"Do you mind if i play my guitar?"

Ok- inga foton då. Vågade inte ens försöka, då secutity-folket verkligen hade koll på oss...

Ok, en del kanske tycker att jag är tjatig, men här kommer den längre versionen av fredagkvällens Way out West, med Robyn som uppvärmning och Prince som huvudmål. Musik har alltid varit en stor del av mitt liv, så för mig är det lika naturligt att skriva om det som om cykling.

Ska jag vara ärlig, så har jag varit lite nervös för den här spelningen med Prince. Inte för att jag är nervös för att gå på festival, utan för att jag skapat så otroligt höga förväntningar på hur en spelning med Prince skulle vara. Tänk om han nu inte skulle vara så bra som jag föreställt mig? Och tänk om kära Mackan, som jag "lurat" med och nästan tjatat hål i hvudet på, inte skulle gilla det? Tänk om Prince gått och blivit en trött gammal gubbe som lite blaséartat går in och framför sina låtar bara för att dra in lite stålar?
Jag hade höga förväntningar på Madonnas konsert för några år sedan och blev besviken när jag gick därifrån och tyckte att den "bara" var "bra" och jag har varit på spelningar med andra artister som faktiskt varit fruktansvärt dåliga live. Så oron för att bli besviken fanns där inför denna kväll.

Tänk om jag vetat hur mycket jag oroat mig alldeles i onödan och att den lille mannen istället skulle överträffa alla mina tankar.

Vi värmdes upp av Robyn som röjde loss ordentligt på scen och radade upp hit på hit, fullt ös och massor av energi som gav en god stämning. I pausen mellan Robyn och Prince såg man att publiken längst fram vid scenen till viss del byttes ut, från nästan enbart 20-åriga tjejer till minst hälften mellan 30 och 40 år. Jag lyckades hamna nästan framme vid kvavallstaketen och var precis lika nöjd med det som när jag 13 år gammal hamnade längst fram på en spelning med Europe i Karlskoga ishall. Precis som då var det var himla trångt och någon svimmade redan innan det drog i gång.

När sedan Prince drog igång med sin "1999", var det mesta overkligt. Vilken mäktig spelning! Det är svårt att skriva något om den utan att använda superlativ! Jag förstår inte riktigt vad han gör. Där på scenen, 5 meter ifrån mig står en liten man med gitarr som spelar med en glöd som inte är av denna värld och som jag aldrig trott att jag skulle få uppleva. Ibland ler han lite finurligt och jag kommer på mig själv att bara stå och fån-le tillbaka. Så snygg han är och vilken utrstålning. Han river av monsterhit efter monsterhit och fullkomligt lindar publiken kring sitt finger och får den att göra precis som han vill.

Det roligaste var att se hur verkligen han njuter av att spela, han gör det så lekande lätt och med passion. Han bjuder oss inte på ett, utan på TRE extranummer. I ett av dem frågar han publiken, nästan lite försynt: "do you mind if i play my guitar?" - Oh ja, spela för oss! Mer, mer, mer!
På slutet blir det funkigare och det gillar jag skarpt, han verkar köra låtar lite som han känner för, fortfarande med full kontroll och han guidar sitt band föredömligt.
I en av de sista låtarna drar han upp ca 20 personer ut publiken på scen och låter dem dansa där, mitt i bland dem från ingenstans dyker Kanye West upp och rappar! Han ber sedan om ursäkt för att han måste sluta spela innan han och hans band säger hej då. Då är klockan strax efter halv ett och Prince har spelat i nästan två och en halv timme. Här snackar vi valuta för publiken. Vi och många andra går hem med ett leende på läpparna och har svårt att sova.

Så tack PRICNE för att jag fick min överlägset största och bästa konsertupplevelse i mitt liv och förlåt Madonna, du var bra, men du ligger hästländer ifrån den här spelningen. Hästlängder!  

För er som inte var där, ljudet är inte det bästa på youtoube-filmerna, det var perfekt på plats, men ändå:

Öppning 1999"

Purlple Rain:


Och en sak till. Jag fån-ler fortfarande!