Vasan

I täten i början i alla fall! Foto: MTBFOTO:SE

Så var Vasan avklarad. Det är nåt speciellt med Vasan på många sätt, förutom att det är ett av de mest prestigefulla loppen på cykel i Sverige att vinna. Det är något annat, något oförklarligt men tilltalande och samtidigt jättejobbigt.
För min del har det varit så ungefär enligt följande, enda sen första gången jag körde Vasan: Man fixar i ordning sina grejer kvällen innan, förbereder så mycket som möjligt för att behöva tänka så lite som möjligt på morgonen. Man går och lägger sig, men det går inte att sova, kroppen är uppe på helvarv, pulsen vill inte gå ned, man är orolig för att försova sig och intalar sig själv att man inte är ett dugg nervös. Man tänker att det här är banne mig sista gången jag kör Vasan! Det är alldeles för tidigt att gå upp för att tävla, man blir skitrött och platt och lättkört är det också, jag som gillar stök och rötter. Nä tidigast kl 11 ska jag starta lopp hädanefter!
Efter loppet, i bilen på väg tillbaka till stugan, tänker man redan på nästa år. Tanken om att det var sista gången har man glömt bort. Man tänker igenom vad man skulle kunna göra bättre, hur formen ska vässas lite till, hur taktiken ska tänkas igenom än en gång, vilka andra saker som missats, små detaljer som, om de sitter KANSKE är det som kommer göra loppet till en större personlig succé än innan. Jag antar att det är det som gör att det är så lätt att bli fångad av Vasan. Så stort tack till Vasaorganisationen, för en fantastisk organiserad Cykelvasa och för att ni liksom skapar ett beroende för oss cyklister, oavset om vi är elit eller motionär.

Mina lopp då?
Cykelvasasprinten är ju lite av en tradition. Alltid kul race och oftast mycket folk längs banan och fin stämning bland cyklisterna. Ett toppen arrangemang, så också i år. I år med riktigt snabba cyklister och legenden Gunn-Ritha Dhalie till start. Tyvärr lyckades jag bara bli 4:a i mitt heat, så gick inte vidare till final. Men det gjorde inte så mycket, det viktigaste för mig var att vara där.

Själva långa Cykelvasan lockade i år det största och vassaste startfältet någonsin i damklassen. Nästan 100 startande i tävlingsklassen och även här Gunn-Ritha på startlinjen. 07.30 gick startskottet och då är man ju som sagt, inte riktigt vaken, men det är helt klart värt det när vi får en egen start.
Jag trodde och hoppades på att det skulle gå fort i startbacken. Istället var det väldigt avvaktande körning och alla låg och inväntade vad favoriterna kunde tänkas att hitta på. Själv låg jag först första 3-4 km men ingen verkade intresserad av att hjälpya till med farten, så då körde inte heller jag särskilt fort. Vi låg ca 1 minut långsammare än året innan i backen. Ett hårdare tempo i början hade troligen gjort tätgruppen mindre, vilket i alla fall jag hade föredragit. I den större gruppen blev det som att alla ville ligga långt fram, samtidigt som "nån annan" skulle göra dragjobbet. Tempot drogs upp vid första spurtpriserna och till slut blev det en tätgrupp som drog ifrån (kommer inte ihåg exakt när). Själv hade jag nån form av kris i mina ben första timmen frös och kände mig allmänt stum. Fick slita som ett djur upplevde jag. När det blev varmare kändes kroppen bättre. Ett tag var vi nästan ikapp tätgruppen igen, jag tror det hade lyckats om alla hjälpt till att hålla farten, men då det i princip bara var jag och Emmy ville dra, lyckades det inte. Täten var då bara 10 sek före, så det var frustrerande.

I slakmotan upp till Mångsbodarna släppte några från tätklungan och några från "min" grupp släppte oss. Det bildades en ny andragrupp med fem cyklister. Det var Fanny, Erica, Louise, Jessica och så jag. Äntligen fick vi till ett bra samarbete och alla hjälpte till att hålla upp farten. Vi körde tillsammans fram till målrakan då det blev spurt om placering 6 till 10 och jag blev 9:a ett halvt hjul efter Jessica, vilket får ses som ok, med tanke på att jag nog är den sämste spurtaren i det gänget. Är både nöjd och inte nöjd med loppet. Vi var bara 3.20 efter vinnande Hildegunn Gjertrud Hovdenak och jag hade ca 1.45 bättre sluttid jämfört med förra året, trots den långsamma öppningen, så det var ju helt ok. Hade viljat gå med täten längre, men benen saknade det sista panget som behövdes för att klara av det. Gjorde några taktiska misstag som jag får försöka lära mig av.
Det som jag tycker är kul är att nivån på tjejerna som kör långlopp har blivit mycket högre de senaste åren, det är fler som kan vara med och kriga långt fram. Det är väldigt positivt. Framtiden ser ljus ut!

Nu har jag vilat helt i tre dar, då jag varit helt tom på energi efter helgen. Vasan både tar och ger energi. I morgon ska jag ut och köra i en förhoppningsvis blötare terräng än på mycket länge. Har längtat och ser fram emot detta!