måndag 16 juli 2018

Bad blogger.





Nu skäms jag lite. Skulle ha skrivit en racereport efter Mörksuggan, men kom av mig. Bad blogger helt enkelt. Direkt efter suggan drog jag ned till Göteborg och packade om för att dra vidare söderut. Närmare bestämt 160 mil söder ut. Nu är jag i Livigno, dit jag brukar försöka åka titt som tätt. Det har blivit et slags beroende. 100 första milen gick riktigt bra. Inga bilköer och bra flyt genom vägarbetena. Stannade och sov utanför Fulda i Tyskland. Dagen efter gick desto trögare. Två bilköer deluxe och sen tar ju de sista 10-15 milen extra lång tid, eftersom man då kör på Alpvägar och alltid är det nån långsam husvagn eller så man hamnar efter. Det ska inte vara enkelt att komma till Livigno och kanske är det det som till viss del är grejen för mig. Att jag får kämpa för att ta mig hit. Var i alla fall riktigt mosig och trött när jag kom fram. Det är både skönt och tröttsamt att köra bil så långt själv, men söderut är bra mycket enklare än hem sen.

Nu är jag i alla fall här och ska träna och kanske köra ett race med start i Bormio (om jag lyckas anmäla mig eftersom det är fulltecknat). Jag längtar ofta till bergen och det känns alltid rätt att vara här. Luften är tunnare på 1800 över havet och första dagarna brukar kroppen kännas kass så fort man försöker ta i, men sen blir det bättre. Det gäller att inte bli nedslagen över att det går lite trögt, men det är ganska lätt att glömma det då vyerna gör att man glömmer bort hur det känns. Det spelar liksom inte så stor roll. Själv försöker jag hitta lite bättre flyt på cykeln då jag känner att tappade det lite när jag kraschade och skrapade upp mig för några veckor sedan. Jag har liksom blivit lite spänd på cykeln efter det. Efter gårdagens träning i Bikeparken kändes det dock mycket bättre på cykeln dag. Jag tycker det är bra att försöka passa på att köra i Bikeparken när jag är här. Nog för att jag gillar att cykla uppför länge, men det är jäkligt gött att åka lift också och bara fokusera på utförskörningen. Nu har jag dessutom en fin fullfacehjälm från Lazer som var riktigt bekväm på huvudet. Det blev ganska många åk igår och det är ju faktiskt jobbigare än vad man tror att "bara" köra nedför. Har träningsvärk i vaderna och lite i överkroppen idag.

Idag var blev det en tur på stigar och vägar nära byn. Var lite seg i benen men försökte köra på lite mer än de senaste dagarna. Det var dock svårt att köra på fullt idag, då det var många vandrare och cyklister ute på lederna. Det sista man vill är ju att köra på nån och då för man ju ta det lite vackert. Man vet aldrig vad som kan dyka upp bakom nästa hörn. 



Riktigt skoj var dessutom att Transalps andra etapp gick i mål i Livigno idag efter en lång etapp på 10 mil. Det är en hel del svenskar med och jag lyckades tajma Team Bicycling (=även medlemmar i team She Rides) och deras målgång. Ingrid och Hanna är två riktiga kämpar, som ligger 5:a i damklassen, det är imponerande. Hoppas på god tur fortsättningsvis. Morgondagens etapp kan jag nog kolla en del på då den går upp till Carosello3000 först och sen ned i bikeparken på samma sida innan de drar vidare till Bormio. Själv blev jag såklart görsugen att tävla bara genom att se målportalen och höra speakerrösten. Den där tävlingsjäkeln som sitter så hårt fast i en. Transalp har riktigt tuffa etapper och jag är grymt imponerad av alla, oavsett nivå som tar sig an loppet. Hoppas det går vägen för alla svenskar i morgon och hela resan till Gardasjön.

tisdag 3 juli 2018

Ränneslättsturen!

Foto: Cykelkanalen

En kort rapport om Ränneslätt. Egentligen finns det inte så mycket att säga, samtidigt som det gör det. Jag hade inte någon av mina bästa dagar. Eller egentligen var det ok fram till sista langningen, men efter det var det som om jag tappade all min kraft och mitt fokus och med det också placeringar.
Om vi tar loppet från början. Starten gick i rasande fart. Det dammade något djävulskt, man såg knappt cyklisterna närmast framför sig. Folk körde om till höger och vänster, en del på de mest olämpliga ställen. Jag brukar oftast känna att starter som dessa är krävande rent mentalt för man får vara väldigt fokuserad och att det kanske inte är jättekul med all hets och folk som ska fram till varje pris, men jag burkar kunna hantera det. Jag brukar inte känna mig osäker och rädd. I söndags var jag dock rädd på riktigt. Första 10 kilometerna var jag rädd. Tänkte flera gånger: nu skiter jag i det här, jag stannar. När vi kom in i de fina stigpartierna, blev jag i alla fall lite gladare. Bättre flow och fart. Orken tröt dock snabbt och jag fick slita för att ta mig framåt. Efter sista langningen gick det riktigt, riktigt tungt och jag var sur för att benen var sura. Det var en mental kraftansträngning att fortsätta mot mål. På bilderna från racet kan man tydligt se på mitt kroppsspråk när jag cyklar att jag inte är glad. Tog mig dock i mål vilket jag är glad för så här i efterhand, en 7:e plats var kanske inte vad jag hade förväntat, men det ger i alla fall poäng i långloppscupen och för totalen där är alla pinnar av värde! Jag övervann mig själv i alla fall lite. Antar att det bara är att ladda om och hoppas på bättre ben, flow och fokus!

Igår vilade jag helt, men var hos sjukgymnasten för att kolla min hamstring. Har fortfarande en del smärtor men det går långsamt åt rätt håll, jag blir sakta men säkert starkare. Jag kan nu göra rehabövningar som var helt omöjliga för mig att utföra då jag började min rehab i mars, eftersom det inte fanns nån kraft i den skadade muskeln. Jag får nu även springa i för mig "normalt" joggingtempo. Det är fortfarande inte så snabbt kanske, men det känns gött att springa utan att hela tiden behöva kontrollera hastigheten. Nu ska jag gneta på med rehaben hela sommaren på egen hand så blir det ytterligare kontroll i mitten av augusti. Idag blir det nåt lätt träningspass för att se till att få extra mycket återhämtning.

Vi ska göra nåt för oss konstigt idag Mackan och jag, nämligen kolla på Sverige -Schweiz på storbildskärm på Ullevi. Trodde aldrig jag skulle vilja ta mig till ett sånt evenemang, men jag tycker faktiskt det är lite spännande med fotboll. (samtidigt som jag som uthållighetsnörd tycker vissa grejer med fotboll är töntiga.)



fredag 29 juni 2018

CK Masterläger och testkörning av Alliansloppet






Inte mycket bloggat på Österlen, då det varit fullt upp med trädgård, cykling och datorjobb där. Mackan och jag körde några stigfinnarturer och hittade bitvis fantastiska, snabbkörda stigar, riktigt kul cykling. Nu är jag hemma i Götet igen och det känns lika bra det.


Veckan började med att Rideaway fick besök av CK Master och deras ungdomsläger. Närmare 30 barn och ungdomar invaderade butiken, det blev full fart och riktigt skoj. Själv körde jag två cykelturer med en lite mindre grupp ungdomar. Grymt kört av samtliga, kul att se så unga tekniskt duktiga och starka tjejer och killar. Känns mycket lovande för framtiden. Lyckades även få öva på att byta slang och få av ett enormt svårhanterat däck. Det är sånt som kan hända i skogen.
Själv lyckades jag även underhålla genom att vurpa på ett grusparti, klantigt så klart. blev bara ytliga men ganska stora skrapsår som tur var, men shit vad skrapsår svider första dagen. 



Igår drog jag och Sara Ö till Trollhättan för att provköra ett varv på Alliansloppets nya långloppsbana. Jag körde ju loppet förra året och gillade det skarpt. I år har man förlängt varvet lite och lagt till tekniska stigar, vilket är kul, då många långlopp tar bort stig i hopp om att locka mer folk. Vi gillade den nya sträckningen skarpt. Häftig terräng och en bra blandning av snabbare partier. Krävande, så klart men riktig stigcykling. Som ett jättelångt xc-lopp.Vi körde ett varv, tävlingen kommer att köras två varv och blir då nästan 72km och 1000 höjdmeters klättring. Gillar man stigcykling är detta ett lopp man inte får missa. Alliansloppet satsar dessutom hårt på damfältet med separat damstart för att vi damer ska kunna tävla under schysta förhållanden. Hatten av för dem!

På söndag blir det Ränneslättsturen i Eksjö vilket också blir spännande, det var länge sedan jag körde loppet då det krockat med annat de senaste åren. Hoppas på fina stigar där med!





fredag 15 juni 2018

Dags att öka farten!


Lät cykeln vila 3 dagar efter Lida Loop. Välbehövligt att släppa cykeln några dagar. Vilade dock inte helt själv, utan kör löpning och styrketräning. Var hos fysioterapeuten i förrgår och fick ok att springa lite snabbare. Som en del i mitt rehabprogram för hamstringssenan har löpning tillåtits i max 9km/timmen tidigare, och som jag tidigare skrivit, det är så sjukt svårt att springa så sakta! Nu blir det 10-11km/timmen istället och då börjar det ju likna någon form av jogging i alla fall. Har försökt skrämma igång kroppen med lite intervaller idag, men det gick trögt. Ofta blir det så om man "vilar" i några dagar efter att ha cyklat mycket.  

Har tagit mig ned till Skåne och Vallby och ska vara här ett tag och kolla till huset, eller framför allt tomten. Det är väldigt torrt här nere, gräsmattan har mer eller mindre dött, men maskrosor och kirskål -växer minsann. De växer överallt, hur går det till? 

Förutom trädgård och träning har jag tänkt att jobba med lite småprojekt här nere. Riksnet har korttidsabonnemang som man kan ansluta till den ingrävda fibern, konstigt att inte fler har det, det är ju skitsmart och funkar riktigt bra. 

Tog också med min 10 metersrulle med akvarellpapper som inhandlades här om dagen, IFALL jag nu skulle bli sugen på att måla nåt. Det har gått så fruktansvärt trögt att skapa något det senaste året. Jag gillar att sätta lite press på mig själv, liksom ge mig själv lite ångest för att komma igång, så en 10m rulle kändes helt rätt, nu står den där och stirrar argt på mig. 

Är ganska gött här på Österlen innan turistsäsongen dragit igång ordentligt. Inte så mycket trafik på vägarna, lugnt och fint. I trädgården är lite som en djungel för tillfället. Fikon på g och första jordgubbarna är klara. Det är lite svårt att veta var man ska börja i trädgården när det är så mycket som behöver fixas. Försöker se det som att det är som om man skulle vara helt otränad. Allt man gör för att förbättra ger positiv verkan, det spelar liksom inte så stor roll vad det är. Något är bättre än inget. 





måndag 11 juni 2018

Hett på Lida Loop!

Foto: @katitslinda

Slutade med seger på Lida Loop igår och därmed min andra seger i Långloppscupen i år. Det var inte bara en seger i att vara först över mål, utan den största segern var nog den över värmen. Egentligen var det mål no. ett med gårdagen, att köra loppet utan att tappa allt för mycket på grund av vätskebrist och överhettning. Efter förra helgen, då värmen slog mig hårt, har jag funderat igenom mitt vätskeupplägg och tävlingstaktik i värme och kommit fram till att jag så klart behöver prova mig fram, men några saker är självklara. Det är bara att acceptera att jag är extra känslig att tävla i 30 graders värme.. När det är så varmt kan jag inte mosa på så offensivt som jag brukar, utan får tänka på att hålla igen lite med krafter na. Får hålla koll på pulsen så den inte konstant ligger på 96% av max, trots att det känns bra just då den gör det. Kyla ned kroppen är också av vikt både inifrån och utifrån. Eftersom jag hade langningshjälp av bästa Victor, fick han även några flaskor vatten som jag kunde hälla över mig. Alla flaskor i en kylväska, så de skulle vara hyfsat kalla. Dessutom skulle jag ta muggar med vatten att hälla över mig på alla vätskeställen där det var möjligt. Försökte värma upp lite i skogen istället för i den stekande solen. 

Vi startade efter Herrar i tävlingsklass och samtidigt med ungdomsklasserna visade det sig. Jag är jätteglad att Lida Loop tog beslutet att ändra startordningen för oss damer, som först skulle ha startat efter barn/ungdomar, men tycker att man borde ha lite gemensamma riktlinjer så att loppen gör ungefär på samma sätt med startordningen av damer, herrar, veteraner, ungdomar och motionärer etc. Kanske det behövs att man får tänka lite annorlunda och göra på något annat sätt än man gjort innan? Dra banorna på ett annat sätt, ha olika distanser för olika klasser, eller nåt helt annat som man ännu inte kommit på. Det är bra att diskussionen är uppe, tillslut kommer det nog fram något som kan fungera både för arrangörer och cyklister som vill tävla på ett sjyst och säkert sätt.

Eftersom jag inte fattat att ungdomarna skulle köra samtidigt (trodde de skulle starta 1 min efter) blev jag mäkta förvånad när det var ett helt gäng framför i startbacken, var alla dessa damer? Jisses vad snabba så många hade blivit?! Sen insåg jag att det var killar och då var jag bara mest lite förvånad. Drog iväg och hängde på Emmy, kändes bra. Efter några kilometer går jag upp och drar i en backe, ser mig om efter ett tag och där var ingen Emmy. Istället hade några ungdomar tagit mitt hjul. Detta var inte alls min plan, att gå loss från de andra så pass tidigt, utan att få med mig åtminstone en ur damklassen och försöka få till ett samarbete. När det är snabbkört är det jättesvårt att åka fort helt ensam i 63km. Men ville inte vänta ikapp de andra heller så det blev att dra på i eget gemak, kändes grymt bra i benen, men försökte ändå hålla igen lite. Tog första spurtpriset och senare även andra. Kom ikapp fler och fler herrar ur tävlingsklass och det gick lite långsamt på sina håll i skogen, men de flesta var faktiskt riktigt bra och flyttade sig. Hade ingen aning om hur långt efter de andra var och vilka de var som ev. körde ihop eller om de ens samarbetade, men antog att det var minst en minut. På sista loopen började jag bli riktigt trött av värmen och var lite rädd för att få kramp som förra veckan. Så jag hade strategin att köra så fort jag kunde, men ändå spara lite krafter OM nu nån skulle jaga ikapp, jag körde, men såg ingen. Kilometrarna tickade på. Kanske gick tempot ned pg av att jag inte såg någon bakom, eller så var jag bara väldigt trött,  men plötsligt, när jag var på väg upp för sista backen när det var 500m kvar såg jag plötsligt att det var några damer som precis skulle svänga upp för backen. Blev lite lätt stressad, men drog på allt jag hade sista metrarna i backen eftersom jag visste att det var utför sen. Det räckte till att hålla undan, riktigt gött. Kul att kunna bidra till lite spänning med, eller? 

Även om jag tappade lite på slutet är jag nöjd att det inte blev som förra loppet, att jag vinglade i mål i knappt styrfart och kramp i båda benen, samt under fötterna. Ett steg i rätt riktigt helt klart. Att mycket vätska förlorats under loppet märktes då jag inte var kissnödig förrän jag var tillbaka i Göteborg strax efter 21-tiden. Då hade jag ändå druckit närmare en och en halv liter efter racet.

Nu väntar några dagars lugnare träning, nästa race blir troligtvis Ränneslättsturen, så det blir till att mata på med lite träning fram tills dess.



tisdag 5 juni 2018

Cykelrallarn -2:a och överhettning deluxe!


Körde Cykelrallarn i söndags, ett trevligt "Point to Pointrace" i Småländska skogarna. Loppet är hårt, då det är backigt i början och sen mestadels är snabbkörda stigar och skogsvägar, man måste ligga på hela tiden, inte mycket till vila. I år var dock värmen den största utmaningen.

Vi är ju alla olika känsliga för värme, själv gillar jag värme och när det är så varmt som det varit de senaste veckoran och brukar klara av att tävla i värme upp till ca 25 grader utan större problem Men när det kryper upp mot 30grader, får jag problem att prestera på topp. Jag blir lätt överhettad och illamående när jag tävlar vid de temperaturerna. Jag har en riktigt dålig erfarenhet från i när vi tävlade i Israel, då värmen knäckte mig totalt n dag och jag fick stanna och kräkas.
Att tävla i 30 graders värme kräver att man har en plan för hur man ska klara av det, hur hårt man ska gå ut i loppet, hur man ska kyla ned sig och få i sig vätska före, under och efter loppet.
På långlopp är det svårt att klara av detta på egen hand, men då jag åkte själv till tävlingen, fanns ingen möjlighet till optiml nedkylningsstrategi Hade dock tur som fick hjälp med vätskelangning på ett ställe, det var nog räddningen. Jag startade med en liten flaska på cykeln + en liten i ryggfickan. Försökte hålla mig i skuggan innan loppet, men lite vill man ju värma upp även om det är varmt i luften.

Planen var att inte gå ut fullt, och kände att jag inte gick på max, men pulsen och farten var ändå hög och efter 18 km var jag ca 3 minuter före 2:an i damklassen.Tog alla tre spurt- och bergspriserna men runt 40km började jag känna mig väldigt varm och illamående och pulsen låg mer eller mindre konstant på 95% av max så jag fick sänka tempot rätt mycket. Försökte kyla ned mig med vatten på de allmänna vätskestationerna, det funkade för stunden.  Blev rejält trött när ca 15 km återstod och strax efter susade Sandra Salinger förbi. Jag orkade inte ens försöka hänga på, utan huvudfokus var att ta mig själv framåt. Varje kilometer kändes som en seger. Båda benen började krampa i minsta motlut och jag hade svårt att koncentrera mig, ville stanna och lägga mig i skogen. Sista 5km gick extremt långsamt, men lyckades ta mig i mål som 2:a. I mål fick jag hjälp med att kyla ned mig med vatten, och när jag fått ned värmen i kroppen mådde jag bättre. Så här i efterhand hade jag nog vunnit på att hålla igen ännu mer i starten, men det är svårt att känna det när det är varmt och det känns bra i benen. Jag hade nog också behövt kyla ned mig mer under loppet, men då hade jag behövt med mig en medhjälpare. Kramp fick jag rätt ofta på långlopp de första åren jag tävlade, men det har inte hänt ofta nu de senaste åren. Jag tar dagligen magnesium som tillskott, men det kanske behövs mer elektrolyter/salter när det är så extremt varmt? Måste se över det.

I helgen väntar Lida Loop, det ser ut att bli svalare, jag hade gillat om det blev regn och lerigt. Risken för det är dock minimal.


måndag 28 maj 2018

Nora MTB weekend!



Hemma från en helg med mtb-läger i Nora. Jag måste säga det igen. Som varje gång efter dessa läger. Det är så fantastiskt kul att se vilka framsteg som en cyklist kan göra under en helg. Vi gjorde ju en hel del teknikövningar och det var en hel del "det där kommer jag aldrig att klara" ändrades till "men det där var ju inget svårt alls"efter bara en kvarts övning. Tjejer som, oavsett lång eller kort erfarenhet av mtb -cykling som vågar mer och mer. Kör säkrare och säkrare. Det är väldigt inspirerande att hjälpa cyklister att förbättra sin stigcykling och se framstegen. Man skulle så gärna vilja cykla lite mer med alla man träffar på lägret, men de flesta verkade dock rätt trötta efter två dagars tekniknötande och så även vi instruktörer. Tyvärr var jag lite dålig på att ta bilder under lägret, det får bli bättre nästa gång. De flesta gillar ju att vara med på bild.

Idag har jag varit lite seg efter helgen och har jobbat några timmar och kört ett rehabpass på gymet. Det var det bästa rehabpasset sen jag började med rehab för min bicepsfemorissena. Bara en övning gav smärta och då inom tillåtet smärtintervall, medan resten inte gjorde ont alls och jag kunde öka vikterna på några. När jag gjorde alla övningar lite ont så det borde ju vara positivt. Jag har fortfarande ganska stor skillnad i styrka i de båda musklerna, när man försöker använda just den muskeln mer än de andra. Men det känns som att det är på rätt väg, hoppas det fortsätter så. Nu gäller det att ligga i, jag är motiverad till att försöka få bort all smärta och bli jämnstark.