Hemma från Fiuggi.

Hemma igen i Götet. Ungefär lika kallt som i Italien. Eftersom vi hade lång väntetid i Munchen hann vi med et snabbt besök i Munchen och det (tydligen) berömda cafét Luitpold i centum. Åt en apfelstrudel som var lika stor som en mindre lunch. Sen tillbaka till flygplatsen och hem.

Foto: Roberto Terrinoni

Racet i Fiuggi blev ett minne för livet, inte för att det gick bra, men det var nog det halaste underlaget någonsin på en cyclocrossbana. Det som dagen innan var cykelbart, i alla fall med lite möda och tur, var omöjligt dagen efter. Leran hade som jag fuktat, fryst över natten till hård spårig lera för att sedan tina upp i det övre lagret under dagen. Det var egentligen inte särskilt långa partier som var "löp-partier" för att vara en internationell CX-bana, det var bara det att det inte gick att gå/springa dessa partier heller. Det blev en halkfest utan dess like. Väldigt synd på en annars fin bana, de hade behövt tänka till lite på hur de lade skogspartierna. Publiken var dock fantastisk, tack för allt hejande!

Kolla gärna Mackans film från herreliten. Detta är de bästa  cross cyklisterna i världen som försöker ta sig fram. Då kan ni ju förstå hur det var för oss andra. Frågade Eva Lechner efter tävlingen om hon hade några speciellt långa dobbar under skorna för att få grepp, men hon körde med helt vanliga, som jag själv och jag hade då inget grepp under skorna.

Hur som helst fick en hyfsat bra start på loppet och låg någonstans runt 25:e plats på första varvet. Många ramlar här och där och det går att plocka placeringar om man kan hålla sig på benen.
Precis efter depån händer dock något (igen!!!). Kedjan hoppar plötsligt. Det tar ett tag innan jag märker vad som hänt, så jag försöker trampa. Kedjan trasslar in sig i växeln. Får stanna och trassla ut, vilket tar ett tag. När jag slutligen kommer iväg efter något som känns som en evighet, är jag helt sist i fältet. Börjar jaga och kommer ikapp några cyklister men sen ligger jag liksom i något dödläge. Jagar och jagar och är nästan i kapp men inte riktigt och så vidare. De omotiverade tankarna tar överhanden i mitt huvud till slut. Vem bryr sig egentligen om resultatet? Den här tävlingen räknas ändå inte. Det spelar ingen roll osv. Vad är det för idé med att kämpa egentligen? Med de tankarna går det ju inte att räjsa särskilt fort, och jag blir för första gången på flera år avplockad från en cyclocrosstävling. Kände mig helt tom. Ingen bryr sig ändå, varför ska då jag bry mig, liksom. Det är inte ofta jag tänker så, är oftast supertaggad och vill tävla hela tiden och går oftast all in på tävlingarna. Oftast blir jag extremt sporrad när jag är i underläge, men nu blev det liksom för mycket.

När det är för mycket.. 

Hatar att skylla på saker, mer än mig själv, men det känns som om någon sitter där uppe någonstans och flinar och försöker göra mitt cyclocrossliv så besvärligt som möjligt.
Mest skrattar hen nog åt att jag missade VM med 0-poäng. Japp, 0 poäng... Deadline för rankingen var den 10/1 enligt UCI, vilket jag kände till, men missat att scf hade samma datum. Tänkte att de kanske hade länge, hade förhoppningar. Hamnade på 51:a plats med samma poäng som den med 50. Om man jämför med andra på rankingen som har samma poäng är det till synes ingen logik i vem som hamnar överst, vissa i rankingen med vinster i "bättre" lopp hamnar ändå under än någon med vinst i lägre klassificerade lopp. Till synes verkar det vara slumpen som avgör vem av dem med samma poäng som hamnar överst. Mysko. Regler är regler det förstår jag och det är inget jag kan påverka. Denna gång ramlade jag på upploppet, vilket känns trist så klart. Vad som är desto tristare är att man från scf:s sida inte ens bemödar sig att svara när jag skriver och påpekar att jag har samma poäng som 50:an. Ett icke svar är i och för sig också ett svar, som egentligen säger mer än ett ordentligt svar. Det är bara 100 gånger mer ignorant. Men jag fattar vinken, jag är inte dum.

Tänker att jag har i alla fall försökt, men misslyckats och det är ju bättre i alla lägen, än att aldrig ens försöka. Många försöker inte ens, men är ofta inte sena med att kritisera andras försök. Det gäller att stå på sig.