söndag 19 september 2010

SM silver, pyspunka och nästan 2 x soppatorsk

SM i Långlopp avklarades i skogarna runt Hässleholm. För länge sedan ett tillhåll för snapphanarna, därav namnet Snapphaneturen. Ett till karaktären ovanligt långlopp, mer som ett megalångt XC-lopp med en bana mestadels innehållande fina singeltrails som dessutom körs 2 gånger. Efter några dagars regnande befarade jag att det skulle vara jättelerigt, så hjulen med de mönstrade däcken åkte på, men det visade sig inte vara så allvarligt.

Efter en natt på ett trevligt Bed and breakfast i centrala Hässleholm drog jag ut till tävlingsområdet. Det var rätt kyligt med tydliga höstvindar. Starten gick vid 11-tiden. Första varvet gick tungt och jag hade svårt att komma igång ordentligt, benen och andningen protesterade en del, men efterhand lossnade det och jag började köra om folk. En bit in på andra varvet fick jag veta att det bara var ca 1.30 upp till ledande Emmy, vilket fick mig att försöka bita i lite extra. Är man trött kan man lätt tappa den tiden på ett långlopp och är man pigg på slutet kan man plocka motsvarande tid. När jag drog på visade sig att jag var rätt trött dock. Emmy hade också fått reda på att jag närmade mig och lagt på en rem. Krafterna tröt och jag var inte långt ifrån "soppatorsk". Mot slutet tyckte jag att det började kännas lite väl svajigt och trögt och märkte att luften i bakhjulet börjat sina i form av en pyspunka. Hoppades på att det skulle hålla in i mål och trampade på. Sista kilometern fläskade däcket rejält så det var lite läskigt, men jag lyckades rulla i mål i alla fall. Kul med SM silver efter en svajig säsong, men man undrar ju var alla cykeltjejer är? Jag vet att vi inte är så många, men just nu känns trenden väldigt nedåtgående (många i D 30 och D 40 skulle utan vidare köra i vår klass och ha chans på medalj). Vi behöver få fler tjejer att börja cykla och tävla och fortsätta med det, inte bara unga utan även äldre. Mer om dessa funderingar en annan gång.
Efter racet blev det hemfärd och jag räddades av en påse godis från Kalas-Jonas, som också langade lite sportdryck. På hemvägen lyckades jag också få in ytterligare en "nästan soppatorsk", denna gång drabbade den bilen. Jag har en omedveten förmåga att lyckas köra bilen på benisnångorna in till tankstationen. Det fungerade den här gången också!

När jag kom hem blev det till att hänga med Mackan till vallokalen. Själv har jag redan röstat och tycker det är viktigt att man gör det. Inte alla människor i världen har den möjligheten. Jag har själv valt ett parti, men tycker i princip att de flesta av partierna är ok att rösta på. Att rösta på ett parti som har främlingsfientliga åsikter är dock inte ok tycker jag! Skrämmande var ordet.

6 kommentarer:

  1. Tråkigt att det endast var 2 st damer som kom imål. och endast 3 st startandes !! skandal :-(

    SvaraRadera
  2. Ja lite tjejer. Dags för ett svenskt "tjejmtblag" kanske?

    SvaraRadera
  3. Grattis till medaljen!

    Kan tala om att vi har en hel drös med mtb-tjejer i CK Master. Förra torsdagen så var vi 17 st på träningen, utöver det har det säkert varit minst 10 andra som deltagit...Så vi hoppas kunna bidra med lite fler tjejer på tävlingarna framöver :-)

    /Catta

    SvaraRadera
  4. Ja, det är tråkigt. Det är ju grymt tråkigt när det enda som skrivs om damklassen i media är att "det var så få med", då kivttar det ju hur snabb den som vinner är, hennes prestation blir ju grymt nedvärderad.

    Nivån på de tjejer som satsar är hög i Sverige, det är bara det att vi är så få och det krävs att alla är med på startfältet för att det ska bli någorlunda. Att vi är så få, kanske i sin tur gör att de som ska börja tävla drar sig för att köra i Elit-klassen.

    Det intressanta är att på många stora tävlingar i Europa blir startfälten större och större även på damsidan.

    Catta: det låter lovande, ni har verkligen lyckats! Jag tror att man måste börja med bredden, att få fler att börja cykla. Kanske någon av dessa får smak på tävlandet.

    Mats: Tjej mtb-lag kanske vore något för att skapa förebilder för tjejer som vill, men inte vågar.

    SvaraRadera
  5. Personligen känner jag att jag börjar ledsna. För absolut INGEN bryr sig om man är över 30 och gärna vill bli bra. Löpningen lockar mer och mer.
    Jag suger på cykel efter en lång säsong med skador och operation och ärligt, är det lönt att försöka ta sig tillbaka igen?
    Jag kräver oerhört lite uppbackning. Att någon stöttar och ser, puffar lite. Det är allt som krävs, för jag känner att jag har mycket att ge.

    Synd att jag missade din prisutdelning, jag var helt enkelt för långsam igår!

    Grattis Åsa, synd bara att jag inte hann säga det innan du var väck:)

    SvaraRadera
  6. Jag vet hur det är, cykelsverige har länge varit alldeles för åldersfixerat. När jag bara cyklat i några år och var 28 år, fick jag frågan om jag inte skulle lägga av snart eftersom jag var sååå gammal. Undrar vad denna person tycker om min satsning idag???

    Oftast är det så som du säger, att det räcker med väldigt lite stöttning och uppmärksamhet för att man ska bli motiverad och bita i. Som tur är har vi nu en bra förbundskapten som verkligen har förmågan att tänka bredare, men det behövs fler sådana personer på "lägre nivåer" för att få folk att börja och sedan fortsätta tävla.

    Jag höll ju tidigare på med löpning och där hade åldern en underordnad betydelse. Kanske beror det på att man har en tid på tex 10 km som man kan jämföra med och därför kan tävla mot sig själv på ett annat sätt?

    Jag tycker inte att du ska ge upp MTB:n Katarina! Jag känner tjejer som är nära, och över 40 som tillhör världseliten i mtb.

    Oj nu blev det långt inlägg det här, men detta är saker som engagerar mig.

    SvaraRadera