måndag 21 augusti 2017

2 x Lerfest= Trött + lite ont.

Foto: Kjell Bengtsson

Tävling nära hemma i dagarna 2 i helgen. Västgötacup i Rävlanda på lördagen och Swe-cup i Skatås på söndagen.

Banan i Rävlanda var rätt nygjord och bjöd på ett kort varv på ca 3-3,5 km, en mängd kurvor, lite pumptack, ett mindre drop och en hel del byggda hinder. Lite lurigt halt efter nattens regn. Det var svårt att komma ihåg varvet efter bara ett träningsvarv. På första varvet märktes det för min del, då jag gjorde en hel del misstag. Bland annat höll jag på att gå vält ordentligt efter droppet, då det var ett litet jordhopp efter som jag kom in i alldeles för hög fart till. Lyckades rädda det, men blev lite ofokuserad. Efter det gick det blev känslan bättre och bättre jag drog runt övriga 4 varv med nästan exakt samma varvtider.
Kom i mål först av damerna och blev aningen förvånad när jag upptäckte två häftstift i framdäcket. Det visade sig att de flesta i damklassen hade samma sak och att det var någon lustigkurre som roat sig med att strö ut häftstift på banan i pausen. Jag hade som tur (?) var inte märkt det under racet. Och det var ju tur att ingen allvarlig olycka hände. Tydligen märkte lustigkurren att skadan inte blev så stor, för enligt rykte hade herrelitklassen, som startade efter oss fått ytterligare hinder i form av granar som släpats ut på banan. Jag undrar bara varför? Det är så jäkla onödigt! Det är ju uppenbarligen en bana som byggts särskilt för mtb och jag antar att de har tillstånd att vara där. Varför vill man förstöra när det för en gångs skull händer något i ens by?

Inför söndagen hade det regnat ännu mer och Skatåsterrängen är ju inte direkt lättkörd ens som torr, så där blev det lerfest deluxe. Det är rätt skoj med sådana förhållanden, men ovant när det inte händer för ofta. Även banan i Skatås är fin, men väldigt krävande. Damklassen hade finbesök av Alexandra Engen, som körde grymt fort. Rullade själv in som 2:a en bra bit efter henne. Tappade mycket på de två sista varven. Kände att jag fick slita för varje meter.
Är nöjd med 2:a platsen men tycker att jag fegade rätt mycket i halkan. Vet dock en del av orsaken till detta, något jag inte skrivit om innan eftersom jag inte viljat fokusera på det inför SM och Vasan mm.. Jag vurpade rätt ordentligt i Italien för några veckor sedan. Tappade luften och hade ont när jag andades efter mm. Dagen efter vurpan var jag bara lite öm runt revbenen på ena sidan, så fortsatte att köra utan några större problem. Det konstiga var veckan innan Cykelvasan, när jag var hemma och skulle ta upp en grej från golvet, inget tungt eller någon konstig rörelse alls. Det knäppte eller krasade liksom till på stället jag slagit i och det kom en vansinnig smärta. Sen dess har området varit jätteömmt och allra värst när man ligger ned och ska vända sig om. Dessutom trycker det och ömmar när man har bh och/eller pulsband på sig. Det har känts ok på cykeln, så länge man inte gör några oväntade manövervingar (som man gör när man kör ler-race). En vurpa till hade förmodligen gjort vansinnigt ont, så därav vis fegkörning. Hoppas det ska bli bättre. Man gör ju ingenting åt revbensskador, så det är väl bara att vänta.

Idag fokuserar jag på Återhämtning och lite rehabträning. Även styrketräningen får anpassas lite, eftersom det är svårt med vissa övningar som gör ont.        


onsdag 16 augusti 2017

2,5 dagars vila!


Tillbaka i Götet är skönt. Jobbade i måndags på Bravida Arena och som jag faktiskt har saknat mina jobbarkompisar där. Överhuvudtaget har jag saknat att göra "normala" saker som jag brukar.

Det har varit lugna puckar på träningsfronten här. Har helt enkelt känt mig trött. Igår joggade eller snarare lufsade jag dock 4km, lite väl kort och lugnt för att kallas träning med mina mått, så det får ses som en halv vilodag. Skulle kört ett gympass med, men var trött slö på kvällen så tog det lugnt i stället. Har lite träningsvärk från lufsningen idag, så kanske var det träning ändå? Löpningen har blivit eftersatt de senaste veckorna på grund av resandet och tävlingar. Just löpning känner man av direkt om man haft uppehåll mer än en vecka tycker jag. Det måste bibehållas. Mitt mål är att kunna springa 2 gånger åtminstone 30 min i veckan som komplementträning. Efter min konstiga skada i jag drog på mig i november förra året har det varit svårt, ett tag kunde jag ju knapt gå utan att halta, men i juni gick det ändå hyfsat att springa utan smärta efter att ha trappat upp tid och tempo extremt långsamt.

Det här med återhämtning är ofta underskattat och svårt att "unna sig". Jag kör oftast lite lugnare träning en eller två dagar efter tävling. Efter långlopp i princip alltid två, om man inte tränar för något speciellt och ska träna ner sig. Tävlar jag två dagar på raken är det minst två återhämtningsdagar som gäller. Återhämtning för mig kan vara ett lugnt cykelpass, teknikträning i skogen (utan hårdkörning), lätt löpning, eller pass på gymet med allt utom tung benträning. Är jag riktigt sliten kan det räcka med en promenad i skogen. Ibland vilar jag helt. Just nu försöker jag vara  extra snäll mot mig själv eftersom sommaren varit tuff och jag upplever att jag är mer stresskänslig än vanligt. Jag tror att jag tjänar på det i längden både mentalt och fysiskt även om det blir mindre träning än jag egentligen vill.

I helgen blir det tävling i Göteborgsområdet, 2 XC-lopp. Blir kul. En "gammal klassiker" i Skatås och ett nytt lopp i Rävlanda-Hindås. Kul att det fixas nya banor i Göteborgsområdet, det behövs! Min dröm är att vara banläggare för en XC-tävling i Änggårdsbergen. Jag vet att det körts XC-tävling där på 90-talet, det borde inte vara omöjligt.

måndag 14 augusti 2017

Tack för Cykelvasahelgen!

 Foto: Jesper Jeppman Andersson

Så vara Cykelasahelgen, eller nästan veckan över. Det känns lite tomt. Cykelvasan är ett enormt evenemang.
Det blev tävling i dagarna två. Värmde som bekant upp med cykelvasasprinten under fredagseftermiddagen. Vädret visade sig från sin bästa sida och det var riktigt mycket folk längs bann. Lyckades vinna mitt heat och blev 3:a i finalen efter Kajsa Snihs och Ida Jansson. Det var skoj! Sprint är ju inte riktigt min specialgren, men på Vasan blir jag räddad av att det är en backig bana. Hade det varit platt hade jag nog inte haft en suck att hänga med de där tjejerna. På sprinten testade jag även ett par riktigt lätta Bike Ahedhjul. Det kändes en del skillnad uppför. Det blev dock mina egna originalhjul på själva vasan, då jag föredrar att köra med lite mer grepp än de däck som satt på hjulen och gärna vill vara inkörd på materialet på ett så pass långt lopp.

Cykelvasans damklass startar ju redan kl 07.30 -oftast går jag upp ur sängen senare än så. Men det är ju bara att bita i det sura äpplet och kliva upp kl 5. Tur att det inte är fler lopp som startar så tidigt här hemma. Nåt enstaka går ju bra. Har länge funderat på vad som är den bästa taktiken här. Att långsamt, under en lång period vänja sig vid att gå upp tidigt och kanske tom träna så tidigt, För att vänja kroppen vid att ta i, eller leva med sin vanliga dygnsrytm och försöka sova så bra som möjligt och sen kanske få mindre och sämre sömn natten till själva racet. Jag har ju kört på den senare versionen och tror om man ska köra alternativ ett så behöver man börja i riktigt god tid. Inte bara tex en vecka innan, då riskerar man att få sämre och mindre sömn eftersom man ändrar dygnsrytmen och i slutändan prestera sämre. Nu sover jag ju ofta rätt dåligt, men jag vill ju inte sova sämre.  Jag har hört att dålig sömn natten innan ett race inte påverkar prestationen.

Nog om det. Det var ett stort startfält på 60-70 damer i tävlingsklass. Riktigt kul att se. Jag upplevde att starten gick något långsammare än förra året och upp över krönet var det många som var med i täten. Jag tycke att benen kändes lite sega, men försökte att inte lägga någon vikt på det, eftersom de ofta känns sega när man tar i. Pulsen var förvånansvärt låg. Farten var dock väldigt hög bitvis. När backarna började blev det färre och färre i täten. Jag kommer inte exakt ihåg när jag släppte tätgruppen, det var inför ett av spurtpriserna som tempot trissades upp ordentligt ( måste lära mig kontrollernas ordning och längden mellan dem till nästa cykelvasa). Hur som hellst jag hade inte kraften att hänga på och hamnade tillsammans med Ida Jansson. Var rätt glad att jag inte var ensam, är man två kan alltid jobba tillsammans. Efter ett tag var vi ikapp en av norskorna som fått problem med cykeln och därför tvingats släppa. Så var vi tre. Tyckte det var bra att alla tre hjälptes åt att hålla farten, även om vi inte lyckades jaga ikapp tättrion. Fick också massiv påhejning av Idas familj. Det hjälpte kan jag säga! Med en 7-8 km kvar släppte Ida och det var jag och norskan. Kände att det skulle bli svårt att spurta, benen började bli krispiga. Vid Zorngården gjorde norskan ett litet ryck och jag stod still över bron. När vi vände upp var hon några sekunder före och jag kände att det inte skulle gå att komma i kapp. Var inte heller jättemotiverad att spurta om en 4:e plats som ändå inte gav något mervärde (bara topp tre får prispengar tex) . Är glad för min 5:e plats, tyckte att jag krämade ut allt jag hade i princip. Motståndet var tuffare och jag körde rätt mycket snabbare jämfört med förra året, har inte kollat hur mycket dock. Var 5:a för två år sen men då körde två damcyklister framför fel väg, så egentligen var ju detta bättre.   

Det var lite lustigt, det pratades om mig innan loppet som nån slags "långloppsexpert", vilket är rätt konstigt. De senaste åren har ju XC och CX varit det jag fokuserat på och det är där jag har mina främsta meriter både i Sverige och Internationellt. Men jag började ju mtbtävlandet med långlopp, så en gång långloppsåsa, alltid långloppsåsa, eller?

Cykelvasan är ett mycket speciellt lopp, vi snittade nästan 30km/timmen, det är riktigt snabbt. För att köra bra på ett sånt lopp krävs att man är van att köra långlopp med hög fart. Det har varit nyttigt att köra lite fler långlopp känner jag. Man blir bra på det man gör. Perioden utan tävlingar och ostrukturerad träning är givetvis inte optimal, så jag är riktigt glad över att det gick att köra fort ändå.
Med några bra körda långlopp i bagaget i år har jag också funderat på och blivit medveten om vad det är jag skulle behöva förbättra både fysiskt, taktiskt och träna på mer för att kunna matcha de allra bästa långloppscyklisterna fullt ut. Om jag sedan kommer att göra det eller inte är en annan fråga. Jag gillar ju även att köra kortare och framförallt mer tekniska lopp och då krävs andra kvalitéer som tar sin tid att träna och jag har inte obegränsat med tid. Jag vill inte fokusera bara på långlopp utan ha en skön blandning av olika slags lopp. Men kanske behöver det inte bli några motsättningar? Framtiden får utvisa hur det blir.

Vill passa på att tacka alla inblandade, för en fantastisk helg. Särskilt tack till Michael på Ridaway för stughäng och snabba sprinthjul. Tack till alla vänner och bekanta för uppmuntrande ord. Det betyder mycket mer än vad ni kanske tror!   


onsdag 9 augusti 2017

Hänger i Sälen!





Har det bra här i Sälen, försöker ta det så lugnt jag kan utan att bli helt försoffad. Det är ju mycket avvägning det där hur mycket man ska träna för att vara så pigg som möjligt inför ett race. Att var helt inaktiv mellan två race är ju ingen höjdare, då blir det segt, segt att komma igång, även om man egentligen ju är utvilad. Och tvärt om -ligga och mata stenhårt gör en sliten. Dessutom kan det variera vid olika tidpunkter på en säsong, hur mycket man tävlat/tränat innan, hur mentalt utvilad man är, hur man ätit, sovit, rest och så vidare.  Det gäller att pricka rätt i just den situationen man är i.

Själv har jag fokuserat på att vila ut benen efter det två hårda racen med aktiv återhämtning, igår lite träning i Sälen Bikepark och idag körde jag lite mer intensivt, men långt ifrån stenhårt. Det kändes ändå ganska bra idag efter helgens hårda race. Tog mig till Rörbäcksnäs och de ljuvliga stigarna där. Verkligen balsam för själen. Det hade regnat en del på morgonen men det var ändå inte så farligt blött, bara några pölar och lite halt på stenarna.

På fredag kör jag Vasaloppsprinten och det blir ju ett bra sätt att få fart på kroppen en sista gång.
Jag undrar varför det är så få damer som vill köra sprinten? Det är ju minst 50 damer som kör i tävlingsklassen och ändå är här i krokarna. Men som det ser ut, verkar det bara vara jag och två-tre till som är med och som sedan också kör Vasan. Nu vet jag inte hur många som organisationen bjudit in totalt, men övriga damer som står på startlinjen, kör enbart sprinten som det ser ut.
Jag tycker att det är ett ypperligt tillfälle att visa upp både sig själv och sina samarbetspartners för en stor och engagerad publik. Dessutom är det en grymt bra möjlighet för oss cyklister att visa hur coolt det är med mountainbike för nya potentiella samarbeten med företag etc. Och det ser ju ännu coolare ut om det är många på startlinjen. Det är nämligen många företag här som kanske kan tänka sig att plöja ned en och annan krona i mtb-sporten! Dessutom, det viktigaste, det är fantastiskt kul att vara med! Bra stämning och max 5 minuters hårdkörning, vilket jag själv inte är nån expert på, men det gör inget. Så ni som får möjligheten att vara med, ta den, det är svinkul!

måndag 7 augusti 2017

SM- Silver och 2:a i Finnmarksturen



Foto: Nordic Sort Event

Sitter här i en stuga i Sälen och vilar två extremt trötta ben. En grym helg med två långlopp är avklarad, så det vore ju konstigt om inte benen vore trötta.

Som de flesta vet har det varit en hemsk sommar för mig och min familj och att ta klivet att ställa sig på startlinjen igen har inte varit självklart. Jag blev lite sugen på att köra ett race förra veckan i Italien, men kände mig inte riktigt redo.
Jag var ganska nollställd innan SM-tävlingen eftersom jag inte visste hur jag skulle reagera på att ta ut mig max och den stress som det ändå innebär att köra en tävling. Visst, jag har tränat på, men träningen har inte haft nån struktur och inte bestått av några planerade intervaller. Bara uppför- och nedförsbackar. Målet var att stå på startlinjen, ta mig runt och se vad som hände. Hade ingen support med mig, men lyckade s fixa langning på i alla fall ett ställe. Stort tack till Magnus A, utan den hade det nog inte blivit så bra som det blev. 

Så blev det och det blev ju rätt bra! 90km på främst grus och-skogsväg skulle köras i Motala. Första kilometerna var något virriga, då vi körde genom ett bostads och inte riktigt visste vart vi skulle ta vägen. Flaggvakterna var ganska passiva. Sen blev det bättre. Jag tyckte det var slitigt i det höga tempot, men till slut lyckades jag och Jennie Stenerhag få en lucka ned till övriga damer. Detta höll i sig väldigt länge. I sista riktiga backen, fick jag dock släppa. Jag var nästan ikapp igen på efterkommande gräsparti, men orkade inte riktigt fram. Det var lite surt, men på en så snabb bana är de oerhört svårt att täppa en sådan lucka igen helt ensam och Jennie var den starkaste av oss två. Jag bet i den sista biten och försökte hålla så bra fart jag kunde. En störtskur kom och gjorde det lite mer slirigt och tungkört sista milen. Körde mestadels själv, eller så drog jag killar som inte var så dragvilliga. Rullade in mindre än en minut efter Jennie. Det var en rolig fight. 3:a blev Sandra Salinger.
Det var inte vad jag förväntat mig alls. Det var mycket bättre! Samtidigt tävlingsmänniska som man är, tänker man lite, lite på om jag inte ändå kunnat krama ur lite till ur benen i den där backen?
Ärligt talat så vet jag att jag inte kunde det. Jag fick ut det jag hade. 

Skitvädret öppnade även för invigning av DryRobe! Grymt bra, varmt och gött! 

Antalet SM-medaljer i cykling jag snott åt mig borde nu vara uppe i runt 30 nu. Har inte full koll faktiskt. Jag har många silvermedaljer, men detta är nog det jag är mest glad för av alla.

Efter racet gick färden direkt vidare till Ludvika och Finnmarksturen. Jag är rätt ovan att köra två långlopp på rad, men tänkte att jag behövde en riktigt urladdning innan Cykelvasan. Dessutom hade jag inte kört den “nya” Finnmarkstrusbanan, bara den som var 11,2 mil. Alltid kul att testa nya banor.
Hade en fin övernattning i Ku-Kustugan hos mackans familjs sommarhus i Klenshyttan.

68km skulle köras och det kändes riktigt segt första 2 milen, jag trodde jag skulle vägga. Såg Jennie trampa iväg redan i efter några kilometer, men bestämde mig redan då att köra mi mitt eget tempo. Så fick det bli och efter 50 minuter, kändes benen bättre faktiskt. I alla fall så länge jag inte försökte mig på några fartökningar eller annat dumt. Körde på utan att ta några risker. Pulsen var den lägsta på länge på tävling, bara några minuter över 90% under hela tävlingen. 
Det var lite småhalt i skogen, men gjorde det bara roligare tycker jag. Matade på och höll min 2:a plats in i mål. Jag kan lungt säga att jag var nöjd med att ta mig runt. 2:a platsen var en bonus. Nya banan var riktigt fin, arrangörerna ska ha en riktigt eloge för den nya banan som var krävande, men en hel del backar och i långloppssamanhang rätt så tekniska men samtidigt “flowiga” och mycket roliga stigar. Blev riktigt sugen på att köra loppet med utvilade ben!

Nöjd, men trött  efter helgen blev det färd vidare upp till Sälen idag. Tog vägen förbi Borlänge och Falun för att försöka få hjälp med min lock-out till gaffeln. BikeTown i Falun fixade det snabbt och enkelt. STORT tack för detta!
Nu hoppas jag att några dagars återhämtning ska göra susen. Imogon blir det troligen lite lung körning i Bikeparken om den är öppen. Dagens aktivitet bestod förutom bilåkning av promenad och blåbärsplockning, det är nog jättebra för återhämtning.

onsdag 2 augusti 2017

Låg nivå!


 Har tagit mig ned från bergstopparna till havsnivå och Sverige. Bokstavligen havsnivå faktiskt, då Göteborg ligger vid havet och igår tog jag årets (?!) första dopp. Det var lite för kallt för min smak, men det behövde ju göras. 
Just nu känner jag att jag skulle behövt någon vecka till bland bergen, men det som blev blev ganska bra ändå. Ett break, en ventil och frisk alpluft. Fick sällskap av Mackan de sista dagarna och vi cyklade bland annat upp på en närliggande topp, Monte delle Rezze på strax över 2850 m över havet. Där finns en madonnastaty, kallad Madonon och en liten övernattningsbivac. Vi blev sugna att någon gång vandra upp dit och övernatta. Dessa små stugor är öppna för alla vandrare och gratis. Oftast finns där vatten och eldningsmöjligheter. Man får lämna pengar som bidrag eller överblivna förnödenheter i stugan om man vill. Hade varit mäktigt att se soluppgången där uppifrån. Gillar den där känslan av att känna mig liten inför de mäktiga bergen och att det liksom är de och vädret som bestämmer. Jag är bara en gäst.


Väl där uppe stötte vi på ett italienskt vandrarpar. De bjöd på superstarkt kok-kaffe med massor av socker. Stärkande!  Oftast är folk väldigt snälla och trevliga här trots språkbarriärer. 





Nu är jag som sagt hemma och försöker planera tillvaron. Har fått ändra lite i planerna för att det inte ska bli för mycket, men detta har också inneburit att jag kunnat lägga till saker som jag inte annars skulle ha hunnit/orkat med. Dessutom behöver jag jobba med då det blivit för lite av den varan i sommar på grund av allt som hänt. Mer om dessa planer i kommande inlägg.

Närmaste planen är att köra långlopps SM och Finnmarksturen i helgen. Vet inte alls vart jag står rent formmässigt, då jag inte tävlat på länge. Tror fysiska formen är ganska god, men vet inte hur det är mentalt att pressa sig till max. Har mest kört uppförs- och nedförsbackar senaste tiden och SM är jämförelsevis platt, snabbkört och långt. Behöver nån som kan hjälpa mig med langning på SM då Mackan inte har möjlighet att hänga med.  Om nån känner sig manad så hör av dig!! Hade uppskattats 9 mil är långt med en flaska sportdryck.



  

måndag 24 juli 2017

Bland moln.




Jag är ju morgontrött som de flesta vet, men gillar verkligen de gånger jag lyckas komma upp tidigt på morgonen och de flesta i byn fortfarande sover. Kall krispig luft och kvittrande fåglar. Tussar av moln har tagit sig ner bland husen och man ser att det snart kommer att klarna upp. Ensam med bergen och en kopp kaffe. Bara någon timme senare värmer solen och byn blir full av liv och rörelse.
   
Här uppe bland molnen är det bra. Det är något med höga berg som ger mig lugn. Folk här verkar lugna i sinnet, förutom när de framför någon form av fordon. Då är de hetsiga. Nästan oavsett fordon. Väldigt få verkar dock vara arga på cyklister. Det är mer att de vill framföra sitt fordon så fort de kan i de fina serpentinvägarna.

Det har varit fina dagar, men just idag har det regnat rätt mycket. Passar bra eftersom jag ändå tänkt ta det lugnt. Är fascinerad över hur Livignoborna har koll på sitt väder, trots att väderprognoserna aldrig stämmer här. Damen på cafét i närheten tittade upp och sa att det skulle börja regna snart. Jaha tänkte jag, ser inte så ut. Men 10 minuter efter hon sa det började det mycket riktigt ösregna. Vädret växlar fort här och man behöver anpassa sina aktiviteter efter vädret en del. Att ge sig ut högt upp bergen när det åskar och/eller regnar är ingen bra idé. Framförallt kan det bli väldigt kallt.



Försöker hålla mig lugn. Jag tränar,vilar och dricker kaffe. Det är ungefär det jag gör. Läser bok, lyssnar på musik och jobbar en del på datorn.
Det är svårare än vanligt att hitta lugnet, eftersom det hela tiden kommer tankar om allt som måste tas itu med hemma efter allt som hänt och vad jag borde göra. Känner mig fruktansvärt otillräcklig, men mycket är saker som jag faktiskt inte kan påverka. Försöker vara här och nu så mycket det går, även om det är svårt. Jag tror ändå att det är lättare här än någon annan stans. Det är bra med backarna så jag får ta i och bli trött i kroppen. Det är bra med de långa utförslöporna, eftersom jag måste fokusera på att cykla utför och inget annat. Den krispiga luften gör att tankarna klarnar, om än långsamt.