Lerigt värre på Världscupen i Namur!

22:a plats blev det i världscupen i Namur i dag. En tuff, kuperad bana på bitvis väldigt lerigt underlag.
Under träningen dagen innan insåg jag att det skulle bli ett tufft race. Det var halt och lerigt och utförslöporna var brantare än normalt, lika så klättringarna. Värst var stigningen innan den brantaste utförsslänten, där fick man nästan ta tag i staketet för att komma upp, för att sedan snabbt kunna komma i pedalerna och köra ut för den branta slänten, helst utan att slå ihjäl sig. När man väl kom ned för slänten, var direkt in i djup, spårig lera. Sen gick det över till skråparti och det gick snabbast om man sparkade sig fram, med ena foten i pedalen och andra foten sparkandes. Nej, det kändes allt annat än bra under träningen, men den känslan ska man ju aldrig lita på. När jag började tänka att jag skulle köra som om jag körde mountainbike ut för branterna gick det bättre. Det var den känslan jag försökte ha under loppet sen.

Vi startade i ymnig snöfall, fick lite regn under loppet och avslutade i sol. Den här gången kunde jag ta mig fram bättre i fältet efter starten. Jag hade från början bestämt mig för att ta mig fram och då gick det bättre. Att starten var uppför bidrog till att göra det ännu lite bättre. Låg runt 20:e under större delen av loppet, som bäst var jag uppe på 18:e. Tyckte det gick bra utför och på de leriga partierna, jag hade riktigt bra flyt. På sista varvet tokdog jag dock i sista långa springbacken och tappade två placeringar till 22:e. Jag var helt full av mjölksyra och kunde inte öka farten, då det var inte mer än rätt. Men det blev ändå det bästa resultatet hittills i internationella cyclocrosssammanhang och tidsmässigt var jag mycket bättre med den här gången. Med lite putsning av formen kan det nog bli riktigt bra!

Kanske var det leran som passade särskilt bra för mig idag, eller så var det det faktum att tävlingen gick på Vallonsk mark. Jag är ju själv av Vallonsläkt, förvisso långt, långt tillbaka, men ändå. En vallon gillar väl att tävla i sitt "hemland".

Mackan agerade depåpersonal för både mig och Mange och visade stor talang för detta. Utan honom hade det varit svårt. Slagsmål om cykeltvättarna och ruffliga fransmän klarade han av att styra upp galant.
Mange hade en tuff dag, men slet på bra och slutade till slut på 46:e plats. Det lönar sig ofta att slita, han plockade en hel del på slutet.

När vi väl kom hem till huset igen, var det en hel del tvätt som behövdes styras upp, vilket tog tid. Till slut han vi också duscha själva, det var kallvatten i duschen på tävlingen redan när damerna körde så både Mange och jag körde den belgiska varianten, dvs. man trokar av sig med en handduk och drar på sig trorra, rena kläder. I morgon blir det cykelvård innan vi drar till Holland för nästa race.

Tyvärr kan jag inte lägga upp några bilder, eftersom vi har ett sovande internet här..