söndag 28 januari 2018

Frisk men blåsigt värre!


Har det bra här i Pozo, det blåser halv storm och surfarna är överlyckliga, eller det är faktiskt så att det blåser för mycket för många av dem med. Det är endast de mest erfarna som tar sig ut och seglar i den här vinden. Surfarna är lustiga, de pratar om hur mycket vind de vill ha, och vilken dag det ska bli mest vind, men när väl just den vinden och den dagen kommer, då är det alldeles för mycket vind,så de inte kan segla. De kan ju så mycket om vind, så de borde ju veta tycker man. 
Jag är i alla fall äntligen frisk. Mest glädjande med det för utom att jag kan träna är att jag börjar få tillbaka mitt luktsinne. Det försvann när jag var sjuk. Alltså helt. Har försökt lukta på massor av saker, inte ens shampot eller deon har jag känt nån lukt av. Hemskt tråkigt när man ska äta och maten nästan inte smakar nåt. Nu börjar snoken funka, antagligen är det en kombination av att den varit helt igensvullen och att jag använt nässpray som är orsaken. Jag tål näspray sämre och sämre, använder nu nässpray för bebisar och får ändå näsblod mm. Men är man tät i näsan så provar man ju allt. 


Har cyklat, första passen riktigt lugnt med låg puls och nu lite mer. Den fina SM-formen är som bortblåst känner jag, men just nu bryr jag mig inte, är glad bara att få träna. När man kör lugnt känns det bra, men så fort man trycker på i nån backe känns det att formen är kass och pulsen sticker iväg. 
Idag blev det en tur nästan till Puerto Mogan, men vägen var avstängd de sista svängarna så jag fick vända tidigare. Hade fin fart ned dit, men sen var det mer kämpigt på hemvägen. Sista 15 km var slitsamma i halvstormsmotvind. Det blir man rätt trött av kan jag säga. När det känns som om man står still fast man får slita järnet. 
Jag hade tänkt testa att cykla en vandringsled från San Bartalomé ned till Ayagaures nån dag när vädret är lugnare, tänkte på en led som heter S-57. Jag vet att folk har cyklat där, kan bara inte komma fram till om det passar för HT eller om man behöver endurohoj. Om nån läser bloggen och vet med sig att den har åkt där, kan ni väl höra av er med stigrapport. 





onsdag 24 januari 2018

Lugnt i Pozo, inget VM mm.


Har tagit mig till Pozo på Gran Canaria. Det ligger långt från de vanliga turistställena och här händer som vanligt inte mycket mer än att folk vindsurfar och dricker kaffe eller öl. Själv hade jag tänkt träna cykel så klart, är sugen på bergscykling, men får vänta lite då en förkylning inte släppt riktigt än. Det blir till att börja med lugna, plattare pass, så det inte kommer tillbaka. Mackan kommer i nästa vecka, då ska vi kötta till toppen
Det här med surfkulturen är rätt kul, här finns folk i alla åldrar och nivåer som tar sig an vågorna. Några par i 50 års åldern bor i husbil på parkeringen och i rummet min rumsgranne är pensionär från Norge (troligtvis den mest vältränade pensionär jag sett) Som bott här sen november. Sen en hel del yngre. Det känns som en skön blandning. 

Så var det det här med CXVM, det känns hemskt frustrerande och tråkigt, men jag fick tacka nej trots att jag givetvis viljat köra. Skälen till detta är flera, men främst det att jag inte är hemma.
Fick meddelande om att jag var uttagen förra veckan. Blev förvånad, då jag inte klarat de officiella kriterier som satts upp. Vinna SM var inte ett av dem. Förra säsongen var det benhårt i alla fall för elitklasserna att man skulle klara kriterierna, så då trodde jag det var samma i år. Varför stå "stand by" och hålla upp tid för något man inte tror man har en chans på kartan att få göra liksom? Ingen har heller berättat för mig att det fanns andra, mer inofficiella kriterier. Ingen från förbundshåll har överhuvudtaget hört av sig under säsongen. Eftersom jag tog för givet att jag inte var aktuell för VM bestämde Mackan och jag i början av året att vi skulle åka bort till något varmare ställe och träna tillsammans. Vi hade tänkt åka i december, men fick av olika anledningar, skjuta upp det två gånger då. Slutet av Januari/början av februari var den tid båda kunde åka samtidigt. Så vi bokade då. När jag fick besked om CXVM kollade jag självklart möjligheterna att boka om resan, men det hade blivit stora merkostnader. Jag har, precis som de flesta andra inte obegränsade resurser och vill inte slänga pengar i sjön. Ett annat själ är att vi skulle åka med landslaget redan veckan efter uttagningen och det hade blivit kostsamt att få ordning på materialet, jag hade behövt lite mer framförhållning. Till exempel hade det behövt införskaffas nya tubdäck till i princip alla hjulpar det hade även behövts fler uppsättningar med hjul med samma däck på. En VM-start hade alltså inneburit både en missad resa och inköp av däck för x antal tusen kronor.

När jag vann SM bestämde jag mig för att vila helt några dagar efter racet för att smälta det hela och vad hände då, jo jag åker på en tokförkylning, som visade sig vara värre än jag först trodde. Har ju länge haft något i kroppen som inte brutit ut, under vilan kom det tydligen. De senaste 10 dagarna har jag fått till ett spinningpass som instruktör i "träningsväg" plus hjälpt till med flytt och kört fram och tillbaka genom hela Sverige. Det är inte riktigt så man vill ladda för VM direkt. Ett VM vill man köra med sin bästa version av sig själv, det krävs att man själv och materialet är på topp för att man ska vara med och tävla när bara de allra bästa är med. Man vill ju inte heller komma till ett landslagsuppdrag med virus och kanske smitta ned resten av laget. 
Som sagt, det är frustrerande och tråkigt att behöva tacka nej när man får chansen, men så är det nu. Oftast tar jag alla chanser jag får och världen går inte under för att man nån gång tvingas tacka nej. Jag gillar dock inte att tacka nej till saker och erbjudanden, det gäller rent allmänt. Det är något jag ständigt får träna mig på att göra.

torsdag 18 januari 2018

Ortopedbesök och möbelflytt.




Är nere i huset i Vallby för att hämta lite möbler som ska till pappa i Karlstad. Senaste dagarna har ägnats åt packning av grejer och damning av Vallby.  Här är lite kargt och kyligt, tur att jag har mina GripGrab ullstrumpor med mig. Trots kylan har de första vårblommorna redan börjat titta fram. Karlstad har tydligen fått en hel del snö, så det är stora kontraster i landet.
Imorgon styr jag kosan till Karlstad med prylarna.

Innan Vallbyresan hann jag med ett ortopedbesök med min höft/säte. Ortopeden var kunnig men kände att jag fick ett rätt så arrogant och mästrande bemötande. Antingen så skämtade han med mig eller så ville han trycka ned mig. Trots att jag skrivit i remissen att jag var elitaktiv verkade han inte förstå det och tro att jag nån som tränade 2ggr/vecka. Han tyckte att det var konstigt att cykla cyclocross när jag förklarade vad det var och sa bland annat att jag inte skulle "hoppa och skutta" samt inte köra spinning stående. Jag berättade att cykling inte störde eller gjorde det värre och då sa han att om det inte blev värre så var det nog ok, för att i nästa mening säga att jag skulle cykla helt utan motstånd. Han undersökte mig inte särskilt noga och sa att han trodde det var en överansträngning som gett inflammation i muskelfästet och kanske även slemsäcken, trots att jag berättat att jag fått problemen efter en krasch i en tävling. Jag tänkte säga att cykla 5 timmar inte kändes nåt och att jag vann SM i förrgår, men det är inte riktigt min stil, det ska väl räcka att beskriva sina problem?
Förutom detta föreslog han att jag skulle köpa en bil med automatlåda, för det hade jag råd med som hade eget företag och sen visade han hur jag skulle sitta när jag jobbade, vilket var i en position som är helt omöjlig att sitta i om man ska jobba med dator eller bemöta kunder och dessutom, även om det kanske skulle avlasta sätet, istället är enormt påfrestande för övre delen av ryggen.

Han tyckte dock att jag skulle göra både skelett och magnetröntgen och jag fick remiss till båda och väntetiden till MR skulle vara "ett par veckor", vilket är rätt stor skillnad mot de fem månader det var när jag skulle röntga axeln. Redan dagen efter ringde de från Magnetröntgen och undrade om jag kunde komma på ett återbud, tyvärr var jag i Skåne, men det känns ju rätt hoppfullt.

Är det något jag inte gillar så är det när folk är arroganta och mästrande mot andra, särskilt inte i jobb där man människan är det som är i fokus. Jag tycker att man ska bemöta folk med respekt oavsett om man tycker Inte en enda gång har en sjukgymnast/fysioterapeut haft den attityden, de har varit fokuserade på att hjälpa en att utöva sin idrott, däremot har jag varit hos andra läkare med liknande attityd. Jag minns när jag precis börjat cykla och hade ont i ryggen och gick till en "ryggexpert" som sa att jag skulle låta bli att cykla om det gjorde ont. Vilken tur att jag inte gjorde det, utan istället fick tips av någon som var intresserad och tipsade mig om att ändra min sittställning något. Jag får väl vara glad att jag fick de där remisserna så jag får reda på vad det är och sen får jag låta Idrottsrehab sköta rehabiliteringen. 

måndag 15 januari 2018

När sanden blev till guld!



Foto: Andreas Haag

I torsdags bestämde jag mig för att jag var frisk nog att starta i CXSM och efteranmälde mig. Intalade mig själv att jag inte skulle ha några större förhoppningar, mer än att vara med och att jag skulle vara glad för det, jag vill ju så gärna köra på hemma plan. Eller, det var det jag försökte intala mig. En annan del av min hjärna ville något helt annat. Den ville vinna. Det är som en slags förnuftig och en annan känslosam del i min hjärna som ofta tävlar om uppmärksamhet och jag försöker att hitta nån slags balans mellan de två. Eftersom båda är bra på sitt sätt, men samtidigt också hämmande och jobbiga ibland.

Precis när jag skulle börja värma upp märkte vi att det var punktering på mitt bakdäck på de däck jag tänkt köra med. Fick smått panik, då alternativdäcken som fanns att tillgå, var ett Ernst (traktordäck utan rull för extremleriga förhållanden) och ett Smallbird fullt med punkteringsvätska. Lite typiskt också eftersom det är tredje bakdäcket som jag lyckats punktera den senaste veckan. Började liksom bli brist på bakdäck. Mackan lyckades få ordning på däcket innan start, så kunde andas ut.

Hade väl ingen direkt taktik för loppet mer än att jag skulle försöka hänga med superstarka Ida Erngren så länge det gick. Det var ett specialpris på startrakan för den som var snabbast med, men det hade bestämt mig för att strunta i, då det skulle bli fullt upp med att hänga med där ändå. Så jag hängde med, hyfsat. Ida och jag fick rätt snabbt en liten lucka. Inne i andra skogspartiet tog jag en annan linje och kunde gå om på insidan, det var inte riktigt meningen men det är ju alltid skönt att ligga först i svängarna i skogen. Fick en liten lucka rätt snart, vilket inte var min tanke, tänkte att det skulle bli svårt att ligga själv på de platta partierna, som inte är min starka sida. Men när jag nu hade lucka fick jag väl köra på, så då gjorde jag det. Det kändes som jag hade bra flyt i skogen och till och med upp för trapporna och slänten, något hela säsongen haft svårt för på grund av skadan. Kände att jag körde avslappnat och kontrollerat. Utökade avståndet från 10 till 15 till 25 till 30 sekunder. Det var där någonstans jag började tro att det skulle vara möjligt att ta hem det. Men man kan aldrig vara för säker, på en bana likt den i Slottskogen måste man ha fart och fokus hela tiden, ett litet misstag och man kan tappa sekunder snabbt, vilket sen är jättesvårt att jaga ikapp. Sista varvet gick jag lite mer safe för att inte riskera något och rullade sen in som Svensk Mästare, vilken grym känsla! En bra start på 2018. Extra gött när banan är 2km från där man bor och extra gött efter två år i rad med misslyckade CXSM-lopp. Och jag har haft en fördom om att Slottskogsbanan inte passar mig. Under alla år man kört tävling på området har jag bara vunnit där en gång tidigare. Årets bansträckning är dock den crossgaste hittills. Det känns som att det finns en tanke bakom. Jag sa redan innan start att banan var riktigt bra, så det är inget jag säger bara för att jag lyckades vinna nu. Älskar att slå hål på fördomar. Både mina egna och andras. Man kan säga guldet kunde blivit till sand med det blev precis tvärt om sanden blev till guld.


Ja vill än en gång ge en stor eloge till alla som varit med och rott CXSM i hamn, jag vet hur mycket jobb de har lagt ned på detta och att det inte alltid är så lätt att få ihop alla bitar. Under åren har dock eldsjälarna blivit alltmer slipade, varje år har både banan och evenemanget som sådant blivit ett snäpp bättre. Ett stort och roligt lyft i år var till exempel startlamporna, som används på stora crossevenemang i Europa och nu även på ett SM i Sverige. Nästa steg är kanske att försöka få någon att sponsra med sånt där orange eller blått plasttyg som de klär in hela banorna med i belgien. Det behövs bara ca 5km... Nån som känner nån i den branchen?
Sen är det modigt att lägga SM den officiella CXSM-helgen. Ett beslut jag tycker är helrätt. Det kanske tar några säsonger för cyklisterna att vänja sig, men sen kommer det nog att rulla på som om sm aldrig varit någon annan helg. Ett stort tack även till de två speakrarna med, det är få förunnat att kunna hålla låda sådär.

Tack till alla som hejade och grattade under och efter loppet och inte mina grymma sponsorer och samarbetspartners liksom nära och kära som står ut med allt cyklande. Vad nästa lopp blir vet jag inte riktigt, vad jag dock vet är att jag behöver en mästardräkt för cyclocross...

tisdag 9 januari 2018

Sjuk eller frisk?


Lite veligt här just nu. Mackan har åkt på nån hosta och förkylning och jag sjävl känner mig halvkass. Inte sjuk, men inte heller riktigt frisk. Det har känts som om om jag ska bli sjuk i ungefär en vecka. Luftrören känns svullna och det känns som jag har lite feber, fast när jag mäter är där ingen. Har dock tränat och så och känslan är densamma, varken bättre eller sämre. Det är som om något ligger och gnager i kroppen men inte bryter ut. Skum känsla. Jag har fram till den 11:e på mig att bestämma mig för om jag ska betala de där 900 kronorna och köra SM på lördag. Väntar in i det sista eftersom jag inte vill punga ut med så mycket pengar om det nu skulle bryta ut någon infektion. Det är för mycket pengar för att chansa helt enkelt. Gillar verkligen inte att hålla på att dividera på det här sättet, kanske ska jag inte känna efter så mycket och bara köra. Jag minns inte när jag var förkyld senast det kan ha varit mer än två år sen, så det känns på något sätt som murphy's lag om det skulle komma nu.
Jag känner att jag ändå borde vara med och "fylla ut" damklassen, lite trist om någon blir sjuk och det inte blir SM-status bara för det. Får helt enkelt sova på saken en natt till.

torsdag 4 januari 2018

2018 har börjat och innomhuscykling.

Från Nyårsaftons Introcross Foto: Kell Bengtsson

Vad ska man säga om 2018 så här långt. Jo, det började med att jag missade ordinarie anmälan till CXSM. Var helt inställd på att den gick ut idag den 4/1, men det var ju så klart den 2/1. Och jo, jag har läst inbjudan för er som vill mästra er i den frågan. Men det fastnade liksom inte eller så blev det ihopblandat med något annat datum jag behövde komma ihåg. Mina tankar har varit på massa olika håll under hösten och julen och det är omöjligt att ha allt i huvudet, så jag tänker inte döma mig själv för hårt, mer än att det var klantigt och onödigt. 
Det går ju nu för tiden att efteranmäla sig till SM, vilket var en omöjlighet för några år sen, då det var pang bom stopp, men i så fall får man punga ut med en 500-ing extra utöver de 400kr som ordinarie anmälan kostar. Tänker att det är lite som att få parkeringsböter när man varit helt övertygad om att man parkerat rätt och man inte har det. Ja, ja vad är väl en bal på slottet eller en lerpöl på en cx-bana?

Under vårvintern kommer jag att instruera en del inomhuscykling på SATS. Följande datum är hittills aktuella. Hoppas på fullt ös och hus. Det blir topp!

Idag SATS Masthugget kl 19-20
7/1 SATS Valhalla 10.30-12.30
21/1 SATS Valhalla 10.30-12.30
14/2 SATS Valhalla 18-19.30
18/2 SATS Valhalla 10.30-12.30
21/2 SATS Valhalla 18-19.30
18/3 SATS Valhalla 10.30-12.30
25/3 SATS Valhalla 10.30-12.30

Det här med innomhuscykel eller spinning som man kallade det förr, har ju alltid varit något som  många av dem som ser sig som "riktiga" cyklister gärna vill håna. Man tror att det är som när det introducerades på 90-talet, men jag kan upplysa om att träningsformen faktiskt har utvecklats på 25 år, på samma sätt som andra träningsformer har utvecklats. För min del var det spinning som satte fart på mitt cykelintresse och jag ägnade många timmar av min träning just på spinningklasser under de första åren som mtb-cyklist. Det gick ju inte direkt dåligt med den typen av träning, jag vann bland annat långloppscupen som jag då satsade på, tre eller fyra gånger i rad, kommer inte ihåg så noga. Så ni som hånar fortfarande, hör av er så ska jag försöka fixa en gästplats på någon av mina klasser.

Nej, nu ska jag ut och rulla en sväng innan, det börjar regna och solen går ner.