tisdag 18 september 2018

Cyklar Säljes!

Har fortfarande två cyklar till salu. Det är två kanonfina Haibike HT:s Hör gärna av er vid intresse och om ni har mer ingående frågor om specarna. Det är riktigt bra pris på båda.

Haibike Greed HardNine 8,0 29"



Riktigt fin, lätt och snabb hardtail i storlek Small. Körd sommarhalvåret 2017, vann ett SM-silver på den!

Växlel/kassett/vevparti: SRAM XX1 Eagle 12vx 
Bromsar: Magura MT8
Gaffel: Rock Shox RS-1
Hjul: Stan’s NoTubes Crest, hollow rim, aluminium
Full spec finns här, cykeln några delar skiljer sig dock från originalet: länk

Vikt: ca 8,8kg utan pedaler.

Ord. Pris: 57 900kr

NU: 28000:-


Haibike Greed 9.90 29"

Även detta en riktigt fin cykel, med många helt oanvända delar. tex
nytt drivpaket, ny sadel, nya handtag, nya däck. Kanonskick! Storlek: Small 

Växlel/kassett/vevparti: SRAM XX1
Bromsar: Magura MT8
Gaffel: Rock Shox RS-1
Hjul: ZTR Crest

Vikt: ca 8,8kg utan pedaler.

Ord. Pris: 59 900kr


NU: 26 000kr

OBS! Båda cyklarna säljes i befintligt skick, utan pedaler och med de hjul och den gaffel som sitter på original. Vid intresse, maila: asa(att)erlandssonmtb.com

onsdag 12 september 2018

3:a i Bockstensturen, Vinst i Huskvarna MTB Tour!


Oj oj, nu har jag varit dålig på att skriva, men skyller på att jag inte haft någon skrivro.

Vi börjar med Bockstensturen. Det blev en tredjeplats, vilket jag var lite missnöjd med först, men kände mig inte alls så pigg i kroppen. Jag tror att det var Alliansloppet som fortfarande satt i kroppen, det loppet var väldigt tufft för många, med lång åktid så även för mig. Bockstensturen kändes ändå ok fram till första gången vi passerade Åkulla, sen tröt krafterna och vid 50km var jag nära att ge upp, så tungt var det i benen. Detta gjorde också att jag inte orkade hänga med i de grupper som passerade mig, så jag var ganska länge helt ensam och då tappar man mycket på dem som ligger i grupp. Efter mycket övervägande med mig själv bestämde jag mig att fortsätta in i mål, eftersom alla poäng är viktiga i totalen av Långloppscupen. Det visade sig vara ett bra beslut, eftersom jag klarade av att hålla min tredjeplats in i mål. Men shit vad kämpigt det var! Gillar verkligen skogspartierna och stämningen på Bockstensturen, men det är en krävande bana. Min klubb Varbergs MTB gör ett jättejobb för att få till denna tävling och de är enormt proffsiga.

Efter Bockstensturen drog jag vidare till Österlen och fick några dagar i fantastiskt väder. Tiden spenderades mest med äppelplockning och fix i trädgården i Vallby. Träningsmässigt blev det extremt lätt och lågintensivt för att försöka få maximal återhämtning efter de tidigare veckornas hårda långlopp. I bland är det välbehövligt att låta bli att ta i på cykeln. 

Huskvarna mtb Tour då? Ett nytt etapplopp i tre dagar, med klassiskt tempo, XCO och XCC. Ett roligt upplägg med kortare etapper och mer tekniskt cykling. Jag har ju skrivit att jag saknat XC-lopp denna säsong, så då passade ju detta utmärkt. Själv trodde jag att jag skulle vara som en diselmotor med bara en fart, vilket visade sig vara halvfel.
Tempoloppet handlade om all-out i 4-5 minuter, inte alls min starka sida. Det som räddade mig var att det var uppför, det är jag hyfsat bra på. Det är alltid svårt att utvärdera sin insats på ett sånt lopp. Det känns aldrig bra för någon. Man tar i allt vad man har, men man kommer ingenstans och till slut börjar man tvivla på om man verkligen tar i, fast det är solklart att det är helt omöjligt att cykla fortare. Jag lyckades vinna etappen, men det var nog något av det jobbigaste jag gjort på länge! Och jag tror att jag behövde det!

Dag två och XCO. Banan gick på delar av EM-banan och var riktigt tuff. ca 160 höjdmeters klättring på 3,7 km varv är rätt mycket. Vi körde 4 varv,så det blev en del på strax över timmen tävlingstid. Hade lite problem med min gaffellåsning och fick köra lite försiktigare utför än vad jag ville, men tog igen det uppför istället. Vann även etapp två och drygade ut min ledning totalt, men när det gäller etapplopp kan man aldrig vara för säker. Det kan bli punkteringar eller andra missöden, så man ska vara glad för varje minut man kan plocka.

Sista dagen var det XCC- Criterium som gällde. Ett kortare, snabbare, mindre tekniskt varv, men fortfarande en del backar. De flesta hade trötta ben från XCO:t och jag funderade lite på min taktik. För att vinna hade det räckt att hänga med de andra, utan försök att köra ifrån så mycket som möjligt. Detta hade varit det säkraste. Men sen kände jag att jag ville köra hårt även denna etapp, man får ju passa på när man är på plats och dessutom är det perfekt träning för Cyclocrosssäsongen med ett 35 min race i hårt tempo. Så jag försökte sätta upp farten från start och fick snabbt en lucka. För att hålla uppe motivationen till att köra fort alla 5 varv försökte jag hålla koll på mina varvtider. Jag höll dem ganska jämt, men på sista ville jag försöka förbättra den, så jag körde på som en galning på sista varet. När man kör får man ju ofta en trend att det går lite långsammare på varje varv, man mattas liksom av, då kan det vara bra att testa att öka farten istället. Denna gång lyckades det och jag slog till med snabbaste varvtid på sista varvet, vann etappen och då även totalt. Benen kändes grymt bra på sista etappen. De hade väl blivit igångskrämda av de två andra etapperna. 

Vill passa på att en en gång tacka för det fina arrangemanget, med grymt bra banor och härlig stämning. Jättekul var det!

måndag 27 augusti 2018

Var glad att du har skor..


Sitter och slickar såren efter en galen gårdag i Trollhättan. Jag har cyklat mtb på elitnivå i närmare 20 år och tycker ändå jag har hyfsad koll på mig själv och mina prylar inför en tävling. I alla fall för det mesta.Vi kom till Alliansloppet igår i ganska god tid som vanligt, jag gillar att vara på plats i tid. Kände mig laddad, benen hade känts bra dagen innan. Hämtar nummerlapp och köper en kaffe. Börjar plocka med mina grejer och ska byta om då jag märker det. Det ligger inga cykelskor o min svarta påse där jag alltid packar hjälm och cykelskor! Förutom cykel är ju hjälm, skor och cykelbyxor det allra viktigaste att få med, resten brukar oftast gå att lösa. Det brukar vara det första jag lägger fram när jag ska i väg på tävling. Har aldrig glömt nåt så viktigt innan i cykelsammanhang. Det är ju ganska roligt så här i efterhand. En historia som är ungefär lika jobbig var när jag var runt 15 år och tävlade i hoppning (med häst alltså) och kom till tävlingen med häst, fast utan sadel. Samma panik. En sadel kan man inte låna av någon, då det är väldigt viktigt att den passar hästen. Den gången räddades jag av kära mamma, som kastade sig in i bilen och åkte några mil till stallet och hämtade sadeln och var tillbaka i lagom tid till tävlingen.

Åter till cykeltävlingen. Det uppstod såklart en ganska stor panik. Var nära tårar, men tog mig samman och tänkte istället, hur löser jag detta?! Ska jag låta bli att starta, eller köra med gympadojjor? Att åka hem och hämta skorna är uteslutet, en och en halv timme Trollhättan-Göteborg tur och retur + skohämtning är lite väl optimistiskt. Då återstod att försöka låna ett par av någon. Det stora problemet där är att jag har 35 i skor och har svårt att överhuvudtaget hitta skor som passar oavsett om det är cykelskor eller inte. Skickade lite meddelanden till några jag visste stod på startlistan, men inget napp. Gick till målområdet där det stod några tält och frågade runt och TVÅ tjejer erbjöd sig att låna ut skor. Hur fantastiskt är inte det?! De ena paret var lite svåra att dra åt, så jag lånar Annas skor, som i och för sig var 3 nummer för stora men gick att dra åt om foten ordentligt. La i sulorna från gympaskorna förutom de sulor som redan fanns i. Det blev rymligt i tårna och svampigt med de de dubbla sulorna men det funkade hyfsat! Som tur var var det en Shimanokloss som passade mina X-speedo pedaler.
  
Min laddning har vid det här laget övergått till att bara bara jättelycklig att få starta loppet. Från hopp till förtvivlan till hopp igen!

Till start kommer, trots en del sjukdomsbortfall, några riktig snabba damcyklister, bland annat vinnaren av cykelvasan för två veckor sedan. Det är upplagt för ett hårt race. Starten går, ganska lugnt, jag drar första 3 km, men maxar inte direkt. I de första grusbackarna splittras fältet ganska snabbt och det är jag, Hanna Bergman, Ida Wånggren och Hildegunn som får en lucka. Strax efter släpper Ida och vi är tre. Hildegunn sladdar plötsligt omkull på ett halt grusparti, jag och Hanna drar ifrån. Upp mot bergspriset, tänker jag att jag att den här gången ska jag verkligen försöka ta det om jag så kommer att få åka skitsakta sen. Sista 300 meterna försöker jag dra på lite och har lite tur samtidigt för Hanna fattade inte vart priset var exakt, men det visste ju jag. Det går hem! Pulsmätaren visar 98% av max, det högsta jag tryckt upp pulsen i den senaste tiden. Sen går det lite utför och jag kan återhämta mig lite. Det känns helt ok. Efter ca 25 km får Hanna en lucka i ett skogsparti, jag halkar runt lite väl mycket i skogen och kan inte hänga på. Får mala på i egen takt. Det går bra, men det blev en langningsmiss på grund av trafikrestriktioner, så jag körde halva loppet, ca 1.45 på bara 3 dl vätska. Det är lite lite minst sagt. Hannas lucka ligger stadigt på 1.20-1.45 fram till ca 45km då den växer allt mer. Vätske/energibristen tar ut sin rätt, fötterna är trötta och gör ont undertill. Det krampar i ena benet, men det släpper som tur är. Varje gång en negativ tanke kommer upp motas den genom att min inre röst säger åt mig ungefär: "Du -var glad att du har skor. Sluta gnäll och fortsätt nu". Det visar sig vara ett bra sätt att lura sig själv. Det är ju mycket det det handlar om, att lura sig själv att fortsätta ta i. Rullar slutligen in som 2:a, och känner mig mycket lättad och glad.
Glad för att det finns hjältar och snälla människor, glad att jag lyckades hålla ihop det mentalt och ladda om med en ny, mindre optimal förutsättning. Ni ska veta att, även om jag verkar lugn och kontrollerad, så är det rätt ofta kaos där inne i huvudet. Kanske är det rentav så att jag behöver ett visst mått av kaos för att tagga till, att jag blir för loj om allt är lugn och harmoni? Jag vet inte. Det är i alla fall ganska skönt för skallen när det är kaosfritt.

Sista veckan har huvudet varit fullt av grubbel på annat, icke cykelrelaterade saker, så jag får väl till viss mån "skylla" på det att jag varit ofokuserad. Antar att det bara är att jobba vidare och försöka hitta balansen igen.

Vill passa på att åter tacka Alliansloppet får ett fantastiskt proffsigt arrangemang. Banan var grym och tuff tekniskt, vilket jag gillar. Fina och bitvis  i långloppssamanhang väldigt tekniska stigar. Man hade löst det på ett bra sätt med motionsklasserna också, som delivs körde samma bana, men lättare slingor på vissa delar. Funkade hur bra som helst. Tror jag körde om en eller två i motionsklass, ingen var i vägen. Sen satsar man extra mycket på damtävlingen, med egen start och presentationer mm. Egen start för damerna är det rätta rent tävlingsmässigt. Att vi får göra upp och taktikköra med dem i vår egen klass från start till mål. Inga killar som nån kan ta rulle på, om vi kraschar så är det vårt eget fel. Enkelt och ärligt. Alliansloppet har fattat detta och nu hoppas jag och många med mig att fler ska förstå.


onsdag 22 augusti 2018

Vinst i Sista SWE-CUP XCO

Foto: Roger Nord.

Körde CK Masters MTB tävling söndags. Ett av få XCO-lopp denna säsong. Det senaste var i Vårgårda i våras. Har känt mig lite som en dieselmotor efter alla långlopp så förra veckan, efter tre dagars "after Vasa vila" ägnades åt lite kortare intervaller + en träningstävling i försök att få upp lite fart i kroppen. Intervallerna kändes sega och träningstävlingen kändes bra. CK Masters bana i Skatås är en klassisk XC-bana med mestadels naturliga "hinder" det är i princip bara den sk downhillbacken är det är lite byggda hinder. Den är kul och tuffare och intensivare än man tror. Två riktigt jobbiga backar, den ena rakt upp för slalombacken och den andra för stenhällar i skogen. Inget är dödssvårt egentligen, men den kan ändå räknas som tekniskt krävande. I mina ögon en riktigt kul bana.

Eftersom jag inte hade koll på XC-formen, tänkte jag att jag skulle känna lite på det och det fick bli som det blev. Tänkte jag skulle försöka hänga med de startsnabba tjejerna i början så gott det gick, vilket gick riktigt bra. Det var ju hela 5 varv som skulle köras så ingen gick väl kanske på 100% i startloopen. Jag kände att jag ville ha "fritt spår" inför "omöjliga backen" så jag gick om i första motlutet. Fick en lucka ganska direkt i partiet efter, så tänkte att jag kör väl på i mitt tempo, det kändes bra, men var lite orolig för att jag gått på för hårt på första varvet, vilket kan straffa sig rejält på varv 5 sen. Förstod efter ett tag att jag hade en rätt så stor ledning, men det är ju alltid svårt att uppskatta själv. Jag tror alltid att det är nån som nosar mig i ryggen bakom ett träd eller nåt, vilket kanske är bra då det är lättare att hålla farten uppe då. Tycker att jag höll bra fart på alla varv utom det sista, då jag var rätt trött och även körde rätt safe för att inte riskera nåt. Rullade in som vinnare och det visade sig vara över sex minuter ner till andra dam (Kajsa Snihs).
Banan i Skatås handlar mycket om att ha bra flyt och välja rätt spår, spänner man sig, kör man lätt in i varenda rot och sten. Tycker det flöt på bra. Banan är lätt att dela upp i etapper för att hela tiden motivera sig. Först det, partiet, sen den backen, sen det tekniska partiet, en backe till, en utför och så vidare och vips har man avklarat hela varvet. Under racet kände jag verkligen att jag saknat XC-tävlandet massor! Gissar att jag får göra något åt det i framtiden.

Nu laddar jag om för nästa race som är Alliansloppet i Trollhättan på söndag. Ska provköra idag, för att se hur lerigt det är.


tisdag 14 augusti 2018

Vasan

I täten i början i alla fall! Foto: MTBFOTO:SE

Så var Vasan avklarad. Det är nåt speciellt med Vasan på många sätt, förutom att det är ett av de mest prestigefulla loppen på cykel i Sverige att vinna. Det är något annat, något oförklarligt men tilltalande och samtidigt jättejobbigt.
För min del har det varit så ungefär enligt följande, enda sen första gången jag körde Vasan: Man fixar i ordning sina grejer kvällen innan, förbereder så mycket som möjligt för att behöva tänka så lite som möjligt på morgonen. Man går och lägger sig, men det går inte att sova, kroppen är uppe på helvarv, pulsen vill inte gå ned, man är orolig för att försova sig och intalar sig själv att man inte är ett dugg nervös. Man tänker att det här är banne mig sista gången jag kör Vasan! Det är alldeles för tidigt att gå upp för att tävla, man blir skitrött och platt och lättkört är det också, jag som gillar stök och rötter. Nä tidigast kl 11 ska jag starta lopp hädanefter!
Efter loppet, i bilen på väg tillbaka till stugan, tänker man redan på nästa år. Tanken om att det var sista gången har man glömt bort. Man tänker igenom vad man skulle kunna göra bättre, hur formen ska vässas lite till, hur taktiken ska tänkas igenom än en gång, vilka andra saker som missats, små detaljer som, om de sitter KANSKE är det som kommer göra loppet till en större personlig succé än innan. Jag antar att det är det som gör att det är så lätt att bli fångad av Vasan. Så stort tack till Vasaorganisationen, för en fantastisk organiserad Cykelvasa och för att ni liksom skapar ett beroende för oss cyklister, oavset om vi är elit eller motionär.

Mina lopp då?
Cykelvasasprinten är ju lite av en tradition. Alltid kul race och oftast mycket folk längs banan och fin stämning bland cyklisterna. Ett toppen arrangemang, så också i år. I år med riktigt snabba cyklister och legenden Gunn-Ritha Dhalie till start. Tyvärr lyckades jag bara bli 4:a i mitt heat, så gick inte vidare till final. Men det gjorde inte så mycket, det viktigaste för mig var att vara där.

Själva långa Cykelvasan lockade i år det största och vassaste startfältet någonsin i damklassen. Nästan 100 startande i tävlingsklassen och även här Gunn-Ritha på startlinjen. 07.30 gick startskottet och då är man ju som sagt, inte riktigt vaken, men det är helt klart värt det när vi får en egen start.
Jag trodde och hoppades på att det skulle gå fort i startbacken. Istället var det väldigt avvaktande körning och alla låg och inväntade vad favoriterna kunde tänkas att hitta på. Själv låg jag först första 3-4 km men ingen verkade intresserad av att hjälpya till med farten, så då körde inte heller jag särskilt fort. Vi låg ca 1 minut långsammare än året innan i backen. Ett hårdare tempo i början hade troligen gjort tätgruppen mindre, vilket i alla fall jag hade föredragit. I den större gruppen blev det som att alla ville ligga långt fram, samtidigt som "nån annan" skulle göra dragjobbet. Tempot drogs upp vid första spurtpriserna och till slut blev det en tätgrupp som drog ifrån (kommer inte ihåg exakt när). Själv hade jag nån form av kris i mina ben första timmen frös och kände mig allmänt stum. Fick slita som ett djur upplevde jag. När det blev varmare kändes kroppen bättre. Ett tag var vi nästan ikapp tätgruppen igen, jag tror det hade lyckats om alla hjälpt till att hålla farten, men då det i princip bara var jag och Emmy ville dra, lyckades det inte. Täten var då bara 10 sek före, så det var frustrerande.

I slakmotan upp till Mångsbodarna släppte några från tätklungan och några från "min" grupp släppte oss. Det bildades en ny andragrupp med fem cyklister. Det var Fanny, Erica, Louise, Jessica och så jag. Äntligen fick vi till ett bra samarbete och alla hjälpte till att hålla upp farten. Vi körde tillsammans fram till målrakan då det blev spurt om placering 6 till 10 och jag blev 9:a ett halvt hjul efter Jessica, vilket får ses som ok, med tanke på att jag nog är den sämste spurtaren i det gänget. Är både nöjd och inte nöjd med loppet. Vi var bara 3.20 efter vinnande Hildegunn Gjertrud Hovdenak och jag hade ca 1.45 bättre sluttid jämfört med förra året, trots den långsamma öppningen, så det var ju helt ok. Hade viljat gå med täten längre, men benen saknade det sista panget som behövdes för att klara av det. Gjorde några taktiska misstag som jag får försöka lära mig av.
Det som jag tycker är kul är att nivån på tjejerna som kör långlopp har blivit mycket högre de senaste åren, det är fler som kan vara med och kriga långt fram. Det är väldigt positivt. Framtiden ser ljus ut!

Nu har jag vilat helt i tre dar, då jag varit helt tom på energi efter helgen. Vasan både tar och ger energi. I morgon ska jag ut och köra i en förhoppningsvis blötare terräng än på mycket länge. Har längtat och ser fram emot detta!

tisdag 7 augusti 2018

Långlopps SM och Finnmarken!



Lämnar en hård helg bakom mig och försöker titta framåt!  Ibland är det som att det liksom inte är meningen att man ska få cykla bra. Långlopps SM i Motala och Finnmarksturen. Inget av dem gick som förväntat. Vet inte riktigt vart jag ska börja. Kom sent på fredagen till Motala och det var i princip bara att leta upp lite mat, äta, försöka få ned temperaturen i rummet jag hyrt över natten, sen gå och lägga sig. Sov väl halvbra i värmen. Möttes av ett illamående vid frukost morgonen efter. Kväljningar av yoghurten och svårt att få i sig mackan. Har varit med om samma sak flera gånger genom åren men har aldrig kunnat koppla det till vad det beror på, om det är stress, trötthet, nervositet eller om jag är allergisk mot något. Därav är det svårt att göra det bättre. Det brukar gå över när jag börjar cykla, och det var det jag satsade på att det skulle göra även denna gång. Kom till tävlingen efter att först ha åkt till den plats där det startade förra året -där det så klart var tomt. Fick kolla PM:et gen och hittade rätt. Försökte tänka bort illamåendet och få på mig kläder, lämna flaskor till langning (stort tack Linda!!!)

Började värma upp, men dåliga känslan släppte inte nämnvärt. Plötsligt får jag stanna vid en buske och halva frukosten kommer upp. Tog lite dricka och det gick hyfsat. Starten går, känns rätt ok, det går inte så fort. Har ändå den där känslan hela tiden. Hängde med hyfsat i första backen upp till bergspriset även om det är segt, farten trissas upp och jag känner direkt att jag inte ska gå med och slåss om bergspriset. Strax innan första langningen fick jag nog. Klarade inte av att plåga mig längre och stannade istället för att ta lagning. Skitbesviken. Rullade bort till bilen och väl där märkte jag att bakhjulet knappt snurrade. Cykelkollen innan start glömdes totalt bort på av illamåendet. Kanske även detta en del i att det var slitigt. När man bryter ett lopp känner jag mig lätt klen och vek, att man liksom inte klarar av att härda ut, som man borde, även om jag vet att det är precis det jag klarar av i vanliga fall -att härda ut alltså!  
Åkte vidare till Ludvika och fick i alla fall i mig lite Proviva på vägen upp i bilen. Vet inte om det är bra grejer egentligen, men magen accepterade det i alla fall. Känslan var att jag var proppmätt och inte kunde få ned en endaste bit fast föda, trots att jag inte ätit sen frukost. Det är den känslan som är så skum. På kvällen fick jag i alla fall i mig lite pasta.
Sov skönt i Stugan i Klenshyttan. Vaknade ganska pigg för en gångs skull. Fick i mig lite frukost, utan kväljningar. Drog till Starten. Finnmarksturens ”nya” bansträckning är verkligen fin, gillar den skarpt, backigt och krävande. Nån timme innan start kom det ett kort regn, vilket kändes bra. Hade gärna tagit lite mer regn, men det som kom tog åtminstone bort det värsta dammet. I sista sekund lyckades jag även få en som kunde laga en flaska till mig med med, tack Jennie och MTBfoto.se!
Fick en bra start i loppet, gick rätt snabbt som vanligt innan backen började, men det verkar ha gått smärtfritt och utan olyckor. Hade ett bra tempo uppför första backen, men kunde spara mig. Gick upp i ledning rätt snabbt med Emmy strax efter. Det rullar på bra benen känns bättre än på länge. Plötsligt ser jag inte Emmy efter mig, men vet inte något om vad som hänt. Matar på. Efter c 15 km dundrar jag in i en sten och märker att framdäcket tappar luft. Tänker att det lagar sig, men efter nån kilometer vobblar det så mycket att jag får stanna. Blir grymt stressad. Folk passerar en efter en och jag ser att jag hade en ledning på närmare 2 minuter innan Maria kommer dundrande. Skit också!  Försöker få i Punkteringsskum, men det går dåligt, skummet hamnar överallt, utom inne i däcket. River och sliter och lycka skruva ur ventilen så all luft försvinner. Börja om.
100-talet fula ord rabblas, som jag hoppas att ingen hörde… Som i ett under kommer det till slut i lite skum som lagar, men däcket pumpas inte, så jag får slänga i en patron också. Däcket blir stenhårt, men jag vågar inte ändra nåt. Jagar iväg. Har tappat många placeringar och det blir en ryckig körning när man kommer ikapp och ska om hela tiden, inte alltid man kan komma om heller, så då får man snällt vänta tills plats finns.

Plockar i alla fall tid och placeringar men inser att jag tappat för mycket på lagningen att det ska gå att köra i kapp de framför.  När det är ca 10 km kvar märker jag att däcket tappar luft igen, blir vingligt i utförskörningen som annars går så snabbt. Tror jag fick ett genomslag igen. Jag fattar att det inte kommer att hålla in i mål, så det får bli ett stopp för att fylla luft. Tappar stor del av den tid som jag lyckats köra in, men det enda målet var just då att komma i mål. Rullar så i mål som 4:a, grymt besviken då jag hade så fin ledning och det kunde ha blivit ett riktigt bra race, men ändå glad att jag kunde ta mig i mål över huvud taget. Det positiva bitarna var att kroppen kändes bra, en snabb, ovetenskaplig, jämförelse mot förra året visar att jag var ca 2 minuter snabbare fram till 16 km strax innan jag stannade. En indikation på att formen är bra, åtminstone minst lika bra som förra året vid samma tid. Jag behöver bli snabbare på att laga punka. Det är som det låser sig. När jag får punka under träning, går det alltid ganska smidigt att fixa, det tar inte 12 minuter, som jag räknat ut att denna tog. Så det har väl med stress att göra. Men det är lättare sagt än gjort att säga att man ska ta det lugnt och inte stressa mitt i ett race. Över lag vet jag att jag är kanske väl mycket fokuserad på själva tävlandet i sig och ”glömmer” saker som är omkring, tex att kolla cykeln eller ha med mig mat till tävlingen. Å andra sidan jag åker själv till tävlingarna i 8 fall av 10 och det är många detaljer att tänka på. Det finns ju en anledning till att
elitcyklister har folk som hjälper dem under racen, så jag ska kanske inte döma mig själv för hårt. Huvudet är fullt av saker och ibland är det överfullt.

Nu är jag i sälen och laddar för Cykelvasasprinten och Cykelvasan. Båda ska bli grymt roliga. 

Tidernas bästa cyklist står på startlinjen i båda racen, Gunn-Rita Dhälie, så alla får något att bita i.  Chillar några dagar för att bli så pigg som möjligt fredag och lördag.




tisdag 31 juli 2018

Till bergen och tillbaka!



Tillbaka till Göteborg och 10 grader varmare. Skulle det inte vara kallare på de nordligare breddgraderna. Har haft det bra i Livigno, men inte orkat skriva så mycket. Träningen har funkar bra och jag har kört både xc och i bikeparken, sista veckan i sällskap av Mackan. Vi har haft tur med vädret, det har varit sol i princip varje dag, utom första dagen jag kom, den kväll som Mackan anlände och sista dagen, då det kom en del regn. Det bästa med resan var, förutom alla fantastiska vyer, svettiga backar, goda kaffestopp och snälla djur, att jag tog största droppet på Carosello3000-sidan och mellandroppet på Mottolino-sidan. Tidigare har jag liksom fastnat på på en nivå där kör små drop som jag känner mig säker på, men högre har känts helt omöjligt. En stor orsak är väl att jag inte känt att jag haft kontroll och att jag nästan sett framför mig hur jag går i backen. Men så händer det, plötsligt känsla av att "det där klarar jag av", "det är faktiskt inte så högt" och "jag vet ju hur man gör". En positiv känsla att ta med sig.



Hemresan från Italien, gick trögt, väldigt trögt. Först går det ju alltid lite långsamt över bergen, men det gör inte så mycket då det ju är vackert och roliga vägar, men sen var hela Autobahn ett vägarbete och en massa trafik. Det gav en ojämn och jobbigt stressad körning. Nu är vi i alla fall hemma. Inledde vårt hemkommande med ett kvällsdopp. I Livigno är det inte direkt badläge, med vattendrag innehållandes iskallt smältvatten.

I helgen vankas SM i långlopp och Finnmarksturen. Det blir tufft med dubbelrace, men temperaturen ser som tur ut att sjunka. För mig hade det varit tufft att klara av två långlopp efter varandra i 32 graders värme. Känner jag förresten nån som kan tänka sig langa till mig på SM i Motala? Åker dit själv då Mackan är på annat håll?