måndag 15 oktober 2018

Uppdatering deluxe.

Foto: Erik Petterson

Dags att göra en uppdatering från de senaste tävlingarna. Har inte riktigt haft tid och ork att skriva, även om tävlandet gått bra. Grymt bra faktiskt, även om det inte riktigt nått ända fram. Långloppscupen är avslutad med Västgötaloppet som sista lopp. Även om totalsegern mer eller mindre var avgjord innan, blev det en spännande tävling i regn blåst och kyla. (5,5 grader stod gps:en på som lägst.) Det var jag och Emmy som krigade från start och in i mål. Släppte och jagade ikapp, fick släppa igen och trodde inte det skulle bli någon mer fight om segern. Sen piggnade jag tydligen till och kom ikapp igen. Drog största delen in mot mål och försökte rycka i backarna, men var inte tillräckligt pigg och backarna var inte tillräckligt långa där. Det blev spurt om segern och jag blev 2:a. Det gav även en 2:a plats i totalen på långloppscupen, vilket får ses som en bonus. Hade inte tänkt köra så många långlopp denna säsong som det till sist blev. Jag får vara glad för det, även om en seger givetvis suttit fint!

Två veckor senare: dags för första CX-tävlingen för året. Kronborg cycocross i Danmark. Jag hade bestämt mig för att min crosssäsong skulle starta i oktober, främst för att det blir för mycket för mig att åka på både cross och långlopp samtidigt. I oktober har jag en hel del jobb inbokat och kan inte åka på alla tävlingar jag vill då heller. Som frilansare med extra timanställning får man ibland ta de möjligheter till inkomst som finns, vilket då kan innebära att man får jobba istället för att tävla.
Min tanke var att tävla som mest i November och December, problemet är att det nästan inte går några crosstävlingar här hemma i  Sverige då, så då vet jag inte riktigt vad jag ska hitta på. Åka en eller två tävlingar i Belgien kanske? Om jag har råd vill säga.

Tillbaka till Kronborg. I år körde de i fårhagen igen. Bumpiga banor passar mig väldigt bra, men jag tycker ändå att banan de har vid Kronborgs slott är bättre. Framförallt är den mer varierad och bitvis tekniskt utmanande. Fårhagsbanan var dock helt ok ändå, roligare att tävla på än att träna.
Eftersom jag knappt har hunnit köra någon cross, mer än veckan innan var jag ganska nollställd över form och teknik. Klart är att långlopp gör en uthållig, men inte särskilt bra på cross-specifika moment som igångdrag, tvära kurvor och att all in i starten. Gissar att jag bara har mig själv att skylla.
Tack vare att vi gick in på ett tungt gräsparti så snabbt, kunde jag hänga med de andra tjejerna. Det var jag, Ida Erngren och Kristina Thrane som gick loss nästan direkt. Vi körde ihop ett varv sen fick jag och Ida en liten lucka ned till danskan. Strax efter ökade Ida farten och fick i sin tur en lucka direkt. Jag vågade inte riktigt gå på, eftersom jag trodde att jag skulle dö av mjölksyra. Det är alltid svårt när man plötsligt ska köra kort. Banan var riktigt fysiskt krävande och Ida utökade hela tiden, jag fick också några sekunder varje varv, men de sista tre (!) varven det kändes det som om jag skulle krokna vilken sekund som helst, så var aldrig för säker på min placering. Rullade till slut in 2:a, vilket jag är riktigt nöjd med efter omständigheterna. Blev några UCI-poäng på kontot och bra snabbhetsträning med extremt hög puls. Gick i mål på strax över 50 min, Ida på ca 48,30. Det är lite skillnad på SWE-cup där man vinner på runt 35 minuter i damklassen. Så borde det inte vara. Men mer om det någon annan gång.

Igår kördes det introcross i Färjenäs precis vid Älvsborgsbron. Ett grymt bra evenemang av Hisingens CK. Gillar det enkla formatet av träning och tävlingsträning plus att området är riktigt bra för cross! En riktigt tävling där kanske? Det var ett stort gäng som körde, några som aldrig testat cross innan. Kul! Det blev 10 varv finfin träningstävling. Kändes bra men, var grymt jobbigt, även om underlaget i år var nästan torrt. Jag jämförde tiderna på varvet (som är ca 1,1 km) från förra året. Då körde jag mitt snabbaste varv på 5,15. Nu var mitt snabbaste varv 3.45. Grym skillnad. Det säger bara vad underlaget kan göra i tid.


Idag blir det skogstur på mtb! Jag älskar skogen. Men det vet ni förståss redan.

tisdag 18 september 2018

Cyklar Säljes!

Har fortfarande två cyklar till salu. Det är två kanonfina Haibike HT:s Hör gärna av er vid intresse och om ni har mer ingående frågor om specarna. Det är riktigt bra pris på båda.

Haibike Greed HardNine 8,0 29"



Riktigt fin, lätt och snabb hardtail i storlek Small. Körd sommarhalvåret 2017, vann ett SM-silver på den!

Växlel/kassett/vevparti: SRAM XX1 Eagle 12vx 
Bromsar: Magura MT8
Gaffel: Rock Shox RS-1
Hjul: Stan’s NoTubes Crest, hollow rim, aluminium
Full spec finns här, cykeln några delar skiljer sig dock från originalet: länk

Vikt: ca 8,8kg utan pedaler.

Ord. Pris: 57 900kr

NU: 28000:-


Haibike Greed 9.90 29"

Även detta en riktigt fin cykel, med många helt oanvända delar. tex
nytt drivpaket, ny sadel, nya handtag, nya däck. Kanonskick! Storlek: Small 

Växlel/kassett/vevparti: SRAM XX1
Bromsar: Magura MT8
Gaffel: Rock Shox RS-1
Hjul: ZTR Crest

Vikt: ca 8,8kg utan pedaler.

Ord. Pris: 59 900kr


NU: 26 000kr

OBS! Båda cyklarna säljes i befintligt skick, utan pedaler och med de hjul och den gaffel som sitter på original. Vid intresse, maila: asa(att)erlandssonmtb.com

onsdag 12 september 2018

3:a i Bockstensturen, Vinst i Huskvarna MTB Tour!


Oj oj, nu har jag varit dålig på att skriva, men skyller på att jag inte haft någon skrivro.

Vi börjar med Bockstensturen. Det blev en tredjeplats, vilket jag var lite missnöjd med först, men kände mig inte alls så pigg i kroppen. Jag tror att det var Alliansloppet som fortfarande satt i kroppen, det loppet var väldigt tufft för många, med lång åktid så även för mig. Bockstensturen kändes ändå ok fram till första gången vi passerade Åkulla, sen tröt krafterna och vid 50km var jag nära att ge upp, så tungt var det i benen. Detta gjorde också att jag inte orkade hänga med i de grupper som passerade mig, så jag var ganska länge helt ensam och då tappar man mycket på dem som ligger i grupp. Efter mycket övervägande med mig själv bestämde jag mig att fortsätta in i mål, eftersom alla poäng är viktiga i totalen av Långloppscupen. Det visade sig vara ett bra beslut, eftersom jag klarade av att hålla min tredjeplats in i mål. Men shit vad kämpigt det var! Gillar verkligen skogspartierna och stämningen på Bockstensturen, men det är en krävande bana. Min klubb Varbergs MTB gör ett jättejobb för att få till denna tävling och de är enormt proffsiga.

Efter Bockstensturen drog jag vidare till Österlen och fick några dagar i fantastiskt väder. Tiden spenderades mest med äppelplockning och fix i trädgården i Vallby. Träningsmässigt blev det extremt lätt och lågintensivt för att försöka få maximal återhämtning efter de tidigare veckornas hårda långlopp. I bland är det välbehövligt att låta bli att ta i på cykeln. 

Huskvarna mtb Tour då? Ett nytt etapplopp i tre dagar, med klassiskt tempo, XCO och XCC. Ett roligt upplägg med kortare etapper och mer tekniskt cykling. Jag har ju skrivit att jag saknat XC-lopp denna säsong, så då passade ju detta utmärkt. Själv trodde jag att jag skulle vara som en diselmotor med bara en fart, vilket visade sig vara halvfel.
Tempoloppet handlade om all-out i 4-5 minuter, inte alls min starka sida. Det som räddade mig var att det var uppför, det är jag hyfsat bra på. Det är alltid svårt att utvärdera sin insats på ett sånt lopp. Det känns aldrig bra för någon. Man tar i allt vad man har, men man kommer ingenstans och till slut börjar man tvivla på om man verkligen tar i, fast det är solklart att det är helt omöjligt att cykla fortare. Jag lyckades vinna etappen, men det var nog något av det jobbigaste jag gjort på länge! Och jag tror att jag behövde det!

Dag två och XCO. Banan gick på delar av EM-banan och var riktigt tuff. ca 160 höjdmeters klättring på 3,7 km varv är rätt mycket. Vi körde 4 varv,så det blev en del på strax över timmen tävlingstid. Hade lite problem med min gaffellåsning och fick köra lite försiktigare utför än vad jag ville, men tog igen det uppför istället. Vann även etapp två och drygade ut min ledning totalt, men när det gäller etapplopp kan man aldrig vara för säker. Det kan bli punkteringar eller andra missöden, så man ska vara glad för varje minut man kan plocka.

Sista dagen var det XCC- Criterium som gällde. Ett kortare, snabbare, mindre tekniskt varv, men fortfarande en del backar. De flesta hade trötta ben från XCO:t och jag funderade lite på min taktik. För att vinna hade det räckt att hänga med de andra, utan försök att köra ifrån så mycket som möjligt. Detta hade varit det säkraste. Men sen kände jag att jag ville köra hårt även denna etapp, man får ju passa på när man är på plats och dessutom är det perfekt träning för Cyclocrosssäsongen med ett 35 min race i hårt tempo. Så jag försökte sätta upp farten från start och fick snabbt en lucka. För att hålla uppe motivationen till att köra fort alla 5 varv försökte jag hålla koll på mina varvtider. Jag höll dem ganska jämt, men på sista ville jag försöka förbättra den, så jag körde på som en galning på sista varet. När man kör får man ju ofta en trend att det går lite långsammare på varje varv, man mattas liksom av, då kan det vara bra att testa att öka farten istället. Denna gång lyckades det och jag slog till med snabbaste varvtid på sista varvet, vann etappen och då även totalt. Benen kändes grymt bra på sista etappen. De hade väl blivit igångskrämda av de två andra etapperna. 

Vill passa på att en en gång tacka för det fina arrangemanget, med grymt bra banor och härlig stämning. Jättekul var det!

måndag 27 augusti 2018

Var glad att du har skor..


Sitter och slickar såren efter en galen gårdag i Trollhättan. Jag har cyklat mtb på elitnivå i närmare 20 år och tycker ändå jag har hyfsad koll på mig själv och mina prylar inför en tävling. I alla fall för det mesta.Vi kom till Alliansloppet igår i ganska god tid som vanligt, jag gillar att vara på plats i tid. Kände mig laddad, benen hade känts bra dagen innan. Hämtar nummerlapp och köper en kaffe. Börjar plocka med mina grejer och ska byta om då jag märker det. Det ligger inga cykelskor o min svarta påse där jag alltid packar hjälm och cykelskor! Förutom cykel är ju hjälm, skor och cykelbyxor det allra viktigaste att få med, resten brukar oftast gå att lösa. Det brukar vara det första jag lägger fram när jag ska i väg på tävling. Har aldrig glömt nåt så viktigt innan i cykelsammanhang. Det är ju ganska roligt så här i efterhand. En historia som är ungefär lika jobbig var när jag var runt 15 år och tävlade i hoppning (med häst alltså) och kom till tävlingen med häst, fast utan sadel. Samma panik. En sadel kan man inte låna av någon, då det är väldigt viktigt att den passar hästen. Den gången räddades jag av kära mamma, som kastade sig in i bilen och åkte några mil till stallet och hämtade sadeln och var tillbaka i lagom tid till tävlingen.

Åter till cykeltävlingen. Det uppstod såklart en ganska stor panik. Var nära tårar, men tog mig samman och tänkte istället, hur löser jag detta?! Ska jag låta bli att starta, eller köra med gympadojjor? Att åka hem och hämta skorna är uteslutet, en och en halv timme Trollhättan-Göteborg tur och retur + skohämtning är lite väl optimistiskt. Då återstod att försöka låna ett par av någon. Det stora problemet där är att jag har 35 i skor och har svårt att överhuvudtaget hitta skor som passar oavsett om det är cykelskor eller inte. Skickade lite meddelanden till några jag visste stod på startlistan, men inget napp. Gick till målområdet där det stod några tält och frågade runt och TVÅ tjejer erbjöd sig att låna ut skor. Hur fantastiskt är inte det?! De ena paret var lite svåra att dra åt, så jag lånar Annas skor, som i och för sig var 3 nummer för stora men gick att dra åt om foten ordentligt. La i sulorna från gympaskorna förutom de sulor som redan fanns i. Det blev rymligt i tårna och svampigt med de de dubbla sulorna men det funkade hyfsat! Som tur var var det en Shimanokloss som passade mina X-speedo pedaler.
  
Min laddning har vid det här laget övergått till att bara bara jättelycklig att få starta loppet. Från hopp till förtvivlan till hopp igen!

Till start kommer, trots en del sjukdomsbortfall, några riktig snabba damcyklister, bland annat vinnaren av cykelvasan för två veckor sedan. Det är upplagt för ett hårt race. Starten går, ganska lugnt, jag drar första 3 km, men maxar inte direkt. I de första grusbackarna splittras fältet ganska snabbt och det är jag, Hanna Bergman, Ida Wånggren och Hildegunn som får en lucka. Strax efter släpper Ida och vi är tre. Hildegunn sladdar plötsligt omkull på ett halt grusparti, jag och Hanna drar ifrån. Upp mot bergspriset, tänker jag att jag att den här gången ska jag verkligen försöka ta det om jag så kommer att få åka skitsakta sen. Sista 300 meterna försöker jag dra på lite och har lite tur samtidigt för Hanna fattade inte vart priset var exakt, men det visste ju jag. Det går hem! Pulsmätaren visar 98% av max, det högsta jag tryckt upp pulsen i den senaste tiden. Sen går det lite utför och jag kan återhämta mig lite. Det känns helt ok. Efter ca 25 km får Hanna en lucka i ett skogsparti, jag halkar runt lite väl mycket i skogen och kan inte hänga på. Får mala på i egen takt. Det går bra, men det blev en langningsmiss på grund av trafikrestriktioner, så jag körde halva loppet, ca 1.45 på bara 3 dl vätska. Det är lite lite minst sagt. Hannas lucka ligger stadigt på 1.20-1.45 fram till ca 45km då den växer allt mer. Vätske/energibristen tar ut sin rätt, fötterna är trötta och gör ont undertill. Det krampar i ena benet, men det släpper som tur är. Varje gång en negativ tanke kommer upp motas den genom att min inre röst säger åt mig ungefär: "Du -var glad att du har skor. Sluta gnäll och fortsätt nu". Det visar sig vara ett bra sätt att lura sig själv. Det är ju mycket det det handlar om, att lura sig själv att fortsätta ta i. Rullar slutligen in som 2:a, och känner mig mycket lättad och glad.
Glad för att det finns hjältar och snälla människor, glad att jag lyckades hålla ihop det mentalt och ladda om med en ny, mindre optimal förutsättning. Ni ska veta att, även om jag verkar lugn och kontrollerad, så är det rätt ofta kaos där inne i huvudet. Kanske är det rentav så att jag behöver ett visst mått av kaos för att tagga till, att jag blir för loj om allt är lugn och harmoni? Jag vet inte. Det är i alla fall ganska skönt för skallen när det är kaosfritt.

Sista veckan har huvudet varit fullt av grubbel på annat, icke cykelrelaterade saker, så jag får väl till viss mån "skylla" på det att jag varit ofokuserad. Antar att det bara är att jobba vidare och försöka hitta balansen igen.

Vill passa på att åter tacka Alliansloppet får ett fantastiskt proffsigt arrangemang. Banan var grym och tuff tekniskt, vilket jag gillar. Fina och bitvis  i långloppssamanhang väldigt tekniska stigar. Man hade löst det på ett bra sätt med motionsklasserna också, som delivs körde samma bana, men lättare slingor på vissa delar. Funkade hur bra som helst. Tror jag körde om en eller två i motionsklass, ingen var i vägen. Sen satsar man extra mycket på damtävlingen, med egen start och presentationer mm. Egen start för damerna är det rätta rent tävlingsmässigt. Att vi får göra upp och taktikköra med dem i vår egen klass från start till mål. Inga killar som nån kan ta rulle på, om vi kraschar så är det vårt eget fel. Enkelt och ärligt. Alliansloppet har fattat detta och nu hoppas jag och många med mig att fler ska förstå.


onsdag 22 augusti 2018

Vinst i Sista SWE-CUP XCO

Foto: Roger Nord.

Körde CK Masters MTB tävling söndags. Ett av få XCO-lopp denna säsong. Det senaste var i Vårgårda i våras. Har känt mig lite som en dieselmotor efter alla långlopp så förra veckan, efter tre dagars "after Vasa vila" ägnades åt lite kortare intervaller + en träningstävling i försök att få upp lite fart i kroppen. Intervallerna kändes sega och träningstävlingen kändes bra. CK Masters bana i Skatås är en klassisk XC-bana med mestadels naturliga "hinder" det är i princip bara den sk downhillbacken är det är lite byggda hinder. Den är kul och tuffare och intensivare än man tror. Två riktigt jobbiga backar, den ena rakt upp för slalombacken och den andra för stenhällar i skogen. Inget är dödssvårt egentligen, men den kan ändå räknas som tekniskt krävande. I mina ögon en riktigt kul bana.

Eftersom jag inte hade koll på XC-formen, tänkte jag att jag skulle känna lite på det och det fick bli som det blev. Tänkte jag skulle försöka hänga med de startsnabba tjejerna i början så gott det gick, vilket gick riktigt bra. Det var ju hela 5 varv som skulle köras så ingen gick väl kanske på 100% i startloopen. Jag kände att jag ville ha "fritt spår" inför "omöjliga backen" så jag gick om i första motlutet. Fick en lucka ganska direkt i partiet efter, så tänkte att jag kör väl på i mitt tempo, det kändes bra, men var lite orolig för att jag gått på för hårt på första varvet, vilket kan straffa sig rejält på varv 5 sen. Förstod efter ett tag att jag hade en rätt så stor ledning, men det är ju alltid svårt att uppskatta själv. Jag tror alltid att det är nån som nosar mig i ryggen bakom ett träd eller nåt, vilket kanske är bra då det är lättare att hålla farten uppe då. Tycker att jag höll bra fart på alla varv utom det sista, då jag var rätt trött och även körde rätt safe för att inte riskera nåt. Rullade in som vinnare och det visade sig vara över sex minuter ner till andra dam (Kajsa Snihs).
Banan i Skatås handlar mycket om att ha bra flyt och välja rätt spår, spänner man sig, kör man lätt in i varenda rot och sten. Tycker det flöt på bra. Banan är lätt att dela upp i etapper för att hela tiden motivera sig. Först det, partiet, sen den backen, sen det tekniska partiet, en backe till, en utför och så vidare och vips har man avklarat hela varvet. Under racet kände jag verkligen att jag saknat XC-tävlandet massor! Gissar att jag får göra något åt det i framtiden.

Nu laddar jag om för nästa race som är Alliansloppet i Trollhättan på söndag. Ska provköra idag, för att se hur lerigt det är.


tisdag 14 augusti 2018

Vasan

I täten i början i alla fall! Foto: MTBFOTO:SE

Så var Vasan avklarad. Det är nåt speciellt med Vasan på många sätt, förutom att det är ett av de mest prestigefulla loppen på cykel i Sverige att vinna. Det är något annat, något oförklarligt men tilltalande och samtidigt jättejobbigt.
För min del har det varit så ungefär enligt följande, enda sen första gången jag körde Vasan: Man fixar i ordning sina grejer kvällen innan, förbereder så mycket som möjligt för att behöva tänka så lite som möjligt på morgonen. Man går och lägger sig, men det går inte att sova, kroppen är uppe på helvarv, pulsen vill inte gå ned, man är orolig för att försova sig och intalar sig själv att man inte är ett dugg nervös. Man tänker att det här är banne mig sista gången jag kör Vasan! Det är alldeles för tidigt att gå upp för att tävla, man blir skitrött och platt och lättkört är det också, jag som gillar stök och rötter. Nä tidigast kl 11 ska jag starta lopp hädanefter!
Efter loppet, i bilen på väg tillbaka till stugan, tänker man redan på nästa år. Tanken om att det var sista gången har man glömt bort. Man tänker igenom vad man skulle kunna göra bättre, hur formen ska vässas lite till, hur taktiken ska tänkas igenom än en gång, vilka andra saker som missats, små detaljer som, om de sitter KANSKE är det som kommer göra loppet till en större personlig succé än innan. Jag antar att det är det som gör att det är så lätt att bli fångad av Vasan. Så stort tack till Vasaorganisationen, för en fantastisk organiserad Cykelvasa och för att ni liksom skapar ett beroende för oss cyklister, oavset om vi är elit eller motionär.

Mina lopp då?
Cykelvasasprinten är ju lite av en tradition. Alltid kul race och oftast mycket folk längs banan och fin stämning bland cyklisterna. Ett toppen arrangemang, så också i år. I år med riktigt snabba cyklister och legenden Gunn-Ritha Dhalie till start. Tyvärr lyckades jag bara bli 4:a i mitt heat, så gick inte vidare till final. Men det gjorde inte så mycket, det viktigaste för mig var att vara där.

Själva långa Cykelvasan lockade i år det största och vassaste startfältet någonsin i damklassen. Nästan 100 startande i tävlingsklassen och även här Gunn-Ritha på startlinjen. 07.30 gick startskottet och då är man ju som sagt, inte riktigt vaken, men det är helt klart värt det när vi får en egen start.
Jag trodde och hoppades på att det skulle gå fort i startbacken. Istället var det väldigt avvaktande körning och alla låg och inväntade vad favoriterna kunde tänkas att hitta på. Själv låg jag först första 3-4 km men ingen verkade intresserad av att hjälpya till med farten, så då körde inte heller jag särskilt fort. Vi låg ca 1 minut långsammare än året innan i backen. Ett hårdare tempo i början hade troligen gjort tätgruppen mindre, vilket i alla fall jag hade föredragit. I den större gruppen blev det som att alla ville ligga långt fram, samtidigt som "nån annan" skulle göra dragjobbet. Tempot drogs upp vid första spurtpriserna och till slut blev det en tätgrupp som drog ifrån (kommer inte ihåg exakt när). Själv hade jag nån form av kris i mina ben första timmen frös och kände mig allmänt stum. Fick slita som ett djur upplevde jag. När det blev varmare kändes kroppen bättre. Ett tag var vi nästan ikapp tätgruppen igen, jag tror det hade lyckats om alla hjälpt till att hålla farten, men då det i princip bara var jag och Emmy ville dra, lyckades det inte. Täten var då bara 10 sek före, så det var frustrerande.

I slakmotan upp till Mångsbodarna släppte några från tätklungan och några från "min" grupp släppte oss. Det bildades en ny andragrupp med fem cyklister. Det var Fanny, Erica, Louise, Jessica och så jag. Äntligen fick vi till ett bra samarbete och alla hjälpte till att hålla upp farten. Vi körde tillsammans fram till målrakan då det blev spurt om placering 6 till 10 och jag blev 9:a ett halvt hjul efter Jessica, vilket får ses som ok, med tanke på att jag nog är den sämste spurtaren i det gänget. Är både nöjd och inte nöjd med loppet. Vi var bara 3.20 efter vinnande Hildegunn Gjertrud Hovdenak och jag hade ca 1.45 bättre sluttid jämfört med förra året, trots den långsamma öppningen, så det var ju helt ok. Hade viljat gå med täten längre, men benen saknade det sista panget som behövdes för att klara av det. Gjorde några taktiska misstag som jag får försöka lära mig av.
Det som jag tycker är kul är att nivån på tjejerna som kör långlopp har blivit mycket högre de senaste åren, det är fler som kan vara med och kriga långt fram. Det är väldigt positivt. Framtiden ser ljus ut!

Nu har jag vilat helt i tre dar, då jag varit helt tom på energi efter helgen. Vasan både tar och ger energi. I morgon ska jag ut och köra i en förhoppningsvis blötare terräng än på mycket länge. Har längtat och ser fram emot detta!

tisdag 7 augusti 2018

Långlopps SM och Finnmarken!



Lämnar en hård helg bakom mig och försöker titta framåt!  Ibland är det som att det liksom inte är meningen att man ska få cykla bra. Långlopps SM i Motala och Finnmarksturen. Inget av dem gick som förväntat. Vet inte riktigt vart jag ska börja. Kom sent på fredagen till Motala och det var i princip bara att leta upp lite mat, äta, försöka få ned temperaturen i rummet jag hyrt över natten, sen gå och lägga sig. Sov väl halvbra i värmen. Möttes av ett illamående vid frukost morgonen efter. Kväljningar av yoghurten och svårt att få i sig mackan. Har varit med om samma sak flera gånger genom åren men har aldrig kunnat koppla det till vad det beror på, om det är stress, trötthet, nervositet eller om jag är allergisk mot något. Därav är det svårt att göra det bättre. Det brukar gå över när jag börjar cykla, och det var det jag satsade på att det skulle göra även denna gång. Kom till tävlingen efter att först ha åkt till den plats där det startade förra året -där det så klart var tomt. Fick kolla PM:et gen och hittade rätt. Försökte tänka bort illamåendet och få på mig kläder, lämna flaskor till langning (stort tack Linda!!!)

Började värma upp, men dåliga känslan släppte inte nämnvärt. Plötsligt får jag stanna vid en buske och halva frukosten kommer upp. Tog lite dricka och det gick hyfsat. Starten går, känns rätt ok, det går inte så fort. Har ändå den där känslan hela tiden. Hängde med hyfsat i första backen upp till bergspriset även om det är segt, farten trissas upp och jag känner direkt att jag inte ska gå med och slåss om bergspriset. Strax innan första langningen fick jag nog. Klarade inte av att plåga mig längre och stannade istället för att ta lagning. Skitbesviken. Rullade bort till bilen och väl där märkte jag att bakhjulet knappt snurrade. Cykelkollen innan start glömdes totalt bort på av illamåendet. Kanske även detta en del i att det var slitigt. När man bryter ett lopp känner jag mig lätt klen och vek, att man liksom inte klarar av att härda ut, som man borde, även om jag vet att det är precis det jag klarar av i vanliga fall -att härda ut alltså!  
Åkte vidare till Ludvika och fick i alla fall i mig lite Proviva på vägen upp i bilen. Vet inte om det är bra grejer egentligen, men magen accepterade det i alla fall. Känslan var att jag var proppmätt och inte kunde få ned en endaste bit fast föda, trots att jag inte ätit sen frukost. Det är den känslan som är så skum. På kvällen fick jag i alla fall i mig lite pasta.
Sov skönt i Stugan i Klenshyttan. Vaknade ganska pigg för en gångs skull. Fick i mig lite frukost, utan kväljningar. Drog till Starten. Finnmarksturens ”nya” bansträckning är verkligen fin, gillar den skarpt, backigt och krävande. Nån timme innan start kom det ett kort regn, vilket kändes bra. Hade gärna tagit lite mer regn, men det som kom tog åtminstone bort det värsta dammet. I sista sekund lyckades jag även få en som kunde laga en flaska till mig med med, tack Jennie och MTBfoto.se!
Fick en bra start i loppet, gick rätt snabbt som vanligt innan backen började, men det verkar ha gått smärtfritt och utan olyckor. Hade ett bra tempo uppför första backen, men kunde spara mig. Gick upp i ledning rätt snabbt med Emmy strax efter. Det rullar på bra benen känns bättre än på länge. Plötsligt ser jag inte Emmy efter mig, men vet inte något om vad som hänt. Matar på. Efter c 15 km dundrar jag in i en sten och märker att framdäcket tappar luft. Tänker att det lagar sig, men efter nån kilometer vobblar det så mycket att jag får stanna. Blir grymt stressad. Folk passerar en efter en och jag ser att jag hade en ledning på närmare 2 minuter innan Maria kommer dundrande. Skit också!  Försöker få i Punkteringsskum, men det går dåligt, skummet hamnar överallt, utom inne i däcket. River och sliter och lycka skruva ur ventilen så all luft försvinner. Börja om.
100-talet fula ord rabblas, som jag hoppas att ingen hörde… Som i ett under kommer det till slut i lite skum som lagar, men däcket pumpas inte, så jag får slänga i en patron också. Däcket blir stenhårt, men jag vågar inte ändra nåt. Jagar iväg. Har tappat många placeringar och det blir en ryckig körning när man kommer ikapp och ska om hela tiden, inte alltid man kan komma om heller, så då får man snällt vänta tills plats finns.

Plockar i alla fall tid och placeringar men inser att jag tappat för mycket på lagningen att det ska gå att köra i kapp de framför.  När det är ca 10 km kvar märker jag att däcket tappar luft igen, blir vingligt i utförskörningen som annars går så snabbt. Tror jag fick ett genomslag igen. Jag fattar att det inte kommer att hålla in i mål, så det får bli ett stopp för att fylla luft. Tappar stor del av den tid som jag lyckats köra in, men det enda målet var just då att komma i mål. Rullar så i mål som 4:a, grymt besviken då jag hade så fin ledning och det kunde ha blivit ett riktigt bra race, men ändå glad att jag kunde ta mig i mål över huvud taget. Det positiva bitarna var att kroppen kändes bra, en snabb, ovetenskaplig, jämförelse mot förra året visar att jag var ca 2 minuter snabbare fram till 16 km strax innan jag stannade. En indikation på att formen är bra, åtminstone minst lika bra som förra året vid samma tid. Jag behöver bli snabbare på att laga punka. Det är som det låser sig. När jag får punka under träning, går det alltid ganska smidigt att fixa, det tar inte 12 minuter, som jag räknat ut att denna tog. Så det har väl med stress att göra. Men det är lättare sagt än gjort att säga att man ska ta det lugnt och inte stressa mitt i ett race. Över lag vet jag att jag är kanske väl mycket fokuserad på själva tävlandet i sig och ”glömmer” saker som är omkring, tex att kolla cykeln eller ha med mig mat till tävlingen. Å andra sidan jag åker själv till tävlingarna i 8 fall av 10 och det är många detaljer att tänka på. Det finns ju en anledning till att
elitcyklister har folk som hjälper dem under racen, så jag ska kanske inte döma mig själv för hårt. Huvudet är fullt av saker och ibland är det överfullt.

Nu är jag i sälen och laddar för Cykelvasasprinten och Cykelvasan. Båda ska bli grymt roliga. 

Tidernas bästa cyklist står på startlinjen i båda racen, Gunn-Rita Dhälie, så alla får något att bita i.  Chillar några dagar för att bli så pigg som möjligt fredag och lördag.




tisdag 31 juli 2018

Till bergen och tillbaka!



Tillbaka till Göteborg och 10 grader varmare. Skulle det inte vara kallare på de nordligare breddgraderna. Har haft det bra i Livigno, men inte orkat skriva så mycket. Träningen har funkar bra och jag har kört både xc och i bikeparken, sista veckan i sällskap av Mackan. Vi har haft tur med vädret, det har varit sol i princip varje dag, utom första dagen jag kom, den kväll som Mackan anlände och sista dagen, då det kom en del regn. Det bästa med resan var, förutom alla fantastiska vyer, svettiga backar, goda kaffestopp och snälla djur, att jag tog största droppet på Carosello3000-sidan och mellandroppet på Mottolino-sidan. Tidigare har jag liksom fastnat på på en nivå där kör små drop som jag känner mig säker på, men högre har känts helt omöjligt. En stor orsak är väl att jag inte känt att jag haft kontroll och att jag nästan sett framför mig hur jag går i backen. Men så händer det, plötsligt känsla av att "det där klarar jag av", "det är faktiskt inte så högt" och "jag vet ju hur man gör". En positiv känsla att ta med sig.



Hemresan från Italien, gick trögt, väldigt trögt. Först går det ju alltid lite långsamt över bergen, men det gör inte så mycket då det ju är vackert och roliga vägar, men sen var hela Autobahn ett vägarbete och en massa trafik. Det gav en ojämn och jobbigt stressad körning. Nu är vi i alla fall hemma. Inledde vårt hemkommande med ett kvällsdopp. I Livigno är det inte direkt badläge, med vattendrag innehållandes iskallt smältvatten.

I helgen vankas SM i långlopp och Finnmarksturen. Det blir tufft med dubbelrace, men temperaturen ser som tur ut att sjunka. För mig hade det varit tufft att klara av två långlopp efter varandra i 32 graders värme. Känner jag förresten nån som kan tänka sig langa till mig på SM i Motala? Åker dit själv då Mackan är på annat håll? 


måndag 16 juli 2018

Bad blogger.





Nu skäms jag lite. Skulle ha skrivit en racereport efter Mörksuggan, men kom av mig. Bad blogger helt enkelt. Direkt efter suggan drog jag ned till Göteborg och packade om för att dra vidare söderut. Närmare bestämt 160 mil söder ut. Nu är jag i Livigno, dit jag brukar försöka åka titt som tätt. Det har blivit et slags beroende. 100 första milen gick riktigt bra. Inga bilköer och bra flyt genom vägarbetena. Stannade och sov utanför Fulda i Tyskland. Dagen efter gick desto trögare. Två bilköer deluxe och sen tar ju de sista 10-15 milen extra lång tid, eftersom man då kör på Alpvägar och alltid är det nån långsam husvagn eller så man hamnar efter. Det ska inte vara enkelt att komma till Livigno och kanske är det det som till viss del är grejen för mig. Att jag får kämpa för att ta mig hit. Var i alla fall riktigt mosig och trött när jag kom fram. Det är både skönt och tröttsamt att köra bil så långt själv, men söderut är bra mycket enklare än hem sen.

Nu är jag i alla fall här och ska träna och kanske köra ett race med start i Bormio (om jag lyckas anmäla mig eftersom det är fulltecknat). Jag längtar ofta till bergen och det känns alltid rätt att vara här. Luften är tunnare på 1800 över havet och första dagarna brukar kroppen kännas kass så fort man försöker ta i, men sen blir det bättre. Det gäller att inte bli nedslagen över att det går lite trögt, men det är ganska lätt att glömma det då vyerna gör att man glömmer bort hur det känns. Det spelar liksom inte så stor roll. Själv försöker jag hitta lite bättre flyt på cykeln då jag känner att tappade det lite när jag kraschade och skrapade upp mig för några veckor sedan. Jag har liksom blivit lite spänd på cykeln efter det. Efter gårdagens träning i Bikeparken kändes det dock mycket bättre på cykeln dag. Jag tycker det är bra att försöka passa på att köra i Bikeparken när jag är här. Nog för att jag gillar att cykla uppför länge, men det är jäkligt gött att åka lift också och bara fokusera på utförskörningen. Nu har jag dessutom en fin fullfacehjälm från Lazer som var riktigt bekväm på huvudet. Det blev ganska många åk igår och det är ju faktiskt jobbigare än vad man tror att "bara" köra nedför. Har träningsvärk i vaderna och lite i överkroppen idag.

Idag var blev det en tur på stigar och vägar nära byn. Var lite seg i benen men försökte köra på lite mer än de senaste dagarna. Det var dock svårt att köra på fullt idag, då det var många vandrare och cyklister ute på lederna. Det sista man vill är ju att köra på nån och då för man ju ta det lite vackert. Man vet aldrig vad som kan dyka upp bakom nästa hörn. 



Riktigt skoj var dessutom att Transalps andra etapp gick i mål i Livigno idag efter en lång etapp på 10 mil. Det är en hel del svenskar med och jag lyckades tajma Team Bicycling (=även medlemmar i team She Rides) och deras målgång. Ingrid och Hanna är två riktiga kämpar, som ligger 5:a i damklassen, det är imponerande. Hoppas på god tur fortsättningsvis. Morgondagens etapp kan jag nog kolla en del på då den går upp till Carosello3000 först och sen ned i bikeparken på samma sida innan de drar vidare till Bormio. Själv blev jag såklart görsugen att tävla bara genom att se målportalen och höra speakerrösten. Den där tävlingsjäkeln som sitter så hårt fast i en. Transalp har riktigt tuffa etapper och jag är grymt imponerad av alla, oavsett nivå som tar sig an loppet. Hoppas det går vägen för alla svenskar i morgon och hela resan till Gardasjön.

tisdag 3 juli 2018

Ränneslättsturen!

Foto: Cykelkanalen

En kort rapport om Ränneslätt. Egentligen finns det inte så mycket att säga, samtidigt som det gör det. Jag hade inte någon av mina bästa dagar. Eller egentligen var det ok fram till sista langningen, men efter det var det som om jag tappade all min kraft och mitt fokus och med det också placeringar.
Om vi tar loppet från början. Starten gick i rasande fart. Det dammade något djävulskt, man såg knappt cyklisterna närmast framför sig. Folk körde om till höger och vänster, en del på de mest olämpliga ställen. Jag brukar oftast känna att starter som dessa är krävande rent mentalt för man får vara väldigt fokuserad och att det kanske inte är jättekul med all hets och folk som ska fram till varje pris, men jag burkar kunna hantera det. Jag brukar inte känna mig osäker och rädd. I söndags var jag dock rädd på riktigt. Första 10 kilometerna var jag rädd. Tänkte flera gånger: nu skiter jag i det här, jag stannar. När vi kom in i de fina stigpartierna, blev jag i alla fall lite gladare. Bättre flow och fart. Orken tröt dock snabbt och jag fick slita för att ta mig framåt. Efter sista langningen gick det riktigt, riktigt tungt och jag var sur för att benen var sura. Det var en mental kraftansträngning att fortsätta mot mål. På bilderna från racet kan man tydligt se på mitt kroppsspråk när jag cyklar att jag inte är glad. Tog mig dock i mål vilket jag är glad för så här i efterhand, en 7:e plats var kanske inte vad jag hade förväntat, men det ger i alla fall poäng i långloppscupen och för totalen där är alla pinnar av värde! Jag övervann mig själv i alla fall lite. Antar att det bara är att ladda om och hoppas på bättre ben, flow och fokus!

Igår vilade jag helt, men var hos sjukgymnasten för att kolla min hamstring. Har fortfarande en del smärtor men det går långsamt åt rätt håll, jag blir sakta men säkert starkare. Jag kan nu göra rehabövningar som var helt omöjliga för mig att utföra då jag började min rehab i mars, eftersom det inte fanns nån kraft i den skadade muskeln. Jag får nu även springa i för mig "normalt" joggingtempo. Det är fortfarande inte så snabbt kanske, men det känns gött att springa utan att hela tiden behöva kontrollera hastigheten. Nu ska jag gneta på med rehaben hela sommaren på egen hand så blir det ytterligare kontroll i mitten av augusti. Idag blir det nåt lätt träningspass för att se till att få extra mycket återhämtning.

Vi ska göra nåt för oss konstigt idag Mackan och jag, nämligen kolla på Sverige -Schweiz på storbildskärm på Ullevi. Trodde aldrig jag skulle vilja ta mig till ett sånt evenemang, men jag tycker faktiskt det är lite spännande med fotboll. (samtidigt som jag som uthållighetsnörd tycker vissa grejer med fotboll är töntiga.)



fredag 29 juni 2018

CK Masterläger och testkörning av Alliansloppet






Inte mycket bloggat på Österlen, då det varit fullt upp med trädgård, cykling och datorjobb där. Mackan och jag körde några stigfinnarturer och hittade bitvis fantastiska, snabbkörda stigar, riktigt kul cykling. Nu är jag hemma i Götet igen och det känns lika bra det.


Veckan började med att Rideaway fick besök av CK Master och deras ungdomsläger. Närmare 30 barn och ungdomar invaderade butiken, det blev full fart och riktigt skoj. Själv körde jag två cykelturer med en lite mindre grupp ungdomar. Grymt kört av samtliga, kul att se så unga tekniskt duktiga och starka tjejer och killar. Känns mycket lovande för framtiden. Lyckades även få öva på att byta slang och få av ett enormt svårhanterat däck. Det är sånt som kan hända i skogen.
Själv lyckades jag även underhålla genom att vurpa på ett grusparti, klantigt så klart. blev bara ytliga men ganska stora skrapsår som tur var, men shit vad skrapsår svider första dagen. 



Igår drog jag och Sara Ö till Trollhättan för att provköra ett varv på Alliansloppets nya långloppsbana. Jag körde ju loppet förra året och gillade det skarpt. I år har man förlängt varvet lite och lagt till tekniska stigar, vilket är kul, då många långlopp tar bort stig i hopp om att locka mer folk. Vi gillade den nya sträckningen skarpt. Häftig terräng och en bra blandning av snabbare partier. Krävande, så klart men riktig stigcykling. Som ett jättelångt xc-lopp.Vi körde ett varv, tävlingen kommer att köras två varv och blir då nästan 72km och 1000 höjdmeters klättring. Gillar man stigcykling är detta ett lopp man inte får missa. Alliansloppet satsar dessutom hårt på damfältet med separat damstart för att vi damer ska kunna tävla under schysta förhållanden. Hatten av för dem!

På söndag blir det Ränneslättsturen i Eksjö vilket också blir spännande, det var länge sedan jag körde loppet då det krockat med annat de senaste åren. Hoppas på fina stigar där med!





fredag 15 juni 2018

Dags att öka farten!


Lät cykeln vila 3 dagar efter Lida Loop. Välbehövligt att släppa cykeln några dagar. Vilade dock inte helt själv, utan kör löpning och styrketräning. Var hos fysioterapeuten i förrgår och fick ok att springa lite snabbare. Som en del i mitt rehabprogram för hamstringssenan har löpning tillåtits i max 9km/timmen tidigare, och som jag tidigare skrivit, det är så sjukt svårt att springa så sakta! Nu blir det 10-11km/timmen istället och då börjar det ju likna någon form av jogging i alla fall. Har försökt skrämma igång kroppen med lite intervaller idag, men det gick trögt. Ofta blir det så om man "vilar" i några dagar efter att ha cyklat mycket.  

Har tagit mig ned till Skåne och Vallby och ska vara här ett tag och kolla till huset, eller framför allt tomten. Det är väldigt torrt här nere, gräsmattan har mer eller mindre dött, men maskrosor och kirskål -växer minsann. De växer överallt, hur går det till? 

Förutom trädgård och träning har jag tänkt att jobba med lite småprojekt här nere. Riksnet har korttidsabonnemang som man kan ansluta till den ingrävda fibern, konstigt att inte fler har det, det är ju skitsmart och funkar riktigt bra. 

Tog också med min 10 metersrulle med akvarellpapper som inhandlades här om dagen, IFALL jag nu skulle bli sugen på att måla nåt. Det har gått så fruktansvärt trögt att skapa något det senaste året. Jag gillar att sätta lite press på mig själv, liksom ge mig själv lite ångest för att komma igång, så en 10m rulle kändes helt rätt, nu står den där och stirrar argt på mig. 

Är ganska gött här på Österlen innan turistsäsongen dragit igång ordentligt. Inte så mycket trafik på vägarna, lugnt och fint. I trädgården är lite som en djungel för tillfället. Fikon på g och första jordgubbarna är klara. Det är lite svårt att veta var man ska börja i trädgården när det är så mycket som behöver fixas. Försöker se det som att det är som om man skulle vara helt otränad. Allt man gör för att förbättra ger positiv verkan, det spelar liksom inte så stor roll vad det är. Något är bättre än inget. 





måndag 11 juni 2018

Hett på Lida Loop!

Foto: @katitslinda

Slutade med seger på Lida Loop igår och därmed min andra seger i Långloppscupen i år. Det var inte bara en seger i att vara först över mål, utan den största segern var nog den över värmen. Egentligen var det mål no. ett med gårdagen, att köra loppet utan att tappa allt för mycket på grund av vätskebrist och överhettning. Efter förra helgen, då värmen slog mig hårt, har jag funderat igenom mitt vätskeupplägg och tävlingstaktik i värme och kommit fram till att jag så klart behöver prova mig fram, men några saker är självklara. Det är bara att acceptera att jag är extra känslig att tävla i 30 graders värme.. När det är så varmt kan jag inte mosa på så offensivt som jag brukar, utan får tänka på att hålla igen lite med krafter na. Får hålla koll på pulsen så den inte konstant ligger på 96% av max, trots att det känns bra just då den gör det. Kyla ned kroppen är också av vikt både inifrån och utifrån. Eftersom jag hade langningshjälp av bästa Victor, fick han även några flaskor vatten som jag kunde hälla över mig. Alla flaskor i en kylväska, så de skulle vara hyfsat kalla. Dessutom skulle jag ta muggar med vatten att hälla över mig på alla vätskeställen där det var möjligt. Försökte värma upp lite i skogen istället för i den stekande solen. 

Vi startade efter Herrar i tävlingsklass och samtidigt med ungdomsklasserna visade det sig. Jag är jätteglad att Lida Loop tog beslutet att ändra startordningen för oss damer, som först skulle ha startat efter barn/ungdomar, men tycker att man borde ha lite gemensamma riktlinjer så att loppen gör ungefär på samma sätt med startordningen av damer, herrar, veteraner, ungdomar och motionärer etc. Kanske det behövs att man får tänka lite annorlunda och göra på något annat sätt än man gjort innan? Dra banorna på ett annat sätt, ha olika distanser för olika klasser, eller nåt helt annat som man ännu inte kommit på. Det är bra att diskussionen är uppe, tillslut kommer det nog fram något som kan fungera både för arrangörer och cyklister som vill tävla på ett sjyst och säkert sätt.

Eftersom jag inte fattat att ungdomarna skulle köra samtidigt (trodde de skulle starta 1 min efter) blev jag mäkta förvånad när det var ett helt gäng framför i startbacken, var alla dessa damer? Jisses vad snabba så många hade blivit?! Sen insåg jag att det var killar och då var jag bara mest lite förvånad. Drog iväg och hängde på Emmy, kändes bra. Efter några kilometer går jag upp och drar i en backe, ser mig om efter ett tag och där var ingen Emmy. Istället hade några ungdomar tagit mitt hjul. Detta var inte alls min plan, att gå loss från de andra så pass tidigt, utan att få med mig åtminstone en ur damklassen och försöka få till ett samarbete. När det är snabbkört är det jättesvårt att åka fort helt ensam i 63km. Men ville inte vänta ikapp de andra heller så det blev att dra på i eget gemak, kändes grymt bra i benen, men försökte ändå hålla igen lite. Tog första spurtpriset och senare även andra. Kom ikapp fler och fler herrar ur tävlingsklass och det gick lite långsamt på sina håll i skogen, men de flesta var faktiskt riktigt bra och flyttade sig. Hade ingen aning om hur långt efter de andra var och vilka de var som ev. körde ihop eller om de ens samarbetade, men antog att det var minst en minut. På sista loopen började jag bli riktigt trött av värmen och var lite rädd för att få kramp som förra veckan. Så jag hade strategin att köra så fort jag kunde, men ändå spara lite krafter OM nu nån skulle jaga ikapp, jag körde, men såg ingen. Kilometrarna tickade på. Kanske gick tempot ned pg av att jag inte såg någon bakom, eller så var jag bara väldigt trött,  men plötsligt, när jag var på väg upp för sista backen när det var 500m kvar såg jag plötsligt att det var några damer som precis skulle svänga upp för backen. Blev lite lätt stressad, men drog på allt jag hade sista metrarna i backen eftersom jag visste att det var utför sen. Det räckte till att hålla undan, riktigt gött. Kul att kunna bidra till lite spänning med, eller? 

Även om jag tappade lite på slutet är jag nöjd att det inte blev som förra loppet, att jag vinglade i mål i knappt styrfart och kramp i båda benen, samt under fötterna. Ett steg i rätt riktigt helt klart. Att mycket vätska förlorats under loppet märktes då jag inte var kissnödig förrän jag var tillbaka i Göteborg strax efter 21-tiden. Då hade jag ändå druckit närmare en och en halv liter efter racet.

Nu väntar några dagars lugnare träning, nästa race blir troligtvis Ränneslättsturen, så det blir till att mata på med lite träning fram tills dess.



tisdag 5 juni 2018

Cykelrallarn -2:a och överhettning deluxe!


Körde Cykelrallarn i söndags, ett trevligt "Point to Pointrace" i Småländska skogarna. Loppet är hårt, då det är backigt i början och sen mestadels är snabbkörda stigar och skogsvägar, man måste ligga på hela tiden, inte mycket till vila. I år var dock värmen den största utmaningen.

Vi är ju alla olika känsliga för värme, själv gillar jag värme och när det är så varmt som det varit de senaste veckoran och brukar klara av att tävla i värme upp till ca 25 grader utan större problem Men när det kryper upp mot 30grader, får jag problem att prestera på topp. Jag blir lätt överhettad och illamående när jag tävlar vid de temperaturerna. Jag har en riktigt dålig erfarenhet från i när vi tävlade i Israel, då värmen knäckte mig totalt n dag och jag fick stanna och kräkas.
Att tävla i 30 graders värme kräver att man har en plan för hur man ska klara av det, hur hårt man ska gå ut i loppet, hur man ska kyla ned sig och få i sig vätska före, under och efter loppet.
På långlopp är det svårt att klara av detta på egen hand, men då jag åkte själv till tävlingen, fanns ingen möjlighet till optiml nedkylningsstrategi Hade dock tur som fick hjälp med vätskelangning på ett ställe, det var nog räddningen. Jag startade med en liten flaska på cykeln + en liten i ryggfickan. Försökte hålla mig i skuggan innan loppet, men lite vill man ju värma upp även om det är varmt i luften.

Planen var att inte gå ut fullt, och kände att jag inte gick på max, men pulsen och farten var ändå hög och efter 18 km var jag ca 3 minuter före 2:an i damklassen.Tog alla tre spurt- och bergspriserna men runt 40km började jag känna mig väldigt varm och illamående och pulsen låg mer eller mindre konstant på 95% av max så jag fick sänka tempot rätt mycket. Försökte kyla ned mig med vatten på de allmänna vätskestationerna, det funkade för stunden.  Blev rejält trött när ca 15 km återstod och strax efter susade Sandra Salinger förbi. Jag orkade inte ens försöka hänga på, utan huvudfokus var att ta mig själv framåt. Varje kilometer kändes som en seger. Båda benen började krampa i minsta motlut och jag hade svårt att koncentrera mig, ville stanna och lägga mig i skogen. Sista 5km gick extremt långsamt, men lyckades ta mig i mål som 2:a. I mål fick jag hjälp med att kyla ned mig med vatten, och när jag fått ned värmen i kroppen mådde jag bättre. Så här i efterhand hade jag nog vunnit på att hålla igen ännu mer i starten, men det är svårt att känna det när det är varmt och det känns bra i benen. Jag hade nog också behövt kyla ned mig mer under loppet, men då hade jag behövt med mig en medhjälpare. Kramp fick jag rätt ofta på långlopp de första åren jag tävlade, men det har inte hänt ofta nu de senaste åren. Jag tar dagligen magnesium som tillskott, men det kanske behövs mer elektrolyter/salter när det är så extremt varmt? Måste se över det.

I helgen väntar Lida Loop, det ser ut att bli svalare, jag hade gillat om det blev regn och lerigt. Risken för det är dock minimal.


måndag 28 maj 2018

Nora MTB weekend!



Hemma från en helg med mtb-läger i Nora. Jag måste säga det igen. Som varje gång efter dessa läger. Det är så fantastiskt kul att se vilka framsteg som en cyklist kan göra under en helg. Vi gjorde ju en hel del teknikövningar och det var en hel del "det där kommer jag aldrig att klara" ändrades till "men det där var ju inget svårt alls"efter bara en kvarts övning. Tjejer som, oavsett lång eller kort erfarenhet av mtb -cykling som vågar mer och mer. Kör säkrare och säkrare. Det är väldigt inspirerande att hjälpa cyklister att förbättra sin stigcykling och se framstegen. Man skulle så gärna vilja cykla lite mer med alla man träffar på lägret, men de flesta verkade dock rätt trötta efter två dagars tekniknötande och så även vi instruktörer. Tyvärr var jag lite dålig på att ta bilder under lägret, det får bli bättre nästa gång. De flesta gillar ju att vara med på bild.

Idag har jag varit lite seg efter helgen och har jobbat några timmar och kört ett rehabpass på gymet. Det var det bästa rehabpasset sen jag började med rehab för min bicepsfemorissena. Bara en övning gav smärta och då inom tillåtet smärtintervall, medan resten inte gjorde ont alls och jag kunde öka vikterna på några. När jag gjorde alla övningar lite ont så det borde ju vara positivt. Jag har fortfarande ganska stor skillnad i styrka i de båda musklerna, när man försöker använda just den muskeln mer än de andra. Men det känns som att det är på rätt väg, hoppas det fortsätter så. Nu gäller det att ligga i, jag är motiverad till att försöka få bort all smärta och bli jämnstark.


måndag 21 maj 2018

Pearl Izumi MTB




En snabbtur till Uppsala och Pearl Izumi MTB. Premiär i det loppet för min del, alltid kul att testa på nya lopp, det är ju nästan så att man testat de flesta vid det här laget. På väg till Uppsala blev det ett snabbstopp i Örebro och avlämning av MTB till syrran. Nu har hon också en ordentlig cykel för skogscykling, gott det.

Natten tillbringades i en hytt på en pråm i Fyrisån. Ett enkelt, men prisvärt boende centralt i stan, helt ok för en natt faktiskt. Lyckades knöka in mig och cykeln i hytten. Var lite rädd för att det skulle vara livat där på natten, men det var faktiskt ganska tyst. Sov dock halvbra på grund av att det var så ljust. Tävlingen startade redan kl 9 så det blev till att gå upp tidigt för att hinna med allt. Det är inte min favoritsysselsättning, särskilt inte efter en natt men orolig sömn.
Hade hoppats på en kaffe vid tävlingsområdet när jag hämtade nummerlappen, men det visade sig vara stängt. Startar man så tidigt måste kaffeservering vara öppen, så det så! Nåja, jag fick väl klara mig utan, det var i alla fall varmt och skönt redan kl 8. Såg trots kaffebrist, fram emot en fin dag på cykel.

Det blev en lite halvhetsig start, kanske inte så farligt där jag körde, men strax bakom. Hörde något som lät som en krasch bakom mig och det visade sig i efterhand vara rätt hört. Kom iväg helt ok, men hade svårt att hålla farten, vilken var känslan hela vägen från start till mål. Kom i en grupp tillsammans med Emmy och Hanna, men fick ideligen slita för att hålla mig kvar där. Pulsen var hög, som högst visade klockan 96% av max och benen inte riktigt sådär snärtiga som man vill ha dem. Under andra varvet kändes det lite bättre ett tag i alla fall. Men så tappade jag en liten lucka strax innan sista skogspartiet. Benen var helstumma och ville inte samarbeta. Jag såg Hanna och Emmy asfaltsrakan innan målbacken och det såg ut som de låg och avvaktade lite innan finishen, tänkte att jag kanske skulle kunna dra på och ansluta, men benen strejkade som sagt. Hade varit kul att vara med ända fram till sista backen, men det gick inte idag. Är ändå glad att jag lyckades hålla mig kvar så pass länge med den känslan som var, kändes som varje kilometer jag lyckades hålla mig kvar var en seger igår. Riktigt bra fartträning på de snabbåkta partierna, det behövde jag! Hanna vann strax före Emmy i mål och jag var väl en 30-40 sek. efter, efter att ha kört rätt lungt i målbacken. Nästa år har Pearl izumi MTB lovat att starta oss damer separat. Jag är övertygad om att det kommer göra att ännu fler damer ställer upp. Ser fram emot detta!
Nästa helg blir det tävlingsfritt och istället jobb som instruktör på Nora MTB weekend. Lite synd att missa Långa Lugnet, då de ju kör damstart och sånt ju ska uppmuntras, men det är svårt att klona sig och I will be back!

foto: mtbfoto.se

måndag 14 maj 2018

Billingen och Vårgårda


Vilken maxad racehelg! Först vill jag ännu en gång tacka alla som hjälpt mig med det ena och det andra i helgen! Främst till Aktivitus som sponsrade med startavgift till Billingeracet. 900kr är ganska mycket för en gnetande cyklist, det är inte bara att punga ut hur som helst. Sen för den fantastiska respons på min fråga om langningshjälp. Stort tack Linda, Anders och Tobbe för langningshjälpen. Det känns som om det är så typiskt svensk mtb. Folk ställer till 99% upp trots att det kanske är en konkurrent till den man är där för att hjälpa. Tänker att nästa gång,kanske jag har en egen support med mig som då kan hjälpa någon annan.

Jag åkte till Billingen tidigt på lördagsmorgonen, kände mig trött eftersom jag ju inte är nån som skuttar upp ur sängen tidigt i vanliga fall. Efter ett tag vaknade jag dock till liv. Ett minne från Billingeracet som etsats sig kvar är 2007 då det kom snö på toppen. Även då kördes loppet i mitten av maj och jag minns att det var några dagar med 25 grader precis innan. Själv tävlade jag i vintercykeljacka, vilket nog var det som räddade mig då många bröt på grund av nedkylning. Blev dock så kall om underarmarna att jag fick en seninflammation. Jag överlevde och vann tävlingen den gången.

I år var det perfekt väder, bra temperatur och ett skyfall dagen innan hade gjort stigarna så där lagom blöta, lite väl geggigt på vissa ställen dock men inte så många.
Fick en finfin start och knep bergspriset efter 3 km. Efter det hade jag ingen som helst aning om var de övriga i damklassen befann sig. Såg ingen, fick inga tider, visste ingenting, var det 30 sekunder, 1 minut eller 5 minuter? Jag kände mig lita jagad. Under långlopp får man ofta små svackor då orken tryter och man får kämpa, jag fick min största svacka när det var ca 25-30km kvar. Kände att farten minskade och sprättet började ge med sig. Började kolla lite bakåt och blev lite nojig. Visst var det en med gul nummerlapp där bakom träden, nähä det var det inte. Men där då? Den var väl gul? Nä inte den heller? Så där höll det på ända tills vi kom in på en superroligstig och då glömde jag bort att jag var trött. Så lättlurad! Sista backen upp mot mål inser jag dock att det inte skulle komma någon ikapp och jag kör relativt lungt upp för strupen. Ingen hets, ingen spurt. Jag kan säga att strupen är jobbig ändå, för det går inte att köra upp där utan att man får ta i. Varje gång jag kör upp här tänker jag på när vi körde Sverigecup i xco här och gick upp i strupen varje varv. Varven var långa på den tiden men minst 4 gånger blev det nog då. Det var tufft. En gång är ingen gång, eller?? Väl i mål visade det sig att min nojighet var helt obefogad eftersom marginalen var över 12 minuter ned till Fanny som blev 2:a. Men hur skulle jag veta det?
Billingeracet är ett fantastiskt lopp, mycket fina stigar och så här års är naturen fantastisk. Skulle vilja ägna lite mer tid där och köra på stigarna i lugnare takt. Man hinner ju inte riktigt njuta av naturen när man räjsar.

Tillbaka till Göteborg och ladda om, tvätta kläder och cykel inför söndagens race. Hade tur som fick en segertvätt av Mackan i present. Så jag slapp bry mig om cykeln och kunde fokusera på kläder och mat. Är inte van vid att köra Långlopp och XCO två dagar i rad så jag var spänd på att se hur kroppen skulle reagera. Framförallt hur min skadade sena skulle reagera.

På söndagen blev det lite längre sov på morgonen innan avfärd. Var trött och åkte ifrån telefonen + alla betalkort mm. Ganska skönt att slippa telefon, men en jäkla tur att jag tankat bilen ordentligt innan eftersom det skulle bli svårt att  göra det utan kort.

Som uppvärmning blev det 1,5 varv på banan. Har som tur kört i Vårgårda många gånger så jag känner till banan, men man vill ju alltid testa underlaget och varenda sten och rot kommer man inte ihåg. Några kortare partier var nya och förbättrade, men det var så torrt att det blev löst på sina ställen, särskilt där det var grus. Benen kändes ok -så länge jag körde lugnt.

Tävlingen lokade ett större startfält än vanligt, med åkare från Sverige-Norge-Finland. Minplan var att gå ut lungare än vad jag brukar på ett XCO och hålla ett jämt tempo. Fullt så långsamt som det blev i starten var det dock inte tänkt, men jag försökte verkligen få upp farten, benen strejkade dock helt! Jag var helt sist i fältet när vi gick in i första stigpartiet, det blev lite småstopp och jag fick springa upp för första lilla backen. Var lite frustrerad, men sen kunde jag köra om några och då började jag tänka framåt. Plockade placeringar hela tiden och var till slut uppe och tampades om placering 4-5-6.  Fick en lucka men tappade lite fokus och kraschade utför i en sväng (klantigt) Så vi var tillsammans igen. Gick om vid varvningen och fick då en lucka direkt. Körde sen solo 2 varv till mål. Lyckades krascha ytterligare en gång på ett helt obegripligt sätt (ofokuserad igen..) Denna gång in i en funktionär som tog emot mig. Hoppas inga större skador skedde. I sista svängen mot mål skulle jag flytta mig för en norsk kille och höll då på att köra in i ett träd. Så lite trött och ofokuserad var jag, men lyckades hålla min 4:e plats i mål. Vilket jag är jättenöjd med, det hade troligtvis inte blivit bättre placering med en bra start, då topp tre var bra långt framme. Det var varmt under racet, men kände att jag klarade av värmen bra, det var bara uppför slalombacken det kändes riktigt jobbigt med den. Hade rätt låg puls men jämt tempo.  Är glad att jag lyckades krama ur kraft ur kroppen två dagar i rad, hade ställt in mig på att det skulle göra riktigt ont på xco, men det var ok i alla fall så länge jag hade mitt eget tempo. Jag ville också testa min sena lite. Den gör lite ont idag, så jag får avvakta några dagar och se. För att rehaba senan ska den belastas, till och med ganska hårt, men jag ska hålla mig inom en viss smärtskala, och om jag går över den så är det för mycket. Jag vill ju köra några etapplopp och då är det minst 3 dagar hård racing den ska klara av. Just nu känns det som om två dagar är fullt tillräckligt, men det kanske ger sig i morgon. Ska ta ett snack men min fysio med och se vad han tycker. 

Nu ska jag njuta av värmen. Det är 25 grader i skuggan på balkongen för tillfället -perfekt att jobba i. Snart kommer solen och då blir det nog för varmt att sitta här!






tisdag 8 maj 2018

Förlåt att jag är sen.


En långsam bloggare är vad jag är just nu. Det har varit fullt upp med annat som haft högre prioritet. Det är bara att acceptera att man bara göra en sak i taget. Har tävlat två race i helgen, Lidingö mtb och Göteborgsgirot. Jag skrev visst på Instagram att det var långloppspremiär för min del, men kom sen på att jag ju kört ett långlopp i Sydafrika i början av mars.
Lidingö lockade med sin separata damstart nästan 40 damer på startlinjen. Riktigt skoj! En stor eloge till Lidingöloppet som gör vad de kan för att ge oss damer rättvisare villkor i långloppen. Hoppas att fler tar efter.

Slutade 3:a i loppet efter en spurt i slutet. Har väl inte så mycket att säga om resultatet, helt ok, det är bara synd när killar/män ska lägga sig i damklassens spurtuppgörelse. Luften gick ur mig lite känner ja. Vitsen med damstart är väl att vi damer ska kunna göra vårt eget lopp, alltså både starta och gå i mål och fightas med varandra ända in på upploppet? Det är inte heller första gången slutskedet av ett lopp blivit stört för damklassen av tävlande i andra klasser.
Efter racet drog jag omedelbart till Göteborg för att ladda om för Göteborgsgirot. Det är alltid kul att tävla på hemmaplan och jag gillar verkligen att cykla i hemmaterrängen. Det är dock ett sort, ja mycket stort problem med Göteborgsgirot och så har det varit sen dess start, trots att det varje år påpekats från oss cyklister. Det gäller säkerheten både för cyklisterna men inte minst för de som rör sig i den terräng där cykeltävlingen går. Tänk dig att du är helt ovetande ute och joggar på din söndagstur och så kommer plötsligt en klunga med cyklister i 40-50 knyck (ja det är så fort det går när Sveriges bästa cyklister kör på lättkörda grusslingor), på en motionsslinga där det vanligen råder cykelförbud. Dessa sträckor borde ha bandats av helt för folk som inte tävlade, men jag såg inte ens någon funktionär förrän vi skulle svänga av. Detta är inte ett sätt jag vill visa upp min sport på. Även om många i skogen faktiskt var positiva till loppet så räcker det att ett fåtal blir skrämda för att skapa en negativ bild av mountainbikecyling. Dessutom, jag och de flesta med mig, skulle aldrig kunna förlåta mig själv om jag körde på och skadade någon som ovetande gått i banan. Jag hoppas och tror att det kommer gå att arrangera både säkra och fina mtb lopp i både Skatås och Änggården i framtiden. Enduro Sweden lyckades galant, så bevisligen går det.

Det kändes bra i loppet för min del, gick ut kontrollerat hårt, hade en rätt så fin ledning. Strax efter halva racet fick jag dock punktering och strulade en hel del med det innan det var lagat. Jagade ordentligt i ca 10km och var precis i rygg på Ida Johansson som låg 2:a, då det smällde till igen. Jag hade ingen mer slang så det blev till att fortsätta gåendes.  Skit också! Till slut kom en vän och slängde en slang till mig. Är oerhört tacksam att jag slapp att gå hem från Skatås, men besviken på att jag tvingades bryta. Försöker att se det positivt, benen var bra båda dagarna, även om det kändes lite trögt på uppvärmningen innan söndagens tävling.  Jag tror till viss del jag har min sportdryck Maurten att tacka för det, mer energi under själva racet (den innehåller 320 kcal per halvliter), ger mindre energiskuld och kortare återhämtning, en stor svaghet hos mig har annars varit att få i mig energi under och efter tävling. Det blir lättare nu.

Nu ska jag ladda om till helgens race. Klart är att det blir Vårgårda XCO på söndag, men är också väldigt sugen på att köra Billingeracet på lördag eftersom jag är revanchsugen på långlopp nu. Men då jag är så sen med att komma på det kostar det 900kr att anmäla sig och det har jag inte riktigt råd med just nu. Lite trist, men sånt är livet ibland. 
 

torsdag 26 april 2018

Nya prylar, jogg i 9km i timmen och en liten krasch.

Det är dags att presentera lite nya samarbeten och prylar inför säsongen!

Först min nya cykel. Efter tre fina år på Haibike, kommer jag i år köra på en Silverback.

Silverback kommer liksom Haibike från Tyskland och gör lätta, fina cyklar. Modellen jag ska köra heter Superspeed SBC Team Edition. Den blir, som det verkar den lättaste mtb jag har haft, med några mindre modifieringar än på bilden. Haibike har valt att fokusera främst på elcyklar framöver, vilket är förståeligt, då de ju är i framkant, därmed har de inga high-end mtbs utan motor. Silverback kändes som ett självklart val, när Rideaway tog upp detta märke. Det ska bli riktigt spännande att testa ett för Sverige mindre känt cykelmärke. Imorgon blir det äntligen premiärtur, skulle egentligen kört träningstävling idag, men cykeln hann inte bli kvar tills dess. Och kanske är det dumt att börja med det på en ny cykel?

Mitt huvud kommer att prydas av hjälm från Lazer  Riktigt snygga och lätta och med MIPS. Mips är ett ökat skydd i hjälmen mot rotationsrörelser, vid en krasch. Rotationsrörelser påverkar hjärnan och ger större risk för hjärnskador. Känns grymt bra på huvudet och en säkrare hjälm är ju alltid bra. Jag har även en integralhjälm från Lazer, för utförsåkning. Känns bra att äntligen ha en ordentlig hjälm för utförsåkning med. 


Jag har under vårvintern haft förmånen att få testa Maurten på träning under en längre period. Det har fungerat kanon, så jag kommer att fortsätta även under säsongen! Framförallt känner jag mig piggare efter de längre distanspassen med Maurten. En stor fördel för min del är att de har en sportdryck som innehåller mer energi än vanligt. 320 kalorier per 500ml! Ska bli spännande att testa på något etapplopp, då jag har svårt att äta ordentligt under och mellan etapperna på grund av jag mår illa och får kväljningar.


Jag har på fysioterapeutens inrådan även börjat att jogga runt 15 min per gång för att sedan öka lite varje gång. Jag skulle jogga lungt, sa han och jag eftersom var osäker på vad som definierades som lugnt, så jag frågade hur fort jag fick springa.  Runt 9km per timme blev svaret. Sagt och gjort, men det visades sig inte vara så lätt. 9 km per timme är sjukt långsamt! Det går nästan inte att springa så sakta. Får kolla oavbrutet på gps:en för att det inte ska bli för snabbt. Jag vet liksom inte om jag ska ta korta eller långa steg, eller hur mycket jag ska lyfta fötterna i den hastigheten. Och trots att det är så långsamt får jag träningsvärk efter. 

Har också lyckats att krascha rätt rejält, eller det kunde ha blivit riktig illa. Kom på en slinga jag kört några gånger förut och skulle köra ned för ett mindre stendrop. Gjorde en liten felbedömning och det hade även blivit uppkört efter dropet, så framhjulet försvann och jag flög över styret. Det var som tur mjuk jord och lera, men blev liggande och trodde först att jag brutit nyckelbenet. Efter ett tag var jag dock uppe på cykeln igen det gick att cykla, men kändes sådär lite konstigt ont runt nyckelbenet. Är fortfarande väldigt öm, men det känns stabilt och jag har både kört hopp i skogen och kört armhävningar och pull ups i gymet nu, så då kan det inte vara trasigt. Är glad för det. 


torsdag 19 april 2018

Blanka papper, ortoped och ANNAT!


Här sitter jag med ett blankt papper och försöker få ned något till ett eget projekt jag filat på länge. Men det går inte. Det finns inte nån som helst inspiration till att få ned något på pappret. Och när jag väl försöker blir det jättefult och jag suddar bort allt igen. Idéerna och figurerna, som vanligtvis bara är "för mycket i huvudet" är som bortblåsta. Har några andra, halvfärdiga bilder som jag också försöker fortsätta på, men det blir inte alls som jag tänkt, bara trist. Gissar att den enda jag får göra är att vänta. Det är frustrerande när man liksom inte har nån inspiration alls. Hoppas att det vänder när det börjar grönska och blir varmare. 

Återbesök hos Ortopeden förrgår och utlåtande från ultraljudsröntgen av hamstringsfästet jag gjorde för några veckor sedan. Det visade -ingenting! Röntgenläkaren som gjort ultraljudet såg ingen skillnad på senorna på vänster och höger sida. Ortopeden på Axesshuset hävdade då att min partiella senruptur hade läkt. Jag är ju inte läkare eller expert eller så, men för mig låter det helt osannolikt. Rupturen i hamstringsmuskeln uppstod ju i november 2016 och fanns kvar i februari enligt MR-röntgen som gjordes då. Att den då helt plötsligt skulle ha läkt i mars låter ungefär lika sannolikt som när jag var hos en osteopat en gång och hen, genom att klämma och trycka hårt på lårmuskeln sade sig tagit bort den ärrvävnad som funnits där jättelänge. Ungefär samma sak, alltså mer som nåt slags hokus pokus än seriös vård. Man behöver inte direkt ha medicinsk utbildning för att förstå att det inte fungerar så.
"Senor läker på 6 veckor", menade ortopeden, vilket kanske är sant i vanliga fall, men jag undrar varför den i så fall inte läkte i november/december 2016, utan först 2018 i mars efter en MR-undersökning som han remitterat till och som visat att den var trasig? Man kan ha ont ändå, menade han, men även om jag gjort rehab och det känns bättre efter det känns det så pass likt den känsla som varit innan, att den inte kan vara hel än.
Det är i och för sig inte så konstigt att man inte såg något, utraljudsröntgen som gjordes tog max 5 minuter, kändes slarvigt, lite löpande bandprincip. Har gjort samma typ av undersökning på mitt knä på Carlanderska för många år sedan och den tog åtminstone 30-40 minuter att utföra. Men jag kanske inte ska klandra ortopeden som bara tolkade resultatet han fått. Inget syndes = läkt. Det kanske bara är jag som är naiv och tror att man ska tänka lite längre som läkare? 

Ortopedens ordination: "Inte cykla med motstånd (??), inte träna på gym med vikter. Inte hoppa inte gå i trappor inte sitta på en stol". Berättade att jag på inrådan av fysioterapeut cyklat som vanligt, dvs jättemycket, utan att det blivit sämre och att den rehab som jag gör med fysioteurapeuten omfattar träning med vikter och att det blivit bättre av just det. "Ja då måste du ha en bra sadel", menade han och att det är ju bra om det går, att jag gör som jag vill. Inte riktigt bra koll alltså. Ärligt talat tror jag att han satt där och hittade på. Krävs inte så mycket googling för att hitta forskning om senskador som säger att ihärdig excentrisk träning är det bästa för att få senor att läka och att man jobbar med en smärtskala (dvs viss smärta är tillåten i samband med träning). Lärdom av detta: gå till idrottsläkare om du är skadad och vill få bäst råd!

Jag litar 100% på min fysioterapeut som har extremt mycket erfarenhet av hamstringsskador och kommer fortsätta rehaben där som om senan är trasig. Jag kommer också göra en ny ultraljudsunderökning för en second opinion, hos en annan fysioterapeut, som jobbar med idrottskador och behandlingar av sådana. Det var lite synd att jag hittade den kliniken först nu. Det ska bli intressant att se vad utlåtandet blir där, men det är tyvärr inte förrän i början av maj. Men om det nu varit eller är en trasig sena borde det synas något, även om den nyligen skulle ha läkt. En sena återgår liksom inte att se ut som om inget har hänt så snabbt efter att ha varit trasig. För mig är det givetvis viktigt att veta om den är läkt eller inte eller om rupturen är stor eller liten.

Nu till något roligare, jag var i Varberg i går och rekade lite, Det var riktigt skoj. Vi har lite roliga idéer där. Mer om detta kommer dock i något kommande inlägg. See you!


måndag 16 april 2018

Endurohelg!




Så var min debut i Endurotävlandets ädla konst avklarad, så himla kul det var!
 Första deltävlingen i Enduro Sweden Series i Änggårdsbergen. 7 specialsträckor av varierande längd och transportsträckor emellan. För nära för att inte köra för min del och bra tidsmässigt på säsongen, innan de andra racen dragit igång.

Lördagen spenderades åt träning. Jag hade som mål att köra alla sträckor två gånger, vilket också genomfördes. Det tog ungefär 5 timmar och 15 minuter, varav ca 4,5 timmar i rörelse. Min snittpuls under den tiden var 72% av max, så utförscyklande, transportering mellan sträckor, klättrande liksom släpande och lyftande av 14,5kg tung cykel är riktigt fin uthållighetsträning, det är inte direkt så att det rullar av sig själv uppför liksom. Ett fint och lite ovanligt långpass. Underlaget på lördagen var i stort sätt torrt förutom några surhål, så det var egentligen inga konstigheter, mer än att försöka komma ihåg sträckorna och vilka vägar man skulle ta på dem, vilket i och för sig inte var helt lätt. Kändes som om jag behövt köra ca 10 gånger på varje sträcka för att få till det. Minne som en guldfisk?



Söndagen bjöd på lite, lite duggregn och kallare temperatur, vilket gav helt andra förutsättningar. Sträckorna i Änggården hade förlags på väldigt mycket klipphällar och dessa + rötterna blev såphala efter det lilla regnet. Saker som man cyklat lätt som en plätt blev helt plötsligt nästan omöjliga att cykla. Cyklister föll som käglor skogen, så också jag, men klarade mig utan allvarligare incidenter. Det var mer att jag började fega och körde dåligt bara därför. Jag hade som mål att köra lite snabbare på varje delsträcka än på lördagens träning. Av de sju etapperna var det dock bara en eller två som detta lyckades, de andra var mellan 15 och 30 sekunder långsammare på grund av halkan och fler misstag. Jag är nöjd med att komma i mål utan några större skador, men ser en hel del som jag skulle kunna förbättra. Efter förutsättningarna är jag nöjd ändå. På de två första sträckorna tyckte jag att jag stresskörde för mycket och tappade fokus mot slutet, de två följande gick helt ok och det var också de två som hade snabbare tid än gårdagen. De sista tre sträckorna gjorde jag alldeles för många misstag som inte berodde på själva halkan, utan mer på grund av fegande. Det var också här tidstappet var som störst. Egentligen spelar det inte så stor roll, då Enduro inte är vad ja satsar på, men som tävlingsmänniska försöker man ju alltid se vad man kan förbättra.

Helt klart en fin teknikhelg för min del, från att knappt kört i skogen till att köra massa teknisk stig. Lika bra att sätta ribban högt och chocka kropp och psyke. Fin stämning i skogen, hela 350 cyklister, från rena motionärer till Endurovärldselit och världsmästare. Ett fint format att tävla i helt enkelt.

På vissa av sträckorna tror jag dock att jag skulle kunna köra snabbare med min XC-cykel faktiskt och sen är det något med däcken som jag tänkt på länge. Det har säkert till viss del med vana att göra, men jag tycker att däcken på de endurocyklar jag provat hittills, (som ser ut att vara gjorda för bra grepp) får jättedåligt grepp när det blir blött och halt. De är liksom för hårda på något sätt, trots lågt lufttyck. Har kört XC-tävlingar med Racing Ralph och Rocket Ron i liknande och bra mycket värre förhållanden som igår och haft mycket bättre grepp. Kanske dax att hitta ett däck med lite mjukare gummiblandning för endurohojen kanske?

Idag blir det en lugnare dag med cykeltvätt, jobb och rehabträning.