måndag 21 maj 2018

Pearl Izumi MTB




En snabbtur till Uppsala och Pearl Izumi MTB. Premiär i det loppet för min del, alltid kul att testa på nya lopp, det är ju nästan så att man testat de flesta vid det här laget. På väg till Uppsala blev det ett snabbstopp i Örebro och avlämning av MTB till syrran. Nu har hon också en ordentlig cykel för skogscykling, gott det.

Natten tillbringades i en hytt på en pråm i Fyrisån. Ett enkelt, men prisvärt boende centralt i stan, helt ok för en natt faktiskt. Lyckades knöka in mig och cykeln i hytten. Var lite rädd för att det skulle vara livat där på natten, men det var faktiskt ganska tyst. Sov dock halvbra på grund av att det var så ljust. Tävlingen startade redan kl 9 så det blev till att gå upp tidigt för att hinna med allt. Det är inte min favoritsysselsättning, särskilt inte efter en natt men orolig sömn.
Hade hoppats på en kaffe vid tävlingsområdet när jag hämtade nummerlappen, men det visade sig vara stängt. Startar man så tidigt måste kaffeservering vara öppen, så det så! Nåja, jag fick väl klara mig utan, det var i alla fall varmt och skönt redan kl 8. Såg trots kaffebrist, fram emot en fin dag på cykel.

Det blev en lite halvhetsig start, kanske inte så farligt där jag körde, men strax bakom. Hörde något som lät som en krasch bakom mig och det visade sig i efterhand vara rätt hört. Kom iväg helt ok, men hade svårt att hålla farten, vilken var känslan hela vägen från start till mål. Kom i en grupp tillsammans med Emmy och Hanna, men fick ideligen slita för att hålla mig kvar där. Pulsen var hög, som högst visade klockan 96% av max och benen inte riktigt sådär snärtiga som man vill ha dem. Under andra varvet kändes det lite bättre ett tag i alla fall. Men så tappade jag en liten lucka strax innan sista skogspartiet. Benen var helstumma och ville inte samarbeta. Jag såg Hanna och Emmy asfaltsrakan innan målbacken och det såg ut som de låg och avvaktade lite innan finishen, tänkte att jag kanske skulle kunna dra på och ansluta, men benen strejkade som sagt. Hade varit kul att vara med ända fram till sista backen, men det gick inte idag. Är ändå glad att jag lyckades hålla mig kvar så pass länge med den känslan som var, kändes som varje kilometer jag lyckades hålla mig kvar var en seger igår. Riktigt bra fartträning på de snabbåkta partierna, det behövde jag! Hanna vann strax före Emmy i mål och jag var väl en 30-40 sek. efter, efter att ha kört rätt lungt i målbacken. Nästa år har Pearl izumi MTB lovat att starta oss damer separat. Jag är övertygad om att det kommer göra att ännu fler damer ställer upp. Ser fram emot detta!
Nästa helg blir det tävlingsfritt och istället jobb som instruktör på Nora MTB weekend. Lite synd att missa Långa Lugnet, då de ju kör damstart och sånt ju ska uppmuntras, men det är svårt att klona sig och I will be back!

foto: mtbfoto.se

måndag 14 maj 2018

Billingen och Vårgårda


Vilken maxad racehelg! Först vill jag ännu en gång tacka alla som hjälpt mig med det ena och det andra i helgen! Främst till Aktivitus som sponsrade med startavgift till Billingeracet. 900kr är ganska mycket för en gnetande cyklist, det är inte bara att punga ut hur som helst. Sen för den fantastiska respons på min fråga om langningshjälp. Stort tack Linda, Anders och Tobbe för langningshjälpen. Det känns som om det är så typiskt svensk mtb. Folk ställer till 99% upp trots att det kanske är en konkurrent till den man är där för att hjälpa. Tänker att nästa gång,kanske jag har en egen support med mig som då kan hjälpa någon annan.

Jag åkte till Billingen tidigt på lördagsmorgonen, kände mig trött eftersom jag ju inte är nån som skuttar upp ur sängen tidigt i vanliga fall. Efter ett tag vaknade jag dock till liv. Ett minne från Billingeracet som etsats sig kvar är 2007 då det kom snö på toppen. Även då kördes loppet i mitten av maj och jag minns att det var några dagar med 25 grader precis innan. Själv tävlade jag i vintercykeljacka, vilket nog var det som räddade mig då många bröt på grund av nedkylning. Blev dock så kall om underarmarna att jag fick en seninflammation. Jag överlevde och vann tävlingen den gången.

I år var det perfekt väder, bra temperatur och ett skyfall dagen innan hade gjort stigarna så där lagom blöta, lite väl geggigt på vissa ställen dock men inte så många.
Fick en finfin start och knep bergspriset efter 3 km. Efter det hade jag ingen som helst aning om var de övriga i damklassen befann sig. Såg ingen, fick inga tider, visste ingenting, var det 30 sekunder, 1 minut eller 5 minuter? Jag kände mig lita jagad. Under långlopp får man ofta små svackor då orken tryter och man får kämpa, jag fick min största svacka när det var ca 25-30km kvar. Kände att farten minskade och sprättet började ge med sig. Började kolla lite bakåt och blev lite nojig. Visst var det en med gul nummerlapp där bakom träden, nähä det var det inte. Men där då? Den var väl gul? Nä inte den heller? Så där höll det på ända tills vi kom in på en superroligstig och då glömde jag bort att jag var trött. Så lättlurad! Sista backen upp mot mål inser jag dock att det inte skulle komma någon ikapp och jag kör relativt lungt upp för strupen. Ingen hets, ingen spurt. Jag kan säga att strupen är jobbig ändå, för det går inte att köra upp där utan att man får ta i. Varje gång jag kör upp här tänker jag på när vi körde Sverigecup i xco här och gick upp i strupen varje varv. Varven var långa på den tiden men minst 4 gånger blev det nog då. Det var tufft. En gång är ingen gång, eller?? Väl i mål visade det sig att min nojighet var helt obefogad eftersom marginalen var över 12 minuter ned till Fanny som blev 2:a. Men hur skulle jag veta det?
Billingeracet är ett fantastiskt lopp, mycket fina stigar och så här års är naturen fantastisk. Skulle vilja ägna lite mer tid där och köra på stigarna i lugnare takt. Man hinner ju inte riktigt njuta av naturen när man räjsar.

Tillbaka till Göteborg och ladda om, tvätta kläder och cykel inför söndagens race. Hade tur som fick en segertvätt av Mackan i present. Så jag slapp bry mig om cykeln och kunde fokusera på kläder och mat. Är inte van vid att köra Långlopp och XCO två dagar i rad så jag var spänd på att se hur kroppen skulle reagera. Framförallt hur min skadade sena skulle reagera.

På söndagen blev det lite längre sov på morgonen innan avfärd. Var trött och åkte ifrån telefonen + alla betalkort mm. Ganska skönt att slippa telefon, men en jäkla tur att jag tankat bilen ordentligt innan eftersom det skulle bli svårt att  göra det utan kort.

Som uppvärmning blev det 1,5 varv på banan. Har som tur kört i Vårgårda många gånger så jag känner till banan, men man vill ju alltid testa underlaget och varenda sten och rot kommer man inte ihåg. Några kortare partier var nya och förbättrade, men det var så torrt att det blev löst på sina ställen, särskilt där det var grus. Benen kändes ok -så länge jag körde lugnt.

Tävlingen lokade ett större startfält än vanligt, med åkare från Sverige-Norge-Finland. Minplan var att gå ut lungare än vad jag brukar på ett XCO och hålla ett jämt tempo. Fullt så långsamt som det blev i starten var det dock inte tänkt, men jag försökte verkligen få upp farten, benen strejkade dock helt! Jag var helt sist i fältet när vi gick in i första stigpartiet, det blev lite småstopp och jag fick springa upp för första lilla backen. Var lite frustrerad, men sen kunde jag köra om några och då började jag tänka framåt. Plockade placeringar hela tiden och var till slut uppe och tampades om placering 4-5-6.  Fick en lucka men tappade lite fokus och kraschade utför i en sväng (klantigt) Så vi var tillsammans igen. Gick om vid varvningen och fick då en lucka direkt. Körde sen solo 2 varv till mål. Lyckades krascha ytterligare en gång på ett helt obegripligt sätt (ofokuserad igen..) Denna gång in i en funktionär som tog emot mig. Hoppas inga större skador skedde. I sista svängen mot mål skulle jag flytta mig för en norsk kille och höll då på att köra in i ett träd. Så lite trött och ofokuserad var jag, men lyckades hålla min 4:e plats i mål. Vilket jag är jättenöjd med, det hade troligtvis inte blivit bättre placering med en bra start, då topp tre var bra långt framme. Det var varmt under racet, men kände att jag klarade av värmen bra, det var bara uppför slalombacken det kändes riktigt jobbigt med den. Hade rätt låg puls men jämt tempo.  Är glad att jag lyckades krama ur kraft ur kroppen två dagar i rad, hade ställt in mig på att det skulle göra riktigt ont på xco, men det var ok i alla fall så länge jag hade mitt eget tempo. Jag ville också testa min sena lite. Den gör lite ont idag, så jag får avvakta några dagar och se. För att rehaba senan ska den belastas, till och med ganska hårt, men jag ska hålla mig inom en viss smärtskala, och om jag går över den så är det för mycket. Jag vill ju köra några etapplopp och då är det minst 3 dagar hård racing den ska klara av. Just nu känns det som om två dagar är fullt tillräckligt, men det kanske ger sig i morgon. Ska ta ett snack men min fysio med och se vad han tycker. 

Nu ska jag njuta av värmen. Det är 25 grader i skuggan på balkongen för tillfället -perfekt att jobba i. Snart kommer solen och då blir det nog för varmt att sitta här!






onsdag 9 maj 2018

Säljes Säljes Säljes!

Ni vet hur det är, hade man kunnat hade man haft kvar alla cyklar man kört på, men tänk så fullt det blivit i förrådet. Nu är det dax att sälja två cyklar från tidigare säsonger. Båda är riktigt fina och i gott skick.


Haibike Greed 9.90 

Nytt drivpaket, ny sadel, nya handtag, nya däck. Kanonskick!
Växlel/kassett/vevparti: SRAM XX1
Bromsar: Magura MT8
Gaffel: Rock Shox RS-1
Hjul: ZTR Crest

Ord. Pris: 59 900kr

NU: 27 000kr



Haibike Greed Hard Nine 8.0 29" Storlek S

Växlel/kassett/vevparti: SRAM XX1 Eagle 12vx
Bromsar: Magura MT8
Gaffel: Rock Shox RS-1
Hjul: Stan’s NoTubes Crest, hollow rim, aluminium

Ord. Pris: 57 900kr
Full spec finns här, sadel och däck kan skilja sig från specen: länk

NU: 29 000kr

tisdag 8 maj 2018

Förlåt att jag är sen.


En långsam bloggare är vad jag är just nu. Det har varit fullt upp med annat som haft högre prioritet. Det är bara att acceptera att man bara göra en sak i taget. Har tävlat två race i helgen, Lidingö mtb och Göteborgsgirot. Jag skrev visst på Instagram att det var långloppspremiär för min del, men kom sen på att jag ju kört ett långlopp i Sydafrika i början av mars.
Lidingö lockade med sin separata damstart nästan 40 damer på startlinjen. Riktigt skoj! En stor eloge till Lidingöloppet som gör vad de kan för att ge oss damer rättvisare villkor i långloppen. Hoppas att fler tar efter.

Slutade 3:a i loppet efter en spurt i slutet. Har väl inte så mycket att säga om resultatet, helt ok, det är bara synd när killar/män ska lägga sig i damklassens spurtuppgörelse. Luften gick ur mig lite känner ja. Vitsen med damstart är väl att vi damer ska kunna göra vårt eget lopp, alltså både starta och gå i mål och fightas med varandra ända in på upploppet? Det är inte heller första gången slutskedet av ett lopp blivit stört för damklassen av tävlande i andra klasser.
Efter racet drog jag omedelbart till Göteborg för att ladda om för Göteborgsgirot. Det är alltid kul att tävla på hemmaplan och jag gillar verkligen att cykla i hemmaterrängen. Det är dock ett sort, ja mycket stort problem med Göteborgsgirot och så har det varit sen dess start, trots att det varje år påpekats från oss cyklister. Det gäller säkerheten både för cyklisterna men inte minst för de som rör sig i den terräng där cykeltävlingen går. Tänk dig att du är helt ovetande ute och joggar på din söndagstur och så kommer plötsligt en klunga med cyklister i 40-50 knyck (ja det är så fort det går när Sveriges bästa cyklister kör på lättkörda grusslingor), på en motionsslinga där det vanligen råder cykelförbud. Dessa sträckor borde ha bandats av helt för folk som inte tävlade, men jag såg inte ens någon funktionär förrän vi skulle svänga av. Detta är inte ett sätt jag vill visa upp min sport på. Även om många i skogen faktiskt var positiva till loppet så räcker det att ett fåtal blir skrämda för att skapa en negativ bild av mountainbikecyling. Dessutom, jag och de flesta med mig, skulle aldrig kunna förlåta mig själv om jag körde på och skadade någon som ovetande gått i banan. Jag hoppas och tror att det kommer gå att arrangera både säkra och fina mtb lopp i både Skatås och Änggården i framtiden. Enduro Sweden lyckades galant, så bevisligen går det.

Det kändes bra i loppet för min del, gick ut kontrollerat hårt, hade en rätt så fin ledning. Strax efter halva racet fick jag dock punktering och strulade en hel del med det innan det var lagat. Jagade ordentligt i ca 10km och var precis i rygg på Ida Johansson som låg 2:a, då det smällde till igen. Jag hade ingen mer slang så det blev till att fortsätta gåendes.  Skit också! Till slut kom en vän och slängde en slang till mig. Är oerhört tacksam att jag slapp att gå hem från Skatås, men besviken på att jag tvingades bryta. Försöker att se det positivt, benen var bra båda dagarna, även om det kändes lite trögt på uppvärmningen innan söndagens tävling.  Jag tror till viss del jag har min sportdryck Maurten att tacka för det, mer energi under själva racet (den innehåller 320 kcal per halvliter), ger mindre energiskuld och kortare återhämtning, en stor svaghet hos mig har annars varit att få i mig energi under och efter tävling. Det blir lättare nu.

Nu ska jag ladda om till helgens race. Klart är att det blir Vårgårda XCO på söndag, men är också väldigt sugen på att köra Billingeracet på lördag eftersom jag är revanchsugen på långlopp nu. Men då jag är så sen med att komma på det kostar det 900kr att anmäla sig och det har jag inte riktigt råd med just nu. Lite trist, men sånt är livet ibland. 
 

torsdag 26 april 2018

Nya prylar, jogg i 9km i timmen och en liten krasch.

Det är dags att presentera lite nya samarbeten och prylar inför säsongen!

Först min nya cykel. Efter tre fina år på Haibike, kommer jag i år köra på en Silverback.

Silverback kommer liksom Haibike från Tyskland och gör lätta, fina cyklar. Modellen jag ska köra heter Superspeed SBC Team Edition. Den blir, som det verkar den lättaste mtb jag har haft, med några mindre modifieringar än på bilden. Haibike har valt att fokusera främst på elcyklar framöver, vilket är förståeligt, då de ju är i framkant, därmed har de inga high-end mtbs utan motor. Silverback kändes som ett självklart val, när Rideaway tog upp detta märke. Det ska bli riktigt spännande att testa ett för Sverige mindre känt cykelmärke. Imorgon blir det äntligen premiärtur, skulle egentligen kört träningstävling idag, men cykeln hann inte bli kvar tills dess. Och kanske är det dumt att börja med det på en ny cykel?

Mitt huvud kommer att prydas av hjälm från Lazer  Riktigt snygga och lätta och med MIPS. Mips är ett ökat skydd i hjälmen mot rotationsrörelser, vid en krasch. Rotationsrörelser påverkar hjärnan och ger större risk för hjärnskador. Känns grymt bra på huvudet och en säkrare hjälm är ju alltid bra. Jag har även en integralhjälm från Lazer, för utförsåkning. Känns bra att äntligen ha en ordentlig hjälm för utförsåkning med. 


Jag har under vårvintern haft förmånen att få testa Maurten på träning under en längre period. Det har fungerat kanon, så jag kommer att fortsätta även under säsongen! Framförallt känner jag mig piggare efter de längre distanspassen med Maurten. En stor fördel för min del är att de har en sportdryck som innehåller mer energi än vanligt. 320 kalorier per 500ml! Ska bli spännande att testa på något etapplopp, då jag har svårt att äta ordentligt under och mellan etapperna på grund av jag mår illa och får kväljningar.


Jag har på fysioterapeutens inrådan även börjat att jogga runt 15 min per gång för att sedan öka lite varje gång. Jag skulle jogga lungt, sa han och jag eftersom var osäker på vad som definierades som lugnt, så jag frågade hur fort jag fick springa.  Runt 9km per timme blev svaret. Sagt och gjort, men det visades sig inte vara så lätt. 9 km per timme är sjukt långsamt! Det går nästan inte att springa så sakta. Får kolla oavbrutet på gps:en för att det inte ska bli för snabbt. Jag vet liksom inte om jag ska ta korta eller långa steg, eller hur mycket jag ska lyfta fötterna i den hastigheten. Och trots att det är så långsamt får jag träningsvärk efter. 

Har också lyckats att krascha rätt rejält, eller det kunde ha blivit riktig illa. Kom på en slinga jag kört några gånger förut och skulle köra ned för ett mindre stendrop. Gjorde en liten felbedömning och det hade även blivit uppkört efter dropet, så framhjulet försvann och jag flög över styret. Det var som tur mjuk jord och lera, men blev liggande och trodde först att jag brutit nyckelbenet. Efter ett tag var jag dock uppe på cykeln igen det gick att cykla, men kändes sådär lite konstigt ont runt nyckelbenet. Är fortfarande väldigt öm, men det känns stabilt och jag har både kört hopp i skogen och kört armhävningar och pull ups i gymet nu, så då kan det inte vara trasigt. Är glad för det. 


torsdag 19 april 2018

Blanka papper, ortoped och ANNAT!


Här sitter jag med ett blankt papper och försöker få ned något till ett eget projekt jag filat på länge. Men det går inte. Det finns inte nån som helst inspiration till att få ned något på pappret. Och när jag väl försöker blir det jättefult och jag suddar bort allt igen. Idéerna och figurerna, som vanligtvis bara är "för mycket i huvudet" är som bortblåsta. Har några andra, halvfärdiga bilder som jag också försöker fortsätta på, men det blir inte alls som jag tänkt, bara trist. Gissar att den enda jag får göra är att vänta. Det är frustrerande när man liksom inte har nån inspiration alls. Hoppas att det vänder när det börjar grönska och blir varmare. 

Återbesök hos Ortopeden förrgår och utlåtande från ultraljudsröntgen av hamstringsfästet jag gjorde för några veckor sedan. Det visade -ingenting! Röntgenläkaren som gjort ultraljudet såg ingen skillnad på senorna på vänster och höger sida. Ortopeden på Axesshuset hävdade då att min partiella senruptur hade läkt. Jag är ju inte läkare eller expert eller så, men för mig låter det helt osannolikt. Rupturen i hamstringsmuskeln uppstod ju i november 2016 och fanns kvar i februari enligt MR-röntgen som gjordes då. Att den då helt plötsligt skulle ha läkt i mars låter ungefär lika sannolikt som när jag var hos en osteopat en gång och hen, genom att klämma och trycka hårt på lårmuskeln sade sig tagit bort den ärrvävnad som funnits där jättelänge. Ungefär samma sak, alltså mer som nåt slags hokus pokus än seriös vård. Man behöver inte direkt ha medicinsk utbildning för att förstå att det inte fungerar så.
"Senor läker på 6 veckor", menade ortopeden, vilket kanske är sant i vanliga fall, men jag undrar varför den i så fall inte läkte i november/december 2016, utan först 2018 i mars efter en MR-undersökning som han remitterat till och som visat att den var trasig? Man kan ha ont ändå, menade han, men även om jag gjort rehab och det känns bättre efter det känns det så pass likt den känsla som varit innan, att den inte kan vara hel än.
Det är i och för sig inte så konstigt att man inte såg något, utraljudsröntgen som gjordes tog max 5 minuter, kändes slarvigt, lite löpande bandprincip. Har gjort samma typ av undersökning på mitt knä på Carlanderska för många år sedan och den tog åtminstone 30-40 minuter att utföra. Men jag kanske inte ska klandra ortopeden som bara tolkade resultatet han fått. Inget syndes = läkt. Det kanske bara är jag som är naiv och tror att man ska tänka lite längre som läkare? 

Ortopedens ordination: "Inte cykla med motstånd (??), inte träna på gym med vikter. Inte hoppa inte gå i trappor inte sitta på en stol". Berättade att jag på inrådan av fysioterapeut cyklat som vanligt, dvs jättemycket, utan att det blivit sämre och att den rehab som jag gör med fysioteurapeuten omfattar träning med vikter och att det blivit bättre av just det. "Ja då måste du ha en bra sadel", menade han och att det är ju bra om det går, att jag gör som jag vill. Inte riktigt bra koll alltså. Ärligt talat tror jag att han satt där och hittade på. Krävs inte så mycket googling för att hitta forskning om senskador som säger att ihärdig excentrisk träning är det bästa för att få senor att läka och att man jobbar med en smärtskala (dvs viss smärta är tillåten i samband med träning). Lärdom av detta: gå till idrottsläkare om du är skadad och vill få bäst råd!

Jag litar 100% på min fysioterapeut som har extremt mycket erfarenhet av hamstringsskador och kommer fortsätta rehaben där som om senan är trasig. Jag kommer också göra en ny ultraljudsunderökning för en second opinion, hos en annan fysioterapeut, som jobbar med idrottskador och behandlingar av sådana. Det var lite synd att jag hittade den kliniken först nu. Det ska bli intressant att se vad utlåtandet blir där, men det är tyvärr inte förrän i början av maj. Men om det nu varit eller är en trasig sena borde det synas något, även om den nyligen skulle ha läkt. En sena återgår liksom inte att se ut som om inget har hänt så snabbt efter att ha varit trasig. För mig är det givetvis viktigt att veta om den är läkt eller inte eller om rupturen är stor eller liten.

Nu till något roligare, jag var i Varberg i går och rekade lite, Det var riktigt skoj. Vi har lite roliga idéer där. Mer om detta kommer dock i något kommande inlägg. See you!


måndag 16 april 2018

Endurohelg!




Så var min debut i Endurotävlandets ädla konst avklarad, så himla kul det var!
 Första deltävlingen i Enduro Sweden Series i Änggårdsbergen. 7 specialsträckor av varierande längd och transportsträckor emellan. För nära för att inte köra för min del och bra tidsmässigt på säsongen, innan de andra racen dragit igång.

Lördagen spenderades åt träning. Jag hade som mål att köra alla sträckor två gånger, vilket också genomfördes. Det tog ungefär 5 timmar och 15 minuter, varav ca 4,5 timmar i rörelse. Min snittpuls under den tiden var 72% av max, så utförscyklande, transportering mellan sträckor, klättrande liksom släpande och lyftande av 14,5kg tung cykel är riktigt fin uthållighetsträning, det är inte direkt så att det rullar av sig själv uppför liksom. Ett fint och lite ovanligt långpass. Underlaget på lördagen var i stort sätt torrt förutom några surhål, så det var egentligen inga konstigheter, mer än att försöka komma ihåg sträckorna och vilka vägar man skulle ta på dem, vilket i och för sig inte var helt lätt. Kändes som om jag behövt köra ca 10 gånger på varje sträcka för att få till det. Minne som en guldfisk?



Söndagen bjöd på lite, lite duggregn och kallare temperatur, vilket gav helt andra förutsättningar. Sträckorna i Änggården hade förlags på väldigt mycket klipphällar och dessa + rötterna blev såphala efter det lilla regnet. Saker som man cyklat lätt som en plätt blev helt plötsligt nästan omöjliga att cykla. Cyklister föll som käglor skogen, så också jag, men klarade mig utan allvarligare incidenter. Det var mer att jag började fega och körde dåligt bara därför. Jag hade som mål att köra lite snabbare på varje delsträcka än på lördagens träning. Av de sju etapperna var det dock bara en eller två som detta lyckades, de andra var mellan 15 och 30 sekunder långsammare på grund av halkan och fler misstag. Jag är nöjd med att komma i mål utan några större skador, men ser en hel del som jag skulle kunna förbättra. Efter förutsättningarna är jag nöjd ändå. På de två första sträckorna tyckte jag att jag stresskörde för mycket och tappade fokus mot slutet, de två följande gick helt ok och det var också de två som hade snabbare tid än gårdagen. De sista tre sträckorna gjorde jag alldeles för många misstag som inte berodde på själva halkan, utan mer på grund av fegande. Det var också här tidstappet var som störst. Egentligen spelar det inte så stor roll, då Enduro inte är vad ja satsar på, men som tävlingsmänniska försöker man ju alltid se vad man kan förbättra.

Helt klart en fin teknikhelg för min del, från att knappt kört i skogen till att köra massa teknisk stig. Lika bra att sätta ribban högt och chocka kropp och psyke. Fin stämning i skogen, hela 350 cyklister, från rena motionärer till Endurovärldselit och världsmästare. Ett fint format att tävla i helt enkelt.

På vissa av sträckorna tror jag dock att jag skulle kunna köra snabbare med min XC-cykel faktiskt och sen är det något med däcken som jag tänkt på länge. Det har säkert till viss del med vana att göra, men jag tycker att däcken på de endurocyklar jag provat hittills, (som ser ut att vara gjorda för bra grepp) får jättedåligt grepp när det blir blött och halt. De är liksom för hårda på något sätt, trots lågt lufttyck. Har kört XC-tävlingar med Racing Ralph och Rocket Ron i liknande och bra mycket värre förhållanden som igår och haft mycket bättre grepp. Kanske dax att hitta ett däck med lite mjukare gummiblandning för endurohojen kanske?

Idag blir det en lugnare dag med cykeltvätt, jobb och rehabträning.