måndag 21 augusti 2017

2 x Lerfest= Trött + lite ont.

Foto: Kjell Bengtsson

Tävling nära hemma i dagarna 2 i helgen. Västgötacup i Rävlanda på lördagen och Swe-cup i Skatås på söndagen.

Banan i Rävlanda var rätt nygjord och bjöd på ett kort varv på ca 3-3,5 km, en mängd kurvor, lite pumptack, ett mindre drop och en hel del byggda hinder. Lite lurigt halt efter nattens regn. Det var svårt att komma ihåg varvet efter bara ett träningsvarv. På första varvet märktes det för min del, då jag gjorde en hel del misstag. Bland annat höll jag på att gå vält ordentligt efter droppet, då det var ett litet jordhopp efter som jag kom in i alldeles för hög fart till. Lyckades rädda det, men blev lite ofokuserad. Efter det gick det blev känslan bättre och bättre jag drog runt övriga 4 varv med nästan exakt samma varvtider.
Kom i mål först av damerna och blev aningen förvånad när jag upptäckte två häftstift i framdäcket. Det visade sig att de flesta i damklassen hade samma sak och att det var någon lustigkurre som roat sig med att strö ut häftstift på banan i pausen. Jag hade som tur (?) var inte märkt det under racet. Och det var ju tur att ingen allvarlig olycka hände. Tydligen märkte lustigkurren att skadan inte blev så stor, för enligt rykte hade herrelitklassen, som startade efter oss fått ytterligare hinder i form av granar som släpats ut på banan. Jag undrar bara varför? Det är så jäkla onödigt! Det är ju uppenbarligen en bana som byggts särskilt för mtb och jag antar att de har tillstånd att vara där. Varför vill man förstöra när det för en gångs skull händer något i ens by?

Inför söndagen hade det regnat ännu mer och Skatåsterrängen är ju inte direkt lättkörd ens som torr, så där blev det lerfest deluxe. Det är rätt skoj med sådana förhållanden, men ovant när det inte händer för ofta. Även banan i Skatås är fin, men väldigt krävande. Damklassen hade finbesök av Alexandra Engen, som körde grymt fort. Rullade själv in som 2:a en bra bit efter henne. Tappade mycket på de två sista varven. Kände att jag fick slita för varje meter.
Är nöjd med 2:a platsen men tycker att jag fegade rätt mycket i halkan. Vet dock en del av orsaken till detta, något jag inte skrivit om innan eftersom jag inte viljat fokusera på det inför SM och Vasan mm.. Jag vurpade rätt ordentligt i Italien för några veckor sedan. Tappade luften och hade ont när jag andades efter mm. Dagen efter vurpan var jag bara lite öm runt revbenen på ena sidan, så fortsatte att köra utan några större problem. Det konstiga var veckan innan Cykelvasan, när jag var hemma och skulle ta upp en grej från golvet, inget tungt eller någon konstig rörelse alls. Det knäppte eller krasade liksom till på stället jag slagit i och det kom en vansinnig smärta. Sen dess har området varit jätteömmt och allra värst när man ligger ned och ska vända sig om. Dessutom trycker det och ömmar när man har bh och/eller pulsband på sig. Det har känts ok på cykeln, så länge man inte gör några oväntade manövervingar (som man gör när man kör ler-race). En vurpa till hade förmodligen gjort vansinnigt ont, så därav vis fegkörning. Hoppas det ska bli bättre. Man gör ju ingenting åt revbensskador, så det är väl bara att vänta.

Idag fokuserar jag på Återhämtning och lite rehabträning. Även styrketräningen får anpassas lite, eftersom det är svårt med vissa övningar som gör ont.        


onsdag 16 augusti 2017

2,5 dagars vila!


Tillbaka i Götet är skönt. Jobbade i måndags på Bravida Arena och som jag faktiskt har saknat mina jobbarkompisar där. Överhuvudtaget har jag saknat att göra "normala" saker som jag brukar.

Det har varit lugna puckar på träningsfronten här. Har helt enkelt känt mig trött. Igår joggade eller snarare lufsade jag dock 4km, lite väl kort och lugnt för att kallas träning med mina mått, så det får ses som en halv vilodag. Skulle kört ett gympass med, men var trött slö på kvällen så tog det lugnt i stället. Har lite träningsvärk från lufsningen idag, så kanske var det träning ändå? Löpningen har blivit eftersatt de senaste veckorna på grund av resandet och tävlingar. Just löpning känner man av direkt om man haft uppehåll mer än en vecka tycker jag. Det måste bibehållas. Mitt mål är att kunna springa 2 gånger åtminstone 30 min i veckan som komplementträning. Efter min konstiga skada i jag drog på mig i november förra året har det varit svårt, ett tag kunde jag ju knapt gå utan att halta, men i juni gick det ändå hyfsat att springa utan smärta efter att ha trappat upp tid och tempo extremt långsamt.

Det här med återhämtning är ofta underskattat och svårt att "unna sig". Jag kör oftast lite lugnare träning en eller två dagar efter tävling. Efter långlopp i princip alltid två, om man inte tränar för något speciellt och ska träna ner sig. Tävlar jag två dagar på raken är det minst två återhämtningsdagar som gäller. Återhämtning för mig kan vara ett lugnt cykelpass, teknikträning i skogen (utan hårdkörning), lätt löpning, eller pass på gymet med allt utom tung benträning. Är jag riktigt sliten kan det räcka med en promenad i skogen. Ibland vilar jag helt. Just nu försöker jag vara  extra snäll mot mig själv eftersom sommaren varit tuff och jag upplever att jag är mer stresskänslig än vanligt. Jag tror att jag tjänar på det i längden både mentalt och fysiskt även om det blir mindre träning än jag egentligen vill.

I helgen blir det tävling i Göteborgsområdet, 2 XC-lopp. Blir kul. En "gammal klassiker" i Skatås och ett nytt lopp i Rävlanda-Hindås. Kul att det fixas nya banor i Göteborgsområdet, det behövs! Min dröm är att vara banläggare för en XC-tävling i Änggårdsbergen. Jag vet att det körts XC-tävling där på 90-talet, det borde inte vara omöjligt.

måndag 14 augusti 2017

Tack för Cykelvasahelgen!

 Foto: Jesper Jeppman Andersson

Så vara Cykelasahelgen, eller nästan veckan över. Det känns lite tomt. Cykelvasan är ett enormt evenemang.
Det blev tävling i dagarna två. Värmde som bekant upp med cykelvasasprinten under fredagseftermiddagen. Vädret visade sig från sin bästa sida och det var riktigt mycket folk längs bann. Lyckades vinna mitt heat och blev 3:a i finalen efter Kajsa Snihs och Ida Jansson. Det var skoj! Sprint är ju inte riktigt min specialgren, men på Vasan blir jag räddad av att det är en backig bana. Hade det varit platt hade jag nog inte haft en suck att hänga med de där tjejerna. På sprinten testade jag även ett par riktigt lätta Bike Ahedhjul. Det kändes en del skillnad uppför. Det blev dock mina egna originalhjul på själva vasan, då jag föredrar att köra med lite mer grepp än de däck som satt på hjulen och gärna vill vara inkörd på materialet på ett så pass långt lopp.

Cykelvasans damklass startar ju redan kl 07.30 -oftast går jag upp ur sängen senare än så. Men det är ju bara att bita i det sura äpplet och kliva upp kl 5. Tur att det inte är fler lopp som startar så tidigt här hemma. Nåt enstaka går ju bra. Har länge funderat på vad som är den bästa taktiken här. Att långsamt, under en lång period vänja sig vid att gå upp tidigt och kanske tom träna så tidigt, För att vänja kroppen vid att ta i, eller leva med sin vanliga dygnsrytm och försöka sova så bra som möjligt och sen kanske få mindre och sämre sömn natten till själva racet. Jag har ju kört på den senare versionen och tror om man ska köra alternativ ett så behöver man börja i riktigt god tid. Inte bara tex en vecka innan, då riskerar man att få sämre och mindre sömn eftersom man ändrar dygnsrytmen och i slutändan prestera sämre. Nu sover jag ju ofta rätt dåligt, men jag vill ju inte sova sämre.  Jag har hört att dålig sömn natten innan ett race inte påverkar prestationen.

Nog om det. Det var ett stort startfält på 60-70 damer i tävlingsklass. Riktigt kul att se. Jag upplevde att starten gick något långsammare än förra året och upp över krönet var det många som var med i täten. Jag tycke att benen kändes lite sega, men försökte att inte lägga någon vikt på det, eftersom de ofta känns sega när man tar i. Pulsen var förvånansvärt låg. Farten var dock väldigt hög bitvis. När backarna började blev det färre och färre i täten. Jag kommer inte exakt ihåg när jag släppte tätgruppen, det var inför ett av spurtpriserna som tempot trissades upp ordentligt ( måste lära mig kontrollernas ordning och längden mellan dem till nästa cykelvasa). Hur som hellst jag hade inte kraften att hänga på och hamnade tillsammans med Ida Jansson. Var rätt glad att jag inte var ensam, är man två kan alltid jobba tillsammans. Efter ett tag var vi ikapp en av norskorna som fått problem med cykeln och därför tvingats släppa. Så var vi tre. Tyckte det var bra att alla tre hjälptes åt att hålla farten, även om vi inte lyckades jaga ikapp tättrion. Fick också massiv påhejning av Idas familj. Det hjälpte kan jag säga! Med en 7-8 km kvar släppte Ida och det var jag och norskan. Kände att det skulle bli svårt att spurta, benen började bli krispiga. Vid Zorngården gjorde norskan ett litet ryck och jag stod still över bron. När vi vände upp var hon några sekunder före och jag kände att det inte skulle gå att komma i kapp. Var inte heller jättemotiverad att spurta om en 4:e plats som ändå inte gav något mervärde (bara topp tre får prispengar tex) . Är glad för min 5:e plats, tyckte att jag krämade ut allt jag hade i princip. Motståndet var tuffare och jag körde rätt mycket snabbare jämfört med förra året, har inte kollat hur mycket dock. Var 5:a för två år sen men då körde två damcyklister framför fel väg, så egentligen var ju detta bättre.   

Det var lite lustigt, det pratades om mig innan loppet som nån slags "långloppsexpert", vilket är rätt konstigt. De senaste åren har ju XC och CX varit det jag fokuserat på och det är där jag har mina främsta meriter både i Sverige och Internationellt. Men jag började ju mtbtävlandet med långlopp, så en gång långloppsåsa, alltid långloppsåsa, eller?

Cykelvasan är ett mycket speciellt lopp, vi snittade nästan 30km/timmen, det är riktigt snabbt. För att köra bra på ett sånt lopp krävs att man är van att köra långlopp med hög fart. Det har varit nyttigt att köra lite fler långlopp känner jag. Man blir bra på det man gör. Perioden utan tävlingar och ostrukturerad träning är givetvis inte optimal, så jag är riktigt glad över att det gick att köra fort ändå.
Med några bra körda långlopp i bagaget i år har jag också funderat på och blivit medveten om vad det är jag skulle behöva förbättra både fysiskt, taktiskt och träna på mer för att kunna matcha de allra bästa långloppscyklisterna fullt ut. Om jag sedan kommer att göra det eller inte är en annan fråga. Jag gillar ju även att köra kortare och framförallt mer tekniska lopp och då krävs andra kvalitéer som tar sin tid att träna och jag har inte obegränsat med tid. Jag vill inte fokusera bara på långlopp utan ha en skön blandning av olika slags lopp. Men kanske behöver det inte bli några motsättningar? Framtiden får utvisa hur det blir.

Vill passa på att tacka alla inblandade, för en fantastisk helg. Särskilt tack till Michael på Ridaway för stughäng och snabba sprinthjul. Tack till alla vänner och bekanta för uppmuntrande ord. Det betyder mycket mer än vad ni kanske tror!   


onsdag 9 augusti 2017

Hänger i Sälen!





Har det bra här i Sälen, försöker ta det så lugnt jag kan utan att bli helt försoffad. Det är ju mycket avvägning det där hur mycket man ska träna för att vara så pigg som möjligt inför ett race. Att var helt inaktiv mellan två race är ju ingen höjdare, då blir det segt, segt att komma igång, även om man egentligen ju är utvilad. Och tvärt om -ligga och mata stenhårt gör en sliten. Dessutom kan det variera vid olika tidpunkter på en säsong, hur mycket man tävlat/tränat innan, hur mentalt utvilad man är, hur man ätit, sovit, rest och så vidare.  Det gäller att pricka rätt i just den situationen man är i.

Själv har jag fokuserat på att vila ut benen efter det två hårda racen med aktiv återhämtning, igår lite träning i Sälen Bikepark och idag körde jag lite mer intensivt, men långt ifrån stenhårt. Det kändes ändå ganska bra idag efter helgens hårda race. Tog mig till Rörbäcksnäs och de ljuvliga stigarna där. Verkligen balsam för själen. Det hade regnat en del på morgonen men det var ändå inte så farligt blött, bara några pölar och lite halt på stenarna.

På fredag kör jag Vasaloppsprinten och det blir ju ett bra sätt att få fart på kroppen en sista gång.
Jag undrar varför det är så få damer som vill köra sprinten? Det är ju minst 50 damer som kör i tävlingsklassen och ändå är här i krokarna. Men som det ser ut, verkar det bara vara jag och två-tre till som är med och som sedan också kör Vasan. Nu vet jag inte hur många som organisationen bjudit in totalt, men övriga damer som står på startlinjen, kör enbart sprinten som det ser ut.
Jag tycker att det är ett ypperligt tillfälle att visa upp både sig själv och sina samarbetspartners för en stor och engagerad publik. Dessutom är det en grymt bra möjlighet för oss cyklister att visa hur coolt det är med mountainbike för nya potentiella samarbeten med företag etc. Och det ser ju ännu coolare ut om det är många på startlinjen. Det är nämligen många företag här som kanske kan tänka sig att plöja ned en och annan krona i mtb-sporten! Dessutom, det viktigaste, det är fantastiskt kul att vara med! Bra stämning och max 5 minuters hårdkörning, vilket jag själv inte är nån expert på, men det gör inget. Så ni som får möjligheten att vara med, ta den, det är svinkul!

måndag 7 augusti 2017

SM- Silver och 2:a i Finnmarksturen



Foto: Nordic Sort Event

Sitter här i en stuga i Sälen och vilar två extremt trötta ben. En grym helg med två långlopp är avklarad, så det vore ju konstigt om inte benen vore trötta.

Som de flesta vet har det varit en hemsk sommar för mig och min familj och att ta klivet att ställa sig på startlinjen igen har inte varit självklart. Jag blev lite sugen på att köra ett race förra veckan i Italien, men kände mig inte riktigt redo.
Jag var ganska nollställd innan SM-tävlingen eftersom jag inte visste hur jag skulle reagera på att ta ut mig max och den stress som det ändå innebär att köra en tävling. Visst, jag har tränat på, men träningen har inte haft nån struktur och inte bestått av några planerade intervaller. Bara uppför- och nedförsbackar. Målet var att stå på startlinjen, ta mig runt och se vad som hände. Hade ingen support med mig, men lyckade s fixa langning på i alla fall ett ställe. Stort tack till Magnus A, utan den hade det nog inte blivit så bra som det blev. 

Så blev det och det blev ju rätt bra! 90km på främst grus och-skogsväg skulle köras i Motala. Första kilometerna var något virriga, då vi körde genom ett bostads och inte riktigt visste vart vi skulle ta vägen. Flaggvakterna var ganska passiva. Sen blev det bättre. Jag tyckte det var slitigt i det höga tempot, men till slut lyckades jag och Jennie Stenerhag få en lucka ned till övriga damer. Detta höll i sig väldigt länge. I sista riktiga backen, fick jag dock släppa. Jag var nästan ikapp igen på efterkommande gräsparti, men orkade inte riktigt fram. Det var lite surt, men på en så snabb bana är de oerhört svårt att täppa en sådan lucka igen helt ensam och Jennie var den starkaste av oss två. Jag bet i den sista biten och försökte hålla så bra fart jag kunde. En störtskur kom och gjorde det lite mer slirigt och tungkört sista milen. Körde mestadels själv, eller så drog jag killar som inte var så dragvilliga. Rullade in mindre än en minut efter Jennie. Det var en rolig fight. 3:a blev Sandra Salinger.
Det var inte vad jag förväntat mig alls. Det var mycket bättre! Samtidigt tävlingsmänniska som man är, tänker man lite, lite på om jag inte ändå kunnat krama ur lite till ur benen i den där backen?
Ärligt talat så vet jag att jag inte kunde det. Jag fick ut det jag hade. 

Skitvädret öppnade även för invigning av DryRobe! Grymt bra, varmt och gött! 

Antalet SM-medaljer i cykling jag snott åt mig borde nu vara uppe i runt 30 nu. Har inte full koll faktiskt. Jag har många silvermedaljer, men detta är nog det jag är mest glad för av alla.

Efter racet gick färden direkt vidare till Ludvika och Finnmarksturen. Jag är rätt ovan att köra två långlopp på rad, men tänkte att jag behövde en riktigt urladdning innan Cykelvasan. Dessutom hade jag inte kört den “nya” Finnmarkstrusbanan, bara den som var 11,2 mil. Alltid kul att testa nya banor.
Hade en fin övernattning i Ku-Kustugan hos mackans familjs sommarhus i Klenshyttan.

68km skulle köras och det kändes riktigt segt första 2 milen, jag trodde jag skulle vägga. Såg Jennie trampa iväg redan i efter några kilometer, men bestämde mig redan då att köra mi mitt eget tempo. Så fick det bli och efter 50 minuter, kändes benen bättre faktiskt. I alla fall så länge jag inte försökte mig på några fartökningar eller annat dumt. Körde på utan att ta några risker. Pulsen var den lägsta på länge på tävling, bara några minuter över 90% under hela tävlingen. 
Det var lite småhalt i skogen, men gjorde det bara roligare tycker jag. Matade på och höll min 2:a plats in i mål. Jag kan lungt säga att jag var nöjd med att ta mig runt. 2:a platsen var en bonus. Nya banan var riktigt fin, arrangörerna ska ha en riktigt eloge för den nya banan som var krävande, men en hel del backar och i långloppssamanhang rätt så tekniska men samtidigt “flowiga” och mycket roliga stigar. Blev riktigt sugen på att köra loppet med utvilade ben!

Nöjd, men trött  efter helgen blev det färd vidare upp till Sälen idag. Tog vägen förbi Borlänge och Falun för att försöka få hjälp med min lock-out till gaffeln. BikeTown i Falun fixade det snabbt och enkelt. STORT tack för detta!
Nu hoppas jag att några dagars återhämtning ska göra susen. Imogon blir det troligen lite lung körning i Bikeparken om den är öppen. Dagens aktivitet bestod förutom bilåkning av promenad och blåbärsplockning, det är nog jättebra för återhämtning.

onsdag 2 augusti 2017

Låg nivå!


 Har tagit mig ned från bergstopparna till havsnivå och Sverige. Bokstavligen havsnivå faktiskt, då Göteborg ligger vid havet och igår tog jag årets (?!) första dopp. Det var lite för kallt för min smak, men det behövde ju göras. 
Just nu känner jag att jag skulle behövt någon vecka till bland bergen, men det som blev blev ganska bra ändå. Ett break, en ventil och frisk alpluft. Fick sällskap av Mackan de sista dagarna och vi cyklade bland annat upp på en närliggande topp, Monte delle Rezze på strax över 2850 m över havet. Där finns en madonnastaty, kallad Madonon och en liten övernattningsbivac. Vi blev sugna att någon gång vandra upp dit och övernatta. Dessa små stugor är öppna för alla vandrare och gratis. Oftast finns där vatten och eldningsmöjligheter. Man får lämna pengar som bidrag eller överblivna förnödenheter i stugan om man vill. Hade varit mäktigt att se soluppgången där uppifrån. Gillar den där känslan av att känna mig liten inför de mäktiga bergen och att det liksom är de och vädret som bestämmer. Jag är bara en gäst.


Väl där uppe stötte vi på ett italienskt vandrarpar. De bjöd på superstarkt kok-kaffe med massor av socker. Stärkande!  Oftast är folk väldigt snälla och trevliga här trots språkbarriärer. 





Nu är jag som sagt hemma och försöker planera tillvaron. Har fått ändra lite i planerna för att det inte ska bli för mycket, men detta har också inneburit att jag kunnat lägga till saker som jag inte annars skulle ha hunnit/orkat med. Dessutom behöver jag jobba med då det blivit för lite av den varan i sommar på grund av allt som hänt. Mer om dessa planer i kommande inlägg.

Närmaste planen är att köra långlopps SM och Finnmarksturen i helgen. Vet inte alls vart jag står rent formmässigt, då jag inte tävlat på länge. Tror fysiska formen är ganska god, men vet inte hur det är mentalt att pressa sig till max. Har mest kört uppförs- och nedförsbackar senaste tiden och SM är jämförelsevis platt, snabbkört och långt. Behöver nån som kan hjälpa mig med langning på SM då Mackan inte har möjlighet att hänga med.  Om nån känner sig manad så hör av dig!! Hade uppskattats 9 mil är långt med en flaska sportdryck.



  

måndag 24 juli 2017

Bland moln.




Jag är ju morgontrött som de flesta vet, men gillar verkligen de gånger jag lyckas komma upp tidigt på morgonen och de flesta i byn fortfarande sover. Kall krispig luft och kvittrande fåglar. Tussar av moln har tagit sig ner bland husen och man ser att det snart kommer att klarna upp. Ensam med bergen och en kopp kaffe. Bara någon timme senare värmer solen och byn blir full av liv och rörelse.
   
Här uppe bland molnen är det bra. Det är något med höga berg som ger mig lugn. Folk här verkar lugna i sinnet, förutom när de framför någon form av fordon. Då är de hetsiga. Nästan oavsett fordon. Väldigt få verkar dock vara arga på cyklister. Det är mer att de vill framföra sitt fordon så fort de kan i de fina serpentinvägarna.

Det har varit fina dagar, men just idag har det regnat rätt mycket. Passar bra eftersom jag ändå tänkt ta det lugnt. Är fascinerad över hur Livignoborna har koll på sitt väder, trots att väderprognoserna aldrig stämmer här. Damen på cafét i närheten tittade upp och sa att det skulle börja regna snart. Jaha tänkte jag, ser inte så ut. Men 10 minuter efter hon sa det började det mycket riktigt ösregna. Vädret växlar fort här och man behöver anpassa sina aktiviteter efter vädret en del. Att ge sig ut högt upp bergen när det åskar och/eller regnar är ingen bra idé. Framförallt kan det bli väldigt kallt.



Försöker hålla mig lugn. Jag tränar,vilar och dricker kaffe. Det är ungefär det jag gör. Läser bok, lyssnar på musik och jobbar en del på datorn.
Det är svårare än vanligt att hitta lugnet, eftersom det hela tiden kommer tankar om allt som måste tas itu med hemma efter allt som hänt och vad jag borde göra. Känner mig fruktansvärt otillräcklig, men mycket är saker som jag faktiskt inte kan påverka. Försöker vara här och nu så mycket det går, även om det är svårt. Jag tror ändå att det är lättare här än någon annan stans. Det är bra med backarna så jag får ta i och bli trött i kroppen. Det är bra med de långa utförslöporna, eftersom jag måste fokusera på att cykla utför och inget annat. Den krispiga luften gör att tankarna klarnar, om än långsamt.  

söndag 16 juli 2017

Töcken.


Mammas älskade rosor.. 

Jo, jag lever, men de senaste veckorna har varit upp-å ned och oerhört sorgliga, därav tystnad från min sida. En av mina konstlärare pratade ofta om att något man målat var "som i ett töcken". Man skulle lugnt kunna säga att tillvaron min har varit som i ett töcken.

"Kör försiktigt, det viktigaste är att du kommer fram. sa mamma, på det sätt som bara mammor kan. -Vi syns snart, sa jag, ta det lugnt nu. Det var det vi sa till varandra vid tvåtiden på eftermiddagen. De sista orden.

17.17. Samtal från sjukhuset i Ystad, en överläkares korrekta röst. "Nu är det tyvärr så att din mamma har gått bort".

Först: är detta ett skämt och: vadå tyvärr?! Irrelevanta tankar far runt. Hon kan ju inte dö nu, jag skulle ju komma och hälsa på ikväll ju... Här sitter jag i min glättiga blommiga klänning och Mamma har gått bort. Känslan av overklighet. Försöker packa klart väskan för att åka, men fattar inte vad det är jag ska packa ned. Rotar mest runt bland kläderna. Tänker på pappa, får inte vara ensam. Överläkaren berättade att de ringt honom men han hade lagt på luren. Hon tyckte det var konstigt, det tyckte inte jag. Vem fan skulle inte vilja lägga på luren?? Resten av samtalet minns jag inte exakt.

Ensam i bilen till Vallby, världens längsta tre och en halv timme. Hjärtat rusar. Tankarna flyger genom huvudet snabbt snabbt. Framme sent på kvällen. Jag och katten går och lägger oss och försöker sova. Det blir inte mycket sömn.
Åker till sjukhuset i Ystad, sköterskorna ger tröst, stöd och tar sig tid lyssnar, de är fantastiska. De ger mig en papperspåse. Mammas saker. Mamma i en påse på passagerarsätet tillbaka till huset i Vallby. En obeskrivlig tomhet och tysthet.

Redan innan första chocken lagt sig var det fullt upp med grejer som måste fixas och det snabbt. Allting var väldigt bråttom, väldigt krångligt och väldigt rörigt. Min syster har varit den som dragit det tyngsta lasset och fixat de flesta praktiska sakerna. Själv känns det som jag mest irrat runt. På grund av olika omständigheter har det inte funnits mycket tid till egen återhämtning och eftertanke och själv har jag behov av vara för mig själv en del för att kunna fundera igenom saker i min egen takt och på mitt sätt. Skulle inte kalla mig själv för ensamvarg, jag gillar folk och främst mina vänner. Ibland är det dock svårt att få ro och höra vad jag tänker. För mig fungerar det inte att bara "trycka undan" svåra saker och fortsätta som om inget hänt, risken är då att det slår tillbaka ännu värre längre fram, men jag måste få föra det på mitt sätt. Så jag tog beslutet att fly fältet ett tag, till bergen för att landa, hämta nya krafter fundera och bara vara med mig själv ett tag.


Bokstavligen flydde jag. Körde Söderut istället för norrut. Bara en person visste. Bilturen till Alperna kändes kortare än de 35 milen till Vallby den dagen. Jag trivs bra bland höga berg, de har tidigare hjälpt mig att få tankar att klarna.Vi reagerar ju alla olika på sorg och detta kändes bäst just nu för mig. Nån annan gör säkert på något annat sätt.  

Har försökt att träna. Det har känts bättre efteråt. Folk som inte tränar förstår inte detta men träning är för mig en kanal för att må lite bättre och ett sätt att hålla huvudet över vattenytan. Hårda träningspass har fungerat bäst. Det är som om smärtan blir mindre genom att utsätta sig för annan typ av smärta. Eller så når man aldrig upp till det onda hur hårt man än kör. Kanske är det bara inbillning. Jag har ingen aning.


torsdag 22 juni 2017

Paus...

Jag tar en paus från bloggen ett tag.
Tack lilla mamma för att du funnits vid vår sida. I stort och smått, i glädje och sorg.
Du kommer alltid finnas i mitt hjärta.

måndag 19 juni 2017

Borås 2-dagas.


Foton: Catarina Eliasson

Race i dagarna två avklarat och jag måste säga att jag är imponerad av Västgötacupen. Så mycket folk i klasserna här med, kul att se. Man har ett bra koncept med bra tävlingar, banor mm och har jobbat i många år för att komma dit man har kommit.

Borås bjöd i vanlig ordning på tuffa banor med en hel del rötter och sten. De är jobbigare än man tror när man kör igenom dem först. Visst pulkabacken är ju alltid jobbig då den kräver nära på maxinsats för att ta sig upp för, men de korta backarna och det stötiga underlaget gör att man måste ligga på hela tiden och vara alert för att det inte ska gå för sakta. Inte mycket transportsträckor eller tid att dricka på. Det tar ut sin rätt till slut. Dessutom fick vi en varm helg vilket var efterlängtat i och för sig och, jag hade inte så ont av värmen denna gång. Jag brukar klara temperaturer upp till 25 grader fint. Över det kan jag få lite svårt att hantera den och då krävs det att jag har nån form av strategi. Vi körde som tur var inte så långt, bara runt 1.15 på lördagen och på söndagen (nästan) motsols och strax under timmen. Kände mig riktig pigg på lördagen och fick ett stort försprång ganska tidigt före de andra, som jag sedan utökade in i mål. På söndagen var jag segare och banan var snabbare och det kändes som jag körde in i varenda sten och rot på banan, men lyckades även klara av att vinna även där. Gjorde en liten fadäs och glömde handskar hemma på söndagen, snurrig som jag är. Kunde låna ett par kvarglömda barnhanskar, men då det stod fel logga på dem, avstod jag. Jag kör inte ofta utan handskar på tävling och detta lopp gjorde mig mer övertygad om att det inte är bra nånstans. Förutom att man inte har något skydd om man skulle krascha (eftersom man oftast tar emot sig med händerna först) rann, svetten om händerna och mina annars så sköna handtag blev såphala, så händerna gled. Det var lite läskigt utför faktiskt. Dessutom blev det rätt kännbart i den stötiga terrängen. Inget extra som tog upp stötarna i händerna. Ingen hit, men man lär sig av sina snurriga misstag.

Det var i all fall en rolig helg och nu väntar midsommar innan det är dax för nästa cykeläventyr.

Idag och imorgon är det möte med några förhoppningsvis nya kunder som behöver göra om sina hemsidor. Det tycker jag är roligt.


fredag 16 juni 2017

Borås, Borås!


I morgon är det dax för Borås 2-dagars. Äntligen lite xc igen. Inte för att det är tråkigt alls med Långlopp, men xc är ju minst lika kul det. Regnar järnet här idag, så det kanske blir lite gegga även om solen ska skina imorgon.
Jag blir rätt trött av långlopp och det är först igår jag kände att kroppen kändes hyfsat pigg. Körde några få intervaller uppför grusbacken i Änggården och lyckades förbättra min bästa tid uppför den från förra året med 11-12 sekunder. Kanske hade jag medvind eller nåt?

Kört lite på endurocykeln med. Riktigt slirigt på stigarna, så det blev ingen vidare fart. Men det är skoj att få slira runt lite. Har mycket att lära på enduron, men det tar vi en annan gång. Over and out!




måndag 12 juni 2017

En bra dag på Lida!

Glad innan start! Foto: Henrik Öijer

Hemma från Tullinge och Lida Loop. Det blev mot alla odds ett riktigt bra race igår! Lida Loop är ett väldigt fint och proffsigt evenemang, med en riktigt fin, men tuff bana. Har som jag tidigare skrivit känt mig rätt trött mentalt efter veckan och en extra resa tur och retur Skåne i kombination med en massa jobb och en resa till Lida är väl inget som gjorde under för kroppen direkt. Det var i alla fall inte så det kändes på morgonen när jag vaknade på tävlingsdagen.  
Hade hittat ett riktigt bra och prisvärt boende bara 12 km från Lida friluftsområde, så det var ingen panik, kände mig bara så grymt trött och ofokuserad. Men var samtidigt tävlingssugen, konstig känsla.

Man testade ett nytt grepp i år och startade damerna 8 minuter efter herrarna i tävlingsklassrna. Hur det var kommer jag till. Damer rlit, och veteranklasser blir ganska många damer i en och samma fålla, riktigt kul. Starten upp för backen var hård som vanligt men gick bra. Försökte hänga med utan att maxa, vilket är svårt men jag tog väl inte ut mig helt i alla fall. Sen gick det undan på grusslingorna, det var ett rätt stort gäng som låg tillsammans längre tid än vanligt. Försökte ligga så långt fram som möjligt och drog även en hel del. I alla fall kändes det så. Efterhand bliv gruppen mindre och mindre och till slut var det Jag, Jennie, Nellie och Felicia. Jag tror inte ens vi kört en mil då vi kommer ikapp de första (eller kanske sista) herrarna. Vi krigade på och kom in mot första Loopen, Tempot ökade en del när vi närmade oss spurtpriset och jag bet mig kvar, men gav mig inte in i någon riktig spurtprisfight. Vår kvartett drogs ut lite, men kom ihop sen rätt snart efter det. Felicia släppte och vi var tre. Det blir fler och fler att köra om. På ett längre skogsparti (tror jag) Såg vi inte länge Nellie, lite svårt att ha koll då både Jennie och jag har fullt upp med att ropa "kommer vänster", och hitta vägar förbi cyklister i skogen, utan att köra ut i bushen. Det känns, riktigt hårt ibland och relativt behagligt ibland. Är lite rädd att jag kör för hårt, men tänker sen att jag kör så länge det håller. Skulle jag köra slut mig, gör det inget. In mot loop 2 drar Jennie upp tempot igen, och tar nästa spurtpris. Känner mig lite krispig, men jagar ikapp igen. Gör sen ett litet misstag och tappar lite när jag tar en konstig väg förbi en cyklist och Jennie får några meter. Håller ändå avståndet. Vid backen strax innan 15 km kvar känner jag dock att jag får köra lite lugnare och tappar lite, vet inte hur mycket. Uppe för backen går det lite utför och jag kan "vila" lite. Blir piggare. Kör på igen. Får en hel svans med karlar efter mig på rulle ett tag och försöker få någon annan att dra, vilket funkar ett tag men kör sen ifrån dem när det blir motlut. Tänker att jag skiter i om de ligger på rulle. Vill i mål. Inför sista backen sista 500m, ser jag Jennie som nästan är uppe. Hon ska precis svänga ned för backen när jag är på väg upp, så det finns ingen chans att plocka så mycket. Vinkar i stället. Drar upp för backen och rullar i i mål ca 45 sekunder efter. Är grymt nöjd med loppet, körde ca 4 min snabbare än förra året och då utan en massa folk att köra om, är glad att jag orkade hålla ett högt tempo utan att köra slut mig denna gång.
Så trött känsla innan, men på nåt sätt lyckades jag mobilisera den mentala energin. Det är därför man ska försöka att inte lägga så mycket kraft på tankar hur man mår eller inte mår innan ett lopp. Kroppen och själen kan spela en spratt ibland.

Vet inte hur många vi körde om egentligen, ett par hundra? Det var inte ett optimalt upplägg tycker jag, även om jag tycke det är bra att man provar olika sätt för separat damstart. Ett alternativ hade varit att starta damerna efter Herrelitfältet och sedan övriga herrar i tävlingsklass. Jag vill dock ge en stor eloge till alla killar/män i racet, de flesta försökte faktiskt hålla undan exemplariskt och jag vet själv att det inte är så lätt alla gånger att kasta sig åt sidan när det kommer någon som vill om omedelbart.




Alla foton ovan: Henrik Öijer som agerade cykelfotograf i helgen

På svt play kan ni även se ett klipp från sporten från Lida Loop där jag är som en liten linslus. Kul att tv numera bevakar mtb:n en del och det är ju givetvis helt rätt när Jenny är medaljkandidat till VM om knappt två veckor. Värt att veta är att Jennie förra året knep ett silver på samma bana när det var EM där, så att hon kan köra fort på den banan är det inget tvivel om . Här är klippet: https://www.svt.se/sport/cykel/stenerhag-visar-bra-form-inför-kommande-vm/  Tummar och tår kommer att hållas under Midsommarhelgen! 

fredag 9 juni 2017

Hemma, regn och mot Lida Loop..


Hemma från Österlen och i Götet för jobb och annat. Det var svårt att lämna den här gången, men det är svårt att vara överallt samtidigt. I morgon drar jag vidare upp till Lida och race på söndag.
Österlen är alltid fint så här års, men hade mycket att fixa och grubbla på. Fick i alla fall en fin tur ned mot sandhammaren och hittade åter en fin, smal stig jag aldrig kört innan, blev lite sammet för själen det.

Har varit riktigt trött sen jag kom tillbaka i onsdags, både i kropp och själ. Svårt att fokusera, men jag har i alla fall inte tankat bensin i Seaten något mer. Alltid en framgång.
Igår blev det i alla fall lite spurter och skogskörning innan jobbet. Om benen känns sega lägger jag ofta in 10 sek maxspurter som brukar få benen att komma igång lite bättre. Spurtena ger lite pang utan att slita på kroppen, eftersom man främst använder ATP-systemet.
Skogskörningen efter spurt blev en riktigt blöt historia, då det var blött sen innan och också började regna, men det gör mig inte så mycket om det börjar regna när jag redan är ute och kör i skogen.  Det är så grönt och härligt så här års. Det blev inga rekord på stigarna dock. Hade önskat riktigt ler-race på söndag, vilket det först såg ut att kunna bli, men det ser ut att bli torrt nu. Vi får se.
Har regnat riktigt mycket här senaste tiden, hade varit skoj med lite finväder nu faktiskt även om det är kul med lera i skogen.


 

tisdag 6 juni 2017

Rallarvinst och VM guld i tankspriddhet.

Foto: rallarloppen

Nu är jag sist av alla att skriva en racereport, men har mina skäl. Igår jobbade jag 11 och en halv timme och satte mig därefter i bilen och körde ned till Österlen och mina föräldrar. Precis innan tävlingen i söndags fick jag veta att min käre mor ramlat hemma och var på akuten. Så jag ville åka ned och kolla till dem lite och hjälpa dem att fixa ett och annat. Så nu är jag på Österlen hastigt och lustigt.

Rallarloppet var en riktigt fin tillställning, ca 650 åkare som tog sig runt. Hade ingen aning om att det var ett så stort lopp utan tänkte att det kunde vara kul att testa nåt nytt lopp som ändå var hyfsat nära Göteborg. Starten vid Bottnaryds idrottsplats och det är ju alltid något visst med gamla klassiska idrottsplatser. Gillar dem skarpt och tycker det är synd om de försvinner.

Hade ingen vidare koll i början av loppet och kom inte riktigt iväg på ett bra sätt, det hela blev dock bättre och jag gick upp i ledning efter några kilometer. Hade väl ingen riktig plan för hur jag skulle lägga upp loppet, mer än att jag ville köra hårt första 40 min. Jag hade lite, tur för det var då de långa backarna var, resten av banan var plattare och extremt snabbkörd. Inför första bergspriset var det någon som vurpade i en sväng med löst grus uppför. Jag skulle köra utanför honom och vurpar då själv och ramlar över den förs vurpade personens cykel. Bra Åsa! Det hela ordnar dock upp sig snabbt och jag lyckas ta bergspriset. Efter de två långa stigningarna, går det hela i en rasande fart. Jag tappar cyklister jag körde med och får köra själv ett tag. Har ingen aning om var resten av tjejerna befinner sig men åker och hoppas på att ingen ska ha hamnat i någon superklunga, för det gick oerhört mycket långsammare att köra ensam, plötsligt kommer ett gäng ifatt mig och jag lyckas hänga på. Tempot är högt, men jag kan bita mig fast. Bitvis får jag kämpa rätt ordentligt och bitvis känns det rätt komfortabelt. Snabb plattkörning är inte min starkaste sida som cyklist, så det var bra att jag orkade hänga med så bra som jag kunde. Bra träning för framtida lopp. Hann med en mindre felkörning under de sista kilometerna och fick vända, men rullade sen i mål fört av damerna. Det var riktigt kul. Bra att få ordentligt med fartträning och pulsen var hög under hela racet. Polarklockan hävdar jag behöver 6 dagars återhämtning, vilket man får ta med en nypa salt, men det visar att ansträngningen varit hög.


Foto: Rallarloppen
Igår blev det vila, eftersom jag ju jobbade mellan 8.30 till 20.00 och drog sen, efter lite mat till Österlen som sagt. Hade det funnits ett VM i tankspriddhet hade jag nog kunnat kvala in dit i bland. Lyckades både bränna omeletten och få pastan att koka över, eftersom jag började packa samtidigt som jag lagade mat och glömde bort maten. I bilen skulle jag tanka, och skulle föra över pengar på det nästan tomma betalkortet, men då fungerade inte Tele2:s supersnabba och svindyra mobilsurf, så jag kunde bara tanka lite grann. 12 liter för att vara exakt. Blyfri 95. Det är bara det att Seaten är en Diesel... Kom på det precis när jag var klar och fick smått panik. Ringde Mackan och råddes att fylla på med Diesel fullt. Fick mobildata att fungera efter lite meck med mobilen och fyllde upp bilen med 42 liter diesel. Körde iväg, märkte ingen skillnad på bilen, men var smått nervis. Stannade efter ytterligare 10 mil och fyllde upp. Bilen gick som tåget. Tackade i mitt stilla sinne Tele2 för att deras supersnabba, svindyra mobildata inte fungerat. Det var nog det som räddade mig denna gång. En full tank Bensin i en diesel hade inte varit bra. Inte bra alls.

I dag blir det ytterligare en lugn dag med en kortare löptur. Har sovit riktigt dåligt senaste två nätterna bara någa få timmar, så jag behöver ta det lite lugnare. Har roat mig med att städa mammas och pappas kök, fast i smyg. De tyckte inte att det var nödvändigt, men det tyckte jag, så då fick det bli så. i smyg.


fredag 2 juni 2017

En liten plan...


Sega backintervaller igår. Varje tramptag sved i benen. Det kändes för jäkligt redan efter första, men jag lurade mig själv att köra det antal jag tänkt. Känslan var seg som sirap, men när jag sedan jämförde med min bästa tid uppför samma backe, låg jag bara 10 sek ifrån.
Ofta lurar jag mig själv när jag tränar och tävlar. Vet inte om det är själva kroppen man lurar eller om det är en del av hjärnan som lurar en annan del.
-Kör två intervaller, så är det bra sen tänker jag när det går segt. När jag gjort det säger min inre röst att bara två faktiskt inte är en intervallserie och så kör jag två till. Eller: -Det räcker med 5 idag. När jag gjort det kör jag 2 till, sen 2 till och sedan 1 till och vips var alla 10 avklarade. Samma på vissa tävlingar, när känslan är att man är trött vill bryta efter en halvtimme. -Vid nästa kilometermarkering bryter jag. -Nej, kör åtminstone 5 km till, så får vi se sen. -Upp för den där backen med bara. Fast nu går det ju utför, då kan du ju inte byta, drick och rulla istället! Vips 10km kvar, då är det ju löjligt att bryta när man kommit så långt. Kör i mål bara.
Jag kallar det Kexchokladmetoden. Från när jag var liten och åkte längd med pappa. Ibland ville man inte fortsätta. Satte sig ned i snön och surade lite. Pappa sa att bakom granen där borta låg det en kexchoklad. Den ville man ju ha, så då åkte man dit. Fast då var det en gran lite längre bort. Pappa såg fel. Till slut hade man kört den där 2km slingan. I bilen låg visst kexchokladen.

Jag är lite konstig för att jag tillämpar en liknande metod när jag betalar räkningar. Betalar en lite då och då. Några på förmiddagen och någon mitt på dagen och resterande på kvällen eller dagen efter. Det känns billigare så. Visst är jag konstig. Jag brukar tänka på det när jag själv tycker nån är konstig eller gör något konstigt. Att jag själv är lite konstig med. Då gör det inget.

Ni har jag i alla fall gjort upp (nästan) en plan för vilka tävlingar jag ska köra i juni. MTB-säsongen har hittills känns som semester. Bara 3 körda tävlingar som gett mersmak. Det är alldeles för kul att köra mountainbike.

Planen ser ut enligt följande:

4 juni Cykelrallarn
11 juni Lida Loop
17-18 juni Borås 2-dagars alernativt Varde, Danmark (UCIC2)
30 jun-2 Juli Engadin mtb.Giro, St Moritz, Schweiz (UCI S2)

En kort plan, men jag ta det lite som det kommer. Det är skönt att inte se det så långt fram, även om jag givetvis har tävlingar för juli och augusti som jag tänkt köra. Jag har bara inte f¨ått dem på pränt. Har kommit på att jag blir stressad av att se en helt fullbokad kalender, när allt är helt inrutat, samtidigt som en helt tom kalender ger mig en ostrukturerad känsla. Så jag antar att på något sätt lurar mig själv även här.


Håller på med en ny bild med cykeltema. Får se vartåt det bär. Känns lite som jag målat in mig i ett hörn, men det gör det nästan alltid. Så på nåt sätt ska det nog bli klart.
Något jag är sugen på i sommar är att ta mig an något ytterligare hemsideprojekt. Gärna något lite klurigt, så man får något att bita i. Känslan när man lyckats lösa något som inte varit solklart är så skönt, särskilt om man fått slita sitt hår på vägen. Har dock ingen idé på vad det skulle kunna vara, så tips och idéer emottages gärna. Håller i och för sig på att jobba med min egen nya hemsida, men det är svårt att komma till skott när det är till sig själv. Man får ju inte heller betalt av sig själv, så då blir det ju att man prioriterar annat.   

måndag 29 maj 2017

Mtb läger i Nora afklarat! Nu: Rideawayprao.



Det blev en fin helg i Nora och i år var dessutom vädret med oss. Förutom en liten skur på söndagseftermiddagen, så sken solen i princip oavbrutet. Det är verkligen kul att se utvecklingen hos deltagarna under en helgs läger. Utvecklingen är naturligtvis störst hos dem som inte cyklat så mycket innan och man blir grymt imponerad av att se tjejer, som själva säger att det nästan inte cyklat i skogen alls innan, mot lägrets slut faktiskt testa att köra ett av hoppen, som man inte rullar  över hur som helst. Att få ta del av all vilja att bli bättre och alt  mod att testa saker man inte tidigare ens tänkt att man ska kunna klara, är riktigt inspirerande.


Idag och i morgon huserar jag på Rideway Göteborg, eftersom Mackan är på Spamässa med lite cyklar (!). Antar att han bara badar bastu och bubbelpoolar och testar duschkrämer där.
Kom gärna och hälsa på, i showroomet så får ni en esspresso eller två!




fredag 26 maj 2017

På G. På väg!


Strax på väg till Nora och tjejläger i MTB, där jag ska vara ledare i helgen. Vi ska öva allt möjligt, från hur man cyklar över stock och sten till hur man byter en slang i däcket. Det ser ut att bli finväder, vilket också gillas skarpt så klart.

Häromdagen körde jag gym och slog rekord i Pull-ups med 8 st. Målet är att klara 10. Nu känns det som det finns en stor möjlighet till det. Jag är på G. Första gången jag gjorde pull-ups klarade jag en och och en halv, så det är ett bevis på att man kan förbättra sig utan att lägga alltför mycket tid i gymet. Det behöver dock göras, man blir inte starkare av sig själv. I gymet där jag tränar finns en hel hög vars gympass mer består i att till största kolla på mobilen än att lyfta skrotet, undrar hur effektivt de upplever att det är? Säger inget om man kolla mobilen då och då när man vilar. men när det sker mer än själva träningen och tom under själva övningarna? Känns som helt bortkastad tid i gymet. -I bland har jag lust att säga åt dem att köra några få övningar fokuserat, så får ni jättelång tid på er att kolla mobil sen.


söndag 21 maj 2017

Varvet, expo och lite träning igen!

 

 

 
Äntligen börjar koppen komma tillbaka igen. Förra veckans "förgiftning" tog mer på krafterna än väntat så jag har legat lite lågt med träning. Igår blev det dock ett fint pass i skogen med Sara Ö, stigar i Delsjöområdet. Så här års är det fantastiskt i skogen, alla dofter, allt grönt och alla fåglar. Man får liksom aldrig nog. Benen kändes dock sådär, men hoppas på att få fart på dem i veckan. Känner ingen som hest panik, det är bara lite tråkigt att inte kunna köra som man tänkt och framförallt, missa fin skogscykling!

 

I fredags spenderade jag dagen på Göteborgsvarvets expo tillsammans med Sign Supply. Vi kom fram till att jag använt sportglasögonen XKross som de säljer ända sedan 2010! Rätt häftigt. De marknadsför även en hel del andra smarta sportprylar och en av de senaste produkterna är DryRobe. Ett riktigt bra plagg att byta om i och hålla sig varm med före och efter sportande. Den är fantastiskt varm! Tänkte att detta skulle kunna vara något för alla Cyclocrossare i Sverige? Vad tror ni? 

 
Att kolla på Varvet är ju något som är lite av en tradition här o Götet för dem som inte springer. 65000 löpare som tar sig runt en halvmara är riktigt imponerande. Blev springsugen av att se alla springa. Med mina 3km lunk 2 gånger i veckan lär det nog ta ett tag innan jag kan springa en halvmara. Problemen med SI-leden gör att det inte går att springa mer eller fortare just nu tyvärr.  

torsdag 18 maj 2017

Upp ur dvalan.


I tisdags eftermiddag/kväll började först Mackan och kort därefter även jag att må väldigt dåligt. Vi misstänker att vi fått i oss någon matförgiftning eller bakterie. Båda har legat helt däckade i ett dygn, med illamående, huvudvärk, ledvärk, frossa och svettningar om vartannat. Att resa sig ur sängen och hämta ett glas vatten kändes som en nästan ofattbar ansträngning. Att sedan dricka ur vattenglaset man hämtat kändes ännu mer omöjligt. Hemskt att må så dåligt och det enda man kan göra är att vänta ut det. Idag mår vi ok och har fått i oss lite mat. Lite huvudvärk kvar, som troligtvis beror på vätskebrist och låga energinivåer. Hoppas piggna till fort så jag kan ge mig ut i skogen på hojen igen!

söndag 14 maj 2017

4:a i Vårgårda C1 med en lins och besök från Finland

Foto: Jessica Blomqvist

Räjsat i helgen i och dessutom haft finbesök från Finland i form av Noora Karneva, som också skulle köra i Vårgårda. Tävlingen i Vårgårda är ju en som man inte gärna vill missa. De höjer sig en lite nivå för varje år tycker jag. Det verkar jag inte vara ensam om att tycka då det i år var sammanlagt över 700 anmälda till någon av tävlingens alla klasser. Så grymt!

I fredags var jag där med Sara Öberg och Albin och testade banan som då var snustorr och snabbkörd. I söndags morse kom dock en hel del regn, vilket gjorde det hela lite mer spännande.

I bilen på väg till tävlingen så tyckte jag att det kändes konstigt i ena ögat, så jag tog ut linsen för att kolla om det var något skräp, men ser då att det är en stor reva mitt på linsen. Inte konstigt att det skavde. Tog ut linsen, men hade ingen extra så det blev till att köra med en lins. Det är inte optimalt men jag har bara -1,25 närsynthet, så tänkte att det nog skulle fungera. Körde ett varv på banan i småregn, och det var bitvis lurigt halt på de många rötterna. En hel del vurpor i ett nybyggt småbrant parti.

Racet var kortat från 6 till 5 varv och vi alla pustade ut lite i smyg. Tycke att jag kände mig lite småseg i startbacken men lyckades vara 4:a när den var slut. Ställde in mig på att det skulle blir en hård dag. Efter det nya partiet var jag plötsligt 3:a då Ida kraschat i en hal sväng. Blev sen ikappåkt av några cyklister och försökte hitta mitt eget tempo.Tyckte jag gjorde en del misstag i början och skyllde på linsen eller snarare dess frånvaro. Det var väl troligen inte dens fel. första längre backen kunde jag köra om dem som tidigare kommit ikapp och blev sedan ikappåkt av Ida igen på varv 2 (tror jag).Tyckte kroppen kändes bättre och bättre. Släppte Ida lite då jag inte ville riskera att stumna helt. Kanske var jag lite feg, men hade ju bestämt mig för att inte bli övermodig. På sista varvet närmar jag mig Ida igen, men orkar inte riktigt ikapp. Rullade i mål som 4:a, knapt 30 sekunder från pallplats. Innan tävlingen hade jag tänkt att jag kanske kunde bli topp 10 med en hyfsad dag, så jag blev mäkta förvånad. Är riktigt nöjd med det!  Det var ju även nordiskt mästerskap, så då blev jag 4:a på det med. Det är så fascinerande, vissa dagar får man slita som ett djur, men man går knappt framåt, andra dagar kör man kontrollerat men det går fort, en tredje gång är benen görtrötta men man kör ändå fort. När man kör bra känns det så självklart och när man får kämpa och det går sämre känns det så omöjligt att köra så fort som man gjort då det gått bra. XC- är ju så kul att köra, så nu fick jag mersmak på det, vill köra mer. Kommande två helger är det dock jobb som gäller för min del så, jag får väl leta efter några race som passar efter det.




måndag 8 maj 2017

En helg full med race avklarad!

Foto: Börje Skoglund

En hård helg med två tävlingar på vitt skilda håll är avklarade! Jag är tyvärr inte lika snabb som många andra att skriva tävlingsrapporter, men nu har jag desto mer att skriva om, när jag "samlat ihop" allt. 



Vi börjar i Stockholm och Lidingöloppet mtb. Körde upp på torsdagskvällen. Fredagen ägnades dels åt besök att besöka Rideways nya lokaler inne i centrala Stockholm, reka några mindre delar av banan, hämta nummerlapp och försöka ta det lite lugnt. Det är "sen" start på Lidingö kl 12.00, viket passar mig som inte brukar gå upp så tidigt. Lidingö mtb bjöd på riktigt bra startfält, både på dam- och herrsidan. Eftersom det var första racet för mig sedan mitten av januari och jag ägnat tiden åt grundträning och styrketräning, visste jag inte riktigt vad jag kunde förvänta mig av kroppen. Jag ville vara med så långt fram som möjligt i starten och gick därför ut stenhårt. Starten och de första kilometerna var galen och gick också galet fort, någon kraschade i första skarpa svängen, men jag lyckades tråckla mig förbi. Det blev bättre efter ett tag och jag försökte hänga med i en grupp killar som var lite för snabb för mig. Första två och en halv mil kändes det riktigt bra, men efterhand fick jag täppa till luckor mer och mer när jag tappade på de snabbåkta partierna, det blev väldigt jobbigt för benen. Jag fick veta att jag låg ca 1 minut efter Jenny innan vi gick ut på andra loopen, men redan då hade krafterna börjat tryta en del. När jag väl tappade gruppen helt var det omöjligt att hålla samma höga tempo, benen blev stummare och stummare. när det var ca 10-15 km kvar blir jag ikappkörd av Hanna Bergman och nån minut senare kommer även Felicia Ferner och Nellie Larsson förbi en av de sista branta backarna. Själv står jag helt still i backen och det kändes totalt omöjligt att hålla deras tempo. Man kör riktigt kasst tekniskt när man blir så trött också, så jag stod still även utför. Räknar ut att jag måste ha tappat runt 7-8 minuter på de sista två milen, det är rätt mycket, en snygg väggning. Rullade i mål med ögonen i kors, totalt slutkörd. Rent mentalt var det tufft att tappa från en 2:a plats till en 5:e plats, men jag tycker också det var bra att jag försökte och satsade högt och kunde köra riktigt fort i 4 mil. Nästa gång kanske det håller några mil längre.
Lidingö mtb är verkligen ett fint lopp och proffsigt, jag gillar det väldigt mycket. Men om de skulle förbättra något så är det starten. När det är så många damer på startlinjen hade det till exempel varit bättre med en separat start för damerna. Loppet hade blivit helt annorlunda för oss då, rent taktiskt. Sen var det det där med tågstoppet. Väldigt synd att vissa i loppet får stanna för ett tåg, skulle man inte kunna dra banan annorlunda där? Inte bara det att de tappar tid på dem framför, det som skedde var väl att några grupper blev samlade på grund av detta och då partiet efter övergången är rätt smal är det rent säkerhetsmässigt bättre med mindre grupper av cyklister. Jag kan tänka mig att det blev ruffigt och hetsigt.

Efter loppet mådde jag illa och kunde inte äta något förrän jag satt i bilen på väg till Göteborg. Då fick jag i mig en toscabulle, en cola och några gelegodis. Riktigt nyttigt! När jag kom till Götet blev det pasta och lax 21.30. Rätt härligt att sätta sig i bilen och köra 48 mil efter att kört slut sig.

Även Göteborgsgirot startade kl 12. Gött!
Själv värmde jag inte upp nåt, utan ställde mig i fållan tidigt för att få stå långt fram. Då är det lite tråkigt att det kommer cyklister som klämmer sig in i startfållan framför en 5-10 min innan start eftersom de (antagligen) ville värma upp. Som någon irriterad sa, antingen värmer man inte upp och ställer sig långt fram, eller så värmer man upp och fyller på fållan bakifrån. En elitfålla hade varit att föredra här, det var ju en hel del snabba elitcyklister med. Starten i Götebogsgirot var om möjligt ännu galnare än dagen innan. Det var masterstart, men mc:n körde alldeles för fort och man körde på cykelvägar som inte var avbandade, så folk som gick och cyklade där fick kasta sig i diket. Kändes inte säkert alls. Det var även lite läskigt även på grus 8:an i Skatås, eftersom det var folk som inte visste att det skulle vara ett mtb-lopp.
Själv gick jag ut ganska hårt denna gång med, men kroppen svarade riktigt bra konstigt nog. Jag gjorde inte lika mycket ikappdragningar som på lördagen, utan körde mer i mitt eget tempo. På denna typ av bana tjänar man inte lika mycket på att ligga i grupp, utom på de snabbkörda partierna som inte är i skogen. Det kändes som om jag låg på en tunn linje, där några igångdrag och tempoökningar till hade dödat benen totalt. Banan gick inte riktigt så som vi hade rekat den, kartan arrangören lagt ut stämde inte, eller så hade banan ändrats i sista minuten. Men den var mycket bättre än det vi hade rekat. Man hade också breddat några spångar och det var välbehövligt. Hade länge ingen aning om hur långt de andra damerna var efter, men fick veta i backen upp till masten att jag hade 5 minuter någon mil tidigare. Då var det ju inte så långt kvar och jag körde hyfsat fort, men mer safe sista biten. Fick lite tendenser till kramp i de sista två backarna, men efter det var det i stort sett utför in i mål. Är riktigt nöjd med körningen och att jag kunde återhämta mig så bra efter väggningen dagen innan. Kanske behövde kroppen bli igångskrämd. Just det här med trötthet och hur kroppen fungerar tycker jag är så fascinerande. Tänk om det varit enkelt att förstå? Fast då hade det ju inte varit lika kul och då hade alla kunnat köra nästan lika snabbt på alla lopp.


Idag känns benen rätt krispiga, så jag nådde ju mitt mål med helgen, att köra hårt och bli trött. Hoppas bli pigg till nästa helg!

Min vädjan efter helgen till alla arrangörer av cykeltävlingar: tänk igenom säkerheten en extra gång. Jag förstår att det inte alltid är så lätt och att man gör sitt bästa. Alla som arrangerar cykelrace är hjältar i mina ögon. Men att ävla på smala vägar med vanligt folk och barn som flanerar är inte optimalt, inte heller på gator och vägar med bilar som kör eller står parkerade. Man bör försöka banda av mer, tillfälligt stänga av om inte bilvägar, så åtminstone cykelvägar och grusvägarna i skogen. Det är risker med cykeltävlingar det förstår jag med, det kan aldrig bli helt riskfritt. Cyklister är redan ett utskällt släkte och ska vår sport bli mer accepterad av allmänheten, behöver man tänka igenom detta mycket. Alla de som blev skrämda i diket igår, kommer de gilla cykeltävlingar och tävlingscyklister? Förmodligen inte.

onsdag 3 maj 2017

New bikeday!


I går dök den äntligen upp, årets vrålåk! Det blir en nyaste version av Haibike Greed. Efter en snabb ihopsättning av Mackan så  blev det en kvällstur och guidning av Mackan på delar av Göteborgsgirots bana. En riktigt härlig vårkväll och vi cyklade tills solen gick ned och fick en sen middag. Cykeln känns grym och kommer bli perfekt efter lite finjusteringar, styr- och gaffelrörskapning och däckbyte. Största skillnaden mot förra året är att det sitter SRAM eagle-kassett på den, så att jag får 12 växlar och kan köra med 36-klinga fram, vilket blir en liknande utväxling som med 32 klingan fram jag hade förra säsongen, men nu har jag även en lite tyngre växel. Färgerna är också uppdaterade, och nu syns cykeln lite mer!  



måndag 1 maj 2017

Gött i Karlstad!


Har spenderat några dagar i Karlstad. En mulen fredag och lördag-söndag i sol. Det är kul med lite miljöombyte vad gäller stigar och vägar. Det bästa är att min syster bor så till att man efter en minuts cykling är man ute i I2 området som är full av stigar och grusvägar. Därifrån kan man också ta sig till Sörmon där det finns oändligt med stigar i världsklass. Inte så mycket stigning dock, men fina snabbåkta, slingrande, tallskogsstigar där man kan åka fort, riktigt fort. Man skulle även kunna åka cykelcross där. I2-skogen bjuder istället på mer tekniska stigar, med sten och rötter och en och annat surhål. Skulle lätt kunna stanna i några veckor bara för att utforska alla stigar i Karlstadtrakterna. Det är nästan så att jag tycker det är synd att jag inte cyklade mtb istället för att springa när jag bodde i Karlstad, men å andra sidan var mtb-sporten inte alls stor då, så det gjorde nog inget.
Nu är jag tillbaka i Göteborg igen och ska jobba på Ullevi. Det börjar bli varmare. Det är alltid varmare de dagar jag ska jobba, är inte det konstigt? Jag vill sitta och mysa i solen på balkongen!


Är detta Karlstads svar på Zonhoven? Coolt med crosstävling här!!
'
Gör mitt för att rekrytera ungdomar till mtb-sporten, men jobbar kvalitativt. En unge i taget! 


Fikastopp! Cyklister behöver tidigt lära sig vikten av fikastopp. 
 



Rekrytering av äldre cyklister pågår även... Syrran och Leif delar än så länge cykel. Den är för stor för båda för övrigt.. 

Har sett att det tävlats mycket i helgen av många och jag är grymt sugen på att tävla själv. Var nära att dra iväg i lördags för att köra ett lopp, men lyckades avstå. Är i efterhand är nöjd att jag hållit mig till min plan, även om det svider lite i hjärtat när man ser alla andra tävla och inte är med själv. Kommande helg får ska jag räjsa x2 och ser verkligen fram emot detta. Fasen vad trött jag ska bli! Jag kommer inte ihåg när jag jag hade en träningsperiod 4 månader i rad senast, de senaste åren har det ju gått i ett med tävlingar.