Jaha..

Tuten har gått och blivit cykelintresserad också. Aldrig får man ha något intresse ifred, typiskt.

Bättre och bättre!

Det har varit en rätt så regnig månad i Göteborg. Tack och lov har det varit ganska varmt i alla fall. Kommande dagarna ser det dock ut att bli bättre och något som kan kallas högsommar. Senaste två veckorna har ägnats år jobb och träning. Träningen har känts bättre och bättre efter förkylningen, den svaga punkten just är nu, precis som innan luftrören. Igår fick jag med mig Mackan ut i skogen och lurade honom att köra några 4 min intervaller i backe, efter det blev det lite mer "skojcykling" på skogsstigarna i Änggårdsbergen. Alltid gott att ta det jobbiga först och sen lite mer avslappnat.
Här om dagen avslutade jag min träning med ett varv på det som ska bli 2012 års SM bana i XC. Eller nästan ett varv i alla fall. Efter en kurva stötte jag på två män som hade nån slags "umgänge" (mer eller mindre avklätt), så det blev en snabb helomvändning och en annan stig ner och över till den andra kullen som banan går på. Där kunde man köra utan överraskningar. Banan går ju på allmän plats, så folk får väl göra vad de vill där, men då är det ju lite tråkigt att de som har kullen som "mötesplats" förstör för oss som vill cykla mtb genom att lägga ut stockar och pinnar över stigen överallt. Nästa gång jag kör där tänker jag i alla fall inte köra ensam.
Idag blir det vila och en sväng ut till Styrsö, en av mina favorit öar!

Besök av mr. Katt och regndistans.

mr. Katt. Ganska skeptisk i duschen.

Idag hade jag sett fram emot lite sol och värme på dagens träning, men det blev det inte riktigt. Istället möttes jag av ganska många regnskurar, vind och gråväder. Som tur var det dock ganska varmt. Dagen till ära körde jag på landsvägs-CUBE:n för om växlings skull. Idag var första riktigt långa passet efter min förkylning och det verkar fungera nu, det är bara det att mina luftrör är rätt så irriterade, så jag hostar hela tiden. Typisk reaktion efter en infektion om man har astma alltså. Man är frisk, men hostar ändå. Nåväl, jag tror nog att jag blir bra även i dem till EM i Slovakien om två veckor. Vet dock inte om jag ska köra Engelbrektsturen, som jag planerat, kan vara dumt att riskera att irritera dem ännu mer innan EM. Eventuellt satsar jag på lite kortare, snabbare träning. Är dock väldigt sugen på att köra loppet, då jag inte kört det innan och jag har hört att det sk vara ett väldigt fint lopp och det har ju inte blivit så många lopp i Sverige. 

Efter träningen fick vi besök av mr. Katt. Han ska bo här ett tag medan hans "mamma" är i Italien. Mr Katt, som egentligen heter Toulouse, är en bastant kisse. Med sina 6,5 kg liknar han mer en lo-katt. Än så länge är han dock ganska skeptisk till sitt tillfälliga hem. satt ganska länge och tryckte i duschen och sen på balkongen. Hoppas dock att han ska finna sig till rätta.

I morgon blir det jobb på SportSpec igen och förhoppningsvis lite fin träning.

  

  

Det är inte allt som snurrar..

Just nu är det ganska mycket snurrar i mitt liv och i mitt huvud. Det viktigaste är givetvis att jag blivit uttagen till EM i Cross Country, som går i Slovakien i början av augusti! Ett mål jag ville, men inte riktigt vågat ha den här säsongen. Åtminstone inte "offentligt". Det var verkligen mer än jag hoppats på under denna säsong.
En annan sak som snurrat på ordentligt är förkylningsinfektionen, som givetvis inte blev bättre av attt köra SM, och som nu gått igenom och infekterat hals, näsa och ögon (i turordning). Det är bara öronen kvar, så har ansiktet fått sig en rejäl genomkörare. Nu verkar det dock gått över och jag kan börja träna så hårt som jag tänkt. Första passen har dock varit lugna eller halvlugna, man behöver ju inte börja med att dra på på max bara för att man känner sig lite friskare. Eftersom jag har astma, blir luftrören lätt känsliga efter förkylning, så det gäller att inte slarva med medicinen 
Sen är det mycket annat som snurrar, nya projekt på gång, några idéer som än så länge får ligga och gotta till sig i hjärnan.

Något som dock inte snurrar mer är min externa hårddisk. Eftersom jag haft så mycket problem med min nya ACER-dator fick den till slut skickas till ACER för genomgång. Jag hade en ACER-hårddisk som jag lade över informationen på så länge. När jag fick tillbaka datorn och skulle börja kopiera filerna till datorn, protesterade hårddisken ljudligt. Jag hann kopiera över en mapp med musik, sen var disken heldöd. Konstigt på en ny, knapt använd, inte ens halvfull hårddisk, men min erfarenhet av ACER-prylar har ju inte direkt varit att det är hållbara prylar. Så nu är det flera års arbete som ligger otillgängliga på disken, värst är givetvis alla digitala illustrationer och en nästan färdig hemsida i Flash. Troligen kan jag hitta filer som skapades innan jag köpe ACER-datorn, som ligger på min gamla laptop, som har en fungerande hårddisk. Men resten?

Ringde till ett företag som heter IBAS och är experter på området. De räddar dagligen filer från datorer som legat på havsbotten, brunnit, tappats ut genom fönster etc. Troligen kan de återskapa innehållet på disken till det facila priset av: 15-30 000 kr... Värdet på disken överstiger nog det priset flera gånger om man ser till de timmar av arbete som lagts ner på filerna och inte minst affektionsvärdet, men om man inte har så mycket pengar, är det svårt. Så, lärdom av det? Back up är bra skit! Det roliga är ju att jag tänkt ha hårddisken just som back up och ha filerna dels på datorn och dels på hårddisken, men det räcker nog inte med så här instabila prylar...

Nu blir det upp på cykeln innan jag ska till Sport Spec.

Ingen nöjding idag..

Dagens XC-SM blev inte den höjdare det kunde ha blivit för min del. Ungefär lika bra som jag åkte första halvan av loppet, då jag låg 2:a, lika dåligt gick det på andra halvan. Det som kändes så otroligt bra i början, byttes mot oflyt och långsamhet. Största problemet var jag själv, jag tappade allt fokus när cykeln började krångla, istället för att försöka släppa det och fokusera på att ta i. Man kan analysera fram och tillbaka varför det blev som det blev, men jag tänker inte göra det den här gången, det tar bara onödig energi.

Jag är besviken på dagens resultat och hade hoppats på bättre helt enkelt.

Jag tröstar mig med att säsongen ändå varit så många gånger bättre än förra säsongen, och det oavsett om resten av säsongens tävlingar skulle gå skit. Nu är det bara att ta nya tag och tänka på det positiva, att det faktiskt finns en hel del snabbhet i kroppen.
Vet inte vilken tävling som kommer härnäst, fokus nummer 1 är nu att få luftrören mindre infekterade och  bli av med förkylningen.

SM-Brons i Borås!

 

2 Kajsa Snihs 1: Alexandra Engen 3: Jag!

Det blev ett brons idag på mountainbike SM i Borås på det som förmodligen var världshistorens sista XC-tempo mästerskap i Sverige. Jag är givetvis nöjd med bronset, men ännu mer nöjd med att jag inte kände av förkylningen under loppet.
Från och med nästa år kommer Tempot bytas ut mot XCE, alltså ett kort elimineringsrace, likt längdåkningens sprint och jag tror att det kommer att bli en höjdare för sporten, även om just den disciplinen, ca 2 minuters cykling inte kommer att gynna mig. Visst är tempo väldigt kul att köra, men publikmässigt är det faktiskt botten, svårt att följa och ingen kan se vad som händer i loppet, vem som tappar och vem som ökar etc. Tempo är ute helt enkelt, det är bara Sverige och inget annat land som envisats med att köra det på SM av någon outgrundlig anledning, troligen tradition. Från och med nu är det dags för nytt!

På morgonen var jag faktiskt osäker på om jag skulle starta, eftersom jag som sagt drog på mig en förkylning i Alperna. I morse var det rätt snorigt, men kroppen kändes ok, så jag bestämde mig att starta och se vad kroppen tyckte om det.  Det är ju alltid svårt att få någon uppfattning om man gör ett bra eller dåligt lopp när man kör tempo, särskilt när ingen säger något eller ger en hint om hur man ligger till. Det jag hörde längs med banan vad mest typ "det ser bra ut" eller typ "heja på", vilket kan innebära allt från att man leder till att man ligger 7:a, eller att man kanske cyklar snyggt. En liten uppfattning kunde jag dock få, eftersom Alexandra Engen startade 1 minut efter mig och hon är ju vanligen den snabbare av oss. Så kunde jag bara hålla henne bakom mig, var loppet inte allt för dåligt, tänkte jag. I näst sista backen hörde jag dock att hon var nära och det var bra, för då fick jag lägga på ett kol sista biten in mot mål. Lyckades hålla undan och slutade alltså trea, ca 12 sekunder från silvret.

Det var en fin genomkörare för XC-loppet på fredag. Ska göra allt jag kan för att inte stelna till för mycket fram till dess. I morgon blir det att rulla XC-banan lite lungt. Eftersom SM går i Borås, ser det också ut att bli regn till XC: t, vilket inte gör så mycket för oss åkare, även om det är trist om det regnar på publiken.

Tempodax!

I morgon är det dags för XC -tempo i Borås. Jag har ställt in mig på att starta nu, vilket inte varit självklart, då jag blev lite krasslig de sista dagarna i Alperna och tvingades avstå den grymma XC-tävlingen i Slottskogen, men var åskådare istället. Ska bli spännande att se vad kroppen tycker om att få ta i igen, hoppas den kommer att gilla det, eller förresten, den behöver inte gilla det, bara den lyder mig. Tidigare idag körde jag en kort sväng på min precis ihopskruvade landsvägshoj idag och det kändes ok, även om träning inte är det samma som tävling så klart.

Avslutar med ett litet klipp från Livigno. Mackan filmar med kameran med en hand och styr med den andra, och jag får hela tiden vända mig om för att se om han hänger med, därför kan filmen knappast klassas som någon actionrulle. Det roliga i filmen är istället kissmannen som plötsligt dyker upp bakom en sväng...

Kundservice på hög nivå, eller?

Så lyckades vi komma hem till Götet. Hemresan blev en liten historia för sig, som går på djupen inom området kundservice, eller kanske snarare bristen på kundservice.
Vi bokade biljetter på SBB, Schweiziska tågbolaget (som jag hyllat så i tidigare inägg). På hemsidan blev vi rekommenderade att åka med bussen från Livigno kl 8.00 och sedan fortsätta med anslutande tåg i Zernez. Allt för att hinna med flyget kl. 13.30 i Zurich. På plats vid bussstationen strax innan kl 8.00 visade det sig att det inte gick någon buss. Livigno tunneln var avstängd för trafik, eftersom ett stort Gran Fondolopp med 4000 cyklister skulle gå i genom Livigno. Så där stod vi med två värdelösa biljetter till en resa som inte ens kunde påbörjas.

Det hade ju varit ganska trevligt om det hade framgått när man ska boka sin biljett att just den anslutning inte skulle gå just då, eftersom vi hade ett plan att hinna med och i så fall, om vi haft informationen, kunnat boka en annan resa. Det borde ju i princip vara omöjligt att boka en billjett till en buss som inte går. Särskilt när det stora grand fondoloppet är ett årligt återkommande evenemang, som körs ungefär samma helg varje år. Alltså ingen väg som har rasat eller olycka som stoppar upp vägen. Fast sådan information kanske är för svårt att ordna i det där internet som används så mycket nu förtiden.Webbmastern kanske var ledig. Eller så är det kanske upp till kunden att kolla upp så att det inte går en cykeltävling på den tänkta färdvägen just den dag denne tänkt åka och har en tid och passa.

Pratade med busschaufören som tyckte det var Schweizarnas fel, eftersom det är deras tunnel och deras Gran Fondolopp. Ringde till SBB och pratade med en man som tyckte att vi kanske kunde åka till Lugano istället. Undrar vad han fick den idén från? Fick sedan hjälp av busschauffören att ringa en taxi för att ta oss till St. Moritz och därifrån se om det gick något tåg som skulle ta oss i tid till Zurich. Det gjorde det inte så klart.
Taxichauffören erbjöd sig att köra oss till Zurich för det facila priset av 340 euro (för övrigt den enda i denna historia som har en aning om vad kundservice innebär). Då detta var enda chansen att komma i tid till flyget och eftersom mannen jag pratade med på SBB i princip tyckte att vi fick ta oss hur vi ville till Zurich, när de biljetter vi köpt på deras hemsida inte gick att använda och önskade oss lycka till, så tackade vi ja till det. (Undrar om det är detta som för övrigt kallas för kundvård?).

Väl framme vid Zurich flyplats, lyckades jag också med konststycket att checka in två cyklar på min biljett, trots att det enligt Lufthansa inte "fungerade i systemet" att göra så. De försökte givetvis få oss att betala 100 euro/cykel istället för de 70 euro som det skulle kosta. När vi påpekade att det inte kostade 100 euro, ändrade hon sig genast med ett "hoppsan jag tittade visst på fel rad". Det är ju klart att stackars Lufthansa måste prova att få in lite extra kosing av kunderna, någon kund går väl alltid att lura och då blir det säkert bra i "systemet" också...

Men som sagt, hem kom vi till slut. Hela men trötta.
I morgon blir det samtal till SBB och försök att få taxin till Zurich betald. Tror att det blir svårt om inte omöjligt, men jag hoppas att jag har fel.

Alla gillar inte uppför...

'

Mackan tyckte att han blev lurad att köra Livignos värsta klättring. 

Men det gick ju ganska bra ändå, eller hur?

Smuggelvägen till Stelvio, en liten väggning och en skönhetstävling.

Välskyltat. Idag är de forna smuggelvägarna, väl uppskyltade. Här Boccetta di Forcola 2760 m öh. Kändes gött i andningen det :)

I går blev det ett långt pass med många höjdmeter. Jag hade bestämt mig för att prova att cykla upp tll Passo dello Stelvio, fast på grus vägar och ko-stigar istället för på den vanliga asfaltvägen. När jag häromdan gladeligen berättade om mina planer för Mauro, en cykelkompis som jobbar som MTB guide här i Livigno, och kan alla stigar och vägar, tittade han på mig med allvarlig blick och sa: "Asa, that is a very, very long road". Genast fick jag ett förslag på en helt annan, mycket kortare väg. Jag kände att jag ändå ville prova och tänkte att jag får väl ta en buss tillbaka då, om det nu skulle bli så långt eller bli skitväder. Kommunikationerna här är faktiskt väldigt bra.


Passo Umbrail och Passo Stelvio. Pricken högst upp, under vita toppen är Stelvio. Till vänster, den smala stigen till Passo Umbrail. Inget för höjdrädda! 


Så jag började min tur först upp till Lago di Cancano via Val Alpisella. Över dammen och sedan in på grusvägen/stigen som slutligen kommer upp till Passo Umbrail. Vägarna är gamla smuggelvägar som går mellan Italien och Schweitz och som användes under första välrdskriget både för att ta in förnödenheter och för att ta sig över gränsen. Senare, på 60 och70 talen smugglades .cigaretter på samma vägar.
Till sist, efter oavbruten uppförskörning med inslag av gång, eftersom det var så brant och löst på sina ställen, kom jag upp till Boccetta di Forcola på 2760 m, därefter utför på en bitvis väldigt smal stig ned till Umbrail. Därifrån var det bara 3 km på asfalt och 10 serpentinsvängar till Stelvio på 2758 meter.
Väl där var jag inte ensam, det finns nämligen en hel del människor som liksom jag, är förtjusta i att på olika sätt ta sig upp till höga pass. Cyklar med och utan motor var det som var rätt fordon för dagen i alla fall.

Toppen. En hel del fikasuga människor, med intresse för höga höjder där.

Det blev en liten paus med fika som kostade dubbelt så mycket som i Livigno. Antagligen hade de fått sälja fika om de tagit det dubbla betalt också, för är det något som de som gillar att ta sig upp på höga höjder också gillar, så är det att ta en kaffe eller en dricka eller två efter sin prestation.

Efter det gick det utför ner till Bormio på asfalt och sedan upp till Passo Foscagno 2291m, ned till Trepalle, upp till Passo d´Eira, 2208 och sedan utför till Livigno. Närmaste vägen alltså. Med 3 km kvar till Foscagno, väggade jag. Jag kom upp till toppen, även om det gick långsamt, blev skakis, hittade ingenstans att köpa dricka, fick åka ned till Trepalle och hittade där en affär där jag kunde köpa en snickers och en cola. Hur gott var inte det?

Rätt skönt att komma tillbaka o tillbringa resten av kvällen i rodel-läge i sängen. Tydligen är miss universumliknande tävlingar grejen här i Italien och sänds på bästa sändningstid i på Rai 1. Det fungerar så att alla tjejer står i exakt samma pose med benet fram, i förutom färgen, exakt samma klänning i en rad. De är alla vackra, men ser nästan likadana ut, har samma kroppsform och ler oavbrutet, även om de åker ut ur tävlingen. När tjejerna sedan iklädda baddräkt och högklackat fick springa med bakdelen mot publiken, blev det för mycket och jag stängde jag av.  Känns spontant väldigt gammalmodigt, men samtidigt väldigt Italienskt.

5:a i Kitzalpbike.

CUBEN njuter av utsikten vid Mottolino liftstation

Det blev en 5:e plats i gårdagens race i Österrikiska Kirchberg. Byn som för övrigt troligen är den by som de håller till i i filmen Sällskapsresan.
Jag var länge ganska osäker på om jag skulle köra tävlingen eller ej av olika anledningar, varav den främsta anledningen var svårigheten att hitta lämpligt fordon till rimlig kostnad för transport till och från racet. Hittills har jag ju klarat mig med allmänna kommunikationsmedel och nån enstaka skjuts i bil tack vare vänner. Att hitta en bil att hyra i Livigno visade sig inte vara det lättaste. På Livignos hemsida fanns två tänkbara ställen, varav den ena inte fanns på den angivna adressen och den andra kunde erbjuda en minibuss för 9 personer för ett pris som var långt över min budget. Av en händelse hittade jag en annan hemsida med en annan adress, som jag provade. Det visade sig vara en bilmekaniker som inte kunde Engelska, men som hade en Fiat Punto att hyra ut. Jag lyckades med min fantastiska Italienska och penna och papper få honom att förstå vilken dag, när och hur länge jag ville hyra bilen och var jag skulle åka med den.

Mellan Livigno och Krichberg är bara ca 25 mil, men sträckan tar ändå ca 4 timmar att köra. Yr.no visade att det skulle bli riktigt skitväder i Krichberg och jag måste säga att det kändes inte sådär jätteinspirerande att lämna ett helt molnfritt Livigno på lördagsmorgonen för att åka till prognos 7 grader och regn. Men nu hade jag ju hyrt den där biljäklen och allt, så då fick det bli så.

Väl där visade sig att det dåliga vädret redan dragit förbi, eftersom vi inte startade förrän strax efter 17-tiden. Att det kommit en hel del regn var det dock inget tvivel om märkte jag vid provkörningen av banan. Det var rejält slirigt både uppför och nedför. Jag lyckades ändå köra, eller snarare halka ned för de värsta utförslöporna under träningsvarvet. Banan hade nog varit riktigt fin om den varit torr, med sina rotiga och tekniska utförskörningar och branta klättringar. Nu blev den extremt svårbemästrad och värre ju mer folk körde på den. Mycket av det som jag körde på träning, var helt okörbart under tävlingen.

Det kändes segt redan från början på tävlingen, det har ju varit några dagar med hård träning i Alperna, så det var väl det som satt i. Fick ändå en hyfsad start och låg med bra fram till första tekniska utförslöpan, då det flög tjejer åt alla håll iskogen. Jag försökte vara smart och hoppa av innan och springa ned, men halkade istället och fastnade med foten i en redan vurpad tjejs bakhjul. Just precis här lades nivån på det här räjset. Resten av tävlingen bestod av ett vurpande, halkande, svärande och brötande utan hejd. Jag trodde först jag var den enda som hade det så och det var först då herreliten kom i kapp mig som jag insåg att alla hade det likadant. Alla sprang och halkade utför och alla svor, en hel del faktiskt. Vissa delar var dock cykelbara och de var fina. Men det är ett under att grejorna håller för sådana här förhållanden. Jag slutade till slut på 5:e plats, vilket väl var ok även om jag hoppats på något bättre. Är också glad över att jag klarade mig med bara en stor flaska under racet, eftersom jag inte hade nån langning. Jag hade i och för sig ställt ut några "nödflaskor" i langningszonen, men man vill ju inte stanna i onödan.

Det blev rätt sent innan jag kom iväg från tävlingen och jag var hemma först vid 00.30 tiden på natten. Då var kroppen uppe i varv och det gick inte att sova, så jag fick ligga och läsa rätt länge.

Investering nummer 1. Kaffe och Biroche. Välbehövligt.

Idag har jag investerat det som blev över av prispengarna när bilen och bensinen var betalt dels på en fika med tillhörande biroche hos Sabina, dels på ett eftermiddags åkpass i Motolino Bikepark. Mycket folk som åkte och jag var nog den enda som körde med Cross Country hardtail med tillhörande utstyrsel. Det gick dock bra, förutom att jag bottnade gaffeln några gånger. Fina slingor fanns det och några som var nya för säsongen. De har ett härligt liv de där freerideåkarna. De åker några svängar, stannar, tittar, åker några svängar, stannar, tittar och kanske tar ett foto på sin kompis. Sen är de nere och då är de så trötta att de måste stanna på cafét och ta en öl eller en läsk. Och på liknade sätt fortsätter det tills liften stänger. Så ska jag också ha det när jag börjar freerida på riktigt!