Hett på Lida Loop!

Foto: @katitslinda

Slutade med seger på Lida Loop igår och därmed min andra seger i Långloppscupen i år. Det var inte bara en seger i att vara först över mål, utan den största segern var nog den över värmen. Egentligen var det mål no. ett med gårdagen, att köra loppet utan att tappa allt för mycket på grund av vätskebrist och överhettning. Efter förra helgen, då värmen slog mig hårt, har jag funderat igenom mitt vätskeupplägg och tävlingstaktik i värme och kommit fram till att jag så klart behöver prova mig fram, men några saker är självklara. Det är bara att acceptera att jag är extra känslig att tävla i 30 graders värme.. När det är så varmt kan jag inte mosa på så offensivt som jag brukar, utan får tänka på att hålla igen lite med krafter na. Får hålla koll på pulsen så den inte konstant ligger på 96% av max, trots att det känns bra just då den gör det. Kyla ned kroppen är också av vikt både inifrån och utifrån. Eftersom jag hade langningshjälp av bästa Victor, fick han även några flaskor vatten som jag kunde hälla över mig. Alla flaskor i en kylväska, så de skulle vara hyfsat kalla. Dessutom skulle jag ta muggar med vatten att hälla över mig på alla vätskeställen där det var möjligt. Försökte värma upp lite i skogen istället för i den stekande solen. 

Vi startade efter Herrar i tävlingsklass och samtidigt med ungdomsklasserna visade det sig. Jag är jätteglad att Lida Loop tog beslutet att ändra startordningen för oss damer, som först skulle ha startat efter barn/ungdomar, men tycker att man borde ha lite gemensamma riktlinjer så att loppen gör ungefär på samma sätt med startordningen av damer, herrar, veteraner, ungdomar och motionärer etc. Kanske det behövs att man får tänka lite annorlunda och göra på något annat sätt än man gjort innan? Dra banorna på ett annat sätt, ha olika distanser för olika klasser, eller nåt helt annat som man ännu inte kommit på. Det är bra att diskussionen är uppe, tillslut kommer det nog fram något som kan fungera både för arrangörer och cyklister som vill tävla på ett sjyst och säkert sätt.

Eftersom jag inte fattat att ungdomarna skulle köra samtidigt (trodde de skulle starta 1 min efter) blev jag mäkta förvånad när det var ett helt gäng framför i startbacken, var alla dessa damer? Jisses vad snabba så många hade blivit?! Sen insåg jag att det var killar och då var jag bara mest lite förvånad. Drog iväg och hängde på Emmy, kändes bra. Efter några kilometer går jag upp och drar i en backe, ser mig om efter ett tag och där var ingen Emmy. Istället hade några ungdomar tagit mitt hjul. Detta var inte alls min plan, att gå loss från de andra så pass tidigt, utan att få med mig åtminstone en ur damklassen och försöka få till ett samarbete. När det är snabbkört är det jättesvårt att åka fort helt ensam i 63km. Men ville inte vänta ikapp de andra heller så det blev att dra på i eget gemak, kändes grymt bra i benen, men försökte ändå hålla igen lite. Tog första spurtpriset och senare även andra. Kom ikapp fler och fler herrar ur tävlingsklass och det gick lite långsamt på sina håll i skogen, men de flesta var faktiskt riktigt bra och flyttade sig. Hade ingen aning om hur långt efter de andra var och vilka de var som ev. körde ihop eller om de ens samarbetade, men antog att det var minst en minut. På sista loopen började jag bli riktigt trött av värmen och var lite rädd för att få kramp som förra veckan. Så jag hade strategin att köra så fort jag kunde, men ändå spara lite krafter OM nu nån skulle jaga ikapp, jag körde, men såg ingen. Kilometrarna tickade på. Kanske gick tempot ned pg av att jag inte såg någon bakom, eller så var jag bara väldigt trött,  men plötsligt, när jag var på väg upp för sista backen när det var 500m kvar såg jag plötsligt att det var några damer som precis skulle svänga upp för backen. Blev lite lätt stressad, men drog på allt jag hade sista metrarna i backen eftersom jag visste att det var utför sen. Det räckte till att hålla undan, riktigt gött. Kul att kunna bidra till lite spänning med, eller? 

Även om jag tappade lite på slutet är jag nöjd att det inte blev som förra loppet, att jag vinglade i mål i knappt styrfart och kramp i båda benen, samt under fötterna. Ett steg i rätt riktigt helt klart. Att mycket vätska förlorats under loppet märktes då jag inte var kissnödig förrän jag var tillbaka i Göteborg strax efter 21-tiden. Då hade jag ändå druckit närmare en och en halv liter efter racet.

Nu väntar några dagars lugnare träning, nästa race blir troligtvis Ränneslättsturen, så det blir till att mata på med lite träning fram tills dess.