måndag 25 september 2017

Cykel och båt


Jag grämer mig lite att jag missade Västgötaloppet, när ser bilder på leriga cyklister! En sådan lerfest hade man ju viljat vara med på, om inte annat så är ju lera bra för huden! Hoppas på lika mycket lera nästa gång och att jag då är fit for fight! 
Istället för racehelg blev det båtcyklingshelg. Igår tog jag tillsammans med Markus och Angelica och Fredrik cykeln ned till Saltholmen och rullade där på båten till Styrsö. En kort cykeltur och fika där innan vi åkte hem igen. Det var trevligt. Det fungerar riktigt bra att ta med cykeln på båtarna och kostar inte heller något extra och det är ett bra sätt att utforska öarna på hoj. Det slår mig hur sällan man är på upptäcktsresa omkring där man bor. Ni vet när man är nyinflyttad och i princip allt omkring en är vitt. Man har ingen aning om hur det ser ut eller vad som finns omkring en, men sen fyller man det vita med hus, grönområden och vägar och allt annat i den takt man utforskar det. När jag tänker efter finns det flera ställen i Göteborgsområdet som fortfarande är "vita fläckar", trots att jag bott här i 20 år.  





Har väl inte tränat riktigt på hela veckan, men ändå rört mig, utan någon större intensitet. Känner mig fortfarande trött, men inte längre som en zombie i alla fall. Jag har varit grymt trött hela veckan som jag skrev innan. Sovit/vilat 10 timmar på natten och vissa dagar även en tupplur på eftermiddagen. Ändå har jag varit dödstrött. Dessutom konstant hungrig men samtidigt lite illamående. Jag tycker att det är synd att jag inte kunde vara hungrig under själva etapploppet istället, det hade behövts energi då. Det är svårt att köra etapplopp om man inte kan äta ordentligt, det är nog en av mina svagaste sidor. "Det är väl bara att äta ändå" säger en del. Men det är det inte. Jag skulle vilja se dem som säger så "äta ändå" när de har kväljingar håller på att kräkas. Måste helt klart reda ut varför det blir så.
Ska se hur koppen svarar på lite mer högintensiv träning denna vecka och lite gymträning, som jag försakat för mycket de senaste veckorna. Eftersom vädret är fint idag vill jag dock vara ute. Man får passa på så här års.


lördag 23 september 2017

WO i helgen.


Planen var att köra Västgötaloppet i helgen, men är istället hemma. Har känt mig vansinnigt trött i både kroppen och huvudet sen jag kom hem från Israel, tröttare än normalt efter resa och tävling. Yr och lite illamående liksom. Jag vet av erfarenhet att långlopp sliter ganska mycket på mig, mycketmer än både XC och CX och under sensommar och höst har jag kört mycket fler långlopp än tidigare år och dessutom presterat mycket bättre på i princip alla lopp jämfört med tidigare säsonger. Det är därför inte så konstigt att jag är trött. 

Så jag bestämde mig i går för att lämna walkover i helgen. Det är tråkigt, eftersom en del av mig så gärna vill räjsa och jag säkert hade kunnat skrämma igång kroppen ännu en gång. Men samtidigt vill jag inte slita ner kroppen ännu mer och få ännu längre återhämtning efteråt. Jag hade chans på en topp 5 placering i totalen på Långloppscupen och lite prispengar, vilket ju alltid är trevligt, men mängden prispengar är inte heller riktigt värt risken, känner jag.

Har cyklat väldigt lugnt hela veckan i skogen och det har känts rätt ok så länge pulsen inte är hög. Fina stigar i skogen gör mycket för själen. Har också hunnit med att plocka svamp, det finns en hel del både Kantarell och Tratttkantarell just nu. Jag har ett hemligt svampställe som jag funderar på att åka till senare om jag orkar. Enda nackdelen är att när jag är mycket i skogen får jag i princip alltid fästingar. Jag fattar inte hur jag kan få fästingar så ofta?! Är det bara jag som får det. Både när jag går och cyklar. Oftast är det såna där mikrosmå. De är läbbiga.


måndag 18 september 2017

Epic Israel avklarad!


Sådär ja, tillbaka i till kylan igen! Just denna förmiddag kändes det kallt när jag gick ut en sväng. 11 grader jämfört med Det Heliga Landets 35 är kontrast. Det var en något omständlig hemresa igår, som i sig är värd ett eget inlägg, men lite kort, det tog tre timmar att checka in i Tel Aviv, eftersom man var tvungna att röntga precis ALLT innehåll i cykelväskorna (som alltså fick packas upp efter omsorgsfullt nedpackande dagen innan). Sen, när vi väl kom till Landvetter igen var vi försenade och sen fick vi vänta 45 min med att gå av planet och 45 min på att få bagaget. Väl hemma åt jag och somnade på soffan vid halv elva. Kravlade till sängen och sov fram till strax innan tio idag. Det var välbehövligt, då jag nästan inte sovit någonting på nätterna under tävlingen. Då blir man rätt sliten.

Varken Nellie och jag har hunnit uppdatera mer än på Instagram under dessa dagar. Man tror alltid att det ska finnas en massa tid, men det finns ju inte. Vi bodde ju inte på tävlingsområdet (eftersom vi då fått bo i tält och det ville vi inte), utan ca 15 min därifrån, så vi fick skjuts fram och tillbaka 2 gånger per dag för tävling och middag/briefing på kvällen. Tiden emellan var det vila och fix med prylar som gällde för oss.

Kort och gott kan man säga att Epic Israel var fantastiskt! Välorganiserat, trevlig organisation, säkert, fantastiska banor på etapperna och VÄLDIGT varmt. Vi hade runt 35grader i skuggan! Om även Israelerna tycker att det är varmt då är det varmt. Vi nordbor var något chockade.

Första etappen på 80km är den som vi är mest nöjda med. Det började med att jag tappade flaskan i en utförslöpa och var tvungen att stanna och hämta den. Tappade lite på det men inte så mycket egentligen. Det är viktigare att ha vätska än att köra 1 min snabbare i början och tappa 10 sen för att man inte drack ordentligt. I första längre backen var vi i kapp och förbi det team som då låg 2:a. Fina sigletrail uppför. Vi matade på, men gick inte för mycket på rött. Utför var det ganska löst och efter ett tag kom vi ned i en ravin med mycket sten (lite likt Gran Canarias offroad). Där hade jag viljat ha en heldämpad hoj, då det blev väl stötigt. Men vi tog oss igenom och matade på in i mål, med god marginal till 3:e team.

Etapp 2 var den längsta på 10 mil. Platt i början och slutet, men en jättestigning på mitten. Eftersom både Nellie och jag gillar uppför, såg vi fram mot det. Jag sov inte så mycket under natten och mådde rätt illa när vi gick upp 04.15 (!!) Fick i mig några skedar kall gröt, en banan och en macka på hotellet. Det växte i munnen. När jag hoppade upp på cykeln för att rulla lite, kändes det dock bättre, det brukar göra det för mig när jag mår illa. Vi hade bestämt oss för att hålla igen lite i början av den långa backen. Tyvärr hamnade vi rätt långt bak i startfållan i innan start (eftersom vi trodde vi skulle få stå längre fram efter 2:a platsen), så det blev lite ryckigt och jakt på positioner i början. Dessutom dammade det så man knappt kunde se vart man cyklade. Lite läskigt. När stigningen började, kändes det dock superbra och vi drog snabbt ifrån de två damteamen som kört i samma grupp som kört med oss i början. Vi tänkte hela tiden på att hålla igen. Efter ett tag blev stigningen brantare, vi fick jobba hårdare, det blev också varmare och fuktigare. Ganska plötsligt började jag att må superilla. Försöker dricka, men det blir sämre. Fick stanna och precis allt jag har druckit under loppet kom upp. Vi lyckades ta oss långsamt upp till första feedzonen och stannade för att kyla ned mig och dricka vatten. Mådde verkligen skit och övervägde alternativen fortsätta eller avbryta. Envis som jag är valde jag det första alternativet. Tog oss långsamt, långsamt framåt. Var mest sur på att jag inte kunde köra så fort som jag ville. Det tog ändå fram till slutet av backen innan vi blev ikappkörda av två damteam. Lättnaden var stor när det började gå utför igen. Sista 2,5 milen var platta men nere i dalen var det ännu varmare, så det tog styggt på både Nellie och mig. Nellie fick göra ett stort dragjobb här och jag är grymt tacksam för det. Vinglade i mål som 4:e team och fick uppsöka sjukvårdstält för nedkylning. Helt tom i kroppen på vätska och energi. Vi blev ändå grymt glada när vi fick reda på att vi trots det här ändå låg kvar på en 2:a plats och inte hade tappat alls så mycket som vi trodde först. Fick vila vid vårt boende när Nellie åkte till tävlingsområdet igen, tror att det var det som räddade mig inför etapp no 3.

Inför sista etappen, på "bara" 65 km hade vi bestämt oss för att inte riskera nåt, utan starta och fokusera på att komma runt. Vi hade långt ned till 4:e lag, så pallplats var rimligt att sikta på. Det var till vår stora lycka lite svalare också. Vi öppnade lugnt och med lägre puls. Det visade sig att jag var piggare än vi trott efter dagen innan, även om jag inte hade jättemycket energi i kroppen. Jag hade fått i mig lite mat, men bara en bråkdel som man behöver på sådana här etapper. Min tanke att en lägre puls gör att man använder mer fett som bränsle och därför kan spara lite på kolhydraterna verkade fungera. Sista etappen var enligt mig den finaste. Några av de finaste stigar jag kört på någonsin. Jag tycker att vi körde riktigt bra utför, det var inte där vi tappade på de andra. Vi rullade i mål som 4:a även denna etapp, men bara någon minut efter 3:e team, vilket gav en 3:e plats i totalen.

Efter omständigheterna är vi väldigt nöjda. Ingen av oss är vana vid etapplopp. Så här i efterhand tänker vi tex att det kanske inte var nödvändigt att köra så hårt första dagen, även vi inte tyckte att vi körde så hårt och man naturligtvis vill få så stort avstånd som möjligt till de andra. En punktering eller fel på cykeln kunde ju tex gör att man tappade tiden. En del smågrejer vi kom på att man kunde tänka på. Dessutom måste vi ha i tanken att vi var där helt själva och fick fixa allt omkring själva och fick åka fram och tillbaka flera gånger. Det ultimata hade givetvis varit att ha ett rum på hotellet vid tävlingsområdet och någon som tvättade och fixade med cyklarna efter tävlingen. Det hade gjort mycket för vår återhämtning.
Men jag är ändå supernöjd med vår prestation och glad att Nellie vill hänga med på det här galna äventyret.
Stort tack till alla vänner och bekanta som skickat hejande, peppande ord på vägen och mina och Nellies Samarbetspartners och sponsorer. Ni är grymma!

Stort tack inte minst till organisationen för Epic Israel som bjöd in oss och tog hand om oss på ett förstklassigt sätt. Bilder kommer när jag hittar några.

Nu väntar vila, lugnt träning och kärlek till cykeln, som har en hel del som behöver åtgärdas.

måndag 11 september 2017

Lerfest i Karlstad -Nu mot något torrare och varmare.

Foto: Mjonssonfoto Fler foton här: 
Vi bjöds på en riktig lerfest på Karlstad XC! Jag gillar när det blir lite lerigt och slirigt. Grymma stigar ändå. Karlstad XC ska ha en stor eloge för att de har ett långlopp med mycket stig. Många lopp blir ju lättare och lättare, men i Karlstad behåller man de tekniska stigarna. Det är riktigt kul! Jag tycker man löst det på ett bra sätt med olika loopar att välja istället. Tyckte det kändes bra för min del mestadels, men var lite trött sista 15 kilometerna och slirade och fegade lite väl mycket på klipphällarna. Det var snorhalt och jag ville inte riskera att gå omkull innan resan. Rullae i mål som vinnare, före Sara Öberg. Tävlingstiden blev ungefär 3.45 på 78 kilometer, vilket visar hur lerigt det var. Bockstensturen på 100km kördes på runt 4.10 Känns som om det var dessa två riktigt hårda lopp jag behövde innan kommande 3 dagars etapplopp.  Imorgon drar vi till Israel, det ska bli väldigt spännande. Hade varit kul att ha en actionkamera och filmat delar av banan. Har en GoPro, men tyvärr är SD-kortet trasigt och jag upplever att det är svårt att mecka med filmkamera när man tävlar Får vi ens filma där vi ska cykla? Kan vara känsligt sånt där i vissa länder. Det ser ut att vara riktigt varmt i alla fall, strax under 30 grader på dagen, men vi startar ju tidigt på morgonen, så det blir nog bra. (trots min morgontrötthet). Nu ska jag sova så jag är pigg inför morgondagen. 

fredag 8 september 2017

Mot Karlstad. Och sen på ett riktigt äventyr!



Strax drar jag till Karlstad för Karlstad XC i morgon. Ev kör jag även Berglsagsloppet på söndag, men har inte anmält mig eller bestämt mig än. Vi får se hur kroppen känns.

Nästa vecka är det dags för ett äventyr av det tuffare slaget och jag vill inte riskera något inför detta. Jag ska nämligen tillsammans med Nellie Larsson Köra 3-dagarsloppet Epic Israel!
Loppet går torsdag till lördag. Jag blev inbjuden av arrangören redan i våras och har hittat en perfekt teamkamrat i Nellie. Vi är ju jämnstarka, vilket är en stor fördel på denna typ av lopp. Sen kan ju allt hända på vägen i form av trötthet och mekaniska problem, men då är det ju bra att ha någon att peppa och bli peppad av. Har ju tidigare åkt Andalucia Bike Race på 6 dagar. 3 agar känns mentalt sätt mer överkomligt även om jag är inställd på att det kommer att bli tufft. Det är inte dirket platt där vi ska köra. Hoppas på bra resultat och en bra erfarenhet. Vi kommer att få bra motstånd bland annat i form av Schweiziska Katrin Leumann och Nederländska Laura Turpin. Vet inte om de kör i samma lag dock.  

måndag 4 september 2017

En sen upptatering: Bockstensvinst!


Tur att jag cyklade snabbare i helgen än jag skriver blogg. Kanske är det ett tecken på att det gått bra? Snabb cykling och långsamt skrivande eller långsam cykling och snabbt skrivande? Inte vet jag.

Hur som helst, Bockstensturen är vad jag vet Sveriges längsta långlopp. i mtb med sina 100km. Jag kan ha missat nåt mindre känt långlopp, upplys mig gärna i så fall. 100km är en respektingivande sträcka även för mig som van cyklist.

Jag ville ju gärna köra bra på "hemmabanan" men hade samtidigt i tanken att det just är långt. Det är mycket som kan hända på 100km och jag kan inte säga att jag är tränad för dessa distanser. Det behövs längre långpass för detta. Min önskan var att inte ha betongben. Senaste två veckorna har benen känts så stumma och det har varit svårt att komma upp i puls, ni vet dagen efter 5-
timmarspasset som jag skrivit om innan. Det har dock gått fort på tävlingarna, så det kanske har ett samband. Man lyckas pressa ut mer kraft ur kroppen än innan och blir tröttare  (enkel matematik egentligen).

Jag sov nästan ingenting natten innan Bockstensturen. Inte för att jag var nervös, periodvis har jag svårt att somna på nätterna på grund eftersom det känns som om kroppen går på högvarv. Det är bra i perioder men så kommer det igen. Antar att det är nåt stressrelaterat. Jag mådde lite illa när jag vaknade, men tvingade i alla fall i mig lite frukost. Drog till Varberg, förberedde mig som vanligt inför race.

Starten gick i rasande tempo som vanligt i Varberg. Tycker ändå jag hittade bra flyt tidigt, lyckades undvika en krasch precis, men sen flöt det på. Det är svårt att hålla koll på de andra tjejerna, men i första backen kom Nellie Larsson farande, så jag hängde på henne. Körde tillsammans ett tag men efter ca 30km hade jag fått en liten lucka. Tänkte att jag krigar väl på. Benen kändes bättre än på länge, men jag försökte ändå att köra kontrollerat för att inte slösa för mycket energi. Hade ingen koll på hur långt Nellie var bakom. En av nackdelarna med att leda, man får ofta dåligt med baktider. Ligger man 2:a är det ju lättare för den som langar tex att ha koll på tiden till framförvarande. Kroppen kändes bra i ca 50km, då började det svida lite i benen. Det var dock inte det stora problemet, utan att jag började må illa igen. Tänkte några gånger att jag skulle stanna och kräkas, men det hade jag ju inte tid med. Försökte tänka bort det och dricka ändå. Strax efter 2:a spurtpriset kommer Nellie ikapp. Hon verkar stark. Känner mig krispig och tom på energi, men lyckas hänga med. Känner att det är mer och mer vilja som plockas fram. Pulsen är inte hög, men det går segt ändå. Försöker intala mig själv att det är bra att den inte är hög, då finns det krafter kvar, även om jag inte riktigt tror på mitt resonemang just då. Övertalar mig ideligen om att inte släppa. Svävar mellan hopp och förtvivlan.
Kilometerna matar på och till slut är vi inne på Klubb-banan vid sjukhuset. Det är inte långt kvar och jag är lite piggare. Tänker att ska jag göra något så är det här i skogen. Tyvärr fungerar det inte, eftersom vi börjat komma ikapp allt fler cyklister som kört kortare banor och vi får köra försiktigt. Folk är för det mesta duktiga på att flytta sig men alla gör inte det och man vill ju inte köra av någon av banan, så får hålla igen lite.
När vi kommer ut från skogen känner jag att jag behöver göra något NU om jag ska vinna det här. För vinna vill jag ju. Inte är jag väl nöjd med en 2:a plats utan att ens ha försökt vinna i det här läget? Och någon spurt vill jag väl inte ha? När det är 2 km kvar chansar jag i några svängar som är lite lösa. Går all in, foten ut i kurvan under tunneln och sen attack. Lyckas få en liten lucka. Är rädd att jag dragit på för tidigt eftersom det kramprycker i benen, men tänker att 4-5 minuter all in, det orkar du. Går på så mycket jag orkar och ser att luckan växer. Pulsen stiger. Ropar på några jag kör om som flyttar sig på ett föredömligt sätt. 1 km kvar, 2 minuter all in kvar. Gräset runt fästningen känns fruktansvärt tungt. Tänk om hon kommer som ett jehu nu? Det händer dock inte, men det är först vid bron innan upploppet jag är säker på att jag kommer att vinna, slår av lite på tempot och rullar sista biten. Är trött. Fick gräva riktigt djupt för att få fram de där sista krafterna. Viljan var starkare än kroppen. En vinst när man trodde det var kört är nästan den bästa.

En stor eloge till min klubb för ett fantastiskt evenemang. Så proffsigt. Så fin bana med mycket mer stig än när jag körde sist. Så god stämning. Och så vädret då fantastiskt sensommarväder, men det är troligen inte Varbergs mtb:s förtjänst.


Nu är jag i Vallby. Rensade och krattade en hel del går, det fick bli den dagens träning. I dag har jag träningsvärk lite här och där. Visst är det lustigt att man cyklar 10 mil och blir trött i benen men klarar sig utan träningsverk, men man krattar och rensar några timmar och får träningsvärk av det?
Om någon vill ha äpplen, päron eller plommon så hör av er. Inte riktigt mogna än, men det finns nåt ton frukt här. Det är synd om den går till spillo.

Har varit riktigt kass i magen efter racet och inte sovit något vidare på två nätter. Kanske det var nån bakterie jag fått i mig. Hoppas på bättre sömn kommande dagar. Hade varit gött och underlättat återhämtningen.