The long way home..

Är på väg hem från Italien och snart hemma. Hade gott kunnat tänka mig att stanna ett tag till i bergen men jag vet att jag kommer att tycka det är ganska skönt när jag väl kommer hem till lägenheten.

Resan började segt, med 20 mil på ungefär 4 och en halv timme på grund av berg och två rejäla, långsama köer precis då vi kommit ned från bergen. Sen flöt det på rätt bra och vi stannade för att sova på ett hotell strax utanför Hamburg. Hotell Leonardo kan sammanfattas med dyrt och inte särskilt bra eller trevligt. Dåligt värde för pengarna då varken parkering, frukost eller Wi-Fi ingick i det redan överprisiga och dessutom alldeles för varma och inte särskilt tysta dubbelrummet vi sov, eller snarare försökte sova i. Man lär sig av sina misstag dock, nu vet vi var vi inte ska stanna nästa gång.

Vägen hem känns alltid längre än vägen bort men nu är vi snart hemma i alla fall. Tänker på den här låten nedan:

Testdag.

Idag har vi tränat ett litet kortare pass, då både jag och Mackan kände oss väldigt trötta och nästan lite sjuka. Istället testade vi vår nya investering. Nämligen en GO-PRO-kamera! Vi filmade en hel del, för att lära oss hur den fungerar och resultaten blev varierande. Vi har inte laddat ned något redigeringsprogram än, då internetuppkoppligen är för dålig här, så vi får vänta med att redigera ihop något mer avancerat! Tills vidare blir det denna fina film, som i alla fall visar att vi är på rätt väg En nos!

Kvalitén vid överföringen blev dock inte så bra..

Uppe på toppen klarnar allt!

Ok. Jag har fortfarande lite dåligt samvete över att jag drog upp Mackan på en av Livignos värsta stigningar. Från Val Fedeira upp till Chachauna på nästan 2700 meters höjd. Blev upplyst om att alla kanske inte har samma förtjusning som jag själv att ta sig upp med hjälp av cykel för de allra värsta och djävligaste stigningar och bergspass som råkar finnas i närheten. Nähä. Vad konstigt, tänkte jag. Eller kanske inte. 

Det blev i alla fall ett fint träningspass, om än lite längre än tänkt, närmare 6 timmar exklusive fika och stopp. När vi fikade såg vi plötsligt Fredrik Kessiakoff på TV, körandes helt ensam. Mäktigt att vara åtminstone lite bekant med någon som kör som han. På kvällen firade jag hans erövrande av bergströjan  med mina bergsbyxor. Tyvärr är de inte rödprickiga, men lila duger väl?   

Tokcykling.

Bergskatten: -Man jobbar väl inte i onödan heller. Spänn av lite i solen istället, va?

Idag har det tokcyklats här i bergen och dalarna runt Livigno. En riktig tokcykling innebär att man kör långt, bitivs väldigt hårt men i bland också väldigt lugnt, mycket uppför och lika mycket nedför och på blandade underlag med allt från asfalt till stenkistor om man kör mtb. Målet är att bli trött i kombination med att köra på roliga ställen.

Ljuva Val Viola! Här med refugio di Viola

Jag började att cykla upp till Eira-passet, ned till Trepalle och sedan upp till  Focagno-passet. Därefter bar det nedför på asfalt till Arnoga i full fart. Man får dock vara lite försiktig som cyklist, särskilt på helgerna, då det är mycket motorcyklar ute på vägarna i Alperna och det kan göras de konstigaste omkörningar på de mest olämpliga ställen. Från Arnoga drog jag in på grusväg och upp till Val Viola, en väldigt fin dal, med en liten Rifugio, där vandrare och cyklister kan rasta och sova över. Upp på smuggelstigar till Passo del Viola på 2431 m öh. och gräns till Schweiz.  Därefter lång, lång utförslöpa på bitvis väldigt stenig stig ned till ett annat rastställe, där jag stannade för kaffe och läskinköp.
Väl där blev jag kompis med en katt. Dagens djurklapp alltså!

Fler än jag som var kaffesugna i bergen..

Det är konstigt att tiden går så fort ibland när man cyklar, det kändes som om jag varit ute i en och en halv timme, men när jag tittade på klockan visade den närmare två och en halv.

Lätt att glömma tiden när man cyklar omkring i detta landskap...och dofterna sen. Av alpblommor och skog!

Från fikastället fortsatte det härligt utför, innan jag kom ut till asfaltsvägen upp till Bernina och Forcola. En liten fin stigning på ca 700 höjdmeter blev det upp till Forcola som tog ca 45 min. Behöver jag säga att pulsen var hög på slutet? Stannade, köpte en dricka igen och sedan bar det utför på vandrings/cykelleden ned till Livigno. Körde en liten avstickare på en stig där jag brukar klocka vissa avsnitt. Idag blev det inga rekord efter 4 timmars körning, men farten var ändå god. För att få till de närmare 5 timmar som var tänkt, avslutade jag med att köra en sväng till Mottolino Bike Park och kollade om jag såg Mackan. Hittade honom inte och åkte hem och fixade mat istället.

 En fulländad cykeltur helt enkelt!

I morgon ska jag lura med Mackan på en riktigt utmaning...
 

Om du är höjdrädd, åk inte här!

 Nä, det är INTE fotoredigerat! Vattnet är så turkost.

Idag lurade jag med Mackan på en lite längre tur, upp till Laghi Alpisella, ned till Cancano upp till Buffalora och Valmora i Schweiz och sen hem igen. Eftersom jag var rädd för att Mackan skulle tycka att turen var för jobbig och bli sur, körde jag med glada och uppmuntrande tillrop redan tidigt på passet. Det verkade hjälpa och när han sen fick klappa kor och fick kaffe, var turen räddad. 

Bitvis var det mycket smalt och vandringsleden hade rasat på sina ställen. Dessutom inga räcken. Det är egentligen rätt otroligt att de märker ut delar av dessa leder för allmänheten. I Sverige hade man inte släppt upp någon här. Har själv kört denna runda några gånger tidigare och vet var man ska ta det försiktigt, men jag hade nog tevkat att släppa upp en nybörjare eller någon med dåligt omdöme här.  Bitivs var det dock riktigt fin single trail där man kunde köra riktigt fort. Och det gjorde vi såklart! Det är dagar som denna, man vill ha den där kameran och filma när man far fram, stigarna kommer inte riktigt till sin rätt på bild.

Vädret var kanon och vi han hem i tid innan dagens åsk/regnskur. 

 Kostigar. Kossorna tyckte det var en utmärkt plats att ligga och vila på. Mitt på stigen.

Mackan var inte sen med att försöka tämja. De var mycket skeptiska först, men sen när en vågade komma fram blev alla nyfikna och ville vara med..

Trött häst.

 Ibland var det väldigt brant och smalt. Utan räcken..

Mackan på smala stigen innan den blev riktigt smal..

Madness-Mackan in the park!

Igår var jag och hämtade födesedagsbarnet Mackan på flygplatsen i Zurich. Det gick bra, förutom att det tog minst en timme mer än vad det vanligen tar att åka till Zurich, på grund av väder och trafik. Inte det roligaste att spendera sin födelsedag på flygplats och i bil, men det kommer att bli en rejäl fest i höst, vill vi lova. Och så ska han få en present här nere, en dag när vädret är lite bättre..

Det blev en lugn kväll eftersom vi kom tillbaka till Livigno så sent. Idag firade vi med att åka i Bikeparken  hela eftermiddagen, eftersom jag var rätt sliten av träning och Mackan var trött efter resan. Det har blivit ett litet väderomslag här nu, med regnskurar och åska. Dock är det rätt varmt fortfarande, så det gör inte så mycket.
Mackan körde som en tok på sin nya CUBE- AMS 150, som han verkade trivas på. Han kallas nu mer "Madness-Mackan". Själv körde jag på med Hazze och det gick bra, så klart. Vad jag kallas är ännu oklart. "Tjejen som ramlar ned för Nort-shoren" kanske.  

Utöver det har vi fikat tre gånger och ätit upp tårtan jag köpte igår. Bra pang i det, så i morgon blir det lite XC-cykling.  

DNF.

Fortfarande 32 Grader varmt kl 21.00. (Ja, klockan går fel)

Jag är så fruktansvärt besviken över gårdagen. Att jag klev av. Att jag inte slet mig runt ett varv till och blev avplockad istället. Å andra sidan tänker man inte så förnuftigt när hjärnan känns helt kokt, man mår illa, är helt kraftlöst och åker och vinglar på cykeln och det känns som om man har cyklat in i varenda rot som finns på banan. Men dåligt har det ju känts innan, och man har kommit igen och kört bra efter det och jag kommer komma igen efter detta med.

På vägen till tävlingen körde jag genom Österrike och det blev toppnotering på termometern med 36 grader. Senare hörde jag på radion att de haft värmerekord med 38-39 grader på sina ställen. Det var ju tur att man skulle åka och tävla där det var som alla varmast.. Vet inte om jag någonsin vistats i så varmt väder. Jag var i alla fall tacksam över att Partnens AC fungerade fint. När jag stannade och skulle köpa en dricka var det den där väggen som slog emot mig när jag öppnade bildörren. Av värme. Framme i Krirchberg var det lite "svalare, runt 30 grader. 

När jag skulle värma upp var det struligt, eftersom det visade sig att halva banan var avstängd, eftersom det kördes maraton där. Banan var omgjord från tidigare år, så man ville ju testa. Kunde till slut testa allt utom det parti som var nytt. Hamnade i fel spår i utför en grässlänt och krängde däcket, fick pyssla med detta och hann inte köra mycket mer.

På grund av värmen var min tänkta taktik att ta det lite lugnt i början och sen komma in i racet. Jag hade ju ingen langning, men hade ett flaskställ i langningszonen. Och lugnt gick det, det var bara det att det kändes inte lugnt, trots att jag låg jättelångt bak i starten. Det var riktigt slitigt, men vis av förra helgen tänkte jag att det skulle släppa efterhand. Det gjorde det inte, det blev bara sämre, jag hade ingen kraft i benen till slut och det kändes som jag trampade luft.  Magen var som en ballong, så det var svårt att dricka mer än vad jag gjorde.

Så efter ett tag stannade jag. Med tanke på hur jag mådde då, illamående och yr, hade det nog inte blivit bättre av att fortsätta lika länge till. Men det var nog mer kraftlösheten än värmen i sig  som var orsaken. Jag brukar klara av värme ganska bra, upp till en viss gräns. Det är klart det är skillnad när om det är 25 eller 32 grader varmt. Kryper temperaturen upp närmare och över 30 grader behövs en särskild strategi att klara av det. Vatten att hälla över sig kyla ned sig under racet tex. En förutsättning för det är att man har någon som langar åt sig, se det var lite svårt för min del. 

Fasen, jag avskyr verkligen att bryta!