tisdag 17 januari 2017

Hemma från Fiuggi.

Hemma igen i Götet. Ungefär lika kallt som i Italien. Eftersom vi hade lång väntetid i Munchen hann vi med et snabbt besök i Munchen och det (tydligen) berömda cafét Luitpold i centum. Åt en apfelstrudel som var lika stor som en mindre lunch. Sen tillbaka till flygplatsen och hem.

Foto: Roberto Terrinoni
Racet i Fiuggi blev ett minne för livet, inte för att det gick bra, men det var nog det halaste underlaget någonsin på en cyclocrossbana. Det som dagen innan var cykelbart, i alla fall med lite möda och tur, var omöjligt dagen efter. Leran hade som jag fuktat, fryst över natten till hård spårig lera för att sedan tina upp i det övre lagret under dagen. Det var egentligen inte särskilt långa partier som var "löp-partier" för att vara en internationell CX-bana, det var bara det att det inte gick att gå/springa dessa partier heller. Det blev en halkfest utan dess like. Väldigt synd på en annars fin bana, de hade behövt tänka till lite på hur de lade skogspartierna. Publiken var dock fantastisk, tack för allt hejande!

Kolla gärna Mackans film från herreliten. Detta är de bästa  cross cyklisterna i världen som försöker ta sig fram. Då kan ni ju förstå hur det var för oss andra. Frågade Eva Lechner efter tävlingen om hon hade några speciellt långa dobbar under skorna för att få grepp, men hon körde med helt vanliga, som jag själv och jag hade då inget grepp under skorna.

Hur som helst fick en hyfsat bra start på loppet och låg någonstans runt 25:e plats på första varvet. Många ramlar här och där och det går att plocka placeringar om man kan hålla sig på benen.
Precis efter depån händer dock något (igen!!!). Kedjan hoppar plötsligt. Det tar ett tag innan jag märker vad som hänt, så jag försöker trampa. Kedjan trasslar in sig i växeln. Får stanna och trassla ut, vilket tar ett tag. När jag slutligen kommer iväg efter något som känns som en evighet, är jag helt sist i fältet. Börjar jaga och kommer ikapp några cyklister men sen ligger jag liksom i något dödläge. Jagar och jagar och är nästan i kapp men inte riktigt och så vidare. De omotiverade tankarna tar överhanden i mitt huvud till slut. Vem bryr sig egentligen om resultatet? Den här tävlingen räknas ändå inte. Det spelar ingen roll osv. Vad är det för idé med att kämpa egentligen? Med de tankarna går det ju inte att räjsa särskilt fort, och jag blir för första gången på flera år avplockad från en cyclocrosstävling. Kände mig helt tom. Ingen bryr sig ändå, varför ska då jag bry mig, liksom. Det är inte ofta jag tänker så, är oftast supertaggad och vill tävla hela tiden och går oftast all in på tävlingarna. Oftast blir jag extremt sporrad när jag är i underläge, men nu blev det liksom för mycket.
När det är för mycket.. 

Hatar att skylla på saker, mer än mig själv, men det känns som om någon sitter där uppe någonstans och flinar och försöker göra mitt cyclocrossliv så besvärligt som möjligt.
Mest skrattar hen nog åt att jag missade VM med 0-poäng. Japp, 0 poäng... Deadline för rankingen var den 10/1 enligt UCI, vilket jag kände till, men missat att scf hade samma datum. Tänkte att de kanske hade länge, hade förhoppningar. Hamnade på 51:a plats med samma poäng som den med 50. Om man jämför med andra på rankingen som har samma poäng är det till synes ingen logik i vem som hamnar överst, vissa i rankingen med vinster i "bättre" lopp hamnar ändå under än någon med vinst i lägre klassificerade lopp. Till synes verkar det vara slumpen som avgör vem av dem med samma poäng som hamnar överst. Mysko. Regler är regler det förstår jag och det är inget jag kan påverka. Denna gång ramlade jag på upploppet, vilket känns trist så klart. Vad som är desto tristare är att man från scf:s sida inte ens bemödar sig att svara när jag skriver och påpekar att jag har samma poäng som 50:an. Ett icke svar är i och för sig också ett svar, som egentligen säger mer än ett ordentligt svar. Det är bara 100 gånger mer ignorant. Men jag fattar vinken, jag är inte dum.

Tänker att jag har i alla fall försökt, men misslyckats och det är ju bättre i alla lägen, än att aldrig ens försöka. Många försöker inte ens, men är ofta inte sena med att kritisera andras försök. Det gäller att stå på sig.

lördag 14 januari 2017

Maria in Italia!




 Maria är på plats i Fiuggi, ca 6-7 mil från Rom. Här i Italien heter jag Maria. Jag heter ju det i andra namn, så när Italienarna kollar i mitt pass och inte kan uttala Åsa, blir de så glada när de ser att jag heter Maria. Det har hänt flera gånger och inte bara i Italien.
Denna gång tog det dock priset, när vi checkade in på hotellet och den trevlige mannen i receptionen kallade mig Maria utan att ens ha kollat i passet. Han måste ju blivit jätteglad när han sedan såg att jag ju faktiskt hette det! Eller så är det kanske något de kallar alla av kvinnligt kön som de inte vet vad de heter?

Fiuggi är en liten ort som ligger vackert bland lite lägre berg. Typiskt Italiensk liten stad, som mest är känd för sitt mineralrika vatten, som ska vara helande och till och med kunna lösa upp njurstenar. Har druckit det och mår ju så klart toppen. Nästan som Sven Nys-vattnet som fanns i Belgien för några år sedan. Förutom det har staden en bra "cappuccino-rate"(in egen påkomna rate för det pris en kopp vanligen kostar på barerna). Riktpriset  här är 1euro, förutom på turisthaket vid torget där det kostar 2, det är riktigt bra. Cappucino-raten indikerar hur mycket man utnyttjar turisterna. Allt över 2 euro är turistpris enligt mitt sätt att se det (nomalpris är runt 1,50 euro)

Vi bor på ett fantastiskt familjeägt hotell. Inte för att det är lyxigt eller så, men han som driver det är så vansinnigt trevlig. Han kommer ihåg vad alla heter och fixar det mesta. Tänk vad mycket det gör för ett Hotell att de som driver det är trevliga! Cyklarna får vi ha på rummet och det är väldigt ovanligt i Italien. Blir faktiskt lite sugen på att åka hit på våren eller hösten och kolla in vägar och mtb-trails.

Mackan vill inte gå ut i Kylan. Men idag var det fint. 




Vädret här är minst sagt omväxlande. Det vräkte ned regn hela dagen igår. På natten blev det snö och minusgrader. På morgonen var det strålande sol och flera minus, sen ganska varmt på dagen i solen. I natt ska det komma snö (även om det fortfarande är klar himmel) och i morgon kommer snöandet övergå i regn och några plusgrader. Banan är mycket vackert belägen i en park. Bland de finaste området jag crossat i tror jag. Ganska annorlunda bana med mycket asfalt/grus men två skogspartier som är extremt tekniskt krävande. Dessutom är de knappt två meter brett på många ställen (uci:s regler säger att det ska vara minst 3 meter, endast något kortare med smalare brukar godkännas) Detta är mer än ett kortare avsnitt som är mindre än 2m brett. På träningen idag blev det bara lerigare och lerigare i skogen för varje varv. Det är svårt att ens gå där. Jag testade både att köra med Rhino och traktordäcket Ernst. Ernst var överlägset bäst, med dem kunde jag köra många partier som ingen annan körde (i alla fall innan det blev för uppkört) Hade det varit mer offroadpartier hade det varit ett givet val om det är lika mycket lera i morgon, men då det är mycket asfalt också, är det inte helt rätt ändå, då det blir väldigt tungrullat där. Lutar åt Rhino ändå. Det extra luriga är att även asfalt och kullerstenarna är hala på sina ställen, fast man inte alltid ser det. Fryser det på i natt och inte tinar, då blir det väldigt svårt kan jag lova. Tänk er frusen knaggel-lera och snorhalasfalt. Blir nog löpardojor med spikar i istället. Ska blir skoj att se var morgondagen bjuder på.

onsdag 11 januari 2017

Ny dator, race i Italien och ANNAT!


Ser ni, nu skriver jag ANNAT, som jag är värsta proffsbloggaren!
Sorry för lågsäsongen på bloggen. Har varit på väg att skriva några gånger, men känt mig oinspirerad till att skriva och inte riktigt orkat. Har målat istället och fixat med min nya dator. Har äntligen införskaffat en ny och till och mer INNAN den gamla brakat ihop fullständigt, så jag känner mig lite duktig i alla fall. Den nya är väl inget monster rent prestandamässigt, en ASUS med 15" skärm, men ungefär 100 gånger bättre än min gamla trötta med obefintlig batteritid.

Hade ju en mycket lugn träningsvecka efter julcrossen förra veckan och jag fick till 3 korta intervallpass och inget mer. Fick ju ta lite extra vila efter triggerpunktakupunkturen också. Jäklar vad ont jag fick i skinkan efter n! Det var väntat eftersom Sjukgymnasten sa att det skulle vara svårt att cykla dagarna efter.
Första passet efter vilan gick väldigt trögt, benen kändes kassa faktiskt. De senaste dagarna har det dock känts bättre och bättre och jag har kunnat dra på med med belastning. Man ska alltså inte vila, för mycket, det är helt klart det.. Det har blivit mycket Monarkcykling på grund av kasst väder och jobb när det varit ljust. Saknar några långa pass i boken känner jag, men det är svårt att få till det när jag oftast jobbar de helger jag inte tävlar.

I helgen är det dags för en världscuptävling igen, denna gång i Italienska Fiuggi, ca en timmesbilfärd från Rom. Det ska bli riktigt spännande att köra en i Väldscupssammanhang helt ny bana som detta. Den ser ut att gå till stor del i ett skogsparti, men annars vet jag ingenting om banan. Vädret kommer dock att bli den största spänningen, det ser ut att kunna jättemycket regn, lite snö eller så fryser det på, alla typer av däck måste därför tas med. Så det blir Smallbird, Rhino och Ernst. Mackan och jag åker i morgon och hoppas att vädret håller sig hyfsat. Hade ju varit typiskt om flyget blev inställt på grund av storm eller snö.
Vad gäller VM i Luxemburg om två och en halv vecka, ser det tyvärr inte alls ljust ut för min del att vara med. Jag ligger just nu 51:a på världsrankingen och behövde ligga topp 50 för att SCF skulle bli tvungen att ta ut mig till VM, enligt UCI:s regler. Nu när jag ligger utanför behöver de ju inte det. Det hela är mycket retligt, eftersom jag behöver ett enda UCI-poäng för att bli 49:a. Det som är mest frustrerade är dock att Världscupen i Koksjide blev inställd och jag fick åka hem utan vare sig lopp i benen eller poäng. Det hade i princip räckt att ta sig i mål där för att få de poäng som behövdes. Ett inställt lopp är ju inget man som cyklist kan göra något åt, då därför är det så störande. Jag tar dock med mig att jag har klarat de tids-% efter vinnaren som satts upp av förbundet på några tävlingar med världseliten på plats. Tyvärr  "räknas" dock inte dessa lopp, eftersom det bara var fyra lopp som räknades att klara av tiden på, tre egentligen då efter som ett av dem var Koksjide som ju var inställt. Summan av allt: det hela känns lite som att snubbla på målrakan. Svart eller vitt, inne eller ute,  så nära men ändå så långt ifrån. Ja ni fattar säkert...

torsdag 5 januari 2017

Hemma och nålad!


Så!  Äntligen hemma i Göteborg igen, det känns faktiskt skönt. Inte för att det inte är kul att tävla i Belgien, men att bo som inneboende hos folk man inte känner har aldrig varit min grej. Jag känner mig i vägen, hela tiden. Det känns som om de tittar på vad man äter och vad man gör. Och att man förväntas vara social fast man egentligen inte vill det. Och fast man tycker att det är förhållandevis nära mellan Sverige och Belgien är det inom vissa områden väldigt olikt. Ett exempel: På nyårsfesten ifrågasatte någon att jag satt i soffan tillsammans med männen och pratade och inte med kvinnorna som satt i en grupp för sig. Jag skulle prata med kvinnorna. Som om jag ens tänkt på det? Som om det var viktigt? Som om denna någon ville få mig att känna mig dum och konstig? Jag pratar väl med dem jag tycker är trevliga, i detta fall Quinten. Maten är ett annat exempel. Det äts enormt mycket mat preppade med fett och socker i Belgien. Oftast färdiglagat. Till lunch äts endast nån smörgås med typ majonäs. Cocal cola och läsk är grymt billigt och dricks i mängder. Själv gillar jag lagad mat och färska grönsaker. Det var tydligen jättekonstigt. Folk får så klart äta precis vad de vill, men då ska inte heller den salladsätande (jag altså) behöva känna sig konstig för att denne gör ett annat val.

De två sista tävlingarna gick helt ok, men jag är också grymt frustrerad på något sätt. I Bredene bjöds vi på en extremt snabbåkt bana. Tyckte ändå det gick bra förutom i de första svängarna, där jag var för mesig så folk körde om mig i onödan, borde ha haft vassare armbågar. Särskilt sandpartierna gick bra, där var jag faktiskt bättre än dem framför och bakom mig. Plattkörning på asfalt gör mig dock grymt trött. Sladdade till slut in på en 18:e plats av ca 50 startande, ca 3.10 efter vinnande världsmästaren får ändå vara godkänt.

På nyårsdagens morgon drog jag till Petange i Luxemburg för sista racet och mötte där upp Ignace med familj, som alla firat nyår på parkeringen vid tävlingen. Över Ardennerna kröp temperaturen ned till minus 7 grader. Träden var frostiga. Det var väldigt vackert. Banan i Luxemburg var frusen och visade sig passa mig riktigt bra. Först ca 1 km uppför, sen utför och några korta backar på slingriga stigar och så varvning. Fin, men annorlunda bana som hade varit väldigt svår om det varit lerigt, men nu var det stenhårt och fruset. Det var ett lite mindre startfält än tidigare tävlingar, eftersom det går andra tävlingar på nyårsdagen.
Fick en bra start den här gången ock låg 4:a. Hade kontakt med 2:an och 3:an, två cyklister jag vanligen inte orkar hänga på, medan Christine Majerus stack i princip direkt. Benen kändes bra uppför och utförskörningen var grymt kul! På slutet av 2:a varvet, ca 100m efter materiaalpost fick jag punktering, typiskt. Fick köra på fälgen (vilket var väldigt svårt på det frusna knaggliga underlaget) fram till nästa materiaalpost (de hade två separata) och byta cykel till en cykel jag aldrig kört på tidigare med ett helt annat växelsystem och för tung utväxling, som vi bara skulle ha som reserv utifall nåt skulle hända. Det var ändå tur i oturen att den fanns, utan den hade jag fått köra nästan ett helt varv på fälgen. Hur som helst, cykeln funkade sådär och jag blev i kappåkt och halkade ned till 8:e plats. Tappade ännu mer tid både uppför och nedför. När jag skulle byta cykel på nästa materialpost var det något som frusit fast i kylan på den cykeln, så den gick inte att köra med, så jag fick köra ett varv till med nödcykeln, medan detta fixades. Sen kunde jag byta cykel och lyckades köra upp mig en placering och blev 7:a Är glad att jag kunde köra i mål, avskyr när man får bryta ett lopp, men också grymt frustrerad över vad som hände på vägen. Jag ville ju så mycket mer, det fanns ju där. Sånt är ju livet och det kunde vara värre. En cykeltävling är trots allt bara en cykeltävling.

På vägen hem stannade jag hos mor och far några dagar och firade en något försenad jul. Igår kom jag till Götet och firade en jul till med Mackan. Efter som jag inte hunnit fixa present till Mackan kommer det även bli en fjärde jul. Inte så dumt att vara borta över julen faktiskt!

Idag har jag blivit nålad av sjukgymnasten, fått triggerpunktakupunktur för min rygg och baksida alltså. Det var tur att jag inte visste om det innan, för det är rätt så obehagligt faktiskt. Har fått det tidigare och då har jag börjat svettas som en galning när man sätter nålarna, och så också den här gången. Nu känns det som om någon misshandlat min skinka. Ska vila idag och se om det funkar att cykla i morgon. Har ändå en hyfsat lugn träningsvecka efter alla tävlingar, och lång resa hem, så det är väl lika bra att passa på att laga kroppen.

 

onsdag 28 december 2016

År 2016, i korthet!


Summerar mitt cykelår rent tävlingsmässigt 2016:

Antal starter: 52 (avser start med resultatlista och nummerlapp + etapploppstarter)
-25 på CX
-26 på mtb
-1 lvg tempo (på cx hoj)
-37 starter utanför Sverige
-22 top 5 placeringar
-1 SM medalj
-1 VM
-1 EM på hemmaplan
-ett inställt race pg av att flyget vägrade ta med cykeln.
-ett inställt race pg av storm
-en DNF (hål på bromsslang)
-två pyspunkor (under tävling alltså)
-en OS plats (och vad som hände med den vet ni redan!)

Ett händelserikt år rent cykelmässigt, Inte minst med tanken på ett historiskt OS guld i Cross Country och på hemmaplan ett rosat och fantastiskt lyckat EM i Huskvarna.

Utanför den lilla cykelbubblan har det kanske inte varit så fantastiskt, med allt skit som hänt i världen detta år. Jag såg en årskrönika igår på Belgisk TV och skämdes uppriktig för att vara människa. För varje år känns det mer och mer att det är ett mirakel att vi människor inte lyckats förgöra vårt släkte helt och förstöra jorden. Skärpning under 2017, vi kan bättre!
Prince, en av mina stora musikaliska husgudar dog plötsligt, kändes enormt tungt. Tillsammans med en handfull stora underhållare somnade han in alltför tidigt. Det är inte utan att man undrar ur det jammas i himlen nu, det är nog rätt fantastiskt, eller vad tror ni?
Under 2017 måste jag skaffa ett piano, med lurar så jag inte stör nån.

Nu stänger om några dagar här boken för 2016 och jag vill passa på att tacka vänner, familj och jobbarkompisar för i år. Tack för alla uppmuntrande ord, inspiration och glada tillrop! Och för att ni står ut med att jag alltid är ute och cyklar på det ena eller andra sättet. Det värmer mer än vad ni tror. Tack även till mina fantastiska samarbetspartners för att ni stöttar mig ser till att jag kan använda era grymma produkter. Utan er hade det inte fungerat alls.

2017 års bok har ännu tomma blad och jag tycker att vi fyller dem med fantastiska, positiva, snälla, roliga och viktiga saker och ser till att jorden faktiskt inte är så dum att bo på i alla fall. Framåt!

tisdag 27 december 2016

Julcross avklarad med Diegem + Zolder

Foto: Kurt Van hout

Julen är över och två tävlingar är avklarade. Diegem är ett riktigt häftigt race, banan fin och nu blev det full pott när även vi damer fick köra i mörkret. Man märker dock inte mycket av mörkret när man kör eftersom det är så mycket lampor längs banan. Inte på något ställe upplever man att man inte ser pg av att det är mörkt ute. Nästan så att man ser bättre än på dagen. Det lär ju kosta en del att arrangera en sådan tävling.

På damernas startlinje var det hela 70 startande, den överlägset största klassen. Fick en hyfsat bra start fram till de första svängarna då det blev tjockt. Valde att hoppa av direkt för att försöka ta mig helskinnad och med hel cykel ur det hela. Fungerade ok, men sen fick jag hoppa av igen på ett parti med en slänt. Efter det började det flyta på bättre. Låg runt en 25-30 plats under större delen av racet, kroknade lite på slutet och rullade in som 30:e. Det var tight framåt så jag är lite frustrerad att det inte fanns mer krafter kvar på slutet. Med tanke på startfältet får det ändå ses som godkänt, men man vill ju alltid bättre. En grej med kvällstävlingar är att man blir så ofantligt pigg efteråt. Jag som vanligen har svårt att somna fick nu ännu svårare. Ni vet när kroppen är trött, men huvudet hur piggt som helst, fast klockan är mitt i natten.


Ignace testade också banan. Körde alla partier utom den branta sandutförn i slutet. Grymt jobbat! 

På juldagen var det dags för provkörning av banan i Zolder och nummerlappsbestyr. Just nummerlappsbestyr är ett särskilt kapitel på världscuperna numera. Sen den där motorn upptäcktes på VM förra året har kontrollen skärpts över vilka som får vara i depån och vid start och mål. Alla nummerlappar för ett land måste hämtas samtidigt (i och för sig sen gammalt), alla som ska vara i depån måste ha licens, antingen meklicens eller vanligt tävlingslicens. För varje åkare måste det anges på en lapp vilka personer som ska vara i depå resp vid start/mål, samt dessas UCI-kod. Kan man inte ange detta får man inga sådana inträdesband. Det är ju bra att man ökar kontrollen, men ett smidigare system borde ju UCI komma på. Nu hakade man upp sig på skitsaker, tex att allt måste stå klassvis på separata lappar och det tog ca en halvtimme för oss att hämta ut nummerlapparna från att vi träffade "nummerlappsutdelargubben" till att vi fick våra nummerlappar. Alldeles för lång tid!
     

Zolder är en snabb bana, så att det kom regn på natten kändes hoppfullt. Dock så torkar det upp snabbt i den sandiga jorden, så när vi damer körde var det bara lite lerigt på några ställen.
Banan var ändrad sen VM i januari och jag måste nog säga att jag gillade den andra banan bättre, då den var tuffare. Eller så var det att den passade mig bättre. Nu var den supersnabb och det är inget som brukar gynna mig. Tycker dock att det gick ok i 3 varv, men att jag sedan kroknade för mycket, jag blir verkligen skittrött när jag ska försöka köra fort när det är platt, och inte går det särskilt fort heller. Ingen placering att skiva hem om, men just på denna bana vad det nog vad man kunde förvänta sig. Kommande två tävlingar är platta, så det var väl bra träning. Eller nåt.

Nu ska jag skriva om något som stör mig mycket och som jag måste göra något åt, frågan är bara hur. Så här är det, varje gång jag kör CX tävling Belgien så kommer det en man, och pratar med min mek. Helt ok egentligen, men han pratar oavbrutet. Dessutom det värsta, VARJE gång när jag precis satt mig på trainern och ska börja värma upp kommer han och kollar, pratar och tänder en cigarett.
Det är som om han bara måste röka när han ser att jag ska värma upp! Jag hatar cigarettrök och har dessutom astmaproblem och extremt känsliga luftrör. (det röks ju längs banan med, men då förflyttar man ju sig i alla fall från röken) De senaste gångerna har jag sagt till honom och då har han sett sur ut och gått 2 meter därifrån. Men det är som han har glömt bort det till varje tävling. Jag gillar det inte alls, det är enormt störande!

Nu har jag åtminstone ett par hörlurar så jag kan stänga honom ute lite grand i alla fall. 
Det denna man vill egentligen är att få ett inträdesband, så att han ska komma in gratis och känna sig viktig med bandet. Ibland har han tydligen försökt komma in i depån, men blivit utslängd.
Idag hade han tjatat till sig det band som är för start och mål utan att jag visste om det och sa plötsligt att han skulle ta mina kläder innan start. Jag ville inte det, men då var det lite för sent att protestera. Problemet är väl att både jag och min mek är vänligt sinnade mot andra människor, vi blir inte arga, eller säger ifrån. (andra team gör det, det är väl därför han kommer till oss). Och nu tycker ju han att han blivit lite tjenis, och då blir det ju ännu svårare för oss. För min del är det också svårt eftersom personen inte kan ett ord engelska och för att jag försöker fokusera på min tävling. Dessutom verkar han inte vilja förstå och det är väl det värsta.

Så, det var skönt att skiva av sig frustrationen i alla fall. Får väl skaffa bodygards till nästa tävling.

Det finns fler sådana personer i crossvängen här i Belgien, så man får passa sig lite. Folk är mer "på" här jämfört med i Sverige och man kan inte släppa in vem som helst. Det verkar finnas folk som åker till tävlingar och liksom försöker skapa sin egen uppgift. Konstigt det där.

Idag ska jag ta det lugnt, rulla en sväng, fika, jobba lite med datorn och tvätta kläder. Det är ett evigt tvättande som cyclocrosscyklist. 
    

torsdag 22 december 2016

Lichtaartträning och Diegemdax!




Har fördrivit tiden med att träna i Lichtaart, vilat, fixat licens för 2017 och lite andra grejer.

Skogen i Lichtaart måste upplevas på cykel! Det är ett skogsområde fullt med snabba stigar som slingrar sig fram. Det är sandig mark, så det finns även en hel del sandpartier. De stora teamen med de snabba cyklisterna använder ofta detta område för sina träningar. En uppmärkt cyclocrossbana, finns också där, det ibland körs mindre tävlingar, men det fina är att man kombinera ihop stigarna till sin egen bana, beroende på hur man vill ha det. Lång, kort, mycket korta backar, fart, kurvor, av- och påhopp, löpning, sand, you name it. Riktigt kul att köra på och gasa så mycket det går.

Jag körde först några intervaller på ca 3.30 på en bana längre in i skogen, med en massa kurvor. Riktigt bra teknikträning. Efter det blev det några på ett längre varv på delar av den uppmärkta banan, men lite modifierad, då jag just nu vill spara ryggen lite från löpning, som jag får ont av.
Jag hade kunnat köra där i hela dagen för att det var så kul, men fick till slut ta tag i mig själv och åka hem. Skönt att få vända ut och in på lungorna.

I morgon är det dags för Superprestige i Diegem, som körs på kvällen med lampor. En stor folkfest och galen tävling. Glädjande är att numer får även vi som kör damelit köra på kvällen när det är mörkt. Det är ju liksom det som är grejen med en kvällstävling. Jag tror att det är första året vi får tävla när det är riktigt mörkt. Tidigare fick damerna köra först kl. 11 på förmiddagen, (i princip utan publik) sen slog de på stort och lät oss köra på eftermiddagen i halv dunkel. Och nu alltså på kvällen. Det är ju kul att utvecklingen går framåt även i Belgien! (jo, det finns ju nu även en UCI-regel som säger att damernas lopp ska köras strax innan herrarnas på C1:or). Parkera på elitparkeringen, nära starten får vi dock inte än. Det hade ju varit att gå för långt, eller?

Ser fram emot morgondagen, det är en kul bana i Diegem, många på startlinjen, ca 70 st damer och fullt ös. Vi får se om det blir blött eller torrt.