Att vara nöjd men ändå inte nöjd..

Teamwork: Team Kalas visar hur man sköter om varandra i ett team.

Bildbeviset: Emmy dricker faktiskt kaffe!!!

Uppställning: Matthias, Ann och Mange. 

Hemma i Göteborg igen, möttes av snö blandat med regn kommandes på tvären utanför flygplatsen vid min ankomst. Vintern och våren slåss om vem som ska ha makten, precis som varje år. Lite tråkigt att vintern aldrig tycks fatta att han alltid kommer att förlora till sist, så att kampen blir onödigt lång.

Det blev till slut en 8:e plats i Sunshine Cup. För min del en fullt godkänd placering. Det som stör mig är att den kunde ha blivit bättre, kanske en topp 5 placering, om inte den där pedalen valt att plötsligt ge upp under etapploppet. Så därför är jag nöjd, för jag gjort mitt bästa, men ändå inte nöjd. Så är det ofta. Jag har analyserat och funderat över vad jag hade kunnat göra för att det inte skulle hända, och dragit slutsatsen att det handlat om ren otur, då pedalerna var i princip nya. Liknande känsla har jag efter sista tävlingen, jag blev 11:a vilket är helt ok med tanke på de cyklister som var före mig, men jag hade häng på en placering bland de 10 bästa, men orkade inte riktigt på slutet. En 9:e eller 10:e plats hade känts så mycket bättre, även om det inte påverkat slutresultatet i cupen.

Jag tycker att det var  en mycket givande tid på lägret, men nu när jag är hemma känner jag mig frustrerad. Min kapacitet som cyklist är bra, men kan bli ännu bättre på flera olika plan. Ett par minuters snabbare körning från min sida skulle kunna ge riktigt bra placeringar på liknande lopp, och för att komma dit behöver jag utsättas det motståndet och de bantyperna i princip varje helg.
Så till frustrationen: Min motivation är på topp, jag vet vad jag behöver göra, och vill göra det, men kan inte göra det,  eftersom mina ekonomiska resurser är begränsade.
Varje gång jag är ute och kör lopp utomlands, känner jag att det är det här jag vill göra, det känns helrätt. När jag kommer hem blir jag lite ledsen när jag inser att det inte är möjligt utan att gå i konkurs. Det kanske är dumt att ge sig själv smak på det roliga? Man kanske ska låta bli att ens utsätta sig för det, eftersom man ju verkar skapa någon form av beroende? Fast alternativet hade ju varit att sitta hemma och vara bitter och sakna det man älskar att hålla på med och det hade ju inte varit bättre,  så målet framöver blir att njuta så mycket som möjligt av de lopp som blir av istället och försöka prestera så bra som möjligt. Många cyklister på min nivå är ju i liknande situation.

Andra roliga grejer från lägret: Det måste ha blivit något slags rekord i punktering och mekaniska haverier för oss svenskar, minst en var uppe i tvåsifftigt antal punkteringar och enligt den lokale cykelhandlaren var det vi som köpt upp alla öns slangar... Själv råkade jag inte ut för en enda punktering, vilket man, beroende på vem man är, kan tolka på olika sätt. Antingen att jag kör så mjukt och följsamt över de vassa stenarna och därför klarar mig, eller att jag kör för sakta och försiktigt. Jag tror att det är en kombi av båda tillsammans med att jag kör med stansade i däck istället för slang. Slang är sååå 2004!!

En annan fin historia är när vi skulle åka hem och mitt pass var puts väck försvunnet. Jag letade överallt, flera gånger utan resultat. Vi ringde till svenska konsulatet i Nicosia och de trodde att det skulle bli svårt att komma hem utan pass, men vi var välkomna dit och göra ett nytt för 170 euro. Fredrik och jag var precis i färd till att åka, då jag envisades med att ta ett varv till i lägenheten. Jag ringde också Mackan. Mackan har en förmåga att alltid veta var jag lägger mina saker, och så också denna gång. Han bad mig titta i cykelväskan och jag gjorde det motvilligt, för DÄR kunde det ju inte vara. Men i cykelväskan inkilad i en låda innehållande en trasig lockout, låg det förbaskade passet! På frågan om hur det hamnat där har jag inga kommentarer. Överhuvudtaget.

Så hem kom jag i alla fall!