onsdag 19 december 2018

5:a i Spanien och irriterat muskelfäste!


Hemma från en kort visit i Spanien. Två race var planerade att köra. Det blev tyvärr bara ett då jag i sista sekund fick veta att ett blivit inställt, men det som blev, blev ett riktigt bra, så jag får väl vara nöjd med resan.
Har haft stor lust att tävla i cross mer än de få tävlingar som jag kört här hemma. Min plan var att tävla som mest i december, men då är det ju inte så mycket tävlingar här hemma, mer än sista tävlingarna i Malmö, (där jag för övrigt åter blev 2:a) så enda sättet att få tävla är att bege sig till annat land. Jag erkänner att jag inte varit så sugen på att åka till Belgien, med allt ståhej som det innebär, så jag kollade på alternativ. Spanien har många UCI-tävlingar, stora startfält och en hög nivå på sina cyklister. Tävlingarna lockar även en hel del cyklister från tex Belgien, Frankrike och Nederländerna, som ser chansen att kanske plocka lite UCI-poäng, som annars är rätt svårt på hemmaplan för dem.

Racet som inte var inställt låg i Xativa, ca 5 mil från Valencia. Åkte dit dagen innan för att kolla in banan, men den var bara delvis uppmärkt, så jag körde efter några cyklister som verkade ha koll. Det visade sig vara en backig, mycket teknisk men ändå snabb (eftersom den var torr) historia.
Den innehöll en startbacke på några hundra meter och vek sedan av på gräs, som bitvis var rätt slagigt. Det gällde att hålla tungan rätt i mun då det var snabba partier med tvära svängar och branta slänter uppför och nedför, samt någon längre brant backe. Dessutom en springslänt, en saftig trappa och löphinder. En riktigt kul och hård bana!

På tävlingsdagen visade det sig att jag missat några delar av banan, vilket jag som tur var såg innan jag startade. Som tur var var en av delarna avstängd när ungomsklasserna körde, och det visade sig vara den byggda trappan, så den var ju bra att få kolla in.

Det är verkligen inte lätt när så gott som ingen pratar engelska. De blir ofta så att man frågar något på engelska och får svar på Spanska.

Jag lyckades missa att starten för damklassen var flyttad 30 min och kom uppvärmd och klar till start alldeles för tidigt. Det var inte en kotte där och på banan tävlades det för full rulle. Såg dessutom att man cyklade nedför ett jättebrant parti som jag inte testat. Lyckades få prata med den tjej på engleska som sa att vår start var försenad ytterligare 15 min så jag ville passa på att testa den branten. Gillar inte att köra osedda delar, särskilt inte branta partier. Så jag körde det partiet, och under tiden jag gjorde det -började damerna ställa upp för upprop. 15 minuter kan vara 5 eller 40 min i Spanien.

Fick en seg start och första varv eftersom jag blev lite "avslagen" av att kommit till start för tidigt. Hade svårt att få fart på benen. Låg 8-9:a eller nåt, men fick sedan fart på benen och kunde plocka placering efter placering. Det var tätt mellan cyklisterna där jag låg och man fick ligga på för att hålla undan hela tiden. Fanns ingen tid att slappna av. Försökte tänka framåt och lyckades plocka en placering på sista varvet, som jag inte trodde skulle gå. Det kändes som vi var ungefär lika åkstarka och körde likvärdigt tekniskt, men jag var lite starkare i backarna så jag passade på att försöka trycka på lite extra där, det visade sig vara en bra taktik. De släppte. Jag rullade in som 5:a, helt slut, med 6 sekunder upp till 4:an och 30 sek upp till 3:an. Jade inte kunnat köra hårdare för dagen i alla fall!

Det blev ett långt race, vinnaren gick i mål på över 49 minuter. Detta TROTS att man redan var försenade. Herrklassen fick väl vänta lite på sin start, inget konstigt med det. Inga race som kortas ned på grund av tidsbrist här inte. Man hade rent regelmässigt kunnat köra ett varv mindre då 5 varv hade blivit en vinnartid på runt 41 minuter (tävlingen ska vara mellan 40 och 50 minuter enl UCI-reklerna), men man ville maximera tiden för oss damer, kul att vissa länder resonerar så!

Tyckte det kändes bra när jag väl kom igång, särskilt löppartiern, som länge varit min svaga sida på grund av hamstringsrupturen kändes bra, jag kunde liksom trycka på på ett annat sätt än tidigare. Men dagen efter vaknade jag med vansinnigt ont i hamstringsfästet, värre än det varit på länge, vilket är lite konstigt eftersom jag kunnat tävla på liknade sätt utan större problem. Kanske är det så att jag blivit starkare muskulärt och kan springa bättre i trappor och uppför slänter mm, och då blir belastningen större på senan, som då blir irritera? Jag vet inte, men får väl kolla upp det. Först ska jag se om det släpper på några dagar.


Söndagen ägnades åt upptäcktscykling med dubbelfika. Lite svårt att sätta sig in var man ska cykla på så kort varsel, men hittade ändå en fin tur på vägar nästan utan trafik.

Tävlingen i Valencia blev ju inställd, vilket var snopet.Tävlingen har arrangerats i över 30 år. Hade verkligen sett fram emot den, eftersom den skulle gå i en park mitt i centrala Valencia. Mycket publik och bra drag. Tydligen var det något med at kommunen dragit in tillståndet bara någon vecka innan tävlingen och de lyckades inte få någon lösning på det. Det är visst inte bara vi i Sverige som har problem med tillstånd mm. Men man tror ju att det ska gå smärtfritt i ett Cykelland som Spanien. Klart är att jag gärna skulle köra mer CX race i Spanien!

Tyvärr inga bilder från tävlingen, det är ju lite svårt att ta bilder på sig själv när man åker ensam till tävling och de bilder som jag såg togs under racen har jag inte hittat några. 

 

torsdag 15 november 2018

2:a i Jönköping SWE-CUP och Axelproblem


Foto: Eskil Laago

Tävlade i Jönköping i söndags, en hastigt insatt SWE-cup. Jag är mest av allt glad för att det blev tävlingar den helgen, det såg länge ut att inte bli nåt. Att det dessutom var så pass nära att det gick att köra dit över dagen var ju ett extra plus. Banan var mestadels platt och sabbkörd, vilket inte är min starka sida. Med lite mer regn och lera hade det kunnat bli en riktigt tungrodd och hal lerfest, men det konstanta regnet i Göteborg nådde aldrig riktigt Jönköping. Nåväl, man kan inte få allt här i livet. Det viktigaste var ju att det blev tävling. 

Fick en ganska dålig start, alla körde fort och jag fick slita för att benen skulle komma igång. Efter något varv kändes det dock bättre och jag tog mig upp på 2:a plats. Varje varv längtade jag till den andra halvan av banan, vilken var lite mer kuperad och med mycket tvära kurvor- roligt! Första halvan var kemiskt platt och där upplevde jag att jag tappade. Rullade till slut i mål som 2:a en bra bit från segern, men ändå glad att jag kunde hålla undan från de bakom. 
Egentligen är jag glad att jag ens kunde starta och ta mig i mål. Innan tävlingen hände nämligen något konstigt. Jag hade precis provkört banan på förmiddagen samma dag, bytt om och satt mig i bilen, då jag upptäcker att jag inte kan lyfta upp höger armen. Det är som att det sitter en spärr inne i axeln och vid varje lyftförsök hugger det till av smärta inne i axeln. Det knastrar och knakar också lite mer än vanligt. Efter ett tag går det att lyfta armen både framåt och utåt utan smärta, men sen gör det plötsligt ont igen. Funderar ett tag på att inte starta, men märker att det inte gör så ont om man är framåtböjd och armen är i "cykelläge". Så jag bestämmer mig för att göra ett försök och avbryta om det skulle komma smärthugg under tävlingen. Banan är gynnsam då den inte är teknisk eller slagig och då man bara behöver hoppa av en gång per varv. Kör tävling och känner inget i axeln under racet. Så är jätteglad för det. 

Nu i veckan har krånglet med axeln fortsatt, det hugger till ordentligt när man gör vissa rörelser, så mycket att det inte går att göra de, men sen är jag testar igen med samma rörelser efter en stund, så fungerar dem utan smärta. Det är det som är lite konstigt. Cykla på väg fungerar utan problem dock, det verkar som just det läget är bra för axeln. 
Har försökt läsa allt jag kommit över om axelproblem och min egen "diagnos" är att det handlar om någon form av instabilitet. Hur den uppstått så plötsligt är dock en gåta. Jag har varken ramlat eller överansträngt axeln den senaste tiden, utan den har funkat bra och har inte gjort ont, även om den knakat och knastrat en del. För länge sedan, minst (10 år sedan) vet jag att jag kraschat och den subluxerat. Problemen med det försvann dock med träning. 
Axeln har dock varit lite öm några dagar innan, men jag trodde att det berodde på att jag sovit på den lite för hårt. Högeraxeln är min "sovaxel". Tidigare var min vänstra axel sovaxel, men den opererade jag 2010 och efter det var den så stel att jag fick vänja mig att sova på höger axel. Nu är den dock rörlig igen, så kanske jag får byta tillbaka axel? Eller helt enkelt vänja mig av vid axelsovning helt? 
Jag tänker ge axeln några dagar till och se om det sker nån förbättring, annars kommer jag få be någon kolla på den. Försöker hålla den still, men det är svårt när man inte har nåt förband. Fick tipset att ta voltaren för att minska ev svullnad och inflammation. Vill dock inte gärna ta voltaren just nu eftersom jag kör rehab för min tidigare skadade hamstringssena och vill känna hur den reagerar på den relativt tuffa träning jag kör nu med den. Voltaren gör ju att smärtan försvinner, vilket gör att jag riskerar att reta den för mycket.   


måndag 15 oktober 2018

Uppdatering deluxe.

Foto: Erik Petterson

Dags att göra en uppdatering från de senaste tävlingarna. Har inte riktigt haft tid och ork att skriva, även om tävlandet gått bra. Grymt bra faktiskt, även om det inte riktigt nått ända fram. Långloppscupen är avslutad med Västgötaloppet som sista lopp. Även om totalsegern mer eller mindre var avgjord innan, blev det en spännande tävling i regn blåst och kyla. (5,5 grader stod gps:en på som lägst.) Det var jag och Emmy som krigade från start och in i mål. Släppte och jagade ikapp, fick släppa igen och trodde inte det skulle bli någon mer fight om segern. Sen piggnade jag tydligen till och kom ikapp igen. Drog största delen in mot mål och försökte rycka i backarna, men var inte tillräckligt pigg och backarna var inte tillräckligt långa där. Det blev spurt om segern och jag blev 2:a. Det gav även en 2:a plats i totalen på långloppscupen, vilket får ses som en bonus. Hade inte tänkt köra så många långlopp denna säsong som det till sist blev. Jag får vara glad för det, även om en seger givetvis suttit fint!

Två veckor senare: dags för första CX-tävlingen för året. Kronborg cycocross i Danmark. Jag hade bestämt mig för att min crosssäsong skulle starta i oktober, främst för att det blir för mycket för mig att åka på både cross och långlopp samtidigt. I oktober har jag en hel del jobb inbokat och kan inte åka på alla tävlingar jag vill då heller. Som frilansare med extra timanställning får man ibland ta de möjligheter till inkomst som finns, vilket då kan innebära att man får jobba istället för att tävla.
Min tanke var att tävla som mest i November och December, problemet är att det nästan inte går några crosstävlingar här hemma i  Sverige då, så då vet jag inte riktigt vad jag ska hitta på. Åka en eller två tävlingar i Belgien kanske? Om jag har råd vill säga.

Tillbaka till Kronborg. I år körde de i fårhagen igen. Bumpiga banor passar mig väldigt bra, men jag tycker ändå att banan de har vid Kronborgs slott är bättre. Framförallt är den mer varierad och bitvis tekniskt utmanande. Fårhagsbanan var dock helt ok ändå, roligare att tävla på än att träna.
Eftersom jag knappt har hunnit köra någon cross, mer än veckan innan var jag ganska nollställd över form och teknik. Klart är att långlopp gör en uthållig, men inte särskilt bra på cross-specifika moment som igångdrag, tvära kurvor och att all in i starten. Gissar att jag bara har mig själv att skylla.
Tack vare att vi gick in på ett tungt gräsparti så snabbt, kunde jag hänga med de andra tjejerna. Det var jag, Ida Erngren och Kristina Thrane som gick loss nästan direkt. Vi körde ihop ett varv sen fick jag och Ida en liten lucka ned till danskan. Strax efter ökade Ida farten och fick i sin tur en lucka direkt. Jag vågade inte riktigt gå på, eftersom jag trodde att jag skulle dö av mjölksyra. Det är alltid svårt när man plötsligt ska köra kort. Banan var riktigt fysiskt krävande och Ida utökade hela tiden, jag fick också några sekunder varje varv, men de sista tre (!) varven det kändes det som om jag skulle krokna vilken sekund som helst, så var aldrig för säker på min placering. Rullade till slut in 2:a, vilket jag är riktigt nöjd med efter omständigheterna. Blev några UCI-poäng på kontot och bra snabbhetsträning med extremt hög puls. Gick i mål på strax över 50 min, Ida på ca 48,30. Det är lite skillnad på SWE-cup där man vinner på runt 35 minuter i damklassen. Så borde det inte vara. Men mer om det någon annan gång.

Igår kördes det introcross i Färjenäs precis vid Älvsborgsbron. Ett grymt bra evenemang av Hisingens CK. Gillar det enkla formatet av träning och tävlingsträning plus att området är riktigt bra för cross! En riktigt tävling där kanske? Det var ett stort gäng som körde, några som aldrig testat cross innan. Kul! Det blev 10 varv finfin träningstävling. Kändes bra men, var grymt jobbigt, även om underlaget i år var nästan torrt. Jag jämförde tiderna på varvet (som är ca 1,1 km) från förra året. Då körde jag mitt snabbaste varv på 5,15. Nu var mitt snabbaste varv 3.45. Grym skillnad. Det säger bara vad underlaget kan göra i tid.


Idag blir det skogstur på mtb! Jag älskar skogen. Men det vet ni förståss redan.

tisdag 18 september 2018

Cyklar Säljes!

Har fortfarande två cyklar till salu. Det är två kanonfina Haibike HT:s Hör gärna av er vid intresse och om ni har mer ingående frågor om specarna. Det är riktigt bra pris på båda.

Haibike Greed HardNine 8,0 29"



Riktigt fin, lätt och snabb hardtail i storlek Small. Körd sommarhalvåret 2017, vann ett SM-silver på den!

Växlel/kassett/vevparti: SRAM XX1 Eagle 12vx 
Bromsar: Magura MT8
Gaffel: Rock Shox RS-1
Hjul: Stan’s NoTubes Crest, hollow rim, aluminium
Full spec finns här, cykeln några delar skiljer sig dock från originalet: länk

Vikt: ca 8,8kg utan pedaler.

Ord. Pris: 57 900kr

NU: 28000:-


Haibike Greed 9.90 29"

Även detta en riktigt fin cykel, med många helt oanvända delar. tex
nytt drivpaket, ny sadel, nya handtag, nya däck. Kanonskick! Storlek: Small 

Växlel/kassett/vevparti: SRAM XX1
Bromsar: Magura MT8
Gaffel: Rock Shox RS-1
Hjul: ZTR Crest

Vikt: ca 8,8kg utan pedaler.

Ord. Pris: 59 900kr


NU: 26 000kr

OBS! Båda cyklarna säljes i befintligt skick, utan pedaler och med de hjul och den gaffel som sitter på original. Vid intresse, maila: asa(att)erlandssonmtb.com

onsdag 12 september 2018

3:a i Bockstensturen, Vinst i Huskvarna MTB Tour!


Oj oj, nu har jag varit dålig på att skriva, men skyller på att jag inte haft någon skrivro.

Vi börjar med Bockstensturen. Det blev en tredjeplats, vilket jag var lite missnöjd med först, men kände mig inte alls så pigg i kroppen. Jag tror att det var Alliansloppet som fortfarande satt i kroppen, det loppet var väldigt tufft för många, med lång åktid så även för mig. Bockstensturen kändes ändå ok fram till första gången vi passerade Åkulla, sen tröt krafterna och vid 50km var jag nära att ge upp, så tungt var det i benen. Detta gjorde också att jag inte orkade hänga med i de grupper som passerade mig, så jag var ganska länge helt ensam och då tappar man mycket på dem som ligger i grupp. Efter mycket övervägande med mig själv bestämde jag mig att fortsätta in i mål, eftersom alla poäng är viktiga i totalen av Långloppscupen. Det visade sig vara ett bra beslut, eftersom jag klarade av att hålla min tredjeplats in i mål. Men shit vad kämpigt det var! Gillar verkligen skogspartierna och stämningen på Bockstensturen, men det är en krävande bana. Min klubb Varbergs MTB gör ett jättejobb för att få till denna tävling och de är enormt proffsiga.

Efter Bockstensturen drog jag vidare till Österlen och fick några dagar i fantastiskt väder. Tiden spenderades mest med äppelplockning och fix i trädgården i Vallby. Träningsmässigt blev det extremt lätt och lågintensivt för att försöka få maximal återhämtning efter de tidigare veckornas hårda långlopp. I bland är det välbehövligt att låta bli att ta i på cykeln. 

Huskvarna mtb Tour då? Ett nytt etapplopp i tre dagar, med klassiskt tempo, XCO och XCC. Ett roligt upplägg med kortare etapper och mer tekniskt cykling. Jag har ju skrivit att jag saknat XC-lopp denna säsong, så då passade ju detta utmärkt. Själv trodde jag att jag skulle vara som en diselmotor med bara en fart, vilket visade sig vara halvfel.
Tempoloppet handlade om all-out i 4-5 minuter, inte alls min starka sida. Det som räddade mig var att det var uppför, det är jag hyfsat bra på. Det är alltid svårt att utvärdera sin insats på ett sånt lopp. Det känns aldrig bra för någon. Man tar i allt vad man har, men man kommer ingenstans och till slut börjar man tvivla på om man verkligen tar i, fast det är solklart att det är helt omöjligt att cykla fortare. Jag lyckades vinna etappen, men det var nog något av det jobbigaste jag gjort på länge! Och jag tror att jag behövde det!

Dag två och XCO. Banan gick på delar av EM-banan och var riktigt tuff. ca 160 höjdmeters klättring på 3,7 km varv är rätt mycket. Vi körde 4 varv,så det blev en del på strax över timmen tävlingstid. Hade lite problem med min gaffellåsning och fick köra lite försiktigare utför än vad jag ville, men tog igen det uppför istället. Vann även etapp två och drygade ut min ledning totalt, men när det gäller etapplopp kan man aldrig vara för säker. Det kan bli punkteringar eller andra missöden, så man ska vara glad för varje minut man kan plocka.

Sista dagen var det XCC- Criterium som gällde. Ett kortare, snabbare, mindre tekniskt varv, men fortfarande en del backar. De flesta hade trötta ben från XCO:t och jag funderade lite på min taktik. För att vinna hade det räckt att hänga med de andra, utan försök att köra ifrån så mycket som möjligt. Detta hade varit det säkraste. Men sen kände jag att jag ville köra hårt även denna etapp, man får ju passa på när man är på plats och dessutom är det perfekt träning för Cyclocrosssäsongen med ett 35 min race i hårt tempo. Så jag försökte sätta upp farten från start och fick snabbt en lucka. För att hålla uppe motivationen till att köra fort alla 5 varv försökte jag hålla koll på mina varvtider. Jag höll dem ganska jämt, men på sista ville jag försöka förbättra den, så jag körde på som en galning på sista varet. När man kör får man ju ofta en trend att det går lite långsammare på varje varv, man mattas liksom av, då kan det vara bra att testa att öka farten istället. Denna gång lyckades det och jag slog till med snabbaste varvtid på sista varvet, vann etappen och då även totalt. Benen kändes grymt bra på sista etappen. De hade väl blivit igångskrämda av de två andra etapperna. 

Vill passa på att en en gång tacka för det fina arrangemanget, med grymt bra banor och härlig stämning. Jättekul var det!

måndag 27 augusti 2018

Var glad att du har skor..


Sitter och slickar såren efter en galen gårdag i Trollhättan. Jag har cyklat mtb på elitnivå i närmare 20 år och tycker ändå jag har hyfsad koll på mig själv och mina prylar inför en tävling. I alla fall för det mesta.Vi kom till Alliansloppet igår i ganska god tid som vanligt, jag gillar att vara på plats i tid. Kände mig laddad, benen hade känts bra dagen innan. Hämtar nummerlapp och köper en kaffe. Börjar plocka med mina grejer och ska byta om då jag märker det. Det ligger inga cykelskor o min svarta påse där jag alltid packar hjälm och cykelskor! Förutom cykel är ju hjälm, skor och cykelbyxor det allra viktigaste att få med, resten brukar oftast gå att lösa. Det brukar vara det första jag lägger fram när jag ska i väg på tävling. Har aldrig glömt nåt så viktigt innan i cykelsammanhang. Det är ju ganska roligt så här i efterhand. En historia som är ungefär lika jobbig var när jag var runt 15 år och tävlade i hoppning (med häst alltså) och kom till tävlingen med häst, fast utan sadel. Samma panik. En sadel kan man inte låna av någon, då det är väldigt viktigt att den passar hästen. Den gången räddades jag av kära mamma, som kastade sig in i bilen och åkte några mil till stallet och hämtade sadeln och var tillbaka i lagom tid till tävlingen.

Åter till cykeltävlingen. Det uppstod såklart en ganska stor panik. Var nära tårar, men tog mig samman och tänkte istället, hur löser jag detta?! Ska jag låta bli att starta, eller köra med gympadojjor? Att åka hem och hämta skorna är uteslutet, en och en halv timme Trollhättan-Göteborg tur och retur + skohämtning är lite väl optimistiskt. Då återstod att försöka låna ett par av någon. Det stora problemet där är att jag har 35 i skor och har svårt att överhuvudtaget hitta skor som passar oavsett om det är cykelskor eller inte. Skickade lite meddelanden till några jag visste stod på startlistan, men inget napp. Gick till målområdet där det stod några tält och frågade runt och TVÅ tjejer erbjöd sig att låna ut skor. Hur fantastiskt är inte det?! De ena paret var lite svåra att dra åt, så jag lånar Annas skor, som i och för sig var 3 nummer för stora men gick att dra åt om foten ordentligt. La i sulorna från gympaskorna förutom de sulor som redan fanns i. Det blev rymligt i tårna och svampigt med de de dubbla sulorna men det funkade hyfsat! Som tur var var det en Shimanokloss som passade mina X-speedo pedaler.
  
Min laddning har vid det här laget övergått till att bara bara jättelycklig att få starta loppet. Från hopp till förtvivlan till hopp igen!

Till start kommer, trots en del sjukdomsbortfall, några riktig snabba damcyklister, bland annat vinnaren av cykelvasan för två veckor sedan. Det är upplagt för ett hårt race. Starten går, ganska lugnt, jag drar första 3 km, men maxar inte direkt. I de första grusbackarna splittras fältet ganska snabbt och det är jag, Hanna Bergman, Ida Wånggren och Hildegunn som får en lucka. Strax efter släpper Ida och vi är tre. Hildegunn sladdar plötsligt omkull på ett halt grusparti, jag och Hanna drar ifrån. Upp mot bergspriset, tänker jag att jag att den här gången ska jag verkligen försöka ta det om jag så kommer att få åka skitsakta sen. Sista 300 meterna försöker jag dra på lite och har lite tur samtidigt för Hanna fattade inte vart priset var exakt, men det visste ju jag. Det går hem! Pulsmätaren visar 98% av max, det högsta jag tryckt upp pulsen i den senaste tiden. Sen går det lite utför och jag kan återhämta mig lite. Det känns helt ok. Efter ca 25 km får Hanna en lucka i ett skogsparti, jag halkar runt lite väl mycket i skogen och kan inte hänga på. Får mala på i egen takt. Det går bra, men det blev en langningsmiss på grund av trafikrestriktioner, så jag körde halva loppet, ca 1.45 på bara 3 dl vätska. Det är lite lite minst sagt. Hannas lucka ligger stadigt på 1.20-1.45 fram till ca 45km då den växer allt mer. Vätske/energibristen tar ut sin rätt, fötterna är trötta och gör ont undertill. Det krampar i ena benet, men det släpper som tur är. Varje gång en negativ tanke kommer upp motas den genom att min inre röst säger åt mig ungefär: "Du -var glad att du har skor. Sluta gnäll och fortsätt nu". Det visar sig vara ett bra sätt att lura sig själv. Det är ju mycket det det handlar om, att lura sig själv att fortsätta ta i. Rullar slutligen in som 2:a, och känner mig mycket lättad och glad.
Glad för att det finns hjältar och snälla människor, glad att jag lyckades hålla ihop det mentalt och ladda om med en ny, mindre optimal förutsättning. Ni ska veta att, även om jag verkar lugn och kontrollerad, så är det rätt ofta kaos där inne i huvudet. Kanske är det rentav så att jag behöver ett visst mått av kaos för att tagga till, att jag blir för loj om allt är lugn och harmoni? Jag vet inte. Det är i alla fall ganska skönt för skallen när det är kaosfritt.

Sista veckan har huvudet varit fullt av grubbel på annat, icke cykelrelaterade saker, så jag får väl till viss mån "skylla" på det att jag varit ofokuserad. Antar att det bara är att jobba vidare och försöka hitta balansen igen.

Vill passa på att åter tacka Alliansloppet får ett fantastiskt proffsigt arrangemang. Banan var grym och tuff tekniskt, vilket jag gillar. Fina och bitvis  i långloppssamanhang väldigt tekniska stigar. Man hade löst det på ett bra sätt med motionsklasserna också, som delivs körde samma bana, men lättare slingor på vissa delar. Funkade hur bra som helst. Tror jag körde om en eller två i motionsklass, ingen var i vägen. Sen satsar man extra mycket på damtävlingen, med egen start och presentationer mm. Egen start för damerna är det rätta rent tävlingsmässigt. Att vi får göra upp och taktikköra med dem i vår egen klass från start till mål. Inga killar som nån kan ta rulle på, om vi kraschar så är det vårt eget fel. Enkelt och ärligt. Alliansloppet har fattat detta och nu hoppas jag och många med mig att fler ska förstå.


onsdag 22 augusti 2018

Vinst i Sista SWE-CUP XCO

Foto: Roger Nord.

Körde CK Masters MTB tävling söndags. Ett av få XCO-lopp denna säsong. Det senaste var i Vårgårda i våras. Har känt mig lite som en dieselmotor efter alla långlopp så förra veckan, efter tre dagars "after Vasa vila" ägnades åt lite kortare intervaller + en träningstävling i försök att få upp lite fart i kroppen. Intervallerna kändes sega och träningstävlingen kändes bra. CK Masters bana i Skatås är en klassisk XC-bana med mestadels naturliga "hinder" det är i princip bara den sk downhillbacken är det är lite byggda hinder. Den är kul och tuffare och intensivare än man tror. Två riktigt jobbiga backar, den ena rakt upp för slalombacken och den andra för stenhällar i skogen. Inget är dödssvårt egentligen, men den kan ändå räknas som tekniskt krävande. I mina ögon en riktigt kul bana.

Eftersom jag inte hade koll på XC-formen, tänkte jag att jag skulle känna lite på det och det fick bli som det blev. Tänkte jag skulle försöka hänga med de startsnabba tjejerna i början så gott det gick, vilket gick riktigt bra. Det var ju hela 5 varv som skulle köras så ingen gick väl kanske på 100% i startloopen. Jag kände att jag ville ha "fritt spår" inför "omöjliga backen" så jag gick om i första motlutet. Fick en lucka ganska direkt i partiet efter, så tänkte att jag kör väl på i mitt tempo, det kändes bra, men var lite orolig för att jag gått på för hårt på första varvet, vilket kan straffa sig rejält på varv 5 sen. Förstod efter ett tag att jag hade en rätt så stor ledning, men det är ju alltid svårt att uppskatta själv. Jag tror alltid att det är nån som nosar mig i ryggen bakom ett träd eller nåt, vilket kanske är bra då det är lättare att hålla farten uppe då. Tycker att jag höll bra fart på alla varv utom det sista, då jag var rätt trött och även körde rätt safe för att inte riskera nåt. Rullade in som vinnare och det visade sig vara över sex minuter ner till andra dam (Kajsa Snihs).
Banan i Skatås handlar mycket om att ha bra flyt och välja rätt spår, spänner man sig, kör man lätt in i varenda rot och sten. Tycker det flöt på bra. Banan är lätt att dela upp i etapper för att hela tiden motivera sig. Först det, partiet, sen den backen, sen det tekniska partiet, en backe till, en utför och så vidare och vips har man avklarat hela varvet. Under racet kände jag verkligen att jag saknat XC-tävlandet massor! Gissar att jag får göra något åt det i framtiden.

Nu laddar jag om för nästa race som är Alliansloppet i Trollhättan på söndag. Ska provköra idag, för att se hur lerigt det är.