Packa upp, packa om. Next stop is Istanbul!

Jag kom ju hem från Houffalize i måndags och tanken var att jag skulle vara med som ledare på Enervits Cykelvasaläger i Torsby det här veckoslutet. Men kläderna får ta vägen genom tvättmaskinen och sedan glida åter ned i väskan igen. För i morgon drar Jag tillsammans med Ann Berglund och med den forne elitcyklisten Anders Ljungberg som ledare till Istanbul! Vi ska där köra en C1-tävling och förhoppningsvis plocka en hel hög med UCI-poäng till Sverige. För det är just det som är resans främsta syfte, att förbättra Sveriges Nationsranking.

Jag vet inte mycket mer om tävlingen än att den går strax utanför Istanbul och att den är väldigt backig. Har försökt söka info om tävlingen på Turkiska cykelförbundets hemsida, men det är ju av naturliga skäl lite svårt att hitta där.

Man hade väl förväntat sig att det skulle vara stekande varmt borta i Turkiet, men det ser tyvärr ut som om det kommer att bli ca 10 grader och regn. Så ni som är kvar i Sverige kommer att få det bättre och varmare än oss. 

För utom cykling har jag i veckan påbörjat en ny bild och nedan ser ni en detalj. Det kommer att dröja innan den är klar, men jag tror att det kommer att bli bra till slut. Tramsigt o töntigt såklart, men bra.

Punka och 19:e plats i Houffalize.

Här kommer en kort rapport från dagens race i Houffalize.
Det blev en ok början och ett dåligt slut kan man säga. Men jag är ändå  mycket tacksam för att jag fick hjälp och support, inte av ett utan av TVÅ team, det ena var Alexandras Team Rothaus-Poisonbikes som glatt langade vätska till mig och det andra var Team Scott -Goman som lånade ut ett friskt hjul till mig bara sådär. Personer som dem är verkligen guld värt att känna när man är ute och tävlar ensam, det är inte alla som kan tänka sig att langa åt eller hjälp en potentiell konkurrent!

Jag fick en ganska fin start uppför den branta startloopen, även om benen inte kändes riktigt kanon. Första varvet var riktigt slitigt och jag var lite rädd att starten tagit musten ur mig. Efter ett tag kändes det dock bättre och jag hade bättre varvtid på andra varvet än på första, trots att jag fick hoppa av och fixa lite med kedjan som inte ville lyda mina växlingar. Låg runt en 17:e plats och hade Alexandra strax framför mig, som hade en tung dag. På mitten av tredje varvet försökte jag väja för en tjej i U23-klassen som vurpade strax framför mig i ett av de tekniska partierna, tog ett annat spår och fick istället genomslag och punktering, så det blev att springa en lång bit upp till den tekniska zonen, hade tänkt att lägga i en slang då hålet var för stort för skum, men där stod oväntat en Scott-Gomanmekaniker med ett hjul som han tillslut fick på. Vid det här laget hade jag tappat en massa tid, så fokus fick bli att ta sig i mål och föröka plocka så åtminstone några UCI-poäng. Det visade sig att kassetten på nya hjulet synkade ännu sämre än min egen och kedjan kilade in sig utanför kasetten bak och mellan ramen och lilla drevet fram och var riktigt svåra att få loss. Det var just vid detta tillfälle det hördes en hel del ord som inte kan skrivas här från mig. Tur att belgarna inte förstår svenska, fast jag tror att det slank ut lite engelska ord också... Nåväl, jag lyckades ta mig i mål tillslut, även om sista varvet var riktigt misär. Det visade sig att jag "bara" tappat två placeringar eftersom startfältet blev så utspritt på sista varvet. Så en 19:e plats och ändå några viktiga rankingpoäng trots det struliga på vägen. Ett bevis på att det ofta lönar sig att inte ge upp, särskilt på sådana här krävande banor.

Som tur är brukar jag inte punktera så ofta, men en nackdel med det är också att man blir rätt ställd när det väl händer. Man har ingen riktig plan, särskilt inte på ett XC-lopp, då det finns en teknisk zon plus att man oftast har med sig kolsyrepatron eller punkteringskum.

Nu sitter jag på ett lite inrökt hotellrum utanför Hamburg och har ungefär halva vägen till Götet avklarad. Hoppas kunna sova trots rököukten, jag är extremt känslig och känner stort obehag då jag utsätts för denna lukt och mina luftrör är väl inte heller jättenöjda, men jag har varit med om värre!

Laddar för race!

Belgien i finväder är inte så dumt i alla fall...

Imorgon är det så dags för det klassiska XC-loppet i Houffalize. En bana med tuffa, branta klättringar och lite småkluriga utförskörningar. Till i år har de ändrat banan ytterligare och lagt till nya branta stigar uppför och ett lite trixigt utförsparti. Personligen tycker jag att banans karaktär är mer fysiskt krävande än förra året, främst på grund av alla branta partier uppför. Det är inte så att man kan hålla igen lite i backarna, för då riskerar man att inte komma upp. Man måste gå på för fullt, vilket självklart kommer ta ut sin rätt efter ett tag. Själv är jag glad att jag har en 26-klinga som minsta drev fram.

I år är det ingen världscupstävling, men väl kategorin under, HC, en snabb titt på startlistan visar en massa cyklister ur världseliten både på dam- och herrisdan. Helt klart blir det tuffaste motståndet hittills i år för min del. Jag minns när jag körde hör första gången. Det var min andra internationella tävling någonsin och var chockad. Chockad över hur krävande banan var och hur svårt och brant det var utför. Och hur fort alla körde. Idag upplever jag banan inte alls lika svår utför, så jag har uppenbart lärt mig en del i alla fall. Jobbig är den dock fortfarande och fort kör en del. Vansinnigt fort till och med. 

Förutom träning hann jag även med en fika med Alexandra Engen och hennes teamkamrater, trevligt. All heder till Alex, som fixat så att hennes team langar vätska till mig på tävlingen.

Beligen är annars verkligen ett lustigt land, här finns mycket kontraster och det verkar inte kunna vara ”lagom”. Är det tillexempel fint väder i Ardennerna så är det fantastiskt vackert och jättehärligt, blir det däremot dåligt väder, blir det verkligen dåligt, ruggigt, blött och skitkallt, så man knappt vågar sig ut. Inte bara så där lite dåligt som det ofta är i Sverige. Mtb-banorna är antingen snustorra eller hur leriga som helst, inget mellanting finns. När det gäller mat och dryck så är den oftast väldigt, väldigt onyttig. Man äter pommes frites, men nöjer sig inte med det, utan häller glatt majonäs över som om möjligt är ännu fetare än pommes frites. Man får pommes till det mesta i matväg, även sallad och pizza. Beställer man en Cappucino på café, får man inte den normala italienska varianten, utan 50% kaffe och 50% vispad grädde. Rent språkmässigt talar man antingen flamländska och samtidigt riktigt bra engelska eller franska och inte ett ord engelska.

Vissa städer är otroligt nedgångna, med fullt av obebodda kråkslott, (tex Verviers), medan andra städer är hur fräscha som helst, (tex Hasslet).

När det gäller cykling så är Belgarna för det mesta helt fixerade och heltokiga i sporten och springer omkring med idoltröjor och banderoller, eller så bryr de sig inte. Öl gillar de också och dricker det oavsett om det är cykeltävling eller inte. Eller ok, att det råkar vara cykeltävling ser de som en fin ursäkt för att dricka några öl extra.

Trots alla konstigheter gillar jag Belgien och Belgarna, just för att det är så, ja, vad ska man säga, Belgien helt enkelt.

Avslutar med två bilder från grannens struts. 

utan huvud...

med huvud...

Från botten till toppen i Ardennerna!

Festen är slut. Eller börjar den nu??

Det blev en tämligen smärtfri resa från Holland till Belgien, då det bara var 20 mils bilfärd. På vägen lämnade jag av Markus på flygplatsen i Charloai och fortsatte till Ardennerna själv. Då jag anlände mycket tidigare än jag bestämt med hyresvärden, tänkte jag att jag skulle vara smart och handla och ta ut pengar under tiden. Jag drog till samhället Trois-Points och blev ganska förvåndad då mitt VISA-kort inte fungerade i i någon av de bankomater som fanns där. Det visade sig att kortet blivit avmagnetiserat, vilket är konstigt, då jag tog ut pengar i Holland och sedan har det legat i fickan. Det blev till att handla kontant för de pengar jag hade, ca 20 euro. Räckte i alla fall till lite pasta och yoghurt, men det blev en ransonhandling. 

Så vad gör man då med ett icke fungerande kort och 8 euro i kontanter i en del av världen där de i princip bara pratar franska och inte direkt är kända för att vara smidiga? Det bästa och billigaste alternativet var ju att föra över pengar till någon annan svensk cyklists konto som sedan fick ta ut dem, men de skulle anlända först på fredagen och jag kände att det vore skönt att få ordning på det innan dess. 

Hemifrån tipsade de om en tjänst där man kan föra över pengar som sedan hämtas ut från en av företagets agenter. 

Efter lite strul och dålig uppkoppling på ett av Houffalizes hotell lyckades jag göra en överföring till mig själv och letade upp närmaste kontor i La Roche. Kassören såg något förvånad och skeptiskt ut då han såg att sändare och mottagare var samma person, men jag förklarade glatt på egenkomponerad tysk -franska att : ”le carte ist kaputt” och han nickade förstående och betalade ut pengarna. Lycklig skuttade jag iväg och kompletterade gårdagens mathandling med lite godare grejer. Måste säga att denna tjänst är guld värd om man får problem, även om de tar en saftig avgift för varje transaktion.

Mitt boende ligger ca 25 km från Houffalize och är ett litet uthus. Det har en märklig planlösning då duschen är placerad i köket, kylskåpet i vardagsrummet och toaletten i garaget. Men allt finns och fungerar, även om möblerna är fula och det var relativt billigt. Idag blev lyckan total då jag upptäckte att det fanns ett öppet nätverk som man kunde fulnäta på. Man får sitta intryckt i ena hörnet av huset, och det går tidvis ganska långsamt, men det funkar.

Det är roligt att upptäcka hur kraven ändras när man är ute och flänger så här, saker som är självklara hemma blir till fantastisk lyx. Jag är van att resa och bo enkelt och har inga som helst problem med det, bara det är rent och finns varmvatten. Hade jag valt lyxboenden under mina resor hade det inte blivit många tävlingar körda. 

Ikväll känner jag mig som en lyxlirare, som har god mat, en fin Bordeaux, slipper frysa och faktiskt kan surfa lite också i ett hörn!  

I morgon blir det provkörning av banan i Houffalize och jag tänker även unna mig lite finfika, nu när jag har kontanter!

8:a på Rabobank-Paasbike

Det blev en 8:e plats på dagens supersnabba race i Holland. En placering som kunde blivit både bättre och sämre då det var små marginaler uppåt och nedåt i resultatlistan. Det var som vanligt ett stort startfält i damklassen, det är det oftast i Holländska och Belgiska tävlingar. Det finns gott om cyklister som är snabba här och särskilt snabba är de på de typiskt Holländska banorna, som är platta med mycket igångdrag och kurvor. 

Jämfört med förra tävlingen, då jag inte riktigt kom iväg i starten fick jag en mycket bra start den här gången och låg i ledning första varvet. Tyckte det var lika bra att testa gå hårt på när benen svarade och testa dem, väl medveten om risken att krokna totalt. Vissa dagar kan man bara inte hejda sig. Jag blev väl lite väl ivrig och vurpade i en tvär kurva som jag kom in för snabbt i, blev omkörd och tappade en del flyt. Det tog ett tag att komma tillbaka igen och jag fick även betala för tokstarten i form av halvsura ben. Körde ändå rätt jämna varvtider och lyckades hålla undan de två jagande tjejerna strax efter mig. Blev verkligen trött av alla igångdrag och plattkörning, inte min starkaste sida då jag gillar mer kuperade och tungkörda banor, men jag lär mig. Jag är mest nöjd över att jag kunde och vågade köra som jag gjorde i starten. Det var en fin genomkörare inför nästa helgs tävling i klassiska Houffalize, där är det backar så det räcker och blir över! 

För övrigt är det mest fascinerande här att alla, precis alla cyklar i det här landet. Och då menar jag inte tränings/tävlingscykla (vilket de iofs också gör mycket) utan vardagscyklar. Man cyklar dit man ska oavsett om det är till puben, till jobbet eller till vännerna. Ensam eller i grupp. Gamla och unga. Dessutom har alla grym koll cyklandet, de cyklar snabbt och säkert, även de mest otränade. Cykling är livstil här på ett helt annat sätt än hemma och dessutom ser man knappt något av det nörderi vi har hemma, med fixies, singlespeed och smala styren som är livsfarliga. Vardagscykeln här ska ha brett "gammaldags" styre, bred sadel, innanpåliggande växlar, pakethållare och fotbroms. En klar uppdelning mellan vad som är träningscykel och vad som är vardagscykel. 

Förutom Cykla gillar holländare och belgare tivoli och marknader, kanske för att det är en anledning att dricka öl och äta pommes med majjo. Idag var det i alla fall marknad utanför hotellet, så det blev inte mycket sömn natten innan racet eftersom alla knallar anlände kl 5 på morgonen för att sätta upp sina grejor. När jag kom hem efter racet gick det inte att komma fram till Hotellet eftersom man hade utomhus DJ och alla dansade på gatan och var görfulla. När de slutligen raglade och cyklade hem var gatan full av plastglas och tomma pommesaskar. Fast jag unnar dem det givetvis, de som cyklar så mycket!

I morgon avfärd till Beligen.

Nydäckad!

Häromdagen anlände en låda däck från Skeppshult,  innehållandes ett gäng Schwalbedäck med tillbehör. Skeppshult hjälpte mig med grymma tubdäck i samband med CX-VM i januari och kunde glädjande nog tänka sig att hjälpa till med lite däck för mountainbike också. Jag valde att testa kombinationen Nobby Nic 2,25 fram och Racing Ralph 2,1 bak. Tror att det blir en höjdare till de två kommande racen i Holland och Belgien. Nu är det i princip bara den nya CUBE-cykeln som ska dyka upp så har jag alla grejer för säsongen.

   Nu är Mackan och jag på plats i Nederländska Drunen, ca 3 km från måndagens tävlingsområde. På vägen dit rastade vi två nätter hos mor och far på Österlen och han till och med det obligatoriska besöket hos Rolf Ahlberg på ÖSKG:S konstrunda. Jag gick under några somrar på målarkurs hos Rolf och sedan dess är vi vänner. Det finns få personer som kan ge en sånt självförtroende som han i alla fall när det gäller måleri. Han brukar säga att jag är galen, men det gör inget, för det jag målar blir ju bra i alla fall. Till slut. När jag får råd ska jag köpa en av hans oljemålningar, men de börjar bli dyra nu så det tar nog ett tag...

Åter till Nederländerna, här är supervarmt, över 25 grader innan solen gick ned. Det blir tuff värme om det fortsätter så här. Som tur fick jag med mig Enervits magnesium dryck, tror den kommer bli kanon i värmen. Enda orosmomentet för tillfället är min mage. Har ätit antibiotika i några dagar på grund av en hudinfektion som inte ville ge med sig. Medicinen tar död på allt som kommer i dess väg, verkar det som, även de bakterier som behövs. Hoppas inte bli allt för däckad av detta.

Nu blir det sov och i morgon testkörning av banan, som jag vet är super, supersnabb.

Utför Ättestupan!

Tant Åsa visar kidsen hur man bäst tar sig ned för den steniga branten.

Idag blev det ytterligare ett pass i sköna Änggårdsbergen! Jag passade på att köra en endurobana som ett gäng från Happymtb körde på. Här drar jag ned för den så kallade Ättestupan, gick fint, trots åskådarna. Vissa delar var dock lite väl stökiga att köra med min XC-cykel, men det var ju ingen tävling, så vad gör det att man får gå lite med cykeln? Fint väder och vitsippor som nästan blommar. Får nog bli minst en tur till i Änggårdsbergen innan påsk.