Förberedelser.

Angelica och jag vid testkörningen!

Lasse och David funderar på sanden.

Bra dagar här i Belgien. Har slappat efter Världscupen och flyttat till ett nytt hus i Geel. Vi bor fint och bara 2 kilometer från en permanent cyclocrossbana. Det råkar vara en bana som världsmästaren Van der Poels brukar träna på. Den var så klart grym. Snabb och slingrande ca 2,5km lång. En bana det är svårt att köra lugnt på för att den är så rolig. Det är lite av sån här terräng man önskar man hade i närheten hemma. Man kan mest likna det med skogen vid sandhammaren eller Sörmonskogen utanför Karlstad. (Det är ju lite tur att man har släkt på båda dessa ställen). Man fattar ju hur belgarna kan vara så bra på sand, när i stort sett alla skogsområden är mer eller mindre sandskogar. Oändliga träningsmöjligheter. 

Igår körde vi banan några varv. Den var torr och väldigt snabb, till och med utförslöporna var utan spår. Väder´prognosen visar dock regn från fredag kväll och hela lördagen och då kommer förhållandena att ändras drastiskt. Därför tränade Angelica och jag ett lätt pass på kanalväg idag istället för att åka på banan, för att spara lite på krafterna och istället åka ett eller två varv på tävlingsdagen. Det tar både tid och energi att åka till banan, åka ett eller två varv på en bana som kommer vara annorlunda på tävlingsdag, och sen åka till boendet igen. Det gäller att spara även av den varan. 

Imorgon kör Herrar Junior, Damer U23 och Dam Elit. På söndag kör Herrar U23 och Herrar Elit. Man väntar mellan 70 000 till 80 000 åskådare. Det kommer att bli galet bara det. 

Rucphen och Hoogerheide!

Två klassiska race avklarade i helgen. Ett i Rucphen och så världscupen i Hoogerheide. De hade båda intressanta inslag i sina banor att ta med som inspiration hem. Rucphen, en "mindre" tävling som ändå lockar världselit tack vare en grym organisation hade gjort en labyrint på sin bana. Det är lite svårt att förklara men om ni tittar på länken HÄR så förstår ni! I Hoogerheide hade man på grund av ett vägombygge fått bygga om stora delar av banan och passat på att bygga en trappa med 44 (!) trappsteg. Den kan ni se ett klipp på HÄR! (kunde inte bädda in filmerna då de låg på fejjan) Två kreativa sätt att sticka ut med sin cx-bana. Folk pratar och förundras fortfarande. 

Ruchpen gick bra. Banan var kul och lite lerig, men annars snabb. Slutade 10:a inte allt för långt från täten, så jag är nöjd med racet. Dagen efter var det dags för Hoogerheide och jag kände mig rätt seg i kroppen. Ibland kör jag mycket bättre dagen efter ett race och ibland är jag bara trött och seg idag var det det senare. Ser inget sammanhang direkt. Banan i Hoogerheide var bitvis väldigt lerig och det blev mer och mer uppkört efter varje klass. Men den var ändå till stor del cykelbar om än med hal, tungkörd lera. Jag tycker att banan blev till det bättre efter omläggningen, roligare och mer omväxlande trots mer asfaltskörning.  

Fick en helt ok start, men det blev en mindre krasch i första kurvan som jag hamnade bakom, så jag tappade en del placeringar, vilket grämer mig. Plockade sedan bit för bit och slutade 38:a (tror jag) Placeringsmässigt inte något att hurra för, men om man ser till att det var hela 75 damer på startlinjen så var det ändå ok. Det blir lite skillnad mot om det bara är 45-50 på startlinjen. 

Igår besökte vi Antwerpen och nu har vi bytt hus och bor strax utanför Geel. Grymt hus. Har rullat kanalväg idag i vårväder. Kändes ok.  

Snöcykling och schysta prylar!

Igår cyklades det snö här i Göteborg! Ganska svårt att undvika då det var rätt dåligt plogat på många ställen.. Var först övermodig och tänkte att jag skulle köra i Änggårdsbergen på mtb:n. Det var oerhört vackert i skogen med all snö på träden, men det visade ganska snabbt vara alt för mycket orörd snö på marken, så jag vände och körde ett varv runt stan istället. Skam den som inte försöker i alla fall. Före utecyklingen hade jag värmt upp med lite intervaller på Monarken och faktiskt fått till rekordwatt på en 5:a och en 4:a och några maxpurter på det. Så jag var rätt mör i benen, men det kändes ändå ok. Det är konstigt, så fort det kommer snö känns det inte lika kallt med 5 minusgrader som med 5 minus utan snö. Eller det kanske bara är i Göteborg det är så?      

För utom cyklats har det också hämtats paket på posten. Visst är det väl roligt med paket?!

I paketet från Signsuply fanns en foamroller och en massageboll kallad "The Orb"  -precis vad min trötta kropp behöver just nu! Foamroller är effektivt när man själv vill mjuka upp stela och ömma muskler -för min och kanske många andra cyklisters del främst i benen och ryggen. Massagebollen är bra att använda om man vill komma lite djupare. En fördel med denna boll är att den är lite större än en tex en tennisboll, vilket gör det lättare att komma åt de muskler jag vill dessutom har den små dubbar som gör att den inte glider iväg. Det blir två perfekta prylar att ha med sig på kommande VM-resa. Stort tack Signsupply. Stort tack till Johan och Signsuply!  Kolla gärna in hemsidan med många idrottsrelaterade smarta saker!     

Idag är jag trött i benen efter 1:or och 4 or + lite löpning. Det blir ett lugnt pass och jag tänkte försöka ge mig ut på MTB:n i kylan. I alla fall en kort stund innan jobbet! 

Bra dag i Luxemburg!

Fantastiskt vinterväder i Luxemburg igår! Några minusgrader och sol med bara lite moln. De har fått rejält med snö i Ardennerna och Luxemburg, mer än i Göteborg. Banan i Leudelange var full av snö och under snön var det frusen lera, så bitvis ganska stötigt. När solen låg på blev det dock mer och mer lera och när herrarna körde vid 15-tiden var det riktigt grisigt på sina ställen. De hade inte skottat snöparierna utan lät det bli en extra utmaning, däremot saltade de asfaltpartierna så de skulle bli isfria. En bra prioritering tycker jag. Låt vädret vara en del av banan och låt den förändras på grund av det. Banan var riktigt rolig tack vare all snö.

Starten var en lååång slakmota vilket var fördel för min del. Låg i mitten av den lilla damklungan första biten för att sedan gå upp till spets i sluten och gå in föst i första skogspartiet. Fick en liten lucka direkt som sedan blev tilltäppt på nästa asfaltparti. Ville ha ett snabbt fösta varv och koppen kändes bra, så jag köttade på. Ledde fösta varvet i en grupp om 4. På andra varvet gick de andra upp i spets och jag låg med som 3:a-4:a. Det var bra att få upp farten så vi fyra fick en bra lucka ned till övriga i fältet. De som var med var åkare som jag kört ganska jämt med innan, ibland varit före och ibland efter. Det var kul att det blev omkastningar och klungkörning. Det hände dock något konstigt mot slutet. De ringde i klockan för en annan klass när vi hade två varv kvar (Junior och Nieuwelingen körde 1 minut före oss). Tjejen som ledde en 15-20 sekunder före mig trodde att det var ett varv kvar och trodde därmed att hon vann när hon gick in för varvning. Hon gjorde segergest och stannade. Jag stannade också och trodde att jag var trea och rätt nöjd med det, men tyckte det var ett väl kort lopp. Sedan viftade arrangören att vi skulle fortsätta. Jag tänkte snabbt och började köra igen, eftersom den som nu ledde inte stannat och var inte så långt före.
Det är ju alltid väldigt jobbigt att dra igång igen när man tror att man går i mål, ungefär som när en intervall visar sig vara dubbelt så lång när ställt in sig på att vara klar och få pusta ut. Jag är glad att jag kunde ställa om mig så snabbt mentalt, men tjejen som trodde att hon vann tappade helt fokus och tappade allt. Själv jagade jag ledaren, men orkade inte ikapp och rullade in som 2:a, ca 20 sekunder efter vinnaren, tjejen som trodde att hon vann blev 4:a och grymt besviken så klart. Jag lider verkligen med henne, klockan ringde faktiskt och det var oklart vem klockringningen gällde, även om tiden var för kort. Tänker att man borde tänkt på att fler klasser samtidigt på banan och varit tydligare särskilt för dem som faktiskt körde om UCI-poäng men det är å andra sidan inte lätt att vara arrangör heller.

Är i alla fall nöjd med min 2:a plats. Det är kul att köra i snö!
Nu är jag hemma igen och ska träna några dagar här hemma innan det bär iväg igen för sista Världscupstävlingen och VM i Zolder.

Innan det fryser...

Jag har vaknat till liv, åtminstone tillfälligt.  De senaste passen har varit bra och gått enligt planen, så nu är benen trötta. Igen. Har passat på att köra ute på vägarna i kombination med monark, löpning och styrketräning. Det är lite som att jag försökt att hinna med allt "innan det fryser". Jag syftar främst på väglaget så klart. I Göteborg har det i vanlig ordning nämligen i ordningen: varit kallt, snöat, töat, regnat och nu frös det och blev -10 grader igen, vilket oftast ger halt väglag. Jag gillar de flesta typer av underlag, men isgata utan dubbdäck -det gillar jag faktiskt inte alls. Ännu mindre sen jag ramlade och bröt handleden för snart tre år sen. Monarken står dock stadigt och säkert och funkar bra för hårdkörning!

Men nu är jag på väg till Luxemburg för att tävla. Där är snö nu -kul med snörace faktiskt! Tyvärr skar jag nästan av mig långfingret när jag skulle tvätta cykeln i förmiddags. Hade lite bråttom i vanlig ordning och fastnade med fingret mellan kedjan och framdrevet. Det gjorde satans ont och blodet sprutade. Såg först värre ut än vad det var, men blev lite snurrig i huvudet. Fick till slut stopp på det hela. Summa summarum- man ska inte ha bråttom!
Jag skyller dock allt  på att jag sovit så dåligt de senaste tre nätterna, det har verkligen varit under all kritik. Får ingen riktig ordning på det, men mår ju för övrigt rätt bra, så så allvarligt kan det väl inte vara. En sovanalys hade varit på sin plats, men jag vet inte vart jag ska vända mig.

Avslutar med en sommarbild. Längtar faktiskt till lite mer värme!

Megafiasko?

Ursäkta överordet, men megafiasko känns så kul att skriva och säga. Jag får tacka Fredrik Eriksson som på något vis myntat uttrycket vid en resa till Cypern för några år sen. Det hänger kvar i min vokabulär sen dess. 

Denna veckas träning blev faktiskt till viss del ett megafiasko, men å andra sidan inte. Kroppen har varit tröttare än väntat efter tävlingarna i Belgien och därför inte tränat riktigt så som jag tänkt. Jag har också jobbat mer än tänkt och även om jobbet i biljettkassan inte är jobbigt rent fysiskt, blir man ändå trött mentalt och framförallt stel i kroppen av att sitta still, särskilt om man redan är lite sliten. Å andra sidan är det ju kul att jobba och tjäna pengar.
Dessutom var planen att träna ute och köra, spurter, plattkörning, lerkörning och lite annat på crossen. Av lerkörningen blev ingenting alls, eftersom det frös på och blev stenhårt. När jag skulle spurta och köra plattkörning var det alldeles för halt och moddigt för att det skulle bli bra (en maxspurt i snömodd och hal väg i 10 minus, blir liksom aldrig max och kan då lika gärna köras på testcykeln istället).
Så megafiasko utifrån att det inte gått att köra så som tänkt, på grund av väder och trött kropp. Positivt är att jag istället fått köra mtb i fluffsnö som jag äälskar, lite som balsam för en trött kropp och själ. Rehabträningen i gymet har också gått ok. Det är på något sätt bra att kroppen säger ifrån att den vill vila mer än vad jag tänkt. Om vi ska ett fortsatt samarbete kroppen och jag gäller det att ge och ta. Som uthållighetsidrottare vill man alltid köra massor av träning, det ligger liksom i en uthållighetsidrottares mentalitet. Ibland är faktiskt "less is more" något som är bra att följa. Men svårt.

Nu ska jag jobba 4 timmar, sen får vi se om kroppen är sugen på lite monark och intervaller.
 

     

Fatbike och jakten på världens varmaste handskar?

Ok, alla skriver om kyla och träning i densamma och det känns lite fjuttigt att skriva om att man varit ute och tränat en och en halv timme i -5 grader, jämfört med andra som krigat 4-5 timmarspass i -10, -15 eller -23. Men i ärlighetens namn, -5 grader i Göteborg och andra delar av södra Sverige kan ofta kännas som -15. Det är en råare luft än i tex Värmland där jag är uppvuxen, dessutom är det ofta en liten snållbåst. Tack vare denna snålblåst, väljer jag gärna att köra i skogen när det är kallt. Väljer man skog väljer man ju oftast mtb:n med. Det känns aningen annorlunda att hoppa upp på mtb:n när man enbart kört cyclocross de senaste månaderna. Annorlunda, men inte på ett dåligt sätt. Främst är det däcken, 2,1 känns helt plötsligt som att åka fatbike jämfört med crossens 33mm. Dessutom sitter man ganska upprätt och upplever styret som oerhört brett. Bekvämt! Då jag haft rätt ont i ryggen efter tävlingarna känns det som en bra grej att avlasta den några dagar. Änggården är fantastiskt i fruset underlag. Inte mycket is alls heller. Lite snö hade gjort allt komplett.

Jag har haft tre dagar av lugn träning och rehabövningar nu för att ordentlig få återhämtning efter julcrossen. Idag är det dock dags att köra på med lite intervaller på Monarken. Jag har några dagar hemma nu att träna på på, känns skönt. Nästa crossrace för mig är i Luxenburg den 17/1 och jag kör den istället för Världscupen som går samma helg i Frankrike. Inte för att jag inte ville köra världscupen, utan för att det helt enkelt blev för dyrt och krångligt att ta sig dit. Tävlingen ligger mitt i Frankrike och det är minst tre timmar till närmaste större flygplats. Dessutom hade jag inte fått med mig någon support. Det viktiga för mig är att tävla för att hålla uppe farten och då var detta en bra kompromiss som inte kostar mig så mycket.

Nu ska jag dra iväg strax och jobba på Scandinavium. Och våndas lite för kvällens Monarkpass!

Har nån förresten ett tips på världens varmaste handskar? Jag är på jakt! Mina händer blir så lätt kalla, det är min största begränsande faktor när det är kallt ute.

13+12 och hemma!

Foto: Bart Raeymakers/Start-box.be

Sådär! Då var jul- och nyårscrossandet avklarat! 6 tävlingar på 8 dagar om man bortser från första tävlingen i Namur som kördes några dagar innan. Jag, Angelica och Fredrik krigade på efter racet i Nederländerna och kom hem till Sverige strax innan kl 2 i natt. Det var bra väder om än lite motvind och inga bilköer. Då går det rätt snabbt att komma hem. Visst det är lite segt att köra när man har tävlat, men det är ju samtidigt gött att komma hem till sin egen säng.

Sitter nu och kollar lite på Tour De Ski och tänker att det varit lite som en "Tour de Cross" i Belgien. Det hade varit kul koncept annars -en etapptävling på cyclocross, med fina priser i både per deltävling och totalen. Nytt koncept?   

De sista två tävlingarna har gått ok tycker jag, kände mig väldigt sliten igår, pulsen var låg och benen var sega, men det gick ok att köra i alla fall. 

Klassikern GPSven Nys blev en höjdare! De sa att det skulle bli torrt, men bara lite regn på nyårsnatten gav en hel del lera. Jag vet att en del av de svenskar som åkt tävlingen inte gillar banan, men jag äääälskar den banan! Den är hård, krävande och teknisk. Jag var lite seg i starten och de två första varven, gjorde en del klantigta misstag i leran, men lyckades komma igång sen, fick bättre flyt och krigade mig upp till en 13:e plats. Riktigt tuff bana, något ändrad mot tidigare år, men samma karaktär. Är nöjd med resultatet, men hade hoppats på lite mer pang i benen. 

Efter Baal, drog vi upp till Surhusterveen, ca 35 mil norrut. Övernattade på en Bed & Breakfast och racade igår. Tävlingen är liten i sammanhanget, men man hade i år ändå lyckats locka förvånansvärt många starka namn på både dam- och herrsidan. Banan I Shurhusterveen är heeelt platt. Inte en endaste höjdmeter. Mestadels gräsunderlag, men lite asfalt, ett löphinder och några konstgjorda sandbankar. Det var ganska torrt när vi kom, men ett lätt regn före och under tävlingen gav ett allt halare underlag. Rekordkallt för säsongen, endast 3 grader. Bet lite i kinden efter tävlingar i 12-15 plusgrader. Var ganska loj i starten, men drog på ordentligt i första lerpartiet. Körde om minst 5 pers. Efter det var det hårdkörning in till mål, lyckades köra ifrån de i gruppen jag låg i och hamnade själv de sista varven, vilket inte var fördelaktigt på den banan, men höll undan för dem bakom  och rullade in som 12:a, inte allt för långt från täten. Inte mycket pang att tala om i kroppen, men förmågan att slita fanns i alla fall kvar. 

Nu väntar några dagar med vila och lugn träning, innan det är dags att köra på igen. Jag sammantaget nöjd med årets julcross och tycker att jag lyckats hålla en jämn nivå. Framförallt har det varit roligt och inspirerande! Man får inte glömma bort att nivån på de som tävlar på de här tävlingarna är bästa tänkbara och att nivån i damklassen blir allt högre. Det hade dock inte varit möjligt att orka med att göra det här på den här nivån utan en man, Ignace! Han är verkligen någon som man kan lita på i alla väder, som ställer upp och ser till att allt omkring blir så bra det kan bli.