget att prata om, medan andra lever ett liv helt olikt ens eget, men samtalsämnena tycks vara outtömliga. Det blev en liten nostalgitripp i alla fall och inte kändes det som om alla de där åren förflutit. Hoppas vi kan ses igen och att vi inte hunnit bli 50 då.

Denna vecka blir det fokus på Jobb och att ta hand om kroppen så att den återhämtar sig. Förra veckan fick jag dessutom veta att jag har en inflammerad slemsäck i axeln som behöver en voltarenkur och rehabträning. Viltaren kanske inte är det bästa för kroppen, min mage har redan ballat ur, men det är ju bättre att ta det nu än i juli. På söndag blir det troligen start i ett UCI-race i Norge, tanken var först att köra ett både på lördagen och söndagen, men jag jobbar på lördagen, så det får räcka med ett, och det är nog inte kroppstackarn ledsen för.