Långlopps SM och Finnmarken!

Lämnar en hård helg bakom mig och försöker titta framåt!  Ibland är det som att det liksom inte är meningen att man ska få cykla bra. Långlopps SM i Motala och Finnmarksturen. Inget av dem gick som förväntat. Vet inte riktigt vart jag ska börja. Kom sent på fredagen till Motala och det var i princip bara att leta upp lite mat, äta, försöka få ned temperaturen i rummet jag hyrt över natten, sen gå och lägga sig. Sov väl halvbra i värmen. Möttes av ett illamående vid frukost morgonen efter. Kväljningar av yoghurten och svårt att få i sig mackan. Har varit med om samma sak flera gånger genom åren men har aldrig kunnat koppla det till vad det beror på, om det är stress, trötthet, nervositet eller om jag är allergisk mot något. Därav är det svårt att göra det bättre. Det brukar gå över när jag börjar cykla, och det var det jag satsade på att det skulle göra även denna gång. Kom till tävlingen efter att först ha åkt till den plats där det startade förra året -där det så klart var tomt. Fick kolla PM:et gen och hittade rätt. Försökte tänka bort illamåendet och få på mig kläder, lämna flaskor till langning (stort tack Linda!!!)

Började värma upp, men dåliga känslan släppte inte nämnvärt. Plötsligt får jag stanna vid en buske och halva frukosten kommer upp. Tog lite dricka och det gick hyfsat. Starten går, känns rätt ok, det går inte så fort. Har ändå den där känslan hela tiden. Hängde med hyfsat i första backen upp till bergspriset även om det är segt, farten trissas upp och jag känner direkt att jag inte ska gå med och slåss om bergspriset. Strax innan första langningen fick jag nog. Klarade inte av att plåga mig längre och stannade istället för att ta lagning. Skitbesviken. Rullade bort till bilen och väl där märkte jag att bakhjulet knappt snurrade. Cykelkollen innan start glömdes totalt bort på av illamåendet. Kanske även detta en del i att det var slitigt. När man bryter ett lopp känner jag mig lätt klen och vek, att man liksom inte klarar av att härda ut, som man borde, även om jag vet att det är precis det jag klarar av i vanliga fall -att härda ut alltså!  

Åkte vidare till Ludvika och fick i alla fall i mig lite Proviva på vägen upp i bilen. Vet inte om det är bra grejer egentligen, men magen accepterade det i alla fall. Känslan var att jag var proppmätt och inte kunde få ned en endaste bit fast föda, trots att jag inte ätit sen frukost. Det är den känslan som är så skum. På kvällen fick jag i alla fall i mig lite pasta.

Sov skönt i Stugan i Klenshyttan. Vaknade ganska pigg för en gångs skull. Fick i mig lite frukost, utan kväljningar. Drog till Starten. Finnmarksturens ”nya” bansträckning är verkligen fin, gillar den skarpt, backigt och krävande. Nån timme innan start kom det ett kort regn, vilket kändes bra. Hade gärna tagit lite mer regn, men det som kom tog åtminstone bort det värsta dammet. I sista sekund lyckades jag även få en som kunde laga en flaska till mig med med, tack Jennie och MTBfoto.se!

Fick en bra start i loppet, gick rätt snabbt som vanligt innan backen började, men det verkar ha gått smärtfritt och utan olyckor. Hade ett bra tempo uppför första backen, men kunde spara mig. Gick upp i ledning rätt snabbt med Emmy strax efter. Det rullar på bra benen känns bättre än på länge. Plötsligt ser jag inte Emmy efter mig, men vet inte något om vad som hänt. Matar på. Efter c 15 km dundrar jag in i en sten och märker att framdäcket tappar luft. Tänker att det lagar sig, men efter nån kilometer vobblar det så mycket att jag får stanna. Blir grymt stressad. Folk passerar en efter en och jag ser att jag hade en ledning på närmare 2 minuter innan Maria kommer dundrande. Skit också!  Försöker få i Punkteringsskum, men det går dåligt, skummet hamnar överallt, utom inne i däcket. River och sliter och lycka skruva ur ventilen så all luft försvinner. Börja om.
100-talet fula ord rabblas, som jag hoppas att ingen hörde… Som i ett under kommer det till slut i lite skum som lagar, men däcket pumpas inte, så jag får slänga i en patron också. Däcket blir stenhårt, men jag vågar inte ändra nåt. Jagar iväg. Har tappat många placeringar och det blir en ryckig körning när man kommer ikapp och ska om hela tiden, inte alltid man kan komma om heller, så då får man snällt vänta tills plats finns.

Plockar i alla fall tid och placeringar men inser att jag tappat för mycket på lagningen att det ska gå att köra i kapp de framför.  När det är ca 10 km kvar märker jag att däcket tappar luft igen, blir vingligt i utförskörningen som annars går så snabbt. Tror jag fick ett genomslag igen. Jag fattar att det inte kommer att hålla in i mål, så det får bli ett stopp för att fylla luft. Tappar stor del av den tid som jag lyckats köra in, men det enda målet var just då att komma i mål. Rullar så i mål som 4:a, grymt besviken då jag hade så fin ledning och det kunde ha blivit ett riktigt bra race, men ändå glad att jag kunde ta mig i mål över huvud taget. Det positiva bitarna var att kroppen kändes bra, en snabb, ovetenskaplig, jämförelse mot förra året visar att jag var ca 2 minuter snabbare fram till 16 km strax innan jag stannade. En indikation på att formen är bra, åtminstone minst lika bra som förra året vid samma tid. Jag behöver bli snabbare på att laga punka. Det är som det låser sig. När jag får punka under träning, går det alltid ganska smidigt att fixa, det tar inte 12 minuter, som jag räknat ut att denna tog. Så det har väl med stress att göra. Men det är lättare sagt än gjort att säga att man ska ta det lugnt och inte stressa mitt i ett race. Över lag vet jag att jag är kanske väl mycket fokuserad på själva tävlandet i sig och ”glömmer” saker som är omkring, tex att kolla cykeln eller ha med mig mat till tävlingen. Å andra sidan jag åker själv till tävlingarna i 8 fall av 10 och det är många detaljer att tänka på. Det finns ju en anledning till att

elitcyklister har folk som hjälper dem under racen, så jag ska kanske inte döma mig själv för hårt. Huvudet är fullt av saker och ibland är det överfullt.

Nu är jag i sälen och laddar för Cykelvasasprinten och Cykelvasan. Båda ska bli grymt roliga. 

Tidernas bästa cyklist står på startlinjen i båda racen, Gunn-Rita Dhälie, så alla får något att bita i.  Chillar några dagar för att bli så pigg som möjligt fredag och lördag.