måndag 20 februari 2017

Små grodor, nya stigar och 2-timmars spinning.


En och annan groda blev det häromdagen istället för mello. Mello är fruktansvärt överreklamerat, tycker jag. Lyssnar hellre på musik jag gillar. 
Grodorna då, jag förstår inte varför det är så roligt att rada upp massa olika varianter av samma sak, men det är det och jag gör det ofta. Kanske för att en sak, en varelse kan se ut på så många sätt. Små variationer kan ge väldigt olika utseende. 



Häromdagen, när det var sol gav jag med ut på ett långpass, på kombinerat asfalt och stig. Gjorde några avstickare på för mig okända grusvägar uppåt Landvetter på måfå och hittade en hel del jättefina stigar. Jag undra hur jag lyckats missa dem under alla år av cykling i skogen? Helt klart är att dessa stigarna behöver utforskas mer framöver. 

Söndagen avrundades som instruktör på ett finfint 2-timmars cykelpass på Valhalla. Är grymt impad över hur mycket folk orkar! På 2-timmarspassen kommer både folk som tränar och tävlar i någon uthållighetssport och folk som är motionärer och kör bara för att det är kul och en utmaning att köra lite längre än vanligt. Jag kommer ihåg när jag precis flyttat till Göteborg och började träna spinning. Jag hade då även börjat träna mtb och ville gärna träna länge än de 45 minuter som spinningpassen var. Så jag och några till (typ andra cyklister och triathleter) körde ofta två pass på rad. När detta blev känt hos personalen, diskuterades och ifrågasattes det om det skulle vara "tillåtet". Inte främst för att spinningklasserna var populära och att man "tog" plats för andra som ville träna, utan för att man ansåg att spinningpassen var så jobbiga. Att det liksom var orimligt att man skulle orka två på raken... De sa till och med till mig att de tyckte jag tränade för mycket. Nu var det ju främst folk med bakgrund i gym/fitnessvärlden, utan erfarenhet av uthållighetsträning i annat syfte än förbränningsträning (för att typ bli deffad), som hade åsikter. Men man kan se att synen på träning har utvecklats och kunskapen blivit bättre. Från att uppfattas som extremt i  sin 45 min variant till att folk på väldigt varierande träningsnivå utan problem kan träna cykling tillsammans 90 min, 2 timmar eller tom 4 timmar.


tisdag 14 februari 2017

GrotePrijs mm!


Hemma efter en helg i Danmark. Det var kyligt, halt och vansinnigt kul!
Banan gick på området kring Århus utomhusvelodrom och bjöd på mycket kurvor och snabbåkta plattpartier. Extremt publikvänlig bana, där publiken kunde sitta inne i caféet och följa en stor del av spektaklet inne i värmen. Cyklister från Dannark, Sverige, Tyskland och Tjeckien fanns representerade.


Slutade 2:a i racet efter unga och lovande Mie Saabye som körde i raketfart. Är ändå grymt nöjd med det, då crossarna stått ouppackade i cykelväskorna sen världscupstävlingen i Fiuggi.

Extra tack till Joakim Parbo som fixat mat och boende på velodromen under helgen. Han är ju även den som dragit igång GrotePrijs och har gjort ett hästjobb för att organisera allt. De lyckades få med såväl maskeradcykling och knatteklass som tävlingsklasser. En fin atmosfär för alla oavsett nivå. Gillar sådana fixare!

På kvällen var det aftercross och det dracks det mesta från belgisk öl till  tjeckisk slivovitz och svensk akvavit. Spottar i glaset det gör inte dansken! Vi övade också på varandras språk. Det är konstigt att två språk som ändå är så nära varandra kan vara så svåra att förstå och uttala för oss som talar det andra språket. Lika svårt som jag har att få till ett perfekt danskt uttal har danskarna att få till ett perfekt svenskt uttal..

 Nu tillbaka igen, och ska jobba, träna, försöka få ordning på ryggen och planera för framtiden. Kommer att hålla mig på mtb:n ett tag framöver tills jag fått ordning på ryggen. Man sitter lite mer upprätt på den vilket verkar avlasta.

Tänkte också göra en liten bloppis av några bilder. Har fullt med bilder överallt i lägenheten, får snart inte plats, så får göra mig av med några. Nån som är intresserad av något?

fredag 10 februari 2017

Majorsgatan, mot danskarnars land och intervju.


Ovan ser ni en skiss över där jag bor. Jag fick häromdagen för mig att jag ville rita saker från mitt närområde. Eftersom det är väl kallt att sitta ute så här års, tog jag några foton. Från "konstetablissemanget" är det lite av en dödssynd att rita landskap och arkitektur efter foton, men många gör det, till och med Lars Lerin. Man får dock räkna med att ändra lite själv, eftersom ett foto förvränger perspektivet en hel del. Linjer som ska vara raka blir sneda osov. Å andra sidan är det just en bild, så om man lägger till eller tar bort något gör ju inget. Vi får se vad det blir när det blir klart. Om det nu blir klart. Jag känner mig lite ombytlig och förvirrande i mitt ritande just nu, jobbar på en 3-4 olika bilder på en gång. Kanske lite som livet självt. 

Strax drar jag mot danskarnas land för lite cyclocrosstävling i Århus i morgon. Tyvärr fick jag inte med mig någon annan från Sverige. Men det är ju desto mer danskar att tampas med och även lite snö vad det ser ut. Sen utlovas även partaj på kvällen i morgon. Låter som en bra grej, jag gillar när det är lite lättsamt. I morgon är det även utklädningscross i motionsklassen, hoppas få se fina utstyrslar.  

Dessutom, det finns en intervju publicerad på Cykelkraft.se. Där kan ni läsa lite om mig och lite tips och råd. Några mindre faktafel som jag missat när jag korrläste, men det gör inget! 





söndag 5 februari 2017

Grått och ANNAT!


Jo, det blir ljusare, men blir väl inte jättepeppad av detta gråväder. 2 grader och ett tjockt molntäcke i princip varje dag. De dagar då solen tittar fram är desto bättre. Kanske behövs dessa molndagar för att man ska uppskatta soldagarna mer?!
Februari är en av de jobbigaste månaderna på året tycker jag, särskilt om det inte är någon snö som nu. Det är 218 nyanser av grått mestadels.

Förra veckan körde jag bara längre pass och inga intervaller. Det gick bra och jag kände mig faktiskt uthålligare än jag trodde att jag skulle vara. Denna vecka blev det fler kortare intervallpass och idag ska jag testa att springa för första gången på jag vet inte hur länge. Allt för att se hur det känns imorgon då det är dags för sjukgymnastbesök igen. Tanken är att de vad som gör problemen i rygg, säte och baksida lår värre. Jag tycker att det blivit lite mindre smärtor efter sista nålbehandlingen, så kanske är vi något på spåren.

För det flesta svenskar är väl cyclocrsssäsongen slut, men min plan är att köra ett race i Danmark kommande helg, då jag blivit inbjuden till Grote Prijs Århus. Har ju alltid propagerat för att cyclocrosssäsongen slutar i februari och då kan jag ju inte själv avsluta min egen säsong i mitten på januari, eller hur? Danmark ska ju arrangera VM i cyclocross 2019 år och redan till hösten en världscup på samma område som VM:et. Det är ju riktigt kul för dem. Min erfarenhet av danska tävlingar är att de är grymt duktiga på att lägga bra och tuffa banor både för CX och MTB, så jag tvivlar inte en sekund på att det kommer att bli en hård och krävande bana. Man riktigt märker hur det bubblar inom Dansk cyclocross, inte minst bland cyklisterna som är grymt taggade. Grattis Danmark!



torsdag 26 januari 2017

Inte så kaxig idag...


Känner mig ödmjuk och lite tilltufsad. Fick behandling med nålar hos Matti på Idrottsrehab Ullevi i förmiddags, sk triggepunktsakupunktur. Tre gigantiska nålar stacks in på tre olika ställen i ena skinkan. Väl instucken vrids nålen om i ca 10 sekunder, vilket ger en obehaglig smärta. Inte som när man ramlar och slår sig, utan mer krypande. Som när man kommer emot den där nerven vid armbågen ungefär. Blev genomsvettig av behandlingen. Hade lovat mig själv att INTE titta på nålen, men när jag kom hem kunde jag inte låta bli att googla.... Gigantiska som sagt och jag har två behandlingar till inbokade! Ingen ångest här inte..  Förhoppningsvis kommer det att hjälpa mot mina problem  med rygg och baksida så småningom. Eftersom jag inte ska tävla i helgen och framöver, så valde vi att gå "all- in" på behandlingar för att få smärtan och spänningarna att avta. Nu känns det ungefär som om någon har stått och stampat på skinkstackarn. Den har fått vad den tål. Idrottsrehab har fantastisk kompetens i alla sina sjukgymnaster, så jag känner att jag är i goda händer.


Ni som följt min blogg vet ju kanske att Mackan och jag inte kom med flyget för ett tag sen när vi skulle hem från Bryssel och fick köpa nya biljetter. När jag kom hem reklamerade jag det hela, då vi faktiskt var i tid innan bagageinlämningen skulle stänga enligt SAS hemsida, fast de hade redan stängt. Personalen i Bryssel hävdade att det var 45min och inte 40 min innan avgång som gällde. Vi var där precis 45 min innan och fick alltså inte lämna bagaget. Det blev en gaska kostsam historia att ta sig hem, eftersom personen på SAS callcenter även lade till en ombokningsavgift och bokade om de befintliga biljetterna (planet hade ju inte lyft än..) Förmodligen hade det blivit billigare att köpa helt nya biljetter utan ombokning. Efter ca 7 veckor fick jag så svar via mail att de minsann inte kunde ge oss någon ersättning då det var 45 min innan avgång man skulle vara där, eftersom vi skulle resa från Europa och att de inte heller ansvarade för om man missade tiden för att det var kö vid bagage-drop:en.

Surnade till och skrev tillbaka att det inte var någon kö alls till bag-drop:en och att det står 40 min innan för avgångar TILL Europa på hemsidan och upplyste om att Stockholm faktiskt ligger i Europa, liksom att vi pratat med Sas personal hemma som också hävdat att det var 40 min för avgångar inom Europa. Dessutom var vi där 45 minuter innan och det vi blev ändå nekade.. Några dagar senare fick jag det förvånande svaret att de "tittat på fallet igen" och att det visat sig att det var SAS som gjort fel och att vi därför skulle få ersättning. Så de ersätter oss för de nya biljetterna som vi fick köpa.

Om felet de "begått" var att det stod fel tider på hemsidan eller om det visat sig att de stängt för tidigt i Bryssel, vet jag inte, men antagligen hade de väl kommit fram till att de skulle bli ännu dyrare för dem om vi skulle välja att gå vidare med det hela. Vi hade nog till och med kunnat få full ersättning (typ för mat, förlorad arbetstid, xx antal timmars försening) om i krävt det, men jag är ärligt talat bara glad att vi fick tillbaka våra pengar och att vi faktiskt hade rätt. Jag trodde aldrig att de skulle ändra sig, då ord stod mot ord.
Jag kan vara grymt stönig och envis, och bland är det en stor fördel. Det är som jag blir till en pitbull och vägrar släppa när jag vet att jag har rätten på min sida. Ibland får jag tvinga mig själv att släppa taget, när det liksom inte är värt att kämpa för. Har blivit bättre på det på senare år.

Nej nu ska jag återgå till mitt kattmåleri. Har några idéer om vad jag vill måla men får inte fram det. Motivet har liksom fastnat någonstans mellan hjärnan och pennan. Det låter flummigt, men ofta så är det så. Man kan inte definiera det man vill få fram. Så det blir katter och ugglor ett tag till. Vi får se om det kommer fram så småningom.










lördag 21 januari 2017

Ska vi strunta i stretchen?!



Grym träningsvärk lite här och där idag. Åkte lite skidor i Hindås igår tillsammans med Angelica på förmiddagen och på kvällen roade jag mig med gymträning.  Lärde mig att om man vill klara av många pull-ups är det en dålig idé att träna skidåkning innan, särskilt om det är första skidpasset på ett år. Klarar oftast minst 5-6 pull ups första setet, nu blev det 2 och en halv. Rätt ynkligt. Då är man ganska trött i överkroppen. Jag skulle vilja åka mer längd. Det är bra träning och gött när man tränat upp sig så att man kan åka lite längre utan att krokna. En av nackdelarna med att bo där man bor. Snön smälter så lätt.

I morse instruerade jag en cykelklass på SATS Torpa och det var fantastiskt drag, med grymma deltagare. Under våren kommer jag att gästspela med några cykelklasser på lite olika anläggningar på SATS i Göteborg och det är kul. Har nästan glömt hur roligt det kan vara att instruera cykel.
En sak som jag märkt som jag tycker är tråkigt, är att allt fler deltagare går innan klassen är slut. Det verkar på något sätt ha blivit mer "accepterat" att göra så. Det är fler som går innan det är slut nu än för några år sen. Som att när nedvarvningen börjar så är det helt ok för dem som vill att gå. Folk verkar generellt mer stressade när de tränar. Kollar telefonen. sms:ar, ringer under tiden de tränar. Jag har till och med varit med om folk som pratat i telefon under själva klassen.

Så länge det inte handlar om något absolut superviktigt, eller att man skulle börja må dåligt eller få ont någonstans, så tycker inte jag man går inte innan klassen är slut. Det är respektlöst främst för de deltagare som VILL vara med på hela klassen som blir störda av att någon börjar torka sin cykel och öppna dörren. Det är även respektlöst för instruktören som förberett en klass på xx minuter och inte 10 minuter mindre. Liksom, om det är full klass, för dem som hade tid och ville träna 60 minuter, men inte fick plats. Om du nu inte hinner träna 60 minuter, varför bokar du då in dig på ett sådant pass? Å andra sidan är det samma sak oavsett passets längd, det är alltid några som går innan det är slut. Tänk dig att du bokat in en timme med en personlig tränare. Talar du då om att du tyvärr "måste kila" efter 50 minuter, mitt i en övning? Jag tror inte den PT:n skulle bli särskilt glad och jag tror inte att många skulle göra så heller (annat är det förstås om instruktören drar över).
Jo, jag förstår, ni har så bråttom, och så mycket med ert, men oftast handlar det om 5, max 10 minuter som de flesta går tidigare från en klass. Så snäva marginaler tror jag inte de flesta av oss har. Och de få som har det så kanske ska börja se över sitt liv. Ha inte så bråttom. Fokusera på det ni ska göra här och nu.

Jag funderar på vad jag ska göra för att folk inte ska gå. Jag är ingen polis och gillar inte att säga innan klassen "ja och så går ingen innan det är slut", typ. Låsa dörren är inte heller ett alternativ, eller peka ut dem som går. Folk är ju där av fri vilja och tränar för sin egen skull.
Min tanke är istället att de som går ska "luras" att vara var. Eftersom de flesta går när den korta "stretchen" börjar, tänker jag att vi kanske ska strunta i den helt. Vi hoppar stretchen efter klassen. Folk får stretcha på eget bevåg. Istället lägger jag till 5 minuter på själva "hårdkörningen"  och kör en 5 minuter lång nedvarvning på cykeln och sen är det slut. Detta eftersom är svårare att gå mitt under sista låten.
Upplägget är inte helt bra, de flesta som kör spinning/cykling behöver öva på sin rörlighet och vissa rörlighetsövningar är sagt att de ska ingå som nedvarvning i en cykelklass, enligt SATS riktlinjer. Men kanske är det nödvändigt för att få bukt med otyget att folk går innan.

Tror att jag ska göra ett test!            
             

tisdag 17 januari 2017

Hemma från Fiuggi.

Hemma igen i Götet. Ungefär lika kallt som i Italien. Eftersom vi hade lång väntetid i Munchen hann vi med et snabbt besök i Munchen och det (tydligen) berömda cafét Luitpold i centum. Åt en apfelstrudel som var lika stor som en mindre lunch. Sen tillbaka till flygplatsen och hem.

Foto: Roberto Terrinoni
Racet i Fiuggi blev ett minne för livet, inte för att det gick bra, men det var nog det halaste underlaget någonsin på en cyclocrossbana. Det som dagen innan var cykelbart, i alla fall med lite möda och tur, var omöjligt dagen efter. Leran hade som jag fuktat, fryst över natten till hård spårig lera för att sedan tina upp i det övre lagret under dagen. Det var egentligen inte särskilt långa partier som var "löp-partier" för att vara en internationell CX-bana, det var bara det att det inte gick att gå/springa dessa partier heller. Det blev en halkfest utan dess like. Väldigt synd på en annars fin bana, de hade behövt tänka till lite på hur de lade skogspartierna. Publiken var dock fantastisk, tack för allt hejande!

Kolla gärna Mackans film från herreliten. Detta är de bästa  cross cyklisterna i världen som försöker ta sig fram. Då kan ni ju förstå hur det var för oss andra. Frågade Eva Lechner efter tävlingen om hon hade några speciellt långa dobbar under skorna för att få grepp, men hon körde med helt vanliga, som jag själv och jag hade då inget grepp under skorna.

Hur som helst fick en hyfsat bra start på loppet och låg någonstans runt 25:e plats på första varvet. Många ramlar här och där och det går att plocka placeringar om man kan hålla sig på benen.
Precis efter depån händer dock något (igen!!!). Kedjan hoppar plötsligt. Det tar ett tag innan jag märker vad som hänt, så jag försöker trampa. Kedjan trasslar in sig i växeln. Får stanna och trassla ut, vilket tar ett tag. När jag slutligen kommer iväg efter något som känns som en evighet, är jag helt sist i fältet. Börjar jaga och kommer ikapp några cyklister men sen ligger jag liksom i något dödläge. Jagar och jagar och är nästan i kapp men inte riktigt och så vidare. De omotiverade tankarna tar överhanden i mitt huvud till slut. Vem bryr sig egentligen om resultatet? Den här tävlingen räknas ändå inte. Det spelar ingen roll osv. Vad är det för idé med att kämpa egentligen? Med de tankarna går det ju inte att räjsa särskilt fort, och jag blir för första gången på flera år avplockad från en cyclocrosstävling. Kände mig helt tom. Ingen bryr sig ändå, varför ska då jag bry mig, liksom. Det är inte ofta jag tänker så, är oftast supertaggad och vill tävla hela tiden och går oftast all in på tävlingarna. Oftast blir jag extremt sporrad när jag är i underläge, men nu blev det liksom för mycket.
När det är för mycket.. 

Hatar att skylla på saker, mer än mig själv, men det känns som om någon sitter där uppe någonstans och flinar och försöker göra mitt cyclocrossliv så besvärligt som möjligt.
Mest skrattar hen nog åt att jag missade VM med 0-poäng. Japp, 0 poäng... Deadline för rankingen var den 10/1 enligt UCI, vilket jag kände till, men missat att scf hade samma datum. Tänkte att de kanske hade länge, hade förhoppningar. Hamnade på 51:a plats med samma poäng som den med 50. Om man jämför med andra på rankingen som har samma poäng är det till synes ingen logik i vem som hamnar överst, vissa i rankingen med vinster i "bättre" lopp hamnar ändå under än någon med vinst i lägre klassificerade lopp. Till synes verkar det vara slumpen som avgör vem av dem med samma poäng som hamnar överst. Mysko. Regler är regler det förstår jag och det är inget jag kan påverka. Denna gång ramlade jag på upploppet, vilket känns trist så klart. Vad som är desto tristare är att man från scf:s sida inte ens bemödar sig att svara när jag skriver och påpekar att jag har samma poäng som 50:an. Ett icke svar är i och för sig också ett svar, som egentligen säger mer än ett ordentligt svar. Det är bara 100 gånger mer ignorant. Men jag fattar vinken, jag är inte dum.

Tänker att jag har i alla fall försökt, men misslyckats och det är ju bättre i alla lägen, än att aldrig ens försöka. Många försöker inte ens, men är ofta inte sena med att kritisera andras försök. Det gäller att stå på sig.