Var glad att du har skor..

Sitter och slickar såren efter en galen gårdag i Trollhättan. Jag har cyklat mtb på elitnivå i närmare 20 år och tycker ändå jag har hyfsad koll på mig själv och mina prylar inför en tävling. I alla fall för det mesta.Vi kom till Alliansloppet igår i ganska god tid som vanligt, jag gillar att vara på plats i tid. Kände mig laddad, benen hade känts bra dagen innan. Hämtar nummerlapp och köper en kaffe. Börjar plocka med mina grejer och ska byta om då jag märker det. Det ligger inga cykelskor o min svarta påse där jag alltid packar hjälm och cykelskor! Förutom cykel är ju hjälm, skor och cykelbyxor det allra viktigaste att få med, resten brukar oftast gå att lösa. Det brukar vara det första jag lägger fram när jag ska i väg på tävling. Har aldrig glömt nåt så viktigt innan i cykelsammanhang. Det är ju ganska roligt så här i efterhand. En historia som är ungefär lika jobbig var när jag var runt 15 år och tävlade i hoppning (med häst alltså) och kom till tävlingen med häst, fast utan sadel. Samma panik. En sadel kan man inte låna av någon, då det är väldigt viktigt att den passar hästen. Den gången räddades jag av kära mamma, som kastade sig in i bilen och åkte några mil till stallet och hämtade sadeln och var tillbaka i lagom tid till tävlingen.

Åter till cykeltävlingen. Det uppstod såklart en ganska stor panik. Var nära tårar, men tog mig samman och tänkte istället, hur löser jag detta?! Ska jag låta bli att starta, eller köra med gympadojjor? Att åka hem och hämta skorna är uteslutet, en och en halv timme Trollhättan-Göteborg tur och retur + skohämtning är lite väl optimistiskt. Då återstod att försöka låna ett par av någon. Det stora problemet där är att jag har 35 i skor och har svårt att överhuvudtaget hitta skor som passar oavsett om det är cykelskor eller inte. Skickade lite meddelanden till några jag visste stod på startlistan, men inget napp. Gick till målområdet där det stod några tält och frågade runt och TVÅ tjejer erbjöd sig att låna ut skor. Hur fantastiskt är inte det?! De ena paret var lite svåra att dra åt, så jag lånar Annas skor, som i och för sig var 3 nummer för stora men gick att dra åt om foten ordentligt. La i sulorna från gympaskorna förutom de sulor som redan fanns i. Det blev rymligt i tårna och svampigt med de de dubbla sulorna men det funkade hyfsat! Som tur var var det en Shimanokloss som passade mina X-speedo pedaler.
  
Min laddning har vid det här laget övergått till att bara bara jättelycklig att få starta loppet. Från hopp till förtvivlan till hopp igen!

Till start kommer, trots en del sjukdomsbortfall, några riktig snabba damcyklister, bland annat vinnaren av cykelvasan för två veckor sedan. Det är upplagt för ett hårt race. Starten går, ganska lugnt, jag drar första 3 km, men maxar inte direkt. I de första grusbackarna splittras fältet ganska snabbt och det är jag, Hanna Bergman, Ida Wånggren och Hildegunn som får en lucka. Strax efter släpper Ida och vi är tre. Hildegunn sladdar plötsligt omkull på ett halt grusparti, jag och Hanna drar ifrån. Upp mot bergspriset, tänker jag att jag att den här gången ska jag verkligen försöka ta det om jag så kommer att få åka skitsakta sen. Sista 300 meterna försöker jag dra på lite och har lite tur samtidigt för Hanna fattade inte vart priset var exakt, men det visste ju jag. Det går hem! Pulsmätaren visar 98% av max, det högsta jag tryckt upp pulsen i den senaste tiden. Sen går det lite utför och jag kan återhämta mig lite. Det känns helt ok. Efter ca 25 km får Hanna en lucka i ett skogsparti, jag halkar runt lite väl mycket i skogen och kan inte hänga på. Får mala på i egen takt. Det går bra, men det blev en langningsmiss på grund av trafikrestriktioner, så jag körde halva loppet, ca 1.45 på bara 3 dl vätska. Det är lite lite minst sagt. Hannas lucka ligger stadigt på 1.20-1.45 fram till ca 45km då den växer allt mer. Vätske/energibristen tar ut sin rätt, fötterna är trötta och gör ont undertill. Det krampar i ena benet, men det släpper som tur är. Varje gång en negativ tanke kommer upp motas den genom att min inre röst säger åt mig ungefär: "Du -var glad att du har skor. Sluta gnäll och fortsätt nu". Det visar sig vara ett bra sätt att lura sig själv. Det är ju mycket det det handlar om, att lura sig själv att fortsätta ta i. Rullar slutligen in som 2:a, och känner mig mycket lättad och glad.
Glad för att det finns hjältar och snälla människor, glad att jag lyckades hålla ihop det mentalt och ladda om med en ny, mindre optimal förutsättning. Ni ska veta att, även om jag verkar lugn och kontrollerad, så är det rätt ofta kaos där inne i huvudet. Kanske är det rentav så att jag behöver ett visst mått av kaos för att tagga till, att jag blir för loj om allt är lugn och harmoni? Jag vet inte. Det är i alla fall ganska skönt för skallen när det är kaosfritt.

Sista veckan har huvudet varit fullt av grubbel på annat, icke cykelrelaterade saker, så jag får väl till viss mån "skylla" på det att jag varit ofokuserad. Antar att det bara är att jobba vidare och försöka hitta balansen igen.

Vill passa på att åter tacka Alliansloppet får ett fantastiskt proffsigt arrangemang. Banan var grym och tuff tekniskt, vilket jag gillar. Fina och bitvis  i långloppssamanhang väldigt tekniska stigar. Man hade löst det på ett bra sätt med motionsklasserna också, som delivs körde samma bana, men lättare slingor på vissa delar. Funkade hur bra som helst. Tror jag körde om en eller två i motionsklass, ingen var i vägen. Sen satsar man extra mycket på damtävlingen, med egen start och presentationer mm. Egen start för damerna är det rätta rent tävlingsmässigt. Att vi får göra upp och taktikköra med dem i vår egen klass från start till mål. Inga killar som nån kan ta rulle på, om vi kraschar så är det vårt eget fel. Enkelt och ärligt. Alliansloppet har fattat detta och nu hoppas jag och många med mig att fler ska förstå.