tisdag 17 oktober 2017

Tillbaka i Göteborg och introcross.



Tillbaka i från Österlen till Göteborg och fint höstväder även här. I alla fall just nu. Man får passa på att njuta så länge löven sitter kvar. En storm så är de borta och allt är grått.
 
Söndagen ägnades åt introcross, denna gång stod Hisingens CK värd för träningen och på ett i crossammanhang nytt område, Färjenäs, precis vid bron. Det visade sig vara ett ställe med mycket potential, både träning och tävling. HCK tog introcrossen till en ny nivå, med tält och musik bland annat. Dessutom fika på fina anrika Färjenäs Café efteråt. Träningen lockade närmare 50 pers i olika åldrar, varav några som aldrig testat på cyclocross innan. Det blev en bitvis väldigt lerig och tungtrampad träningsbana, på grund av blött i marken och mycket gräspartier, men ändå tycktes de som var nya gilla det här med cross. Riktigt kul det! Själv körde jag stenhårt i 3 varv och blev sen trött och stum, men det var bara att bita i. Ska man få upp farten får man köra i överfart och då passar ju introcrossen optimalt för ändamålet. Dessutom bra teknikträning och lercyklingsträning. 


tisdag 10 oktober 2017

CX Premiär i Danmark och Äppelskörd.


I lördags bar det av till Vallby tillsammans med pappa, som i sin tur åkt från Karlstad med färdtjänst. Söndagen tillbringade jag i Danmark och  körde det numera klassiska loppet Kronborg cyclocross. I år hade de flyttat tillbaka tävlingen till parken bakom slottet och det var ju ett lyft. Banan var riktigt bra, och teknisk och den blev blev ännu mer utmanande på grund av regn dagen innan. Man hade lagt till några branta uppförs- och utförspartier + några skråsvängar på banan jämfört med tidigare år, vilket var riktigt skoj. Vi behöver mer svängar på grässkrå på banorna i Sverige helt klart!

Jag måste säga att det gick över förväntan på racet Slutade 4:a. Jag flög väl inte fram på cykeln direkt och kände mig något ringrostig efter några veckor lugn träning och bara två pass på crossen. Efter alla långlopp under hösten känner jag mig som en dieselmotor. Förutom första varvet hade jag nästan exakt samma tid på varven, och till och med lite snabbare på det sista. Det var slitigt och "panglöst" i benen. Annars tycker jag att det gick bra tekniskt.

Det bästa var dock att jag inte kände något av min skada i rygg/ säte under loppet. Det var på SM i november förra året jag drog på mig denna skada, troligtvis i en vurpa på en isfläck där. Sen dess har jag rehabtränat och fått bra hjälp av Matti på Idrottsrehab och det har blivit bättre, men jag känner fortfarande av den varje dag. Det är fortfarande oklart vad det är som orsakar smärtan, men man misstänker antingen en diskbuktning, eller nåt problem med SI-leden. Själv börjar jag mer och mer misstänka att det är nån inflammation i slemsäck eller annan struktur vid sittbenet. Smärtan försvinner nämligen nästan helt om jag äter voltaren, men inte om jag äter tex paracetamol. Jag borde nog göra nån magnetröntgen eller liknande, men vet ärligt talat inte vart jag ska vända mig utan att behöva vänta ett halvår och inte heller behöva betala fullpris för röntgen.  


Hur som helst, är i Vallby nu och gårdagen ägnades åt fuktplockning, främst äpplen. Största äpplet var på 400gram, kanske jag hittar något större idag. Jag tvivlar på det.


Det växer så det knakar i Vallby (inte minst ogräset) och om man bodde här, skulle man kunna odla mycket av de grönsaker man behöver själv. Ibland fantiserar jag om att göra det, för att se hur billigt man skulle kunna leva. Lite som danska boderomantikserien"Absolut bonde" på TV. Gå omkring i stråhatt och stövlar hela dagarna. Fast jag undrar om man hade stått ut? Jag gillar ju stan och framförallt Göteborg. 



måndag 2 oktober 2017

Piggare!


9 dagars lågintensiv träning och allmänt slappande gjorde susen. Några fina höstdagar som bonus innan skitvädret rullade in. Jag har piggnat till. Måste säga att det är väldigt stor skillnad mot veckan efter Epic Israel och nu,  det märks både när jag cyklar och kör styrketräning. Från fyra pullups till det dubbla idag till exempel. Helt annan känsla i kroppen. Man ska inte underskatta vila och att göra ingenting!

Helgen har varit hektiskt med jobb på Scandinavium och musicalen Cats. Det var lite rörigt i lördags i samband med den berömda demonstrationen som aldrig blev av. Fullt av polis, hästar och insatsstyrka och personalingången inom avspärrat område. Demonstrationen slutade innan den ens han börja. Och tur var väl det kanske. Heder till dem som på ett fredligt sätt uttryckte sin åsikt och det var rätt många vad jag förstår. Rötäggen är dock de som alltid sticker ut tyvärr.

Hoppas på lite Crossträning imorgon om den inte regnar bort. Det blir mörkt tidigt nu, men jag försöker vänja mig. Kanske pannlampan kan komma till användning?  

   


måndag 25 september 2017

Cykel och båt


Jag grämer mig lite att jag missade Västgötaloppet, när ser bilder på leriga cyklister! En sådan lerfest hade man ju viljat vara med på, om inte annat så är ju lera bra för huden! Hoppas på lika mycket lera nästa gång och att jag då är fit for fight! 
Istället för racehelg blev det båtcyklingshelg. Igår tog jag tillsammans med Markus och Angelica och Fredrik cykeln ned till Saltholmen och rullade där på båten till Styrsö. En kort cykeltur och fika där innan vi åkte hem igen. Det var trevligt. Det fungerar riktigt bra att ta med cykeln på båtarna och kostar inte heller något extra och det är ett bra sätt att utforska öarna på hoj. Det slår mig hur sällan man är på upptäcktsresa omkring där man bor. Ni vet när man är nyinflyttad och i princip allt omkring en är vitt. Man har ingen aning om hur det ser ut eller vad som finns omkring en, men sen fyller man det vita med hus, grönområden och vägar och allt annat i den takt man utforskar det. När jag tänker efter finns det flera ställen i Göteborgsområdet som fortfarande är "vita fläckar", trots att jag bott här i 20 år.  





Har väl inte tränat riktigt på hela veckan, men ändå rört mig, utan någon större intensitet. Känner mig fortfarande trött, men inte längre som en zombie i alla fall. Jag har varit grymt trött hela veckan som jag skrev innan. Sovit/vilat 10 timmar på natten och vissa dagar även en tupplur på eftermiddagen. Ändå har jag varit dödstrött. Dessutom konstant hungrig men samtidigt lite illamående. Jag tycker att det är synd att jag inte kunde vara hungrig under själva etapploppet istället, det hade behövts energi då. Det är svårt att köra etapplopp om man inte kan äta ordentligt, det är nog en av mina svagaste sidor. "Det är väl bara att äta ändå" säger en del. Men det är det inte. Jag skulle vilja se dem som säger så "äta ändå" när de har kväljingar håller på att kräkas. Måste helt klart reda ut varför det blir så.
Ska se hur koppen svarar på lite mer högintensiv träning denna vecka och lite gymträning, som jag försakat för mycket de senaste veckorna. Eftersom vädret är fint idag vill jag dock vara ute. Man får passa på så här års.


lördag 23 september 2017

WO i helgen.


Planen var att köra Västgötaloppet i helgen, men är istället hemma. Har känt mig vansinnigt trött i både kroppen och huvudet sen jag kom hem från Israel, tröttare än normalt efter resa och tävling. Yr och lite illamående liksom. Jag vet av erfarenhet att långlopp sliter ganska mycket på mig, mycketmer än både XC och CX och under sensommar och höst har jag kört mycket fler långlopp än tidigare år och dessutom presterat mycket bättre på i princip alla lopp jämfört med tidigare säsonger. Det är därför inte så konstigt att jag är trött. 

Så jag bestämde mig i går för att lämna walkover i helgen. Det är tråkigt, eftersom en del av mig så gärna vill räjsa och jag säkert hade kunnat skrämma igång kroppen ännu en gång. Men samtidigt vill jag inte slita ner kroppen ännu mer och få ännu längre återhämtning efteråt. Jag hade chans på en topp 5 placering i totalen på Långloppscupen och lite prispengar, vilket ju alltid är trevligt, men mängden prispengar är inte heller riktigt värt risken, känner jag.

Har cyklat väldigt lugnt hela veckan i skogen och det har känts rätt ok så länge pulsen inte är hög. Fina stigar i skogen gör mycket för själen. Har också hunnit med att plocka svamp, det finns en hel del både Kantarell och Tratttkantarell just nu. Jag har ett hemligt svampställe som jag funderar på att åka till senare om jag orkar. Enda nackdelen är att när jag är mycket i skogen får jag i princip alltid fästingar. Jag fattar inte hur jag kan få fästingar så ofta?! Är det bara jag som får det. Både när jag går och cyklar. Oftast är det såna där mikrosmå. De är läbbiga.


måndag 18 september 2017

Epic Israel avklarad!


Sådär ja, tillbaka i till kylan igen! Just denna förmiddag kändes det kallt när jag gick ut en sväng. 11 grader jämfört med Det Heliga Landets 35 är kontrast. Det var en något omständlig hemresa igår, som i sig är värd ett eget inlägg, men lite kort, det tog tre timmar att checka in i Tel Aviv, eftersom man var tvungna att röntga precis ALLT innehåll i cykelväskorna (som alltså fick packas upp efter omsorgsfullt nedpackande dagen innan). Sen, när vi väl kom till Landvetter igen var vi försenade och sen fick vi vänta 45 min med att gå av planet och 45 min på att få bagaget. Väl hemma åt jag och somnade på soffan vid halv elva. Kravlade till sängen och sov fram till strax innan tio idag. Det var välbehövligt, då jag nästan inte sovit någonting på nätterna under tävlingen. Då blir man rätt sliten.

Varken Nellie och jag har hunnit uppdatera mer än på Instagram under dessa dagar. Man tror alltid att det ska finnas en massa tid, men det finns ju inte. Vi bodde ju inte på tävlingsområdet (eftersom vi då fått bo i tält och det ville vi inte), utan ca 15 min därifrån, så vi fick skjuts fram och tillbaka 2 gånger per dag för tävling och middag/briefing på kvällen. Tiden emellan var det vila och fix med prylar som gällde för oss.

Kort och gott kan man säga att Epic Israel var fantastiskt! Välorganiserat, trevlig organisation, säkert, fantastiska banor på etapperna och VÄLDIGT varmt. Vi hade runt 35grader i skuggan! Om även Israelerna tycker att det är varmt då är det varmt. Vi nordbor var något chockade.

Första etappen på 80km är den som vi är mest nöjda med. Det började med att jag tappade flaskan i en utförslöpa och var tvungen att stanna och hämta den. Tappade lite på det men inte så mycket egentligen. Det är viktigare att ha vätska än att köra 1 min snabbare i början och tappa 10 sen för att man inte drack ordentligt. I första längre backen var vi i kapp och förbi det team som då låg 2:a. Fina sigletrail uppför. Vi matade på, men gick inte för mycket på rött. Utför var det ganska löst och efter ett tag kom vi ned i en ravin med mycket sten (lite likt Gran Canarias offroad). Där hade jag viljat ha en heldämpad hoj, då det blev väl stötigt. Men vi tog oss igenom och matade på in i mål, med god marginal till 3:e team.

Etapp 2 var den längsta på 10 mil. Platt i början och slutet, men en jättestigning på mitten. Eftersom både Nellie och jag gillar uppför, såg vi fram mot det. Jag sov inte så mycket under natten och mådde rätt illa när vi gick upp 04.15 (!!) Fick i mig några skedar kall gröt, en banan och en macka på hotellet. Det växte i munnen. När jag hoppade upp på cykeln för att rulla lite, kändes det dock bättre, det brukar göra det för mig när jag mår illa. Vi hade bestämt oss för att hålla igen lite i början av den långa backen. Tyvärr hamnade vi rätt långt bak i startfållan i innan start (eftersom vi trodde vi skulle få stå längre fram efter 2:a platsen), så det blev lite ryckigt och jakt på positioner i början. Dessutom dammade det så man knappt kunde se vart man cyklade. Lite läskigt. När stigningen började, kändes det dock superbra och vi drog snabbt ifrån de två damteamen som kört i samma grupp som kört med oss i början. Vi tänkte hela tiden på att hålla igen. Efter ett tag blev stigningen brantare, vi fick jobba hårdare, det blev också varmare och fuktigare. Ganska plötsligt började jag att må superilla. Försöker dricka, men det blir sämre. Fick stanna och precis allt jag har druckit under loppet kom upp. Vi lyckades ta oss långsamt upp till första feedzonen och stannade för att kyla ned mig och dricka vatten. Mådde verkligen skit och övervägde alternativen fortsätta eller avbryta. Envis som jag är valde jag det första alternativet. Tog oss långsamt, långsamt framåt. Var mest sur på att jag inte kunde köra så fort som jag ville. Det tog ändå fram till slutet av backen innan vi blev ikappkörda av två damteam. Lättnaden var stor när det började gå utför igen. Sista 2,5 milen var platta men nere i dalen var det ännu varmare, så det tog styggt på både Nellie och mig. Nellie fick göra ett stort dragjobb här och jag är grymt tacksam för det. Vinglade i mål som 4:e team och fick uppsöka sjukvårdstält för nedkylning. Helt tom i kroppen på vätska och energi. Vi blev ändå grymt glada när vi fick reda på att vi trots det här ändå låg kvar på en 2:a plats och inte hade tappat alls så mycket som vi trodde först. Fick vila vid vårt boende när Nellie åkte till tävlingsområdet igen, tror att det var det som räddade mig inför etapp no 3.

Inför sista etappen, på "bara" 65 km hade vi bestämt oss för att inte riskera nåt, utan starta och fokusera på att komma runt. Vi hade långt ned till 4:e lag, så pallplats var rimligt att sikta på. Det var till vår stora lycka lite svalare också. Vi öppnade lugnt och med lägre puls. Det visade sig att jag var piggare än vi trott efter dagen innan, även om jag inte hade jättemycket energi i kroppen. Jag hade fått i mig lite mat, men bara en bråkdel som man behöver på sådana här etapper. Min tanke att en lägre puls gör att man använder mer fett som bränsle och därför kan spara lite på kolhydraterna verkade fungera. Sista etappen var enligt mig den finaste. Några av de finaste stigar jag kört på någonsin. Jag tycker att vi körde riktigt bra utför, det var inte där vi tappade på de andra. Vi rullade i mål som 4:a även denna etapp, men bara någon minut efter 3:e team, vilket gav en 3:e plats i totalen.

Efter omständigheterna är vi väldigt nöjda. Ingen av oss är vana vid etapplopp. Så här i efterhand tänker vi tex att det kanske inte var nödvändigt att köra så hårt första dagen, även vi inte tyckte att vi körde så hårt och man naturligtvis vill få så stort avstånd som möjligt till de andra. En punktering eller fel på cykeln kunde ju tex gör att man tappade tiden. En del smågrejer vi kom på att man kunde tänka på. Dessutom måste vi ha i tanken att vi var där helt själva och fick fixa allt omkring själva och fick åka fram och tillbaka flera gånger. Det ultimata hade givetvis varit att ha ett rum på hotellet vid tävlingsområdet och någon som tvättade och fixade med cyklarna efter tävlingen. Det hade gjort mycket för vår återhämtning.
Men jag är ändå supernöjd med vår prestation och glad att Nellie vill hänga med på det här galna äventyret.
Stort tack till alla vänner och bekanta som skickat hejande, peppande ord på vägen och mina och Nellies Samarbetspartners och sponsorer. Ni är grymma!

Stort tack inte minst till organisationen för Epic Israel som bjöd in oss och tog hand om oss på ett förstklassigt sätt. Bilder kommer när jag hittar några.

Nu väntar vila, lugnt träning och kärlek till cykeln, som har en hel del som behöver åtgärdas.

måndag 11 september 2017

Lerfest i Karlstad -Nu mot något torrare och varmare.

Foto: Mjonssonfoto Fler foton här: 
Vi bjöds på en riktig lerfest på Karlstad XC! Jag gillar när det blir lite lerigt och slirigt. Grymma stigar ändå. Karlstad XC ska ha en stor eloge för att de har ett långlopp med mycket stig. Många lopp blir ju lättare och lättare, men i Karlstad behåller man de tekniska stigarna. Det är riktigt kul! Jag tycker man löst det på ett bra sätt med olika loopar att välja istället. Tyckte det kändes bra för min del mestadels, men var lite trött sista 15 kilometerna och slirade och fegade lite väl mycket på klipphällarna. Det var snorhalt och jag ville inte riskera att gå omkull innan resan. Rullae i mål som vinnare, före Sara Öberg. Tävlingstiden blev ungefär 3.45 på 78 kilometer, vilket visar hur lerigt det var. Bockstensturen på 100km kördes på runt 4.10 Känns som om det var dessa två riktigt hårda lopp jag behövde innan kommande 3 dagars etapplopp.  Imorgon drar vi till Israel, det ska bli väldigt spännande. Hade varit kul att ha en actionkamera och filmat delar av banan. Har en GoPro, men tyvärr är SD-kortet trasigt och jag upplever att det är svårt att mecka med filmkamera när man tävlar Får vi ens filma där vi ska cykla? Kan vara känsligt sånt där i vissa länder. Det ser ut att vara riktigt varmt i alla fall, strax under 30 grader på dagen, men vi startar ju tidigt på morgonen, så det blir nog bra. (trots min morgontrötthet). Nu ska jag sova så jag är pigg inför morgondagen. 

fredag 8 september 2017

Mot Karlstad. Och sen på ett riktigt äventyr!



Strax drar jag till Karlstad för Karlstad XC i morgon. Ev kör jag även Berglsagsloppet på söndag, men har inte anmält mig eller bestämt mig än. Vi får se hur kroppen känns.

Nästa vecka är det dags för ett äventyr av det tuffare slaget och jag vill inte riskera något inför detta. Jag ska nämligen tillsammans med Nellie Larsson Köra 3-dagarsloppet Epic Israel!
Loppet går torsdag till lördag. Jag blev inbjuden av arrangören redan i våras och har hittat en perfekt teamkamrat i Nellie. Vi är ju jämnstarka, vilket är en stor fördel på denna typ av lopp. Sen kan ju allt hända på vägen i form av trötthet och mekaniska problem, men då är det ju bra att ha någon att peppa och bli peppad av. Har ju tidigare åkt Andalucia Bike Race på 6 dagar. 3 agar känns mentalt sätt mer överkomligt även om jag är inställd på att det kommer att bli tufft. Det är inte dirket platt där vi ska köra. Hoppas på bra resultat och en bra erfarenhet. Vi kommer att få bra motstånd bland annat i form av Schweiziska Katrin Leumann och Nederländska Laura Turpin. Vet inte om de kör i samma lag dock.  

måndag 4 september 2017

En sen upptatering: Bockstensvinst!


Tur att jag cyklade snabbare i helgen än jag skriver blogg. Kanske är det ett tecken på att det gått bra? Snabb cykling och långsamt skrivande eller långsam cykling och snabbt skrivande? Inte vet jag.

Hur som helst, Bockstensturen är vad jag vet Sveriges längsta långlopp. i mtb med sina 100km. Jag kan ha missat nåt mindre känt långlopp, upplys mig gärna i så fall. 100km är en respektingivande sträcka även för mig som van cyklist.

Jag ville ju gärna köra bra på "hemmabanan" men hade samtidigt i tanken att det just är långt. Det är mycket som kan hända på 100km och jag kan inte säga att jag är tränad för dessa distanser. Det behövs längre långpass för detta. Min önskan var att inte ha betongben. Senaste två veckorna har benen känts så stumma och det har varit svårt att komma upp i puls, ni vet dagen efter 5-
timmarspasset som jag skrivit om innan. Det har dock gått fort på tävlingarna, så det kanske har ett samband. Man lyckas pressa ut mer kraft ur kroppen än innan och blir tröttare  (enkel matematik egentligen).

Jag sov nästan ingenting natten innan Bockstensturen. Inte för att jag var nervös, periodvis har jag svårt att somna på nätterna på grund eftersom det känns som om kroppen går på högvarv. Det är bra i perioder men så kommer det igen. Antar att det är nåt stressrelaterat. Jag mådde lite illa när jag vaknade, men tvingade i alla fall i mig lite frukost. Drog till Varberg, förberedde mig som vanligt inför race.

Starten gick i rasande tempo som vanligt i Varberg. Tycker ändå jag hittade bra flyt tidigt, lyckades undvika en krasch precis, men sen flöt det på. Det är svårt att hålla koll på de andra tjejerna, men i första backen kom Nellie Larsson farande, så jag hängde på henne. Körde tillsammans ett tag men efter ca 30km hade jag fått en liten lucka. Tänkte att jag krigar väl på. Benen kändes bättre än på länge, men jag försökte ändå att köra kontrollerat för att inte slösa för mycket energi. Hade ingen koll på hur långt Nellie var bakom. En av nackdelarna med att leda, man får ofta dåligt med baktider. Ligger man 2:a är det ju lättare för den som langar tex att ha koll på tiden till framförvarande. Kroppen kändes bra i ca 50km, då började det svida lite i benen. Det var dock inte det stora problemet, utan att jag började må illa igen. Tänkte några gånger att jag skulle stanna och kräkas, men det hade jag ju inte tid med. Försökte tänka bort det och dricka ändå. Strax efter 2:a spurtpriset kommer Nellie ikapp. Hon verkar stark. Känner mig krispig och tom på energi, men lyckas hänga med. Känner att det är mer och mer vilja som plockas fram. Pulsen är inte hög, men det går segt ändå. Försöker intala mig själv att det är bra att den inte är hög, då finns det krafter kvar, även om jag inte riktigt tror på mitt resonemang just då. Övertalar mig ideligen om att inte släppa. Svävar mellan hopp och förtvivlan.
Kilometerna matar på och till slut är vi inne på Klubb-banan vid sjukhuset. Det är inte långt kvar och jag är lite piggare. Tänker att ska jag göra något så är det här i skogen. Tyvärr fungerar det inte, eftersom vi börjat komma ikapp allt fler cyklister som kört kortare banor och vi får köra försiktigt. Folk är för det mesta duktiga på att flytta sig men alla gör inte det och man vill ju inte köra av någon av banan, så får hålla igen lite.
När vi kommer ut från skogen känner jag att jag behöver göra något NU om jag ska vinna det här. För vinna vill jag ju. Inte är jag väl nöjd med en 2:a plats utan att ens ha försökt vinna i det här läget? Och någon spurt vill jag väl inte ha? När det är 2 km kvar chansar jag i några svängar som är lite lösa. Går all in, foten ut i kurvan under tunneln och sen attack. Lyckas få en liten lucka. Är rädd att jag dragit på för tidigt eftersom det kramprycker i benen, men tänker att 4-5 minuter all in, det orkar du. Går på så mycket jag orkar och ser att luckan växer. Pulsen stiger. Ropar på några jag kör om som flyttar sig på ett föredömligt sätt. 1 km kvar, 2 minuter all in kvar. Gräset runt fästningen känns fruktansvärt tungt. Tänk om hon kommer som ett jehu nu? Det händer dock inte, men det är först vid bron innan upploppet jag är säker på att jag kommer att vinna, slår av lite på tempot och rullar sista biten. Är trött. Fick gräva riktigt djupt för att få fram de där sista krafterna. Viljan var starkare än kroppen. En vinst när man trodde det var kört är nästan den bästa.

En stor eloge till min klubb för ett fantastiskt evenemang. Så proffsigt. Så fin bana med mycket mer stig än när jag körde sist. Så god stämning. Och så vädret då fantastiskt sensommarväder, men det är troligen inte Varbergs mtb:s förtjänst.


Nu är jag i Vallby. Rensade och krattade en hel del går, det fick bli den dagens träning. I dag har jag träningsvärk lite här och där. Visst är det lustigt att man cyklar 10 mil och blir trött i benen men klarar sig utan träningsverk, men man krattar och rensar några timmar och får träningsvärk av det?
Om någon vill ha äpplen, päron eller plommon så hör av er. Inte riktigt mogna än, men det finns nåt ton frukt här. Det är synd om den går till spillo.

Har varit riktigt kass i magen efter racet och inte sovit något vidare på två nätter. Kanske det var nån bakterie jag fått i mig. Hoppas på bättre sömn kommande dagar. Hade varit gött och underlättat återhämtningen.

måndag 28 augusti 2017

Alliansloppet -en till lerfest!

I går bar det av till Trollhättan och premiärupplagan av Alliansloppet MTB.Alltid kul med nya lopp i närheten av Göteborg. Trollhättan är en underskattad stad om än lite svår att hitta i för oss som aldrig varit där på grund av tillfälliga vägombyggen mm. Till slut hittade vi dock till starten och nummerlappsutdelningen.
Man hade lagt en riktigt fin 2-varvsbana på totalt ca 62km. En blandning av småkuperade lättåkta löparslingor och partier med lite mer teknisk stig. Endast ett fåtal kortare asfaltsträckor. Stigarna hade efter regn blivit rätt så leriga och hala, vilket var kul. Det var nog de partierna som jag personligen uppskattade bäst och förra helgens lerfest gjorde att det kändes bra i skogen, inte lika mycket fegkörning och mindre ont i revbenet. Sammanfattat var Alliansloppet ett riktigt fint lopp och trevlig arrangemang. Hoppas på fortsättning och utveckling i framtiden.

Vi var tidigt 4 st som fick en lucka ned till övriga damfältet, jag, Jenny, Louise och Nellie. Nellie släppte ganska tidigt och i slutet på första varvet även Louise. Jag och Jennie matade på och jag försökte hänga i så länge jag kunde. Det gick bra tills det bara var 6km kvar, då jag var tvungen att släppa. Det var ett lite dumt parti att släppa på, eftersom det kom en teknisk stig precis efter och jag höll på att närma mig igen, men vi började också komma ikapp folk som körde motionsklass. Eftersom jag inte ville fulköra förbi någon fick jag hålla mig lite lugn och avvakta tills omkörning blev möjlig och då försvann ikappkörningschasen. Benen var ändå slutkörda, så det hade ändå blivit svårt att matcha Jennie, som också har en i långloppssammanhang vass spurt. Rullade in som 2:a lite mer än en minut efter.
Är ändå nöjd med 2:a platsen då den senaste veckan har känts riktigt tung i kroppen och knoppen. Benen känts som dagen efter ett 5 timmarspass ungefär, trots att jag vilat mer än vanligt och försökt väcka dem försiktigt med korta spurter mm. Även på uppvärmningen i går kändes benen tomma och stumma och det var svårt att få upp pulsen, men på racet fungerade det ändå förvånansvärt bra. Är dock glad att det inte var längre,  då hade nog min energi tagit slut. Vi får se hur det blir på Bockstensturen kommande helg. Får väl kolhydratsladda hela veckan eller nåt.

torsdag 24 augusti 2017

Ctrl+alt+delete och kommande race!


Alltså, ibland önskar man att man kunde göra ctrl+alt+delete på sig själv och omgivning. Den senaste veckan har jag känt mig så fruktansvärt rörig, som att det hela tiden är grejer som tillkommer som måste lösas. Jag är van att anpassa mig och pussla för att få min tillvaro att gå ihop, men just nu är det lite väl mycket pussel, vilket sätter sig på humör och pigghet.
Jag blir irriterad på småsaker. Till exempel här om dagen när skulle hjälpa en gammal kund med lite småsaker och fick ägna en och en halv timme åt att leta efter de filer och lösenord som behövdes för att göra uppdraget, som slarvats bort. Något som i vanliga fall kanske skulle ta max 30 minuter gick inte att göra klart på två timmar och jag fick springa med hjärtat i halsgropen till nästa jobb. Det är därför jag föredrar att folk skickar saker de behöver hjälp med istället, får då måste de göra det klart INNAN jag kan göra något. Mer effektivt både för mig och för kunder.  

Stressen i topp och humöret i bott resten av dagen och när jag skulle träna var benen totalsumma. Så jag ändrade min intervallplan och cyklade runt lite planlöst i skogen istället. Cyklade hem när det blev för mörkt för att se. Hittade svamp som jag plockade (tur man har ryggfickor och handskar att samla svamp i när man cyklar). Antagligen var det bra och en form av systemåterställning.  Min filosofi är att om kroppen inte är fokuserat på att ta i och benen är så stumma, är det ofta bättre att köra något annat än de tänkta intervallerna. Det är lätt att det bara blir ett halvdant, halvårt pass med halvhög plus och effekt som bara sliter ännu mer utan att ge så mycket. Visst, det är svårt när man planerat in träningspass som sedan inte fungerar. Vi uthållighetsnördar har ju oftast mycket höga ambitioner med hur vi tränar och vetskapen om att ha genomfört en riktigt hård vecka är något som vi vi finner tilltalande, oftast.

Kommande race är två som jag vill prata mig varm för lite extra. På söndag körs Premiärupplagan av Aliansloppet MTB. Aliansloppet är stora på skidor och har sedan starten 2007 inriktat sig på rullskidelopp både för Elit och motionär. I år har det alltså lagt till MTB-lopp på 31 och 62 km. En stor eloge ska de ha för att de satsar lite extra på dam-elit med egen damstart 30 min innan herrarna. Mer sånt vill vi se på långloppen! Loppet bjuder även på ett riktigt bra startfält på damsidan, så även om vi inte är så många, kommer det att bli spännande. Ytterligare en fördel för min del är att det bara är en knapp timme från Göteborg. Kan sova hemma i min egen säng, något som uppskattas mycket dessa dagar. Hoppas stumbenen har skärpt sig och börjat fungera tills dess.  

Helgen efter det är det dags för Bockstensturen, arrangerad av min klubb Varbergs MTB. Jag ser mycket fram emot att köra detta lopp, eftersom det de senaste åren krockat med inbjudningstävlingarna i Cyclocross i Kina.
I år har jag varit tvungen att tacka nej till Kinacrossen, eftersom jag insett att det helt enkelt blir för mycket för mig att åka dit just nu. Det känns sorgligt, eftersom det är kul tävlingar och mycket UCI-poäng, men de är också en lång resa med tidsomställning som tär mycket på kroppen och huvudet. Dessutom är det svårt att ha kontakt med familjen där borta. Hoppas att få komma igen en annan gång.
Bockstensturen ligger ju också nära Göteborg, så det blir mycket enklare. Det är dock 100km långt så det ska bli spännande att se om jag orkar den distansen.

 
Nu ska jag ut och se om kroppen vaknat till liv. Hoppas på detta, hade varit bra.

måndag 21 augusti 2017

2 x Lerfest= Trött + lite ont.

Foto: Kjell Bengtsson

Tävling nära hemma i dagarna 2 i helgen. Västgötacup i Rävlanda på lördagen och Swe-cup i Skatås på söndagen.

Banan i Rävlanda var rätt nygjord och bjöd på ett kort varv på ca 3-3,5 km, en mängd kurvor, lite pumptack, ett mindre drop och en hel del byggda hinder. Lite lurigt halt efter nattens regn. Det var svårt att komma ihåg varvet efter bara ett träningsvarv. På första varvet märktes det för min del, då jag gjorde en hel del misstag. Bland annat höll jag på att gå vält ordentligt efter droppet, då det var ett litet jordhopp efter som jag kom in i alldeles för hög fart till. Lyckades rädda det, men blev lite ofokuserad. Efter det gick det blev känslan bättre och bättre jag drog runt övriga 4 varv med nästan exakt samma varvtider.
Kom i mål först av damerna och blev aningen förvånad när jag upptäckte två häftstift i framdäcket. Det visade sig att de flesta i damklassen hade samma sak och att det var någon lustigkurre som roat sig med att strö ut häftstift på banan i pausen. Jag hade som tur (?) var inte märkt det under racet. Och det var ju tur att ingen allvarlig olycka hände. Tydligen märkte lustigkurren att skadan inte blev så stor, för enligt rykte hade herrelitklassen, som startade efter oss fått ytterligare hinder i form av granar som släpats ut på banan. Jag undrar bara varför? Det är så jäkla onödigt! Det är ju uppenbarligen en bana som byggts särskilt för mtb och jag antar att de har tillstånd att vara där. Varför vill man förstöra när det för en gångs skull händer något i ens by?

Inför söndagen hade det regnat ännu mer och Skatåsterrängen är ju inte direkt lättkörd ens som torr, så där blev det lerfest deluxe. Det är rätt skoj med sådana förhållanden, men ovant när det inte händer för ofta. Även banan i Skatås är fin, men väldigt krävande. Damklassen hade finbesök av Alexandra Engen, som körde grymt fort. Rullade själv in som 2:a en bra bit efter henne. Tappade mycket på de två sista varven. Kände att jag fick slita för varje meter.
Är nöjd med 2:a platsen men tycker att jag fegade rätt mycket i halkan. Vet dock en del av orsaken till detta, något jag inte skrivit om innan eftersom jag inte viljat fokusera på det inför SM och Vasan mm.. Jag vurpade rätt ordentligt i Italien för några veckor sedan. Tappade luften och hade ont när jag andades efter mm. Dagen efter vurpan var jag bara lite öm runt revbenen på ena sidan, så fortsatte att köra utan några större problem. Det konstiga var veckan innan Cykelvasan, när jag var hemma och skulle ta upp en grej från golvet, inget tungt eller någon konstig rörelse alls. Det knäppte eller krasade liksom till på stället jag slagit i och det kom en vansinnig smärta. Sen dess har området varit jätteömmt och allra värst när man ligger ned och ska vända sig om. Dessutom trycker det och ömmar när man har bh och/eller pulsband på sig. Det har känts ok på cykeln, så länge man inte gör några oväntade manövervingar (som man gör när man kör ler-race). En vurpa till hade förmodligen gjort vansinnigt ont, så därav vis fegkörning. Hoppas det ska bli bättre. Man gör ju ingenting åt revbensskador, så det är väl bara att vänta.

Idag fokuserar jag på Återhämtning och lite rehabträning. Även styrketräningen får anpassas lite, eftersom det är svårt med vissa övningar som gör ont.        


onsdag 16 augusti 2017

2,5 dagars vila!


Tillbaka i Götet är skönt. Jobbade i måndags på Bravida Arena och som jag faktiskt har saknat mina jobbarkompisar där. Överhuvudtaget har jag saknat att göra "normala" saker som jag brukar.

Det har varit lugna puckar på träningsfronten här. Har helt enkelt känt mig trött. Igår joggade eller snarare lufsade jag dock 4km, lite väl kort och lugnt för att kallas träning med mina mått, så det får ses som en halv vilodag. Skulle kört ett gympass med, men var trött slö på kvällen så tog det lugnt i stället. Har lite träningsvärk från lufsningen idag, så kanske var det träning ändå? Löpningen har blivit eftersatt de senaste veckorna på grund av resandet och tävlingar. Just löpning känner man av direkt om man haft uppehåll mer än en vecka tycker jag. Det måste bibehållas. Mitt mål är att kunna springa 2 gånger åtminstone 30 min i veckan som komplementträning. Efter min konstiga skada i jag drog på mig i november förra året har det varit svårt, ett tag kunde jag ju knapt gå utan att halta, men i juni gick det ändå hyfsat att springa utan smärta efter att ha trappat upp tid och tempo extremt långsamt.

Det här med återhämtning är ofta underskattat och svårt att "unna sig". Jag kör oftast lite lugnare träning en eller två dagar efter tävling. Efter långlopp i princip alltid två, om man inte tränar för något speciellt och ska träna ner sig. Tävlar jag två dagar på raken är det minst två återhämtningsdagar som gäller. Återhämtning för mig kan vara ett lugnt cykelpass, teknikträning i skogen (utan hårdkörning), lätt löpning, eller pass på gymet med allt utom tung benträning. Är jag riktigt sliten kan det räcka med en promenad i skogen. Ibland vilar jag helt. Just nu försöker jag vara  extra snäll mot mig själv eftersom sommaren varit tuff och jag upplever att jag är mer stresskänslig än vanligt. Jag tror att jag tjänar på det i längden både mentalt och fysiskt även om det blir mindre träning än jag egentligen vill.

I helgen blir det tävling i Göteborgsområdet, 2 XC-lopp. Blir kul. En "gammal klassiker" i Skatås och ett nytt lopp i Rävlanda-Hindås. Kul att det fixas nya banor i Göteborgsområdet, det behövs! Min dröm är att vara banläggare för en XC-tävling i Änggårdsbergen. Jag vet att det körts XC-tävling där på 90-talet, det borde inte vara omöjligt.

måndag 14 augusti 2017

Tack för Cykelvasahelgen!

 Foto: Jesper Jeppman Andersson

Så vara Cykelasahelgen, eller nästan veckan över. Det känns lite tomt. Cykelvasan är ett enormt evenemang.
Det blev tävling i dagarna två. Värmde som bekant upp med cykelvasasprinten under fredagseftermiddagen. Vädret visade sig från sin bästa sida och det var riktigt mycket folk längs bann. Lyckades vinna mitt heat och blev 3:a i finalen efter Kajsa Snihs och Ida Jansson. Det var skoj! Sprint är ju inte riktigt min specialgren, men på Vasan blir jag räddad av att det är en backig bana. Hade det varit platt hade jag nog inte haft en suck att hänga med de där tjejerna. På sprinten testade jag även ett par riktigt lätta Bike Ahedhjul. Det kändes en del skillnad uppför. Det blev dock mina egna originalhjul på själva vasan, då jag föredrar att köra med lite mer grepp än de däck som satt på hjulen och gärna vill vara inkörd på materialet på ett så pass långt lopp.

Cykelvasans damklass startar ju redan kl 07.30 -oftast går jag upp ur sängen senare än så. Men det är ju bara att bita i det sura äpplet och kliva upp kl 5. Tur att det inte är fler lopp som startar så tidigt här hemma. Nåt enstaka går ju bra. Har länge funderat på vad som är den bästa taktiken här. Att långsamt, under en lång period vänja sig vid att gå upp tidigt och kanske tom träna så tidigt, För att vänja kroppen vid att ta i, eller leva med sin vanliga dygnsrytm och försöka sova så bra som möjligt och sen kanske få mindre och sämre sömn natten till själva racet. Jag har ju kört på den senare versionen och tror om man ska köra alternativ ett så behöver man börja i riktigt god tid. Inte bara tex en vecka innan, då riskerar man att få sämre och mindre sömn eftersom man ändrar dygnsrytmen och i slutändan prestera sämre. Nu sover jag ju ofta rätt dåligt, men jag vill ju inte sova sämre.  Jag har hört att dålig sömn natten innan ett race inte påverkar prestationen.

Nog om det. Det var ett stort startfält på 60-70 damer i tävlingsklass. Riktigt kul att se. Jag upplevde att starten gick något långsammare än förra året och upp över krönet var det många som var med i täten. Jag tycke att benen kändes lite sega, men försökte att inte lägga någon vikt på det, eftersom de ofta känns sega när man tar i. Pulsen var förvånansvärt låg. Farten var dock väldigt hög bitvis. När backarna började blev det färre och färre i täten. Jag kommer inte exakt ihåg när jag släppte tätgruppen, det var inför ett av spurtpriserna som tempot trissades upp ordentligt ( måste lära mig kontrollernas ordning och längden mellan dem till nästa cykelvasa). Hur som hellst jag hade inte kraften att hänga på och hamnade tillsammans med Ida Jansson. Var rätt glad att jag inte var ensam, är man två kan alltid jobba tillsammans. Efter ett tag var vi ikapp en av norskorna som fått problem med cykeln och därför tvingats släppa. Så var vi tre. Tyckte det var bra att alla tre hjälptes åt att hålla farten, även om vi inte lyckades jaga ikapp tättrion. Fick också massiv påhejning av Idas familj. Det hjälpte kan jag säga! Med en 7-8 km kvar släppte Ida och det var jag och norskan. Kände att det skulle bli svårt att spurta, benen började bli krispiga. Vid Zorngården gjorde norskan ett litet ryck och jag stod still över bron. När vi vände upp var hon några sekunder före och jag kände att det inte skulle gå att komma i kapp. Var inte heller jättemotiverad att spurta om en 4:e plats som ändå inte gav något mervärde (bara topp tre får prispengar tex) . Är glad för min 5:e plats, tyckte att jag krämade ut allt jag hade i princip. Motståndet var tuffare och jag körde rätt mycket snabbare jämfört med förra året, har inte kollat hur mycket dock. Var 5:a för två år sen men då körde två damcyklister framför fel väg, så egentligen var ju detta bättre.   

Det var lite lustigt, det pratades om mig innan loppet som nån slags "långloppsexpert", vilket är rätt konstigt. De senaste åren har ju XC och CX varit det jag fokuserat på och det är där jag har mina främsta meriter både i Sverige och Internationellt. Men jag började ju mtbtävlandet med långlopp, så en gång långloppsåsa, alltid långloppsåsa, eller?

Cykelvasan är ett mycket speciellt lopp, vi snittade nästan 30km/timmen, det är riktigt snabbt. För att köra bra på ett sånt lopp krävs att man är van att köra långlopp med hög fart. Det har varit nyttigt att köra lite fler långlopp känner jag. Man blir bra på det man gör. Perioden utan tävlingar och ostrukturerad träning är givetvis inte optimal, så jag är riktigt glad över att det gick att köra fort ändå.
Med några bra körda långlopp i bagaget i år har jag också funderat på och blivit medveten om vad det är jag skulle behöva förbättra både fysiskt, taktiskt och träna på mer för att kunna matcha de allra bästa långloppscyklisterna fullt ut. Om jag sedan kommer att göra det eller inte är en annan fråga. Jag gillar ju även att köra kortare och framförallt mer tekniska lopp och då krävs andra kvalitéer som tar sin tid att träna och jag har inte obegränsat med tid. Jag vill inte fokusera bara på långlopp utan ha en skön blandning av olika slags lopp. Men kanske behöver det inte bli några motsättningar? Framtiden får utvisa hur det blir.

Vill passa på att tacka alla inblandade, för en fantastisk helg. Särskilt tack till Michael på Ridaway för stughäng och snabba sprinthjul. Tack till alla vänner och bekanta för uppmuntrande ord. Det betyder mycket mer än vad ni kanske tror!   


onsdag 9 augusti 2017

Hänger i Sälen!





Har det bra här i Sälen, försöker ta det så lugnt jag kan utan att bli helt försoffad. Det är ju mycket avvägning det där hur mycket man ska träna för att vara så pigg som möjligt inför ett race. Att var helt inaktiv mellan två race är ju ingen höjdare, då blir det segt, segt att komma igång, även om man egentligen ju är utvilad. Och tvärt om -ligga och mata stenhårt gör en sliten. Dessutom kan det variera vid olika tidpunkter på en säsong, hur mycket man tävlat/tränat innan, hur mentalt utvilad man är, hur man ätit, sovit, rest och så vidare.  Det gäller att pricka rätt i just den situationen man är i.

Själv har jag fokuserat på att vila ut benen efter det två hårda racen med aktiv återhämtning, igår lite träning i Sälen Bikepark och idag körde jag lite mer intensivt, men långt ifrån stenhårt. Det kändes ändå ganska bra idag efter helgens hårda race. Tog mig till Rörbäcksnäs och de ljuvliga stigarna där. Verkligen balsam för själen. Det hade regnat en del på morgonen men det var ändå inte så farligt blött, bara några pölar och lite halt på stenarna.

På fredag kör jag Vasaloppsprinten och det blir ju ett bra sätt att få fart på kroppen en sista gång.
Jag undrar varför det är så få damer som vill köra sprinten? Det är ju minst 50 damer som kör i tävlingsklassen och ändå är här i krokarna. Men som det ser ut, verkar det bara vara jag och två-tre till som är med och som sedan också kör Vasan. Nu vet jag inte hur många som organisationen bjudit in totalt, men övriga damer som står på startlinjen, kör enbart sprinten som det ser ut.
Jag tycker att det är ett ypperligt tillfälle att visa upp både sig själv och sina samarbetspartners för en stor och engagerad publik. Dessutom är det en grymt bra möjlighet för oss cyklister att visa hur coolt det är med mountainbike för nya potentiella samarbeten med företag etc. Och det ser ju ännu coolare ut om det är många på startlinjen. Det är nämligen många företag här som kanske kan tänka sig att plöja ned en och annan krona i mtb-sporten! Dessutom, det viktigaste, det är fantastiskt kul att vara med! Bra stämning och max 5 minuters hårdkörning, vilket jag själv inte är nån expert på, men det gör inget. Så ni som får möjligheten att vara med, ta den, det är svinkul!

måndag 7 augusti 2017

SM- Silver och 2:a i Finnmarksturen



Foto: Nordic Sort Event

Sitter här i en stuga i Sälen och vilar två extremt trötta ben. En grym helg med två långlopp är avklarad, så det vore ju konstigt om inte benen vore trötta.

Som de flesta vet har det varit en hemsk sommar för mig och min familj och att ta klivet att ställa sig på startlinjen igen har inte varit självklart. Jag blev lite sugen på att köra ett race förra veckan i Italien, men kände mig inte riktigt redo.
Jag var ganska nollställd innan SM-tävlingen eftersom jag inte visste hur jag skulle reagera på att ta ut mig max och den stress som det ändå innebär att köra en tävling. Visst, jag har tränat på, men träningen har inte haft nån struktur och inte bestått av några planerade intervaller. Bara uppför- och nedförsbackar. Målet var att stå på startlinjen, ta mig runt och se vad som hände. Hade ingen support med mig, men lyckade s fixa langning på i alla fall ett ställe. Stort tack till Magnus A, utan den hade det nog inte blivit så bra som det blev. 

Så blev det och det blev ju rätt bra! 90km på främst grus och-skogsväg skulle köras i Motala. Första kilometerna var något virriga, då vi körde genom ett bostads och inte riktigt visste vart vi skulle ta vägen. Flaggvakterna var ganska passiva. Sen blev det bättre. Jag tyckte det var slitigt i det höga tempot, men till slut lyckades jag och Jennie Stenerhag få en lucka ned till övriga damer. Detta höll i sig väldigt länge. I sista riktiga backen, fick jag dock släppa. Jag var nästan ikapp igen på efterkommande gräsparti, men orkade inte riktigt fram. Det var lite surt, men på en så snabb bana är de oerhört svårt att täppa en sådan lucka igen helt ensam och Jennie var den starkaste av oss två. Jag bet i den sista biten och försökte hålla så bra fart jag kunde. En störtskur kom och gjorde det lite mer slirigt och tungkört sista milen. Körde mestadels själv, eller så drog jag killar som inte var så dragvilliga. Rullade in mindre än en minut efter Jennie. Det var en rolig fight. 3:a blev Sandra Salinger.
Det var inte vad jag förväntat mig alls. Det var mycket bättre! Samtidigt tävlingsmänniska som man är, tänker man lite, lite på om jag inte ändå kunnat krama ur lite till ur benen i den där backen?
Ärligt talat så vet jag att jag inte kunde det. Jag fick ut det jag hade. 

Skitvädret öppnade även för invigning av DryRobe! Grymt bra, varmt och gött! 

Antalet SM-medaljer i cykling jag snott åt mig borde nu vara uppe i runt 30 nu. Har inte full koll faktiskt. Jag har många silvermedaljer, men detta är nog det jag är mest glad för av alla.

Efter racet gick färden direkt vidare till Ludvika och Finnmarksturen. Jag är rätt ovan att köra två långlopp på rad, men tänkte att jag behövde en riktigt urladdning innan Cykelvasan. Dessutom hade jag inte kört den “nya” Finnmarkstrusbanan, bara den som var 11,2 mil. Alltid kul att testa nya banor.
Hade en fin övernattning i Ku-Kustugan hos mackans familjs sommarhus i Klenshyttan.

68km skulle köras och det kändes riktigt segt första 2 milen, jag trodde jag skulle vägga. Såg Jennie trampa iväg redan i efter några kilometer, men bestämde mig redan då att köra mi mitt eget tempo. Så fick det bli och efter 50 minuter, kändes benen bättre faktiskt. I alla fall så länge jag inte försökte mig på några fartökningar eller annat dumt. Körde på utan att ta några risker. Pulsen var den lägsta på länge på tävling, bara några minuter över 90% under hela tävlingen. 
Det var lite småhalt i skogen, men gjorde det bara roligare tycker jag. Matade på och höll min 2:a plats in i mål. Jag kan lungt säga att jag var nöjd med att ta mig runt. 2:a platsen var en bonus. Nya banan var riktigt fin, arrangörerna ska ha en riktigt eloge för den nya banan som var krävande, men en hel del backar och i långloppssamanhang rätt så tekniska men samtidigt “flowiga” och mycket roliga stigar. Blev riktigt sugen på att köra loppet med utvilade ben!

Nöjd, men trött  efter helgen blev det färd vidare upp till Sälen idag. Tog vägen förbi Borlänge och Falun för att försöka få hjälp med min lock-out till gaffeln. BikeTown i Falun fixade det snabbt och enkelt. STORT tack för detta!
Nu hoppas jag att några dagars återhämtning ska göra susen. Imogon blir det troligen lite lung körning i Bikeparken om den är öppen. Dagens aktivitet bestod förutom bilåkning av promenad och blåbärsplockning, det är nog jättebra för återhämtning.

onsdag 2 augusti 2017

Låg nivå!


 Har tagit mig ned från bergstopparna till havsnivå och Sverige. Bokstavligen havsnivå faktiskt, då Göteborg ligger vid havet och igår tog jag årets (?!) första dopp. Det var lite för kallt för min smak, men det behövde ju göras. 
Just nu känner jag att jag skulle behövt någon vecka till bland bergen, men det som blev blev ganska bra ändå. Ett break, en ventil och frisk alpluft. Fick sällskap av Mackan de sista dagarna och vi cyklade bland annat upp på en närliggande topp, Monte delle Rezze på strax över 2850 m över havet. Där finns en madonnastaty, kallad Madonon och en liten övernattningsbivac. Vi blev sugna att någon gång vandra upp dit och övernatta. Dessa små stugor är öppna för alla vandrare och gratis. Oftast finns där vatten och eldningsmöjligheter. Man får lämna pengar som bidrag eller överblivna förnödenheter i stugan om man vill. Hade varit mäktigt att se soluppgången där uppifrån. Gillar den där känslan av att känna mig liten inför de mäktiga bergen och att det liksom är de och vädret som bestämmer. Jag är bara en gäst.


Väl där uppe stötte vi på ett italienskt vandrarpar. De bjöd på superstarkt kok-kaffe med massor av socker. Stärkande!  Oftast är folk väldigt snälla och trevliga här trots språkbarriärer. 





Nu är jag som sagt hemma och försöker planera tillvaron. Har fått ändra lite i planerna för att det inte ska bli för mycket, men detta har också inneburit att jag kunnat lägga till saker som jag inte annars skulle ha hunnit/orkat med. Dessutom behöver jag jobba med då det blivit för lite av den varan i sommar på grund av allt som hänt. Mer om dessa planer i kommande inlägg.

Närmaste planen är att köra långlopps SM och Finnmarksturen i helgen. Vet inte alls vart jag står rent formmässigt, då jag inte tävlat på länge. Tror fysiska formen är ganska god, men vet inte hur det är mentalt att pressa sig till max. Har mest kört uppförs- och nedförsbackar senaste tiden och SM är jämförelsevis platt, snabbkört och långt. Behöver nån som kan hjälpa mig med langning på SM då Mackan inte har möjlighet att hänga med.  Om nån känner sig manad så hör av dig!! Hade uppskattats 9 mil är långt med en flaska sportdryck.



  

måndag 24 juli 2017

Bland moln.




Jag är ju morgontrött som de flesta vet, men gillar verkligen de gånger jag lyckas komma upp tidigt på morgonen och de flesta i byn fortfarande sover. Kall krispig luft och kvittrande fåglar. Tussar av moln har tagit sig ner bland husen och man ser att det snart kommer att klarna upp. Ensam med bergen och en kopp kaffe. Bara någon timme senare värmer solen och byn blir full av liv och rörelse.
   
Här uppe bland molnen är det bra. Det är något med höga berg som ger mig lugn. Folk här verkar lugna i sinnet, förutom när de framför någon form av fordon. Då är de hetsiga. Nästan oavsett fordon. Väldigt få verkar dock vara arga på cyklister. Det är mer att de vill framföra sitt fordon så fort de kan i de fina serpentinvägarna.

Det har varit fina dagar, men just idag har det regnat rätt mycket. Passar bra eftersom jag ändå tänkt ta det lugnt. Är fascinerad över hur Livignoborna har koll på sitt väder, trots att väderprognoserna aldrig stämmer här. Damen på cafét i närheten tittade upp och sa att det skulle börja regna snart. Jaha tänkte jag, ser inte så ut. Men 10 minuter efter hon sa det började det mycket riktigt ösregna. Vädret växlar fort här och man behöver anpassa sina aktiviteter efter vädret en del. Att ge sig ut högt upp bergen när det åskar och/eller regnar är ingen bra idé. Framförallt kan det bli väldigt kallt.



Försöker hålla mig lugn. Jag tränar,vilar och dricker kaffe. Det är ungefär det jag gör. Läser bok, lyssnar på musik och jobbar en del på datorn.
Det är svårare än vanligt att hitta lugnet, eftersom det hela tiden kommer tankar om allt som måste tas itu med hemma efter allt som hänt och vad jag borde göra. Känner mig fruktansvärt otillräcklig, men mycket är saker som jag faktiskt inte kan påverka. Försöker vara här och nu så mycket det går, även om det är svårt. Jag tror ändå att det är lättare här än någon annan stans. Det är bra med backarna så jag får ta i och bli trött i kroppen. Det är bra med de långa utförslöporna, eftersom jag måste fokusera på att cykla utför och inget annat. Den krispiga luften gör att tankarna klarnar, om än långsamt.  

söndag 16 juli 2017

Töcken.


Mammas älskade rosor.. 

Jo, jag lever, men de senaste veckorna har varit upp-å ned och oerhört sorgliga, därav tystnad från min sida. En av mina konstlärare pratade ofta om att något man målat var "som i ett töcken". Man skulle lugnt kunna säga att tillvaron min har varit som i ett töcken.

"Kör försiktigt, det viktigaste är att du kommer fram. sa mamma, på det sätt som bara mammor kan. -Vi syns snart, sa jag, ta det lugnt nu. Det var det vi sa till varandra vid tvåtiden på eftermiddagen. De sista orden.

17.17. Samtal från sjukhuset i Ystad, en överläkares korrekta röst. "Nu är det tyvärr så att din mamma har gått bort".

Först: är detta ett skämt och: vadå tyvärr?! Irrelevanta tankar far runt. Hon kan ju inte dö nu, jag skulle ju komma och hälsa på ikväll ju... Här sitter jag i min glättiga blommiga klänning och Mamma har gått bort. Känslan av overklighet. Försöker packa klart väskan för att åka, men fattar inte vad det är jag ska packa ned. Rotar mest runt bland kläderna. Tänker på pappa, får inte vara ensam. Överläkaren berättade att de ringt honom men han hade lagt på luren. Hon tyckte det var konstigt, det tyckte inte jag. Vem fan skulle inte vilja lägga på luren?? Resten av samtalet minns jag inte exakt.

Ensam i bilen till Vallby, världens längsta tre och en halv timme. Hjärtat rusar. Tankarna flyger genom huvudet snabbt snabbt. Framme sent på kvällen. Jag och katten går och lägger oss och försöker sova. Det blir inte mycket sömn.
Åker till sjukhuset i Ystad, sköterskorna ger tröst, stöd och tar sig tid lyssnar, de är fantastiska. De ger mig en papperspåse. Mammas saker. Mamma i en påse på passagerarsätet tillbaka till huset i Vallby. En obeskrivlig tomhet och tysthet.

Redan innan första chocken lagt sig var det fullt upp med grejer som måste fixas och det snabbt. Allting var väldigt bråttom, väldigt krångligt och väldigt rörigt. Min syster har varit den som dragit det tyngsta lasset och fixat de flesta praktiska sakerna. Själv känns det som jag mest irrat runt. På grund av olika omständigheter har det inte funnits mycket tid till egen återhämtning och eftertanke och själv har jag behov av vara för mig själv en del för att kunna fundera igenom saker i min egen takt och på mitt sätt. Skulle inte kalla mig själv för ensamvarg, jag gillar folk och främst mina vänner. Ibland är det dock svårt att få ro och höra vad jag tänker. För mig fungerar det inte att bara "trycka undan" svåra saker och fortsätta som om inget hänt, risken är då att det slår tillbaka ännu värre längre fram, men jag måste få föra det på mitt sätt. Så jag tog beslutet att fly fältet ett tag, till bergen för att landa, hämta nya krafter fundera och bara vara med mig själv ett tag.


Bokstavligen flydde jag. Körde Söderut istället för norrut. Bara en person visste. Bilturen till Alperna kändes kortare än de 35 milen till Vallby den dagen. Jag trivs bra bland höga berg, de har tidigare hjälpt mig att få tankar att klarna.Vi reagerar ju alla olika på sorg och detta kändes bäst just nu för mig. Nån annan gör säkert på något annat sätt.  

Har försökt att träna. Det har känts bättre efteråt. Folk som inte tränar förstår inte detta men träning är för mig en kanal för att må lite bättre och ett sätt att hålla huvudet över vattenytan. Hårda träningspass har fungerat bäst. Det är som om smärtan blir mindre genom att utsätta sig för annan typ av smärta. Eller så når man aldrig upp till det onda hur hårt man än kör. Kanske är det bara inbillning. Jag har ingen aning.


torsdag 22 juni 2017

Paus...

Jag tar en paus från bloggen ett tag.
Tack lilla mamma för att du funnits vid vår sida. I stort och smått, i glädje och sorg.
Du kommer alltid finnas i mitt hjärta.

måndag 19 juni 2017

Borås 2-dagas.


Foton: Catarina Eliasson

Race i dagarna två avklarat och jag måste säga att jag är imponerad av Västgötacupen. Så mycket folk i klasserna här med, kul att se. Man har ett bra koncept med bra tävlingar, banor mm och har jobbat i många år för att komma dit man har kommit.

Borås bjöd i vanlig ordning på tuffa banor med en hel del rötter och sten. De är jobbigare än man tror när man kör igenom dem först. Visst pulkabacken är ju alltid jobbig då den kräver nära på maxinsats för att ta sig upp för, men de korta backarna och det stötiga underlaget gör att man måste ligga på hela tiden och vara alert för att det inte ska gå för sakta. Inte mycket transportsträckor eller tid att dricka på. Det tar ut sin rätt till slut. Dessutom fick vi en varm helg vilket var efterlängtat i och för sig och, jag hade inte så ont av värmen denna gång. Jag brukar klara temperaturer upp till 25 grader fint. Över det kan jag få lite svårt att hantera den och då krävs det att jag har nån form av strategi. Vi körde som tur var inte så långt, bara runt 1.15 på lördagen och på söndagen (nästan) motsols och strax under timmen. Kände mig riktig pigg på lördagen och fick ett stort försprång ganska tidigt före de andra, som jag sedan utökade in i mål. På söndagen var jag segare och banan var snabbare och det kändes som jag körde in i varenda sten och rot på banan, men lyckades även klara av att vinna även där. Gjorde en liten fadäs och glömde handskar hemma på söndagen, snurrig som jag är. Kunde låna ett par kvarglömda barnhanskar, men då det stod fel logga på dem, avstod jag. Jag kör inte ofta utan handskar på tävling och detta lopp gjorde mig mer övertygad om att det inte är bra nånstans. Förutom att man inte har något skydd om man skulle krascha (eftersom man oftast tar emot sig med händerna först) rann, svetten om händerna och mina annars så sköna handtag blev såphala, så händerna gled. Det var lite läskigt utför faktiskt. Dessutom blev det rätt kännbart i den stötiga terrängen. Inget extra som tog upp stötarna i händerna. Ingen hit, men man lär sig av sina snurriga misstag.

Det var i all fall en rolig helg och nu väntar midsommar innan det är dax för nästa cykeläventyr.

Idag och imorgon är det möte med några förhoppningsvis nya kunder som behöver göra om sina hemsidor. Det tycker jag är roligt.


fredag 16 juni 2017

Borås, Borås!


I morgon är det dax för Borås 2-dagars. Äntligen lite xc igen. Inte för att det är tråkigt alls med Långlopp, men xc är ju minst lika kul det. Regnar järnet här idag, så det kanske blir lite gegga även om solen ska skina imorgon.
Jag blir rätt trött av långlopp och det är först igår jag kände att kroppen kändes hyfsat pigg. Körde några få intervaller uppför grusbacken i Änggården och lyckades förbättra min bästa tid uppför den från förra året med 11-12 sekunder. Kanske hade jag medvind eller nåt?

Kört lite på endurocykeln med. Riktigt slirigt på stigarna, så det blev ingen vidare fart. Men det är skoj att få slira runt lite. Har mycket att lära på enduron, men det tar vi en annan gång. Over and out!




måndag 12 juni 2017

En bra dag på Lida!

Glad innan start! Foto: Henrik Öijer

Hemma från Tullinge och Lida Loop. Det blev mot alla odds ett riktigt bra race igår! Lida Loop är ett väldigt fint och proffsigt evenemang, med en riktigt fin, men tuff bana. Har som jag tidigare skrivit känt mig rätt trött mentalt efter veckan och en extra resa tur och retur Skåne i kombination med en massa jobb och en resa till Lida är väl inget som gjorde under för kroppen direkt. Det var i alla fall inte så det kändes på morgonen när jag vaknade på tävlingsdagen.  
Hade hittat ett riktigt bra och prisvärt boende bara 12 km från Lida friluftsområde, så det var ingen panik, kände mig bara så grymt trött och ofokuserad. Men var samtidigt tävlingssugen, konstig känsla.

Man testade ett nytt grepp i år och startade damerna 8 minuter efter herrarna i tävlingsklassrna. Hur det var kommer jag till. Damer rlit, och veteranklasser blir ganska många damer i en och samma fålla, riktigt kul. Starten upp för backen var hård som vanligt men gick bra. Försökte hänga med utan att maxa, vilket är svårt men jag tog väl inte ut mig helt i alla fall. Sen gick det undan på grusslingorna, det var ett rätt stort gäng som låg tillsammans längre tid än vanligt. Försökte ligga så långt fram som möjligt och drog även en hel del. I alla fall kändes det så. Efterhand bliv gruppen mindre och mindre och till slut var det Jag, Jennie, Nellie och Felicia. Jag tror inte ens vi kört en mil då vi kommer ikapp de första (eller kanske sista) herrarna. Vi krigade på och kom in mot första Loopen, Tempot ökade en del när vi närmade oss spurtpriset och jag bet mig kvar, men gav mig inte in i någon riktig spurtprisfight. Vår kvartett drogs ut lite, men kom ihop sen rätt snart efter det. Felicia släppte och vi var tre. Det blir fler och fler att köra om. På ett längre skogsparti (tror jag) Såg vi inte länge Nellie, lite svårt att ha koll då både Jennie och jag har fullt upp med att ropa "kommer vänster", och hitta vägar förbi cyklister i skogen, utan att köra ut i bushen. Det känns, riktigt hårt ibland och relativt behagligt ibland. Är lite rädd att jag kör för hårt, men tänker sen att jag kör så länge det håller. Skulle jag köra slut mig, gör det inget. In mot loop 2 drar Jennie upp tempot igen, och tar nästa spurtpris. Känner mig lite krispig, men jagar ikapp igen. Gör sen ett litet misstag och tappar lite när jag tar en konstig väg förbi en cyklist och Jennie får några meter. Håller ändå avståndet. Vid backen strax innan 15 km kvar känner jag dock att jag får köra lite lugnare och tappar lite, vet inte hur mycket. Uppe för backen går det lite utför och jag kan "vila" lite. Blir piggare. Kör på igen. Får en hel svans med karlar efter mig på rulle ett tag och försöker få någon annan att dra, vilket funkar ett tag men kör sen ifrån dem när det blir motlut. Tänker att jag skiter i om de ligger på rulle. Vill i mål. Inför sista backen sista 500m, ser jag Jennie som nästan är uppe. Hon ska precis svänga ned för backen när jag är på väg upp, så det finns ingen chans att plocka så mycket. Vinkar i stället. Drar upp för backen och rullar i i mål ca 45 sekunder efter. Är grymt nöjd med loppet, körde ca 4 min snabbare än förra året och då utan en massa folk att köra om, är glad att jag orkade hålla ett högt tempo utan att köra slut mig denna gång.
Så trött känsla innan, men på nåt sätt lyckades jag mobilisera den mentala energin. Det är därför man ska försöka att inte lägga så mycket kraft på tankar hur man mår eller inte mår innan ett lopp. Kroppen och själen kan spela en spratt ibland.

Vet inte hur många vi körde om egentligen, ett par hundra? Det var inte ett optimalt upplägg tycker jag, även om jag tycke det är bra att man provar olika sätt för separat damstart. Ett alternativ hade varit att starta damerna efter Herrelitfältet och sedan övriga herrar i tävlingsklass. Jag vill dock ge en stor eloge till alla killar/män i racet, de flesta försökte faktiskt hålla undan exemplariskt och jag vet själv att det inte är så lätt alla gånger att kasta sig åt sidan när det kommer någon som vill om omedelbart.




Alla foton ovan: Henrik Öijer som agerade cykelfotograf i helgen

På svt play kan ni även se ett klipp från sporten från Lida Loop där jag är som en liten linslus. Kul att tv numera bevakar mtb:n en del och det är ju givetvis helt rätt när Jenny är medaljkandidat till VM om knappt två veckor. Värt att veta är att Jennie förra året knep ett silver på samma bana när det var EM där, så att hon kan köra fort på den banan är det inget tvivel om . Här är klippet: https://www.svt.se/sport/cykel/stenerhag-visar-bra-form-inför-kommande-vm/  Tummar och tår kommer att hållas under Midsommarhelgen!