Årets räddaste...

Bild.
..stod väl jag för då. Igen. Jag fattar inte att jag ofta ser så rädd ut på cykelbilder!
Ibland händer det att jag faktiskt är lite rädd, men långt ifrån så ofta eller så panikartat skräckslagen som många bilder jag fastnat på ger sken av.

Ett av målet för 2012 får bli att se mindre rädd ut på bild OCH ha kläder, nummerlappar, hjälmar, hjälmmössor och glasögon sittandes rakt och fint, på rätt plats utan veck eller flärpar som hänger ut.

Kanske ska jag böra sminka mig också, som de andra CX-brudarna i Världscupen? Nja, det får vi allt se om jag orkar...

Fler foton finns på här!

Tomten.

Kom till Gustav här i Karlstad. Gustav var dock lite skeptisk och gömde sig under bordet när tomten kom. Fast paketen ville han ha sen när tomten hade gått..

Hus.

Har man inget hus, får man väl baka sig ett då, tänkte Mackan och jag.. resultatet: ett något snett, men ändå ganska charmigt hus. Tog minst två timmar, så nu är det sovdax.

Onsdagsfilmen!

En fantastisk film som snyggt återger Världscupstävlingen i Namur. Blir ni inte lite sugna?


4ème Manche de CDM cyclo-cross from Petitesreines on Vimeo.

Det är lite synd om oss just nu...

Bild från Namur. Att jag aldrig lyckas sätta nummer lapparna så det ser snyggt ut...

Det gick bra på CX-racet i Surhuisterveen idag. Regnigt, extremt lerigt och till skillnad från Namur-banan, kemiskt platt. Benen var trötta och sega, men jag lyckades ändå få en bra start och bokstavligen slet till mig en 10:e plats. Jäklar vad tungt det var och vad ont det gjorde i benen och jag är förvånad över hur cykel, växlar och bromsar håller för sådana leriga banor. Mange slet också och lyckades få till en 16:e plats och avslutade med en härlig Belgisk dusch innan han satte sig i bilen. 

Så långt var väl allt frid och fröjd och det såg ut som om vi skulle komma i god tid till färjan med avgång kl 22.00 i Trawemunde, 40 mil bort. Men så hände det. Kalas-bussen blev sjuk. Den gamle bussen har ju protesterat på vägen ned till Belgien, men det verkade inte så farligt och verkade hålla sig på en och samma nivå av protester. Nu blev det plötsligt värre och värre väldigt snabbt och vi hann inte mer än in i Tyskland förrän det lät och kändes så dåligt att vi var rädda att fortsätta. Troligen är det lagren på framhjulet som deppat i hop. I alla fall så fick vi bli upphämtade av bärgningsbil och körda till närmsta stad med verkstad och hotell. 

Efter som vi tyckte att det var synd om oss, har vi tröstat oss med mat och lite vin och öl och tillsammans med ett varmt hotellrum känns det rätt bra i alla fall. Det kunde ju varit mycket värre, vi är ju hela och rena. (Mange passade på att duscha på riktigt nu när det ändå fanns dusch).

I morgon öppnar verkstaden kl 8.00 och då blir det lite av en ödesdag för Kalas-bussen. Hoppas innerligt att det bara är hjullagren som är dåliga och inte något mer, allvarligare.

Föresten så kan jag nu avslöja hemligheten varför det gått ganska bra för mig på crossen på denna resa. Hemligheten är Sven Nys-vattnet, som jag har kört stenhårt med i Belgien. Det blir till att jaga rätt på det när vi åker till VM. 

 Smuts-Mange efter Namur-racet.

Manges cykel...

 Roligt att se världseliten sparka sig fram i leran.

 Mange in action, fortfarande ganska ren..

Lerigt värre på Världscupen i Namur!

22:a plats blev det i världscupen i Namur i dag. En tuff, kuperad bana på bitvis väldigt lerigt underlag.
Under träningen dagen innan insåg jag att det skulle bli ett tufft race. Det var halt och lerigt och utförslöporna var brantare än normalt, lika så klättringarna. Värst var stigningen innan den brantaste utförsslänten, där fick man nästan ta tag i staketet för att komma upp, för att sedan snabbt kunna komma i pedalerna och köra ut för den branta slänten, helst utan att slå ihjäl sig. När man väl kom ned för slänten, var direkt in i djup, spårig lera. Sen gick det över till skråparti och det gick snabbast om man sparkade sig fram, med ena foten i pedalen och andra foten sparkandes. Nej, det kändes allt annat än bra under träningen, men den känslan ska man ju aldrig lita på. När jag började tänka att jag skulle köra som om jag körde mountainbike ut för branterna gick det bättre. Det var den känslan jag försökte ha under loppet sen.

Vi startade i ymnig snöfall, fick lite regn under loppet och avslutade i sol. Den här gången kunde jag ta mig fram bättre i fältet efter starten. Jag hade från början bestämt mig för att ta mig fram och då gick det bättre. Att starten var uppför bidrog till att göra det ännu lite bättre. Låg runt 20:e under större delen av loppet, som bäst var jag uppe på 18:e. Tyckte det gick bra utför och på de leriga partierna, jag hade riktigt bra flyt. På sista varvet tokdog jag dock i sista långa springbacken och tappade två placeringar till 22:e. Jag var helt full av mjölksyra och kunde inte öka farten, då det var inte mer än rätt. Men det blev ändå det bästa resultatet hittills i internationella cyclocrosssammanhang och tidsmässigt var jag mycket bättre med den här gången. Med lite putsning av formen kan det nog bli riktigt bra!

Kanske var det leran som passade särskilt bra för mig idag, eller så var det det faktum att tävlingen gick på Vallonsk mark. Jag är ju själv av Vallonsläkt, förvisso långt, långt tillbaka, men ändå. En vallon gillar väl att tävla i sitt "hemland".

Mackan agerade depåpersonal för både mig och Mange och visade stor talang för detta. Utan honom hade det varit svårt. Slagsmål om cykeltvättarna och ruffliga fransmän klarade han av att styra upp galant.
Mange hade en tuff dag, men slet på bra och slutade till slut på 46:e plats. Det lönar sig ofta att slita, han plockade en hel del på slutet.

När vi väl kom hem till huset igen, var det en hel del tvätt som behövdes styras upp, vilket tog tid. Till slut han vi också duscha själva, det var kallvatten i duschen på tävlingen redan när damerna körde så både Mange och jag körde den belgiska varianten, dvs. man trokar av sig med en handduk och drar på sig trorra, rena kläder. I morgon blir det cykelvård innan vi drar till Holland för nästa race.

Tyvärr kan jag inte lägga upp några bilder, eftersom vi har ett sovande internet här..

Belgien

Så var vi framme i Belgien. Det har väl varit ungefär en två-tre grader varmt och regn mer eller mindre hela dagen. Eller förresten, vid fyratiden kom det en hel del snöblandat också, typiskt Belgiskt decemberväder alltså. Trots vädret trivs vi ganska bra i Niniove där vi bor. Magnus och jag gav oss ut på en liten träningstur på förmiddagen och hamnade i den legendariska stigningen Kapelmuur. Många avgörande ryck i klassiska lopp som Flandern Runt har gjorts där. Idag gjordes inga ryck, men vi slirade oss i alla fall upp för den branta hala kullerstensvägen och hade ganska hög puls på toppen. 

  Utsikt från kapellet.

Kung Mange tar kort på mig samtidigt som jag tar kort på honom..

Efter det åkte vi förbi en cykelaffär för att inhandla lite nödvändiga tillbehör innan vi drog till Chareloi och hämtade upp Mackan på flygplatsen. För att få Mackan på gott humör inhandlades också lite öl och ölkorv. Är det några man ska hålla sig väl med i cykelsammanhang är det mekanikerna och massörerna. Det verkade vara ett lyckat drag av Mange och mig. Så här glad blev Mackan: 

 Resten av kvällen ägnades åt mat och däcklimning. Jag har nu nästan limmat ett däck själv, efter stränga instruktioner av Darvell. OK, jag klarade inte påkrängningen av däcket riktigt själv, men snart ska nog det med sitta.

I morgon blir det bantest i Namur, ska bli skoj!