torsdag 26 april 2018

Nya prylar, jogg i 9km i timmen och en liten krasch.

Det är dags att presentera lite nya samarbeten och prylar inför säsongen!

Först min nya cykel. Efter tre fina år på Haibike, kommer jag i år köra på en Silverback.

Silverback kommer liksom Haibike från Tyskland och gör lätta, fina cyklar. Modellen jag ska köra heter Superspeed SBC Team Edition. Den blir, som det verkar den lättaste mtb jag har haft, med några mindre modifieringar än på bilden. Haibike har valt att fokusera främst på elcyklar framöver, vilket är förståeligt, då de ju är i framkant, därmed har de inga high-end mtbs utan motor. Silverback kändes som ett självklart val, när Rideaway tog upp detta märke. Det ska bli riktigt spännande att testa ett för Sverige mindre känt cykelmärke. Imorgon blir det äntligen premiärtur, skulle egentligen kört träningstävling idag, men cykeln hann inte bli kvar tills dess. Och kanske är det dumt att börja med det på en ny cykel?

Mitt huvud kommer att prydas av hjälm från Lazer  Riktigt snygga och lätta och med MIPS. Mips är ett ökat skydd i hjälmen mot rotationsrörelser, vid en krasch. Rotationsrörelser påverkar hjärnan och ger större risk för hjärnskador. Känns grymt bra på huvudet och en säkrare hjälm är ju alltid bra. Jag har även en integralhjälm från Lazer, för utförsåkning. Känns bra att äntligen ha en ordentlig hjälm för utförsåkning med. 


Jag har under vårvintern haft förmånen att få testa Maurten på träning under en längre period. Det har fungerat kanon, så jag kommer att fortsätta även under säsongen! Framförallt känner jag mig piggare efter de längre distanspassen med Maurten. En stor fördel för min del är att de har en sportdryck som innehåller mer energi än vanligt. 320 kalorier per 500ml! Ska bli spännande att testa på något etapplopp, då jag har svårt att äta ordentligt under och mellan etapperna på grund av jag mår illa och får kväljningar.


Jag har på fysioterapeutens inrådan även börjat att jogga runt 15 min per gång för att sedan öka lite varje gång. Jag skulle jogga lungt, sa han och jag eftersom var osäker på vad som definierades som lugnt, så jag frågade hur fort jag fick springa.  Runt 9km per timme blev svaret. Sagt och gjort, men det visades sig inte vara så lätt. 9 km per timme är sjukt långsamt! Det går nästan inte att springa så sakta. Får kolla oavbrutet på gps:en för att det inte ska bli för snabbt. Jag vet liksom inte om jag ska ta korta eller långa steg, eller hur mycket jag ska lyfta fötterna i den hastigheten. Och trots att det är så långsamt får jag träningsvärk efter. 

Har också lyckats att krascha rätt rejält, eller det kunde ha blivit riktig illa. Kom på en slinga jag kört några gånger förut och skulle köra ned för ett mindre stendrop. Gjorde en liten felbedömning och det hade även blivit uppkört efter dropet, så framhjulet försvann och jag flög över styret. Det var som tur mjuk jord och lera, men blev liggande och trodde först att jag brutit nyckelbenet. Efter ett tag var jag dock uppe på cykeln igen det gick att cykla, men kändes sådär lite konstigt ont runt nyckelbenet. Är fortfarande väldigt öm, men det känns stabilt och jag har både kört hopp i skogen och kört armhävningar och pull ups i gymet nu, så då kan det inte vara trasigt. Är glad för det. 


torsdag 19 april 2018

Blanka papper, ortoped och ANNAT!


Här sitter jag med ett blankt papper och försöker få ned något till ett eget projekt jag filat på länge. Men det går inte. Det finns inte nån som helst inspiration till att få ned något på pappret. Och när jag väl försöker blir det jättefult och jag suddar bort allt igen. Idéerna och figurerna, som vanligtvis bara är "för mycket i huvudet" är som bortblåsta. Har några andra, halvfärdiga bilder som jag också försöker fortsätta på, men det blir inte alls som jag tänkt, bara trist. Gissar att den enda jag får göra är att vänta. Det är frustrerande när man liksom inte har nån inspiration alls. Hoppas att det vänder när det börjar grönska och blir varmare. 

Återbesök hos Ortopeden förrgår och utlåtande från ultraljudsröntgen av hamstringsfästet jag gjorde för några veckor sedan. Det visade -ingenting! Röntgenläkaren som gjort ultraljudet såg ingen skillnad på senorna på vänster och höger sida. Ortopeden på Axesshuset hävdade då att min partiella senruptur hade läkt. Jag är ju inte läkare eller expert eller så, men för mig låter det helt osannolikt. Rupturen i hamstringsmuskeln uppstod ju i november 2016 och fanns kvar i februari enligt MR-röntgen som gjordes då. Att den då helt plötsligt skulle ha läkt i mars låter ungefär lika sannolikt som när jag var hos en osteopat en gång och hen, genom att klämma och trycka hårt på lårmuskeln sade sig tagit bort den ärrvävnad som funnits där jättelänge. Ungefär samma sak, alltså mer som nåt slags hokus pokus än seriös vård. Man behöver inte direkt ha medicinsk utbildning för att förstå att det inte fungerar så.
"Senor läker på 6 veckor", menade ortopeden, vilket kanske är sant i vanliga fall, men jag undrar varför den i så fall inte läkte i november/december 2016, utan först 2018 i mars efter en MR-undersökning som han remitterat till och som visat att den var trasig? Man kan ha ont ändå, menade han, men även om jag gjort rehab och det känns bättre efter det känns det så pass likt den känsla som varit innan, att den inte kan vara hel än.
Det är i och för sig inte så konstigt att man inte såg något, utraljudsröntgen som gjordes tog max 5 minuter, kändes slarvigt, lite löpande bandprincip. Har gjort samma typ av undersökning på mitt knä på Carlanderska för många år sedan och den tog åtminstone 30-40 minuter att utföra. Men jag kanske inte ska klandra ortopeden som bara tolkade resultatet han fått. Inget syndes = läkt. Det kanske bara är jag som är naiv och tror att man ska tänka lite längre som läkare? 

Ortopedens ordination: "Inte cykla med motstånd (??), inte träna på gym med vikter. Inte hoppa inte gå i trappor inte sitta på en stol". Berättade att jag på inrådan av fysioterapeut cyklat som vanligt, dvs jättemycket, utan att det blivit sämre och att den rehab som jag gör med fysioteurapeuten omfattar träning med vikter och att det blivit bättre av just det. "Ja då måste du ha en bra sadel", menade han och att det är ju bra om det går, att jag gör som jag vill. Inte riktigt bra koll alltså. Ärligt talat tror jag att han satt där och hittade på. Krävs inte så mycket googling för att hitta forskning om senskador som säger att ihärdig excentrisk träning är det bästa för att få senor att läka och att man jobbar med en smärtskala (dvs viss smärta är tillåten i samband med träning). Lärdom av detta: gå till idrottsläkare om du är skadad och vill få bäst råd!

Jag litar 100% på min fysioterapeut som har extremt mycket erfarenhet av hamstringsskador och kommer fortsätta rehaben där som om senan är trasig. Jag kommer också göra en ny ultraljudsunderökning för en second opinion, hos en annan fysioterapeut, som jobbar med idrottskador och behandlingar av sådana. Det var lite synd att jag hittade den kliniken först nu. Det ska bli intressant att se vad utlåtandet blir där, men det är tyvärr inte förrän i början av maj. Men om det nu varit eller är en trasig sena borde det synas något, även om den nyligen skulle ha läkt. En sena återgår liksom inte att se ut som om inget har hänt så snabbt efter att ha varit trasig. För mig är det givetvis viktigt att veta om den är läkt eller inte eller om rupturen är stor eller liten.

Nu till något roligare, jag var i Varberg i går och rekade lite, Det var riktigt skoj. Vi har lite roliga idéer där. Mer om detta kommer dock i något kommande inlägg. See you!


måndag 16 april 2018

Endurohelg!




Så var min debut i Endurotävlandets ädla konst avklarad, så himla kul det var!
 Första deltävlingen i Enduro Sweden Series i Änggårdsbergen. 7 specialsträckor av varierande längd och transportsträckor emellan. För nära för att inte köra för min del och bra tidsmässigt på säsongen, innan de andra racen dragit igång.

Lördagen spenderades åt träning. Jag hade som mål att köra alla sträckor två gånger, vilket också genomfördes. Det tog ungefär 5 timmar och 15 minuter, varav ca 4,5 timmar i rörelse. Min snittpuls under den tiden var 72% av max, så utförscyklande, transportering mellan sträckor, klättrande liksom släpande och lyftande av 14,5kg tung cykel är riktigt fin uthållighetsträning, det är inte direkt så att det rullar av sig själv uppför liksom. Ett fint och lite ovanligt långpass. Underlaget på lördagen var i stort sätt torrt förutom några surhål, så det var egentligen inga konstigheter, mer än att försöka komma ihåg sträckorna och vilka vägar man skulle ta på dem, vilket i och för sig inte var helt lätt. Kändes som om jag behövt köra ca 10 gånger på varje sträcka för att få till det. Minne som en guldfisk?



Söndagen bjöd på lite, lite duggregn och kallare temperatur, vilket gav helt andra förutsättningar. Sträckorna i Änggården hade förlags på väldigt mycket klipphällar och dessa + rötterna blev såphala efter det lilla regnet. Saker som man cyklat lätt som en plätt blev helt plötsligt nästan omöjliga att cykla. Cyklister föll som käglor skogen, så också jag, men klarade mig utan allvarligare incidenter. Det var mer att jag började fega och körde dåligt bara därför. Jag hade som mål att köra lite snabbare på varje delsträcka än på lördagens träning. Av de sju etapperna var det dock bara en eller två som detta lyckades, de andra var mellan 15 och 30 sekunder långsammare på grund av halkan och fler misstag. Jag är nöjd med att komma i mål utan några större skador, men ser en hel del som jag skulle kunna förbättra. Efter förutsättningarna är jag nöjd ändå. På de två första sträckorna tyckte jag att jag stresskörde för mycket och tappade fokus mot slutet, de två följande gick helt ok och det var också de två som hade snabbare tid än gårdagen. De sista tre sträckorna gjorde jag alldeles för många misstag som inte berodde på själva halkan, utan mer på grund av fegande. Det var också här tidstappet var som störst. Egentligen spelar det inte så stor roll, då Enduro inte är vad ja satsar på, men som tävlingsmänniska försöker man ju alltid se vad man kan förbättra.

Helt klart en fin teknikhelg för min del, från att knappt kört i skogen till att köra massa teknisk stig. Lika bra att sätta ribban högt och chocka kropp och psyke. Fin stämning i skogen, hela 350 cyklister, från rena motionärer till Endurovärldselit och världsmästare. Ett fint format att tävla i helt enkelt.

På vissa av sträckorna tror jag dock att jag skulle kunna köra snabbare med min XC-cykel faktiskt och sen är det något med däcken som jag tänkt på länge. Det har säkert till viss del med vana att göra, men jag tycker att däcken på de endurocyklar jag provat hittills, (som ser ut att vara gjorda för bra grepp) får jättedåligt grepp när det blir blött och halt. De är liksom för hårda på något sätt, trots lågt lufttyck. Har kört XC-tävlingar med Racing Ralph och Rocket Ron i liknande och bra mycket värre förhållanden som igår och haft mycket bättre grepp. Kanske dax att hitta ett däck med lite mjukare gummiblandning för endurohojen kanske?

Idag blir det en lugnare dag med cykeltvätt, jobb och rehabträning.



måndag 9 april 2018

Vår, surgubbshantering och utanför komfortzonen.


Japp! Har tillbringat några dagar på Österlen och fått lite vårvärme. Precis innan jag kom dit var det snökaos och första dagen låg det massor av snö lite här och var, men den försvann snabbt i och med att värmen kom. En natt kunde jag inte sova, fick ett ryck och åkte iväg till havet vid 5.30 tiden för att jag tänkte att jag skulle kolla in soluppgången. Det var lite mycket moln, men ändå magiskt att se ljuset komma upp från havet och höra naturen vakna.





Hittade faktiskt lite fina stigar att cykla på längs havet en dag, delvis det som kallas Skåneleden, (en vandringsled längs skånekusten) men tyvärr har den bitvis rasat, så jag fick leta lite alternativa vägar. Det som är roligt med alternativvägarna är att man hittar ställen och hus som man aldrig skulle hitta annars. Hade en plan att cykla längs med kusten och genom Stenshuvuds Nationalpark. Hade dock inte tänkt på att man inte får cykla igenom. Det är cykelförbud, vilket är lite synd för oss som cyklar mtb för det finns fina stigar där, men förståeligt. Jag hann inte mer än till en grind då det kom en gubbe som argt upplyste mig om att jag inte fick cykla där. Han verkade ha förväntat sig mothugg från min sida men jag ville undvika konflikt och testade ett bemötande jag använt mig av mot en annan surgubbe förra veckan, med gott resultat. Istället för mothugg, berättade jag lugnt att jag inte hade en aning om vart jag hamnat, att cyklat vilse och undrade om han kunde hjälpa mig att hitta ut till en tillåten cykelväg. Jag får erkänna att det var en halvsanning, jag visste att jag var på väg in i parken, men var inte helt säker på vart jag befann mig. I detta fall kändes det helt ok att strecha lite på sanningen. Och effekten blev bra. Gubben var inte sur längre, utan förklarade tydligt och glatt hur jag skulle köra. Jag tackade och han såg nöjd ut. Man får ju hoppas att han ändå tyckte att det var en trevlig om än förvirrad cyklist han stött på. För två veckor sen stötte jag på en surgubbe i Onsala och använde mig av liknande förklaring och bemötande, effekten var den samma. Gubben fick förklara vägen, fick ett tack från mig och så blev han glad. Eller i alla fall inte arg längre. Tror att det det är mitt vinnande koncept. Enda problemet är väl om man möter samma gubbe på olika platser och har samma vilseförklaring. Får väl tillägga att det även finns surtanter och dem kan man också försöka att omvända, men ni förstår nog hur jag menar. 



Den här veckan blir det skogscykling och teknikträning i fokus. Det behövs verkligen efter den här vintern. Körde idag och kände mig ringrostig på de riktigt tekniska partierna, men efter ett tag blev det bättre. Det är inte bara det att det blivit isfritt i skogen som gör att det blir fokus på skogen, i sista sekund har jag också anmält mig till GöteborgsEndurot, eller Glenndurot! Det ska blir riktigt skoj, men lite läskigt med, så jag aldrig kört endurotävling innan. Det är en bit utanför min så kallade komfortzon, men jag vill gärna utmana gränserna på olika sätt och det är alltid kul att testa nåt nytt.
För min del handlar det om att genomföra alla sträckorna utan att slå ihjäl mig, jag vet att jag inte har någon suck att utmana de bästa endurotjejerna utför. Jag är rätt långsam och behöver öva och jobba med min utförskörning hela tiden och jag ser detta som ett utmärkt tillfälle, inte minst för att det är ett stenkast från där jag bor. Har kört den hel del av de sträckor som man kört tidigare års tävlingar. Jag tar mig ned med min hardtail och tänker att det ska gå bättre med min endurocykel som har mycket dämpning och dropperpost. På vissa sträckor, där det går både upp och ned kör jag säkert snabbare med min xc-hoj dock, mest för att jag är mer van vid den och att en är lätt. Det är häftigt med Änggården, jag har kört där så mycket, men hittar fortfarande stigar jag aldrig testat och det tillkommer hela tiden nya här och var. Det hade varit kul att nån gång köra en XC-tävling där, man hade kunnat få till en riktigt backig och tekniskt bana om man hade fått/viljat.

tisdag 3 april 2018

Ice Ice baby!


Behöver jag skriva att det är is i skogen och att jag är trött på det? Alla som bor i Göteborgsområdet och skogscyklar vet vad jag pratar om. Körde i Skatås igår en sväng och där var det faktiskt bättre än i Änggården. Mindre is och mer snö och mer körbart. Jag har aldrig kört så här lite i skogen på vintern och vårvintern som denna, så det är rätt frusterande. Rent fysiskt har träningen varit bra den senaste tiden, men grejen med att cykla mtb är i alla fall för mig att cykla i skogen, så det känns liksom som att det fattas nåt. Några soliga dagar har dock gjort livet lite enklare rent träningsmässigt.

Har ju en liten idé om att köra GöteborgsEndurot, även kallat GlennDurot (vad annars?) om två veckor. Tänker mig en Michelindräkt eller nåt för att inte krascha sönder mig totalt. Vi får se hur det blir med den saken.