Ålborg-uppdaterad!

Den rädde. Jag har ofta en rädd uppsyn när jag cyklar men jag lovar att jag inte var rädd denna gång! Foto: Andreas Gudum

Foto: Andreas Gudum Bild från träningen i Ålborg.

Nu är jag hemma i Götet igen efter Dannmarksresan, och firade med att instruera två spinningpass på kvällen igår. Kroppen kändes sådär, magen ballade ur lite efter loppet, så jag hade svårt att få mig ordentligt med mat.
Det blev ju seger i söndags och jag tycker i det stora hela att jag gjorde ett bra lopp. Vid starten fick jag först inte i ena pedalen, men när det väl fungerade fick jag en bra start och var först in på startloopens skogsparti, jag drog på i ett högt tempo, tänkte att det kunde vara bra att ha fri väg i den branta, sliriga backen där. När startloopen var körd vände jag mig om och var alldeles ensam och fortsatte att mata på. Efter två och ett halvt varv fick jag veta att jag hade ca 3,5 minuter ner till 2:an och körde därför ganska avslappnat andra hälften av loppet. I mål blev det nästan 8 minuters marginal till 2:an.
Danskarna hade som vanligt fått till en kanonbana, ganska lik den som kördes i Kolding tidigare i år. Ungefär  130 m stigning per varv, en del byggda partier med tvära kurvor och en del branta utförs- och uppförspartier. Banan hade varit snabb om den varit torr, men  regn gjorde den sugande och bitvis hal uppför och utför. Den största utmaningen var nog att det blivit väldigt djupa spår i den tilltorkade leran, och det var lätt att fastna. Kändes dock som om jag hade nytta av vinterns cyckelcrossträning i kurvorna och det var riktigt skoj att få slira runt i leran.

Nu var det ju också NM, viket kanske inte är ett så statusfyllt mästerskap, även om jag tycker att det hade förtjänat lite mer uppmärksamhet. Med VM så nära inpå, långlopps SM dagen innan och den relativt anonyma marknadsföringen av tävlingen, blir det ju lite bortfall i startlistorna.

Jag blev sen hem till mamma och pappa i Vallby, bland annat på grund av en dopingkontroll som skulle utföras. Det är jättebra att det görs mycket dopintester, men i detta fall hade det varit bra om (1) man fick reda på att man skulle testas omedelbart efter målgång och inte EFTER det att man varvat ned, duschat och varit på toa en gång, mer än 2 timmar efter målgång. (2) kontrollanterna legetimerade sig och hade "kalleslepappret" med sig i samband med kallelsen. Orsaken till den sena kallelsen var troligen att de inte orkade masa sig till tävlingen lagom till damernas målgång utan siktade in sig på herrarna i stället. De fanns inte på plats vid vår målgång överhuvudtaget. Frågan är vad som hänt om man åkte hem innan man fått informationen, det fanns ju inte heller någon lista över vilka som skulle testas uppsatt. Det gick bra i alla fall till slut, men jag tycker att det ska gå till på rätt sätt.

I veckan blir det ganska lugn träning och sen blir det Bockstensturen till helgen. Ska bli kul att se vad kroppen tycker om att köra så långt.  

Vinst i Danmark!

Det blev seger i dagens tävling i Danska Ålborg. Som vanligt hade Danskarna fått till en fantastisk bana i stil med den i Koldning jag körde tidigare i somras. Tack för det. Mer om tävlingen i morgon, nu måste jag sova!

Medvindscyklikng och kattinvasion på Österlen!

Unga fröken katt.

Jag är på besök hos mor och far, som bor nere på Österlen i Skåne. Det har varit några härliga dagar och jag har inte gjort så mycket mer än några kortare cykelpass. Det mesta är som vanligt hos mor och far, förutom att en liten katt har valt att flytta in i mammas och pappas hus. En dag stod den där, mager som ett snöre och med underbett, utanför dörren och jamade. Inte kunde mamma och pappa låta bli att gen den mat och det var nog då katten bestämde sig för att här var en bra plats att stanna på. För vem vill inte bo hos dem, så snälla som de är??
Dessutom väntas kattungar, så det var ett smart drag av fröken katt att se till att bli så väl omhändertagen som möjligt.

Nöjd katt i motljus i trädgården..

Idag blev det för övrigt ett rätt fint pass på asfalt, grus och lite stigar i Gylleboskogen. Lyckades tajma det fint och fick medvind på vägen tillbaka hem till Vallby. Kändes ganska bra att flyga fram på tyngsta växeln med nedvarvningspuls. Nästan som att åka pace, fast med vinden som puffar på bakifrån.

Efter träningen blev det en tur in till Simrishamn och sedan ned till Kåseberga och där lite fika. På bilden ovan ser ni ett hus jag skulle kunna tänka mig att bo i. Alldeles för sig själv och  med utsikt över Kåseberga hamn. Enda nackdelen är väl att det troligen kan blåsa en hel del där...

I morgon drar jag vidare ned till Danmark för tävling på söndag i Ålborg. Tydligen är det också Nordiska mästerskapen i XC, vilket jag inte hade en aning om när jag anmälde mig till racet. Och sen när jag bokat och fixat allting med resan, lånat bil, fixat boende mm, fick jag reda på att SM i Långlopp skulle avgöras uppe i Ludvika samma helg! Ganska typiskt, men jag valde att inte styra om kosan, eftersom det varit ett rätt så omfattande jobb att få denna resa att fungera och det kändes dumt att bara strunta i det när man involverat halva familjen för att jag ska kunna åka en tävling. Jättetråkigt med så kort varsel inför ett SM, men givetvis ska arrangörerna av Finnmarksturen ha en stor eloge som tog på sig mästerskapet. Nu får jag ju i alla fall köra ett annat mästerskap!

Troligen världens minsta...

.......Gula Mavicskor!

Här är de! Mavic Fury 2012 i storlek 36. Storleken är så liten att den inte finns, åtminstone inte ännu. Jag har ju egentligen storlek 35, så det finns mycket utrymme framtill, men med dubbla sulor borde de passa fint.
Mavic lovade för länge sedan att undersöka saken om det gick att få fram ett par gula skor i min storlek och jag har väl inte riktigt tagit det löftet på allvar, särskilt inte då mina fötter hamnade långt under skalan på det speciella fotmätningsverktyg Mavic tagit fram för att fastställa storlekar. Det är inte första gången ett skoföretag har misslyckats med konststycket att får fram skor i min storlek om man säger så. Så jag blev både glad och förvånad över att de till slut dök upp! "Dom är gula och väldigt, väldigt små." som Mackan så fint beskrev skorna när jag bad honom berätta hur de såg ut.

Äntligen kan jag vara lika fin som de snabba cyklisterna!

Klotter..

Ösregnar som vanligt ute. Det tänkta distanspasset får bli något annat, eller så får det bli i eftermiddag.
Sitter och försöker återskapa min tänkta nya hemsida, som ju förstördes helt när min hårddisk kraschade. Det går sådär. Jag kom in på ett helt annat spår mot vad jag tänkt och klottrar mest.

Fastnade igår i ett program om konstnären Basquiat. En fantastisk konstnär som gjorde över 1000 målningar trots att han bara blev 27 år gammal, då han dog av en överdos. En vacker och färgsprakande, men oerhört sorglig historia. Hans expressiva bilder inspirerar i alla fall.

1 sekund...

..snabbare blev det på Bergstempot. Benen var tunga dagen till ära, så det var ju ändå bra att det gick snabbare, eftersom det var ett av målen, även om det bara var en sekund. Fast det hade varit kul med några sekunder till snabbare... Värre var att Mackan vann familjestriden och var hela 4 sekunder bättre än vad han körde på förra året.
Jag provade en annan taktik än förra året och i den var planen att inte gå ut så hårt i starten. Förra året maxade jag i starten och var därmed helt stum i benen lagom till den sista, brantaste delen, så det var ju inte så smart. Med lite bättre ben borde det vara möjligt att kapa några sekunder till och nu är det ju bara ett år kvar tills nästa Bergakungstempo, så det är ju lugnt.

Bergakungsdax!

Bergstuten med cykel..

I morgon är det dags för den otroligt prestigefulla tävlingen Bergakungen. Start vid GLTK och mål uppe vid Delsjömasten. Om nu vägen inte regnat bort eller liknande. 

Hoppas på rekordtid, då formen är bättre än förra året. Det största målet är dock att bli den snabbaste i familjen Erlandsson-Nyström den här gången. Det blir tufft, då Mackan är snabb på så korta stigningar, men jag ska givetvis göra allt för att vara snabbare! Det blir skoj 

"Do you mind if i play my guitar?"

Ok- inga foton då. Vågade inte ens försöka, då secutity-folket verkligen hade koll på oss...

Ok, en del kanske tycker att jag är tjatig, men här kommer den längre versionen av fredagkvällens Way out West, med Robyn som uppvärmning och Prince som huvudmål. Musik har alltid varit en stor del av mitt liv, så för mig är det lika naturligt att skriva om det som om cykling.

Ska jag vara ärlig, så har jag varit lite nervös för den här spelningen med Prince. Inte för att jag är nervös för att gå på festival, utan för att jag skapat så otroligt höga förväntningar på hur en spelning med Prince skulle vara. Tänk om han nu inte skulle vara så bra som jag föreställt mig? Och tänk om kära Mackan, som jag "lurat" med och nästan tjatat hål i hvudet på, inte skulle gilla det? Tänk om Prince gått och blivit en trött gammal gubbe som lite blaséartat går in och framför sina låtar bara för att dra in lite stålar?
Jag hade höga förväntningar på Madonnas konsert för några år sedan och blev besviken när jag gick därifrån och tyckte att den "bara" var "bra" och jag har varit på spelningar med andra artister som faktiskt varit fruktansvärt dåliga live. Så oron för att bli besviken fanns där inför denna kväll.

Tänk om jag vetat hur mycket jag oroat mig alldeles i onödan och att den lille mannen istället skulle överträffa alla mina tankar.

Vi värmdes upp av Robyn som röjde loss ordentligt på scen och radade upp hit på hit, fullt ös och massor av energi som gav en god stämning. I pausen mellan Robyn och Prince såg man att publiken längst fram vid scenen till viss del byttes ut, från nästan enbart 20-åriga tjejer till minst hälften mellan 30 och 40 år. Jag lyckades hamna nästan framme vid kvavallstaketen och var precis lika nöjd med det som när jag 13 år gammal hamnade längst fram på en spelning med Europe i Karlskoga ishall. Precis som då var det var himla trångt och någon svimmade redan innan det drog i gång.

När sedan Prince drog igång med sin "1999", var det mesta overkligt. Vilken mäktig spelning! Det är svårt att skriva något om den utan att använda superlativ! Jag förstår inte riktigt vad han gör. Där på scenen, 5 meter ifrån mig står en liten man med gitarr som spelar med en glöd som inte är av denna värld och som jag aldrig trott att jag skulle få uppleva. Ibland ler han lite finurligt och jag kommer på mig själv att bara stå och fån-le tillbaka. Så snygg han är och vilken utrstålning. Han river av monsterhit efter monsterhit och fullkomligt lindar publiken kring sitt finger och får den att göra precis som han vill.

Det roligaste var att se hur verkligen han njuter av att spela, han gör det så lekande lätt och med passion. Han bjuder oss inte på ett, utan på TRE extranummer. I ett av dem frågar han publiken, nästan lite försynt: "do you mind if i play my guitar?" - Oh ja, spela för oss! Mer, mer, mer!
På slutet blir det funkigare och det gillar jag skarpt, han verkar köra låtar lite som han känner för, fortfarande med full kontroll och han guidar sitt band föredömligt.
I en av de sista låtarna drar han upp ca 20 personer ut publiken på scen och låter dem dansa där, mitt i bland dem från ingenstans dyker Kanye West upp och rappar! Han ber sedan om ursäkt för att han måste sluta spela innan han och hans band säger hej då. Då är klockan strax efter halv ett och Prince har spelat i nästan två och en halv timme. Här snackar vi valuta för publiken. Vi och många andra går hem med ett leende på läpparna och har svårt att sova.

Så tack PRICNE för att jag fick min överlägset största och bästa konsertupplevelse i mitt liv och förlåt Madonna, du var bra, men du ligger hästländer ifrån den här spelningen. Hästlängder!  

För er som inte var där, ljudet är inte det bästa på youtoube-filmerna, det var perfekt på plats, men ändå:

Öppning 1999"

Purlple Rain:


Och en sak till. Jag fån-ler fortfarande!

WoW! The King is PRINCE!

Precis hemma från Princes spelning på Way out West. Jisses vilken upplevelse. Ok, Robyn var bra, men den lille mannen med gitarr gjorde mig mållös. Är detta på riktigt? Mer om det i morgon, nu ska jag försöka lugna ned mig så jag kan sova och orka upp i morgon.

Ljuvlig mountainbiketräning och skrämmande insikter.

Idag blev det det första passet på cykeln sedan EM. Jag gav kroppen och själen cykelledigt några dagar för att jag tyckte den behövde det efter hård tävling och lång resa hem. Resan var nog det som var mest tärande, eller kombinationen av de båda kanske.

Trots att det var väldigt blött i skogen blev träningen ljuvlig! Benen kändes utvilade och farten var hög. Det var svårt att ta sig i kragen och åka hem, jag ville inte sluta cykla, men var tvungen för att hinna till jobbet på eftermiddagen. Körde några av mina favoritpartier i Änggårdsbergen, till exempel den fina stenbacken ovan. Den är ganska klurig att ta sig uppför, särskilt om det är blött som idag.   

Förutom stenbacken blev det också hoppträning. För mig är detta minihopp alldeles lagom att öva på och idag gick det till slut ganska bra, så snart kan det nog bli lite större hopp...



På vägen hem åkte jag förbi Biketoyz kontor, där Mackan ju jobbar. Passade på att prova en av fullfacehjämlarna från URGE. Vem vet, det kanske får bli en sån, nu när hoppen ska bli större. Tycker själv att jag är ganska snygg i den, särskilt i kombination med hardtail, och tajta cykelkläder. Det gäller ju att vara stilbrytande!

Som jag redan skrivit, var detta det första passet på cykeln sen EM-loppet. Jag har dock tränat lite andra saker istället. Igår blev det lite stryketräning och bålstabilitetsövningar + balansövningar. Jag kostade också på mig en 10 minuter lång joggingtur till gymmet, som uppvärmning. Idag är det just de 10 minuter som känns mest i kroppen idag. Jag har ganska mycket träningsvärk idag och kan knappt sätta mig ner utan att ta stöd med armarna. Det känns inte så mycket när man sitter på cykeln, men det är skrämmande vad otränad och ovan man blir, då det gäller att göra andra saker än att just cykla. Att jag som 20-åring sprang ca 10 mil i veckan tycks inte heller spela någon roll. Idag kan jag inte fatta hur jag orkade springa så mycket. Min tanke är  i alla fall att springa lite under hösten och vintern, så jag får väl börja nu med dessa 10 minuterspass, så kanske jag kan springa en halvtimme i oktober. Skrämmande var ordet!  

Hemma från EM.

Sammanbitet. Foto Andreas Danielsson

Så var jag hemma igen efter EM i Slovakien. Det blev inte mycket skrivet där, eftersom jag glömde datorsladden hemma. Hela landslaget bodde i ett stort hus ca 15km från tävlingsplatsen. Lungt och skönt och bra att ha ett helt hus för sig själv. Tydligen hade vi tur, för norrmännen tydligen bodde riktigt kass. Det som ser ok ut på internet är inte alltid ok, har man ju fått lära sig sen innan. Vi hade bästa tänkbara service, med massör, kock och mekaniker. Alla gjorde verkligen ett kanonjobb för att vi cyklister skulle kunna prestera!

Mitt eget lopp skulle jag summera som ok, inte dåligt, men inte heller superbra. Tävlingsdagen bjöd på mycket varmt väder, solgass och kvav luft. Det var svettigt redan innan uppvärmningen. 

Startloopen var inte den bästa man sett, den gick på stötigt, ojämnt gräs, platt och med några skarpa kurvor: Mycket riktigt blev det två rejäla startkrascher precis framför mig där och jag lyckades undvika båda precis, så det var skönt. På första varvet hade jag bestämt mig för att hålla igen i backarna och så blev det. Jag tyckte jag körde väldigt lugnt, men varvade ändå runt 28-30 på varv 1, så det kändes lovande, även om värmen var hemsk. Det kändes som om kroppen kokade, men försökte att inte tänka på det och försökte istället att kyla ned mig genom att hälla vatten på kroppen. I början av varv 2 hände det något med min framväxel och det gick inte att växla. Vet inte om den fick en smäll eller något, men något hände i alla fall. Tog mig till den tekniska zonen och lät Hjalmar kolla på det. Han fick till det hyfsat och jag fortsatte. Tappade den bra gruppen jag låg i och fick jaga istället. Växeln fungerade, men ramlade ibland ned på lilla klingan helt oväntat och hur som helst. Valde ändå att fortsätta köra så, även om det inte givetvis inte var optimalt. Att stanna och sen dra igång igen tar mycket energi för mig och jag blir stum benen och det räckte med stumhet som det var. Plockade några placeringar kommande två varv och höll en 34:e plats fram till varv nr 5 då jag blev riktigt trött och omkörd igen. Vinglade igenom varv 5 och blev sedan avplockad med ett varv kvar. Lite tråkigt, men jag var o andra sidan helt överhettad och riskerade att kollapsa helt om jag hade fortsatt och det hade ju inte varit så kul...  

Slutade 35:a i mål och det är väl varken superbra eller superdåligt som sagt. Jag hade varit riktigt nöjd om jag lyckats klämma in mig på en placering mellan 25-30, med tanke på motståndet i fältet. Så halvnöjd är väl slutbetyget.  

Loppet gav förresten en "ny" maxpuls, tre slag högre än det jag trodde var min maxpuls. Snittpulsen bara 10 slag under den nya maxpuslen. Ett tecken på att jag tagit i i alla fall. Sist jag fick en högre maxpuls än vad jag trodde jag hade var förra året på en tävling då det också var 30 grader varmt, så man förstår ju att just värme drar upp pulsen en del. Tyvärr lyckades pulsklockan stanna kvar på hotellet vi bodde på i Tyskland på hemvägen, så jag vet inte om jag någonsin får se den fina pulskurvan. Lite synd när man nu tagit i så...

Nu blir det lugn träning några dagar, innan jag går på det igen. Kommande helg blir tävlingsfri med Prince-yra på Way out west. Jag laddar redan!

Sladdlöst...

Datorn är med, men strömkabeln ligger kvar i vardagsrummet hemma i Sverige. Snart är batteriet i datorn slut, så rapporten efter EM-kommer nästa vecka. Annars har vi det bra här jättefint hus och blir bra omhändertaga. Banan provkörde jag några varv igår, den är inte så teknisk, det svåra är istället att åka tillräckligt fort utför men ändå hålla koll i de ofta helt feldoserade kurvorna. Underlaget är sådant att vid regn kommer det bli snorhalt och mycket löpning på varvet. Backarna är branta bitvis och sugande, så banan är också väldigt fysiskt krävande. Det är lätt att kötta på för mycket första varven och sen stå helt still om man råkar köra över sin förmåga.

På väg..

Till Slovakien. Resan har gått smärtfritt än så länge. Troligen en av de snabbaste incheckingarna med cykel någonsin. "Har du betalat för cykeln?", frågade de vid check in-disken. "Jag vet inte, men jag tror det, sa jag. "Ok", sa hon och så var det inget mer med det. Verkligen skillnad mot senaste flighten med Lufthansa. Gillar också avgångar mitt på dagen om det är en relativt kort resa. Hann till och med med en timmes lätt träning på landsvägshojen under förmiddagen, MTB:n var ju nedpackad, men det är ju gött att få träna lite när man ska resa.
Sitter för tillfället och funderar på om, och i så fall vad jag har glömt och har kommit på 3 saker. Inget dödsnödvändigt dock, men bra att ha.

Får se om det finns något Internet i Slovakien, det ska bli intressant. Blir det inga uppdateringar på ett tag, så vet ni svaret...