måndag 11 december 2017

Maratonpodden, Lera i Helsingborg och tävlingstider.

Sorry för långsam uppdatering. Har varit i Skåne några dagar utan datorsladd och skriver ogärna blogginlägg på mobil. 
En rolig sak, är med i 101:a avsnittet av Maratonpodden, som till stor del handlar om legenden Börje Salming. Efter ca 51.30 är jag med och pratar om mtb och cyclocross. Här finner ni mer  och avsnittet. 

Foto: Andreas Arvidsson

Kände mig lite hängig förra veckan, så där lite ont i halsen som man får precis innan man blir förkyld. Tog det lite lugnare än jag tänkt i veckan och det bröt aldrig ut ordentligt som tur var. Brukar försöka ta Coldzyme och Esberitox när jag känner lite i halsen och så. Vet inte om det bara är placebo, men jag ofta tycker att det hjälper bara man börjar med det direkt. Peppar peppar var det länge sen jag var förkyld. Kommer faktiskt inte ihåg när, så det måste ha varit minst ett, ett och ett halvt år sen. 

Bestämde mig för att köra i Helsingborg. Har hört mycket gott om banan i Lund, men just nu vill jag bara köra ett race på en helg på grund av skadan. Det hela blev rätt irriterat av racet i Zeven när det var mycket lerlöpning. Så så fick det bli Helsingborg, som även ligger "på vägen hem". Dessutom är området där väldigt bra för cyclocross. Där finns många sätt att dra en bana på och ingen verkar bli sur för att gräset blir uppkört. Det enda som är svårt är att parkera. Banan i Helsingborg var riktigt bra, finns egentligen inget att klaga på, den håller näst intill internationell klass. Leran gjorde den tungkörd. Eftersom provkörningen var precis innan vår start, valde jag att "offra" ena cykeln och träna på banan med den och sen byta till den rena cykeln på tävlingen. Man hade behövt två cyklar under racet, men det fanns ingen tid att tvätta för min del, så så fick det bli. Valde att testa Ernst-däcken. Dessa visade sig vara riktigt bra på de hala gräs och skråpartierna, men riktigt trögt på de två-tre enda lättrullade ställena.

Vi var många damer till start, tror det var 11-12 st i Elitklassen och utöver det 15-16 och senior. Fick en bra start, det var lite tungtrampat som sagt, vilket gynnade mig. Var uppe i ledning ett tag, sen var det växelvis jag och Ida. Vi fick snabbt en lucka till de andra. Ida drog ifrån på de snabba partierna och fick allt större lucka. Kände mig snabb i ett varv, sen kunde jag inte hålla samma tempo. Hade svårt att komm upp i puls trots den jobbiga banan, brukar vara så när det är kallt. Banan var dock riktigt kul att köra, man fick som sagt slita för varje meter. Jag gillar sånt. 

Vi körde bara tre varv. Gick i mål som 2:a och är nöjd med det. 

Detta med tävlingstiderna i Swe-Cup är något jag vill ta upp. Vi körde tre varv som sagt och vinnartiden var ca 35,30, detta är på tok för kort tävlingstid för oss damer. Det borde ha varit ett varv till. Vinnartiden hade då blivit runt 47 minuter och då hamnar man på en bra tävlingstid. 

Jag sa det till målkommissarien, och han ryckte mer eller mindre på axlarna, och hävdade att den ska vara "runt 40" och vissa i tävlingen hade fått köra i över en timme. Detta stämmer dock inte då de förmodligen blivit varvade och avplockade.
Dessutom är "runt 40" är en gammal regel. Den har internationellt ändrats två gånger efter att den var aktuell för några år sen. Först till att gälla minst 40 minuter och nu säger den mellan 40 och 50 minuter. Dessutom kommer damerna inom kort köra 50 minuter och inom några år kanske upp mot timmen precis som herrarna. På senaste världscupstävlingen vann man på runt 51 minuter. Då känns det dumt att vi ska köra 15 minuter kortare och inte vara förberedda för den tid som ges utomlands. Om man kör kortare tävlingar på mindre tävlingar, cx-pokalen och lokala tävlingar, spelar ingen som helst roll, det gör inget alls. Men detta är vår nationella cup, då bör man köra den tid som man ska. Även tävlingen i Malmö var under 40 minter och vi borde kört ett varv till där med. 

Eftersom tävlingarna är körda är det ju inget att  göra åt just dem, men jag hoppas det blir rätt i framtiden. Detta gäller förståss även herrklasserna som ska köra minst en timme. Jag har redan för några år sedan tagit upp detta med grengruppen i CX, efter att jag vann en tävling på 33 minuter. Men det tycks inte ha hänt så mycket. Eller så är inte kommissarierna införstådda med reglerna, vilket de ju finns till för att vara. Eller så kanske vi vill ha en kortare cross här i Sverige eller att tävlingstiden ska anpassas efter åkare som kör mindre fort, men då får ju reglerna skrivas om.   

Diskussionen pågår även på internationell nivå, så jag är långt ifrån ensam i mina åsikter:


    


  


  

lördag 2 december 2017

Livets träningsvärk, Strechförbud & MR-jakt.


Japp, åkte skidor i tisdags och känner fortfarande av det. Få saker kan ge sån träningsvärk som längdskidåkning. Hade två fribiljetter till Skidome i Serneke Arena som jag och Mackan passade på att utnyttja. Om inte vintern vill komma ute får man väl paradoxalt nog gå in för att få vinter. 3,5 minus innomhus och 1,2 km långt spår. Lite lös snö, men annars riktigt kul.  Sen jag kom hem från senaste racet har jag varit zombietrött. Antar att det är ljusbrist i kombination med urladdningströtthet för när jag tränar känns det bra och jag känner mig klart mycket piggare om jag hinner få in ett pass ute i dagsljus, men det är ju inte alltid man har sån lyx.

Är ju efter senaste CX-racet sugen på att köra nästa världscup i Namur, men som det ser ut nu så blir det svårt att få till. Framför allt för att blir det dyrt att resa med två cyklar, men det är även boende och logistik som blir kostsamt. Det är synd, då det är en av mina favoritbanor, som hade passat nu när formen verkar vara på uppgående.

Även om formen känns ok, får jag vara lite försiktig. Var hos sjukgymnast (två olika) både i måndags och igår för att göra en ny bedömning av den skada jag ådrog mig för ca ett år sedan. Det slutade med att jag fick stretchförbud på ena baksida lår. Detta eftersom om det är den skada de nu misstänker, är det inte alls bra att stretcha, då det riskerar att förvärra skadan. Nu har ju jag gjort det en massa, eftersom man inte misstänkt just denna skada förrän nu. Men det är intressant att man så ofta, av personer mer eller mindre kunniga om kroppen, får rådet att man ska stretcha, oavsett problem. Jag menar inte att det är dåligt, ofta och för många är det bra, många har ju begränsad rörlighet här och där. Men det är inte lösningen på alla problem och skador man kan få av idrott och ibland inte bra alls. Man får ha mer på fötterna innan man ger råd helt enkelt. Som tur är kan jag träna på hyftsat som vanligt förutom stretchen.
Dessutom behöver jag göra en MR-röntgen eller ett ultraljud för att se om det verkligen är den skadan eller nåt helt annat. Problemet är att jag inte har nån sjukvårdsförsäkring eller några bra läkarkontakter och inte heller mängder med pengar att lägga på undersökningar i privat vård. Därför blir det att ställa in sig på att vänta, lääänge. Jag ska börja med att skriva en egenremiss till en ortoped och hoppas att få komma på undersökning, inte ens det är säkert att det godtas. Jag vet sen när jag opererade axeln, att just tiden till MR-röntgen var det som drog ut på tiden. Hade jag inte ringt och tjatat och frågat efter återbud, hade det tagit ännu längre tid. Vårdgarantin betyder inte mycket mer än ett fint ord på ett papper här, tyvärr. Det är självklart störande att det hade gått fortare om jag haft en sjukförsäkring, men samtidigt är det till viss del mot mina principer, då vi (väl?!) redan betalar för vårdapparaten via skatten. Läkare, nån? Hör av dig i så fall.

måndag 27 november 2017

10 av- och påhopp x 5 i Zeven!

Foto: Christopher Jobb

En snabbvisit till Zeven och tillbaka, inklusive lerinpackning och förstklassig teknikträning. Det blev en 38:e plats, vilket får ses som klart godkänt efter omständigheterna. Bättre än i Danmark förra helgen, samtidigt som det var fler på startlinjen denna helg.  Dessutom en positiv trend i loppet. Ett varv till och placeringen hade blivit ytterligare lite bättre. Framförallt var det roligt att köra. Enormt slitigt, trodde jag skulle avlida tidvis, men roligt. Man blir sporrad när man plockar placeringar ända till slutet.

Själv var jag länge inställd på att tävlingen skulle vara på söndagen. Världscuper brukar vara på söndagar. Det visade sig till min förskräckelse att den var på lördagen, så det blev lite fel i min planering, då jag var inbokad på jobb på torsdagskvällen, när jag hade behövt åka då. Så det blev att åka ned tidigt på fredagen istället. Zeven ligger 6-7 mil utanför Hamburg, så det är inte jättelångt, men trafiken kan vara massiv om man har otur. Nu var det ju tur att jag kört i Zeven innan förra året, så jag bestämde mig för att enbart köra banan på tävlingsdagens morgon. På så sätt slapp jag också lite arbete med cykeln på fredagskvällen. När man gör en sån resa själv är varje uns av energi och tid man kan spara guld värt. Hade tur och fick hjälp av Björn Eriksson att hämta nummerlappen och gå på Team Managers möte. Därmed var ytterligare energi sparad.

Banan i Zeven var väldigt snabb och torr förra året. I år var det totalt annorlunda. Det var sjöblött och bitivs tungkört. Körde två varv på morgonen innan juniorernas race. Lera större delen av banan. Försökte rengöra cykeln så bra det gick. Den blev smutsig igen så fort jag hoppade upp och skulle cykla, eftersom jag själv var genomlerig. Jag borde gått med cykeln, men vi fick parkera 2 km från banan så det var inget alternativ. På världscupstävlingar tar de för givet att åkarna har husbil med toa, mekaniker och egna tvättmöjligheter med vatten, så det är inte så lätt när man inte har sånt. Timmarna innan start gick åt till att hålla sig varm och fixa cyklarna. Hade bra nytta av min Dryrobe där i bilen, ett oerhört praktiskt plagg när det är 2 grader varmt ute och man ska eller har tävlat.

På racet gjorde Olof Abrahamsson från Art V en heroisk insats och stod i Materiaalpost. Stort tack för det!
Fick en hyfsad start, och lyckades undvika den nästan obligatoriska startkrachen i första kurvan. Blev lite uppehållen, men klarade mig helskinnad. Mycket löpning på första varvet, upplevde att det var slitigt men gick långsamt. Efterhand kändes det dock bättre och jag plockade placeringar på varje varv. Kändes som det var mer löpning än cykling på varvet, men antagligen var det inte det. Ska försöka räkna ut hur stor andel som var löpning och cykling per varv. Räknade ut att det var 9-10 av och påhopp per varv och 5 varv, så totalt ungefär 50 gånger fick jag öva på det under strax under en timme. Fick ytterligare bevis på att jag springer snabbare när jag INTE slänger upp cykeln på axeln, sprang bokstavligt om folk genom att istället ha den bredvid mig. Man får tycka vad man vill om den tekniken, jag vet att jag är snabbare och får mindre ont i ryggen på det sättet. Jag väljer det snabbaste alternativet före det snyggaste. I princip tjänar jag bara på att ha cykeln på axeln i de branta slänterna, då det ger bättre balans.

Det blev ovanligt lång tävlingstid, de vann på 51 minuter, ca 10 minuter längre än veckan innan. För mig kändes det som att jag hade haft fördel av att det var ett varv till. Jag plockade mycket på slutet och hade troligen kommit ikapp ytterligare 2-3 till om det varit lite längre. Själv är jag för att vi ska köra lika länge som herrarna, det funkar ju uppenbarligen bra på XCO så varför inte?
Tycker att det var en mycket bättre känsla i kroppen jämfört med veckan innan. Jag upplever att just cyclocross funkar jag bäst om jag tävlar rätt mycket och ofta, nu har jag inte gjort det denna säsong och då tar det några race innan man får fart på kroppen. Sen passar lite jobbigare, tungkörda förhållanden mig bättre än om det bara är platt och lättkört. En rolig jämförelse: förra året var mitt snabbaste varv i Zeven 7.46, i år var det snabbaste varvet 11.25. Några mindre ändringar på varvet men detta var både lättare och svårare så de tar ut varandra. 3 och en halv minut bara beroende på att underlaget var lerigt. Lite intressant är det.

Tyvärr fastnade jag inte så mycket på bild verkar det som. Hoppas på lite fler episka bilder.

Efter racet blev det hemåkning direkt, så jag kom hem vid midnatt. Dagen efter ägnades åt cykel och klädvård plus ett besök på Voidcrossen. Markus körde och jag åt bullar. Var själv för trött efter tävlingen och bilåkningen för att köra och dessutom behövde cyklarna extra kärlek. Den sandiga och gräsiga leran från Zeven sliter verkligen på materialet.

Idag har jag roat mig med sjukgymnastbesök på morgonen för att försöka få en ny bedömning med min besvärande höft/säte. Det var bra att gå nu efter en så hård tävling när området var extra retat. Ska skriva en egenremiss för att försöka få en MR röntgen, vilket kommer ta (ljusår att få göra) och vi ska samtidigt jobba med rehab. Skam den som ger sig!



måndag 20 november 2017

Danmark tur och retur inklusive dopingtest.



Så här såg banan ut -innan den blev uppkörd.

Så har jag kollat in 2019 års VM-bana in Bogense. Det var dejligt så klart, men kallt.
Anlände till ett litet bed and breakfast mitt ute på landsbygden på fredag kväll, som visade sig redan vara invaderat av cyclocross-svenskar. Gött!
Alltid spännande att se nya banor och speciellt när det vankas ett kommande VM. Riktigt kul att se så många svenskar på plats med. Det är viktigt att ta chansen och ta reda på vad som komma skall om man tänkt sig köra det framtida VM:et. Danmark har alltid gjort fina mtb och cyclocrossbanor. Banan i Bogense var helt ok och bitvis väldigt teknisk med de branta slänterna upp och ned som jag knappt tog mig upp för. Men jag blev ändå lite besviken på banan, hade hoppats på lite mer upp och ned och variation, men det är väl främst för att det passar mig och mina egenskaper som cyklist bättre.
Förutom slänterna som nästan ingen cyklade vare sig upp eller ned, (eller jo såg att Van der Poel cyklade upp på ett ställe det det inte gick att cykla upp, men han räknas inte...) var den helt platt. Jag är inte känd som en plattkörare av rang direkt. Man ska dock inte klaga på banan, den är vad den är.

Tycker att racet gick ok men lyckades inte imponera på mig själv. Jag tog mig i mål, blev inte varvad, kom inte sist, men placeringen var inget att hurra för alls. Tekniskt sett kände jag att det var bra förutom några misstag, men kliven i slänterna tog ut sin rätt och jag var rätt stum. På grund av rygg/höftskadan har jag inte kunnat träna så mycket slänt, då tar det ut sin rätt. Det största missödet var väl att jag tog av mig benvärmarna. Hade tänkt ha dem på, för jag är frusen om benen, men så tänkte jag att det var bättre utan. Jag frös om benen. Inte bra. Nästa gång gör jag som jag har tänkt från början och slipper förhoppningsvis tänka på att jag fryser.

Jag hade dock kul. Det kändes kul att tävla och bli stum igen även om resultatet inte var nån höjdare. Det var många som hejade, svenskar och danskar stort tack för det. Det värmde verkligen.

Vid målgång blev jag förvånande nog kallad till dopinkontroll. Så blev det med den nedvarvningen, cykeltvätten och titten på herrarnas race. När jag var klar var det ett varv kvar av herrarnas race, så jag valde att dra på mig kläder och åka hem istället för att titta. Jag tycker givetvis att man bör och att det är bra att det testas mer än de allra bästa. Men just där och då, blir det ett stort jobbigt hinder man fryser och är smutsig. Då och få får man ta det för en ren sport. En positiv grej är att dopingkontrollanter brukar vara väldigt sociala och trevliga.

Hemresan gick bra, förutom att det blåste som fasen på stora beltbron. Hemma strax efter 21-tiden. Duschade då efter racet (det är så härligt att låta svett och lera torka in!!) Middag strax efter 22. Cykeltvätt får ske idag. Det är en utmaning att klara av en världscup själv, man får göra så gott man kan helt enkelt.
Som tur var hade jag hjälp i depån och starten av fam. Johanson. Stort tack för det Pajjen och Ulrika, vilken räddning!

Nu ska jag återhämta mig till nästa race på lördag.

tisdag 14 november 2017

Från värmländsk frost till dansk lera, om jag får be.


Ursäkta mitt långsambloggande, men har inte varit inspirerad till att skriva. Har i vanlig ordning tränat på och jobbat. Inga nya rekord slagna, jo förresten ett i marklyft på 72,5kg. Kanske inte så mycket att skryta om, men Mackan, som kör på samma vikter skulle behöva köra ungefär 95kg för att få samma styrka i förhållande till vikt. Målet är just nu att orka 80 kg. Benmässigt är det inga problem, men mitt grepp behöver tränas upp, så jag orkar hålla vikten, sen vill jag ha så bra teknik som möjligt. Har kört bänkpress med, mest för skojs skull och kan meddela att min överkropp är knappt hälften så stark som underkroppen. Häpp!

Nu har jag varit i Karlstad i några dagar, eftersom syrran åkt till Kanarieöarna och möttes där av i alla fall en fin frostig dag. Det gör så mycket att få lite sol på sig i november.  Jag kan leva med några minus och hårtdpackad stig och väg att cykla på. Dock så var det rätt halt i går. Is är något jag ogillar att cykla på. I morse vaknade Karlstad till ett tunt snötäcke. Det var fint, men sen blev det snöblandat och inte fullt så kul. 

I helgen ska jag räjsa cyclocross i Danska Bogense. Det ska bli riktigt skoj och spännande och se vad de har hittat på i banväg. Hoppas på nåt i Kronborgstil och lite lera på det. I år är det världscup för att 2019 arrangera VM på samma bana. Det är dock inte första gången Danskarna är värd för ett VM i cyclocross, 1998 var senaste gången och om inte jag minns fel har det haft det ännu längre tillbaka med. 

torsdag 2 november 2017

Nära ögat!



Ibland är man riktigt tacksam för svensk sjukvård. Ni som läst bloggen vet ju om det där med ögoninflammationen. Den blev bättre på några dagar och ögat var inte rött länge, men kändes som om något skavde. Det värsta var dock att jag börjat se suddigt på ögat efter inflammationen. Det blev ingen förbättring vare sig med eller utan linser. Körde ju crossen i Malmö, vilket fungerade ok även om jag inte såg optimalt. Tänkte att det skulle gå över. Det blev dock inte bättre, så jag ringde till vårdcentralen i tisdag för att fråga om råd och det tyckte att jag skulle be en optiker titta på det innan jag sökte sjukvård, sagt och gjort ringde till Synsam och fick tid på onsdagen. Vid synkollen visade det sig att det inte gick att få nån skärpa i ögat, vilken styrka som än provades. Det var väldigt stor skillnad på höger och vänster öga. Jag såg knappt de stora bokstäverna med högerögat. Vänster låg på -1,25. Optikern skickade en snabbremiss till Ögonakuten i Mölndal och jag fick komma redan idag kl 8.00

Själv blev jag ju väldigt orolig eftersom jag (så klart) googlat ögoninfektioner och läst att vissa typer, med de symtom jag hade, kunde ge nedsatt syn för alltid. Väl på Ögonakuten fick jag vänta lite innan jag blev undersökt av läkare. Det visade sig att jag har/hade haft hornhinneinflammation och att den suddiga synen berodde på det. I allvarliga fall av hornhinneinflammation kan det bildas ärr på hornhinnan och synen kan bli nedsatt för alltid. Nu verkade det inte vara allvarligt och synen kommer troligtvis bli bra igen. Fick tre olika sorters antibiotika i form av ögondroppar och salva, som ska tas i två veckor. Dessutom får jag inte ha nån lins i ögat på 6 veckor.  Svensk sjukvård när den fungerar är den i världsklass. Jag betalade 75kr (!!) totalt eftersom jag har frikort. Det hela tog ca 2 timmar.  Vi slapp dessutom parkeringsböter, trots att Mackan glömde betala. Lucky day!

Det hela firades med en finfika på Fratelli Gridelli.

Jag är så oerhört lättad och full av förhoppning om att synen ska bli 100% igen. Synen är ett viktigt sinne för alla så klart. För min del tänker jag främst på mitt jobb med webb och grafik, där jag måste se bra, mitt målande, där jag måste se detaljer och min cykling där synen kan vara avgörande för bedömning av avstånd, tekniska svårigheter etc.

Så ta hand om era ögon. Själv funderar jag på att investera i ett par coola glasögon, så man ser lite smart ut.



måndag 30 oktober 2017

Stormig Malmöcross och fasta.

Foto: Hans Persson

Så var Malmöcrossen avklarad. CK Barriär bjöd på en riktig crossfest. Kanonbana, där ungefär hälften var på teknisk  gräs skrå och hälften mer snabbkört i parkliknande miljö. Lerigt och blåsigt var det med, stormbyar då och då. Frös under testvarvet och bestämde mig för att köra långärmat och långbent. Så här efterhand kanske lite för mycket kläder, men jag hatar att frysa, så just då var det ett bra beslut.  Testkörde banan med Ernst-däck, vilket var som sugproppar på skråpartierna, men förövrigt inte så lättrullat. Bestämde mig för Rhino, eftersom jag antog att underlaget skulle blåsa sig torrare, vilket fungerade perfekt. Hade varit kul med nån riktigt grisig bana, så Ernst:arna kom till användning.

Fick en hyfsat bra start och jagade och blev jagad av Ida. I en av första svängarna på skrå höll jag på att blåsa av banan och fick försöka lyfta tillbaka cykeln in på banan. Det hände nog oss alla några gånger att vi höll på att blåsa omkull eller trasslade in oss i plastbanden. Ida var stark och drog i från efter första varvet och jag fokuserade på att mala på. Tekniskt set gick det bra, förutom att det blåste mest på dessa partier och man ibland hade svårt att ta sig framåt. På de mer lättåkta partierna behöver jag dock få mer fart. Man tänker ju lätt att det bara man själv som får den där byvinden precis uppe på krönet eller på det annars snabbkörda plattpartiet, men så är det ju inte. Ligger man en och en får alla samma vind, men kanske inte samtidigt. Är i alla fall nöjd med att jag hoppade diket varje varv. Rullade så in som 2:a efter 5 varv. Egentligen skulle vi kört ett varv till, då åktiden för vinnaren ska vara minst 40 minuter. Men vi var nog glada för det i blåsten. Tycker ändå det var en bättre känsla än första tävlingen i Danmark, inte lika segt. Lite fler race i benen så ska det nog bli bättre fart på kroppstackarn.

Åkte tillbaka till Vallby efter racet för att plocka ihop lite i huset innan hemåkning idag. Musen som bosatt sig i huset och som tycks överlista alla slags musfällor hittades för övrigt död i badrummet i går morse. Dödsorsaken är okänd, kanske var det för många nära dödentillfällen när han snodde osten från musfällorna. Ett mushjärta tål ju inte vad som helst.

Jag har precis ätit "sista måltiden" och ska nu fasta i ca 1 dygn. Eller jag får i alla fall dricka klar dryck. Anledningen är en undersökning av magen och tarmarna, så då måste jag vara tom. Utan att gå in på detaljer, det är ingen undersökning jag ser fram emot. Har haft en del ångest för den och förberedelserna i några dagar. Men det är ju bra att man får göra det. Åker hem vid lunch och ska då fortsätta med förberedelserna hemma.