Champery

Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva men, det var ingen bra dag på tävlingsbanan för min del i alla fall.
Benen värkte, mjölksyran kom redan på uppvärmningen, pulsen var omöjlig att få upp.
I starten hade jag inget tryck i benen överhuvudtaget och körde ursakta (jag som annars är rätt startsnabb) och det blev inte bättre av att startloopen smalnade av efter ca 500 meter och gick in på ett smalare skogsparti där det i princip blev cykelsallad och tjejslagsmål eftersom alla ville fram. Första biten av banan var en evighet av springande, försök till omkörningar, armbågar i sidan, arga tillrop och hjul och pedaler som fastnade i varandra.

Jag borde varit mer offensiv och använt armbågarna och arga tillrop själv, men jag orkade inte.
Redan efter den evighetslånga startloopen var jag över tre minuter efter täten, jag tänkte att det kanske skulle lossna om jag fortsatte, men det blev bara värre. Jag sjönk som en sten i fältet och valde att kliva av banan efter ett tag. Det är tävling nästa helg också och risken är att man blir ännu sämre om man fortsätter att slita runt med en så trött och stum kropp. Jag gillar inte att bryta och gör det inte ofta heller, denna gång tror jag det var nödvändigt.

Som tur var räddade Kalaskillarna hedern i huset, Magnus genom att bli 50:a och Mattias genom att bli 81:a

I morgon drar vi till Italien, det ska bli trevligt. Jag hoppas hitta något bra sätt att få kroppen att fungera igen, vila och massage hjälpte uppenbarligen inte...

Ler-ladd!

Så här såg en hel del partier ut på banan idag, inget regn, men desto lerigare. (bilden är från min före detta teamkollega Sam Shultz). På vissa ställen hade leran börjat torka till lite mer och blev som cement på däcken så de nästan inte rullade. Coolt värre! Senare fick vi höra att de börjat grusa delar av banan. Får se om det hjälper.

Det blev till att ladda lite extra för att orka med de 5 tungkörda varv som ska köras i morgon. Vi testar här nutellacrepes, gott men väldigt sött, förmodligen jättemycket energi i dem. Mackan gjorde stordåd idag som tvättade tre extremleriga cyklar, med lite inkilade shifferstenar här och var. Han fick också en nutellacrepe.

Själv har jag startnummer 70 i morgon, lägst nummer i huset, men ändå tillräckligt långt bak för att det ska bli svårt att ta sig fram i morgon på den smala banan. Leran gör ju att det blir ännu mer begränsat när det gäller att välja spår. Mitt mål är att köra om så många som möjligt och att hålla cykeln och mig själv hyfsat hela. Det omtalade hoppet i den första utförslöpan blir det inget med för min del, tror inte många kommer att köra där.

Blött!

Vi är på plats och bor i Chatel i Frankrike, ca 20 km från Champery. Vi delar ett mycket gemytligt boende med medaljkillarna i Team Kalas.

Idag var det bland annat test av banan som stod på Schemat. Under förmiddagen ösregnade det, så vi valde att vänta till eftermiddagen. Precis när vi åkte började det ösregna igen, så det var inte mycket mer att göra än att köra banan ändå. Vi körde allt utom ett parti, som var avstängt, detta gick vi utan cyklar istället. Banan är slingrig och full av rötter, bitvis väldigt rolig att köra, särkilt efter att Mackan bytt till lerdäck på mina hjul. Vissa partier, med sågspån av typ elljusspårstyp, var dock väldigt blöta och lätt att köra fast i. Själv lyckades jag göra ett helkonstigt spårval på ett helt annat parti, gjorde en kullerbytta över en rot med cykeln och slog knät i en sten. Gick dock ok tror jag, får se hur svullet det är i morgon.

Så här blöt var Mackan efter turen.

Kalas-killarna verkade trivas i geggan.

Dagens höjdpunkt var att få middag av Magnus, som dagen till ära lagt sig till med den berömda svärmorsdrömslooken.

Finbesök!

Idag var det finbesök i Göteborg. Detta i form av syster Ylva och Sambon Leif, och Gustav.
Gustav har redan nu, vid två års ålder, lärt sig ställa skorna fint på rad.

Tyvärr hade Gustav alldeles för mycket att göra, med sitt tåg, för att kunna få tid för någon djupare konversation. Vi får ta diskussionen om de tidigaste skrifterna om Platon och Aristoteles en annan gång tror jag.

Syrran och jag hann dock med mycket viktiga och djupa ämnen. Tillexempel vilka affärer som hade sommarrea, "Hollywoodfryuarnas" botoxbehandlingar och hur dyra sallader de hade på cafét vi valde att besöka.
Imorgon drar finbesöket vidare till Österlen och jag drar till Zurich. Hoppas bara att jag hittar bilen, har råd att lösa ut den och lyckas köra ut den från den trånga parkeringen. Så blir det nog bra.

Trötta ben på XC-SM

Nu när jag är tillbaka i hemmets trygga vrå, efter över 5 veckor på vift orkar jag äntligen skriva lite om gårdagens XC SM.

Loppet började bra, jag fick en bra start och låg med långt fram och det kändes ok. Det var det tempot jag behövde hålla i 4 varv för att kunna vara med och kriga i om toppplaceringarna och det kändes som jag hade kontroll och låg en bra bit från min maxkapacitet.

Men. Det fungerade i ungefär i 1 varv. Efter det försvann i princip all kraft i benen innom loppet av ett par minuter. Ungefär som att dra ur proppen till badkaret efter att ha badat eller som att vägga på ett 5 timmars distanspass. Jag ville stanna och kliva av, men valde att sänka tempot rejält istället och fortsätta. På sista varvet piggnade jag till något och lyckades ta mig i mål som 6:a i alla fall. Det var i alla fall bra för moralen!

Jag är väldigt missnöjd med min SM-insats, kanske inte främst på grund av placeringen, utan på grund av att kroppen inte fungerade. Uppladdningen hade varit bra innan och tempo-loppet kändes lovande, allt omkring fungerade toppen, men det blev bom stopp!

Som den dåliga förlorare jag är, har jag surat en del efter loppet. Det är dock inte första gången kroppen strejkar och tokdör på liknande sätt under tävling och jag har kommit igen efter dessa gånger, så detta är nog inga problem. Problemet är att jag inte vet varför det blir som det blir, varför benen och kroppen ibland helt plötsligt, utan förvarning tar slut. Är det någon som har några tips på vad det beror på, så tar jag gladeligen emot dem :)

Nu är jag alltså tillbaka i Götet, men bara till på onsdag morgon. Då bär det av till Zurich för att hämta bilen som står parkerad på flygplatsparkeringen där (blir dyrt att lösa ut den).
Därefter till Champery-området och nästa världscupstävling. Egentligen skulle jag vara kvar på MTB- Landslagslägret i Falun efter SM, anordnat av förbundskapten Fredrik Ericsson. Denna gång fick jag dock tyvärr lämna återbud, då det skulle bli på tok för stressigt att hinna hem och packa om. Man kan inte göra allt, även om man vill.. Lite synd, eftersom det utlovades en kurs i bancykling. Hade varit roligt att prova, tror att jag är byggd för den sporten! (obs ironi).

Återigen ska vi dela boende med de supersnabba, nu förtiden medaljprydda Kalas-killarna i Champery. Kanske man kan få låna några muskelfibrer av nyblivne svenska mästaren till tävlingen? Han verkar ju ha mycket kraft i benen och damerna kör ju ändå inte samtidigt som herrarna. Ser fram emot att lära mig en massa nya viktiga saker från Magnus och Mattias i alla fall!

Hej hopp!

Recharge!

Bild från SM -Tempot av Jahn Ekman.
I morgon hoppas jag ha mer av "killerface" och köra ännu fortare, ännu längre och bli tröttare.
Spännande Race i morgon :)

Tempo-SM i Rättvik!

Det blev en 5:e plats på Mtb SM:s tempolopp idag.
Eftersom jag vann förra året var det ju ett givet mål att försöka försvara guldet, vilket alltså inte lyckades denna gång. Även om jag inte är nöjd är jat inte jättebesviken heller, då mitt lopp absolut inte var något dåligt lopp, jag hade bra fart och flyt loppet igenom, och gjorde vad jag kunde, problemet var att de som var framför körde fort, väldigt, väldigt fort dessutom.

Innan loppet fick jag frågan om vad jag trodde om loppet och svarade då att i princip att vem som helst i damernas startfält hade kapacitet att ta medalj. Lite kul var det då att topp tre på damsidan, blev just några som inte utsetts som segerfavoriter i diverse media.
Fast någon "skräll" tycker jag inte att det var egentligen. på pallen. Både Martina Thomasson (1) och Ann Berglund (2) har kört grymt bra här hemma och Hanna Bergman (3) har en enorm kapacitet. Det är bra och utvecklande för oss som tävlar när så många på damsidan kan köra fort och kriga om toppplaceringarna.

Jag har alltid tyckt om tempodiciplinen på mountainbike, även om den ofta anses vara mindre viktig än XC-loppet. Jag gillar när man kör mot klockan, även om det är svårt när jag som denna gång, inte fick någon som helst hint om hur man ligger till. Tyvärr körs ju inte diciplinen så ofta.

Nu är det dock bara att ladda om och vila inför lördagens XC-lopp! Körde ett varv på banan efter tempot och banan är i princip som tempobanan, intensiv, utan vila, mycket igångdrag och korta branta stigningar.

Nu är det dags för sov!

Mot sverige!

Nu bär det av mot Sverige igen! I morgon tar jag mitt pick och pack och åker först till Zurich för att där lämna bilen och två av mina cyklar (tack Martin, som gjorde denna lösning möjlig) och sedan tar jag flyget, via Köpenhamn till Stockholm. Väl där blir jag upphämtad av Markus och så åker vi till metropplen Falun, där vi ska hålla till några dagar kring SM (och tack Niclas, som gjorde detta möjligt). Efter SM är jag hemma i Göteborg i tre dagar innan det bär av på tur igen.

Jag åkte till bergen för att få bra träning, men också för att få lugn och ro. Jag tror jag har fått båda delarna. Man blir rätt harmonisk av att varje dag vakna upp mitt i ett vykort och hela tiden se dessa fantastiska vyer vad man än tar sig för. I bland vill man bara gråta för att det är så vackert. Det finns få platser jag kan befinna mig på utan att känna mig stressad, här är ett av dem. Det är lite jobbigt att åka härifrån, men jag vet ju att jag snart kommer att komma tillbaka.

Det ska bli jättekul att komma hem, träffa Mackan, Syrran och Gurra, Åka SM och hinna titta till lägenheten. Hemma är ju ändå alltid hemma!

Men först Dalarna!

Tjej-Girot och Kill-Touren

Denna fredag har varit strålande, het och bestått av mycket cykel i olika former.

Etappen Chiavenna-Livigno kördes i Giro di Italia Donne. Samtidigt som TV:n var full av herrarnas Tour de France.

Fast jag är irriterad på en sak.

Det mest logiska hade väl varit om det nu hette "Giro di Italia damer" så skulle det väl även hetta "Tour de France, herrar". Nu är det inte, så för i cykel, eller åtminstone i landsvägscykel är det antingen "Cykeltävling" eller "Damcykeltävling". Jag tycker det vore en sak om cykel för damer utövades på något annat sätt, eller hade andra regler än det som kallas "Cykel", men vad jag vet så är det inte så. Cykelsporten är inte ensam om detta fenomen, det är "fotboll" och "damfotboll", "ishockey" och "damishockey", "handboll" och "damhandboll" mm. Det verkar som om det främst är inom lagidrotter man gärna uttrycker sig på detta vis. I de individuella idrotterna är uttryckssättet inte alls så vanligt.

Eller pratar man om "Längdskidor" och "Damlängdskidor"? "Stavhopp" och "Damstavhopp"? Ni hör ju själv hur dumt det låter...

Cykel är i grund och botten en gubbsport, med gubbar för gubbar. Jag kan förstå att herrcykling får mer uppmärksamhet än damcykling, då det är så många fler herrar än damer som utövar sporten, teamen är större och det är mer pengar i omlopp. Men att man tar förgivet att "cykling" är just herrcykling tycker jag är för mycket. Vadå jämställdhet inom idrotten?

Och varför måste skyltarna vara rosa, med en logga föreställande en rosa cyklist med hästsvans som fladdrar? Ok, jag gillar rosa och har själv kört för ett team med extremt rosa kläder, cyklar och tillbehör för oss tjejer, och det var en kul grej då, men måste det vara så precis hela tiden?

I morgon är det i alla fall dags för tjejernas sista etapp från Livigno till Passo dello Stelvio. Etappen är strax under 70 km, men vilken stigning de ska upp för! Det är en enormt tuff etapp. Jag har förmånen att kunna se början av loppet precis utanför huset, ska bli skoj.

Nog om detta, själv utövade jag intervallträning idag, vilket var bitvis komplicerat. Jag lyckades hamna bakom en jätteklunga med säkert 40 landsvägscyklister från diverse team. Jag försökte få en lucka för att kunna köra en liten spurt och hamnade då istället bakom en teambil innehållande team managern för ett av teamen i klungan. Denne försökte vara snäll och dra upp mig till klungan igen (varför han nu tyckte att jag skulle köra där på min mountainbike..), så det var svårt att köra intervaller där också. Fick välja en annan väg till slut för att kunna köra som jag tänkt.

Varmt och soligt är det här som sagt och solen är verkligen stark. Har så smått gett upp min ambition om att få en jämn, snygg solbränna...

Favoritslingan!

Är här! Idag blev det den, eftersom benen var trötta och behövde piggas upp. Upp till Valle del Mine, lite stigning på grusväg och sedan in på denna stig, som är en av mina absoluta favoriter här i Livigno. Stigen är delvis handbyggd och har under åren blivit allt bättre i takt med att "någon" jobbat med att förbättra den. Stigen går lätt utför längs med vattnet, för att avslutas med en brant serpentinslinga där man får hålla tungan rätt i munn för att inte hamna utanför.

Ren cykelnjutning!!

102+33 = 8!

Lördagen ägnades åt att köra en deltävling i Schweiziska Cupen i Flims, ca 2 timmars bilåkning härifrån. Dagen började inte bra, utan det första som hände när jag gick upp var att jag drabbades av näsblod, och då inget litet näsblod, utan ett jättenäsblod, då det rikgigt forsade från ena näsborren. Jag får så då och då, när jag antingen stressar eller sover dåligt. Denna gången var det troligen kombination dålig sömn och torr luft. Till slut fick jag dock stopp på det och kunde åka iväg.

De hade fått till en riktigt bra bana i Flims, halva varvet var snabbåkt grus/gräs och andra varvet var fina single-tracks, delvis ner i en bikepark och en riktigt brant stigklättring på ca 110 höjdmeter. Totalt nästan 200 höjdmetersklättring på det 4,5km långa varvet. 6 varv skulle köras.

Mitt på dagen hade temperaturen krupit upp runt 33 grader. Med tanke på att tävlingen gick på 1100m höjd kändes det rätt extremt.

Då jag inte hade någon support på tävlingen fick jag ställa ut mina flaskor i langningszonen och hoppas på att ingen skulle dricka upp dem för mig.
För en gångs skull kom jag iväg hyfsat i starten denna gång, runt 12:e plats. Plockade dock några placeringar i den långa backen varje varv och hade häng på 6-7:e plats. Värmen tog dock ut sin rätt på slutet och jag tappade fart sista två varven, dessutom så stannade jag bara en gång i langningen och hämtade en halvlitersflaska, på tok för lite dricka i värmen, men vad gör man?

På sista varvet märkte jag att jag höll på att bli ikappåkt och försökte öka, det gick sådär, jag var helt slut och körde in i varenda rot utför. Lyckades dock dra på sista motlutet innan mål och behålla min 8:e plats. Pulsmätaren visade 102% på upploppet, lite spännande. Det var länge sedan jag lyckades maxa så på en tävling. När jag stannade kännde jag hur det snurrade i skallen och jag fick hjälp av en funktionär att hälla vatten över mig.

När jag kylt ned mig och dushat i cykeltvättenmed kläderna på, kunde jag tillslut njuta av att se herrarnas lopp, bland annat stilstuderade jag regerande världsmästare Nino Shurters klätterteknik uppför den långa backen som jag slet uppför. Såg ungefär ut som om han var ute på distansrunda. Inga plågade miner, lätta fina växlar hela tiden.

Man blir avundsjuk! Det finns lite att träna på helt klart!

Cial