CX-vinst i Flottsbro och Tutleverans!

Foto: http://www.flickr.com/photos/jyrgomatic/

Vad är det som händer här, egentligen.??

1: Jag vill kramas!

2: Jag ska precis till att göra en stagedive i publikhavet framför.

3: Ska ta emot en pokal som nästan är större än jag själv.

4: Leker "kom nu alla mina små kycklingar" med 2:an och 3:an (Angelica och Lisa)

Fundera på det ni! Kan ju vara alla 4 alternativen på en gång också! Det var lite smålerigt i Flottsbro idag, precis som det skall vara och jag vill passa på att åter tacka banläggaren Hans Mård och Cycloteket Racing Team för ett fantastiskt jobb att göra en fin, genomtänkt bana. Jag är glad att jag lyckades vinna idag, men ännu mer glad över att det inte kändes så mycket i foten under tävlingen, bara lite när man tog i extra mycket. Jag haltar dock fortfarande när jag går, så jag hoppas att det inte blir värre tills i morgon, då man ska ta sig upp för en ganska brant, lerig backe springandes /gåendes/ släpandes cykel. Tur att man är cyklist!

Så här glad blev jag i alla fall efter segern, den gula flaggan var med mig idag och eftersom jag gillar att sätta det mesta på huvudet var jag ju bara tvungen att testa.

Efter det blev det en snabb, ljummen dusch (ljummen eftersom 3:an i superkassen och tillika Sveriges tredje bästa 40-åring i cyclocross suttit där i en kvart med allt varmvatten som fanns i stugan strilandes över sig, fast det var han väl värd?) Sen drog vi in en snabbis till Bianchi Café i centrala Stockholm för att ta en kaffe och överlämna "Bokstavstuten" till dess ägare! 

Bokstavstuten.

I morgon är det nytt race, med banan åt motsatt håll jämfört med idag som brukligt här i Sverige!

Cupledarna!

Ser ut så här:

Fotot på Mig och Henrik Öijer är taget av Jonatan Stark, finns en massa fina bilder på hans blogg!!

I går tog jag den 6:e cupen i CX-cupen. Återigen var det Angelica som fick mig att trissa upp tempot. Min plan var tydligen den samma som hennes, att inte dra så mycket det första varvet. Jag kunde dock inte hålla mig, blev för het på gröten och drog en hel del ändå. Fast tänk vad sakta det hade gått om både Angelica och jag benårt hållit fast vid "icke-dra-planen", det hade ju inte funkat. Det visade sig att det gick att vinna i alla fall. Hade mer luft i däcken denna gång, vilket var bra på vissa partier, men sämre i kurvorna. Släppte ganska rejält där i vissa, så ett lufttryck mellan lördagens "ickeluft" och söndagens halvhårda pumpning hade nog varit optimalt. 

På hemvägen blev det ett matstopp med en stor del av CX-Sweden på Max i Marieberg utanför Örebro. Hamburgare är annars inte min grej då jag inte äter kött, men Max fiskburgare fungerar ju i nödfall om alternativet är att svälta.   

Nu är jag hemma igen och det ser ut att bli en tävlingsfri helg nästa helg. Det fanns ju små små planer på att köra i de två första CX- världscupstävlingarna Tjeckien, men nu blir det inget med det, då det blir för dyrt och krångligt så här i sista sekund. God framförhållning och planering är ju A och O, och i detta fall var den korta framförhållningen inget jag kunde påverka. Hoppas på lite utlandstävlande i CX längre fram i höst/vinter. Hade jag råd, skulle jag åka till Belgien omgående för att få lera ner mig lite och få bra CX race. Ja jag ÄR tokig och cyclocross ÄR en tokig cykeldiciplin, men jag gillar den!     

After race!

Det blev seger idag i Faluns första deltävling. Banan var mestadels väldigt snabbåkt, vilket inte brukar gynna mig, men idag fungerade det bra. En minut innan start märkte jag att mitt framhjul nästan var tomt på luft. Hade tömmt ut en del innan och troligen hade jag gjort klassikern och pyst för mycket. Inte mycket att göra på startlinjen, det var bara att hoppas att det skulle fungera. 

Angelica köttade upp farten direkt vid starten och jag hängde på. Körde om efter ett tag och hade henne precis bakom mig. Fick en lite större lucka efter ett tag, men den var ändå tillräckligt liten för att något litet misstag från min sida skulle göra den uppäten. Så det blev till att försöka hålla farten och fokus uppe hela vägen in i mål. Fick kraftiga genomslag några gånger och fick köra lite försiktigt på vissa ställen, men däcket höll och satt kvar ända in i mål. Bra att få köra på en riktig snabbåkt bana, behöver verkligen träna på det och jag tycket att den var rolig. Men jag saknar förstås lite mer lera. När kommer det där riktigt sjuka lerracet egentligen? Kanske har jag hunnit tappa lerförmågan tills dess..      

Efter räjset åkte jag tillbaka till stugan i Ludvika och fortsatte mitt mys. After race på högsta nivå!

I morgon blir det Falun igen och det talas som samma bana som idag, så det är väl bara att ladda om för det. 

Hemma igen- full av intryck! (varning för ultralång bloggning)

"Tack" 

Nu är jag hemma från Kina och det finns så mycket att skriva om resan och tävlingen att jag inte riktigt vet i vilken ände jag ska börja. På 6 dagar hinner man ju inte uppleva särskilt mycket av ett så stort land som Kina, men jag tror att vi alla har med oss många olika tankar och intryck hem. Extraordinärt, helgalet, annorlunda och på sina ställen, helt underbart är nog det kortaste sättet att beskriva denna utflykt.

 Det nybyggda tävlingsområdet.

Tävlingen i Gyiuang var ju ett testevent och alla cyklister, ca 200 stycken från olika landslag och UCI-team världen över var inbjudna av arrangören. Målet med tävlingen är att få arrangera en världscup under 2013 och inom en snar framtid också få arrangera ett VM i Cross Country. Det hela handlade om att arrangören ville visa för UCI (internationella cyckelförbundet) och oss potentiella deltagare att de kunde klara av ett så stort evenemang, att banan höll måttet, och att säkerheten för cyklisterna fungerade. Vi som var där förstod ganska snart att bågen spänts riktigt, riktigt hårt och att vi skulle få en upplevelse vi sent kommer att glömma. Man har helt enkelt köpt upp en bit mark med lite skog och kullar och där byggt en xc-bana i princip från scratch. Dessutom har man fixat dit toaletter, byggt parkering, team-area. I planen ingår även att bygga ett helt nytt hotell på området, så att de aktiva kan bo vid banan. 

När vi landade i Peking fanns redan där folk för att guida oss rätt till nästa flight. Vi skulle hämta upp vårt bagage för att åter checka in det på inrikes flyget. Varken min eller Olofs cykel dök dock upp. Det tog lite tid att fixa med detta, men tillslut fick vi alla papper i ordning och kunde fara vidare till Gyiuang. Varje team och landslag hade fått en egen engelsktalande guide som var med och hjälpte till med språket och andra praktiska saker under dagarna. Vår guide kallades Daisy, många i Kina får ett västerländskt (läs amerikanskt) namn utöver sitt kinesiska. Daisy talade ganska bra engelska, men verkade ganska ofta inte alls förstå vad vi menade när vi frågade eller berättade om något. Hon var dock otroligt hjälpsam och artig, nästan så att det blev lite för mycket ibland. 

Redan i bilen från flygplatsen till hotellet kom frågan om vad vi tyckte om Kina och Gyiuang. Givetvis sa vi att det var jättefint fast vi inte sett någonting! Alla inbjudna var inkvarterade på stans finaste 5 stjärniga hotell, ca 7 km från tävlingsbanan. Det var verkligen fint och flott, det finaste jag bott på någonsin.

Mitt hotellrum som jag delade med Ann.

Dagen efter ankomst var det träning på banan. Då trafiken i städerna i princip saknar allt vad trafikregler heter, fick de som skulle cykla till banan poliseskort till och från tävlingsområdet. Detta innebar i praktiken att man fick stänga av vägen för trafik minst 4 gånger om dagen, ibland för endast ett tiotal cyklister. Om man tänker tankarna att det i Sverige är näst intill omöjligt att stänga av vägarna för en tävling som landsvägs SM eller ett motionslopp som Vätternrundan, och att ingen bilist i staden Gyiuang, med nästan 4 miljoner människor, verkade särskilt upprörd över att få stanna för ett gäng cyklister i färgglada kläder, blir man ganska förundrad!

Mäktig poliseskort!

Tydligen hade banan varit allt för lerig och i princip ”ocykelbar” vid en första inspektion av UCI, men man hade snabbt dragit ihop folk och grusat hela banan. Här snackar vi resurser! Medan de andra i landslaget cyklade på banan fick Olof och jag tillsammans med Isak och Pumpen, efter specialtillstånd från kommissarien, gå ett varv på banan, eftersom vi fortfarande saknade våra cyklar. Banan hade ett sugande underlag, men var fullt cykelbar. På ca 4 km bana hade man klämt in ca 200 höjdmeters klättring, en mycket kuperad bana alltså. Den enda plattkörningen fanns vid varvningen. Banan var relativt lätt teknisk, några halvtrixiga partier, men inget överjävligt. Största utmaningen var istället de många höjdmetrarna, det sugande underlaget och att det var rätt stötigt på vissa ställen, eftersom det inte var så många som cyklat på banan.

Från slutet av en av de brantare klättringarna.

Ingen dålig utsikt från banan, om man bara orkade njuta av den under räjset.

På kvällen var det invigning a la mini-OS. Inmarch, presentation landsvis och Kinesisk nationalsång. Därefter enormt påkostad show, med både dans och sång i traditionella kinesiska dräkter och kinesisk modern pop. Och Konfetti. Här kan man verkligen tala om ”extra allt” och lite till. Enligt uppgift hade arrangörerna lagt en miljon bara på invigningen. En miljon Euro alltså.. 

Vid midnatt innan tävlingsdag 1, shorttracktävlingen kom äntligen Olofs och min saknade cykel. Det hade ju varit väldigt tråkigt om de inte dykt upp. Pumpen gjorde en heroisk insats och packade upp och mekade ihop dem mitt i natten. Eftersom Shorttracket gick på eftermiddagen, körde jag två varv på XC-banan på förmiddagen, kanske inte en optimal uppladdning, benen hade förmodligen mått bättre av lite plattkörning för att komma igång efter tre dagar och en 24 timmars resa, men det var ju den enda möjligheten för mig att få testa banan på cykel så det fick bli så.

Ann.


Angelica.

Shorttrackbanan bestod av ett varv som tog 3-3.30 att köra. En kort men seg klättring, en småknixig utförslöpa och sedan plattkörning och varvning. Hårt. Fick själv en ganska dålig start och tabbade mig i första kurvan, men kom igång efter hand och plockade placeringar. Det blev hela 10 varv på banan, jag slutade på 14:e plats, Ann körde starkt och slog till med en 9:e plats, medan Angelica var några placeringar efter mig. Något jag tyckte var jobbigt, var att många stod och rökte längs med banan. I Kina röker man mycket, inget undantag då man tittar på cykeltävling.

Välmatchad. Tack Abus och X-Kross! Foto: Mario Bilich.

Dagen efter var det dags för XC:t. Jag tror de flestas ben och kroppar var trötta efter den långa resan och de intensiva dagarna. Många hade också sovit dåligt. Själv kände jag mig jättetrött och hade svårt att komma igång på uppvärmningen. Första varvet på tävlingen upplevde jag också som väldigt segt, men sen kom jag igång och kunde hålla relativt jämna varvtider och plockade en placering här och där. Vi körde 5 varv och det kändes som om det var ett för mycket, sista varvet fick jag slita ordentligt och tappade en placering. Trots detta är jag nöjd med loppet. Jag slutade 12:a och hade inte kunnat köra snabbare för dagen. Jag tog ut alla krafter och var helt slut i mål, det var tungt hela tiden, men jag kunde ändå bita i.

Efter tävlingen hängde vi på tävlingsområdet och kände oss som stjärnor. Är det något som kineserna gillar så är det att ta fotografera och vara med på bild. Många hade väldigt fina kameror och plåtade oavbrutet. Särskilt omtyckta blev sverigeteamets unga, långa och ljusa killar. Tjejerna kom fnissande fram och ville vara med på bild, vilket de givetvis fick! Några tjejer puttade till och med bort en kinesisk kille från bilden när de skulle ta kort. Vi fick även skriva autografer på T-shirts, kepsar och diverse block. Olofs idolkort tog slut på ungefär 2 minuter och till och med de annars så allvarliga och auktoritära poliserna kom och ville vara med på bild. Ja ni förstår att det hela var helt crazy.

Uppställning! Även Poliserna ville vara med på bild med oss.

Pumpen och Olof

Mange mekar.

Supermeken Pumpen!

På kvällen efter tävlingen var det fest. I början var det lite torrt, men när partajet väl kom igång, så kom det igång om man säger så. På lokalen vi blev bussade till hade de ett fantastiskt dansgolv, med svikt i. XC-cyklister är ju vältränade och i princip alla dansade otröttligt så att svetten lackade, med nyfikna kineser som åskådare. Några enstaka vågade sig också upp på dansgolvet efter ett tag. För en del fortsatte partajet på hotellet verkade det som, för kl 2 på natten när både jag och Ann (min rumskompis som skulle upp för att åka hem kl 5 dagen efter) somnat, ringde det på vår telefon och någon i luren frågade om det var efterfest hos oss. Zzzz...

Party is ON!!

Eeehh?!?!

Ehh??! Igen! Minishorts är nog det som gäller i Kina!

Eftersom alla dagar varit fullspäckade med aktiviteter hade vi som inte skulle åka hem tidigt på lördagen (bara jag och Olof från Sverige, då vi ju flög till och från Göteborg) sett fram emot sovmorgon. Det låg dock en lapp på min säng när jag kom hem från festen. 9 på morgonen skulle vi vara i receptionen för avfärd till Huangguoshu-fallet, ca 1 ½ timme från hotellet. Ett av Kina och världens största vattenfall. Så blev det med den sovmorgonen, tack Isak!

Två, i detta sammanhang, små vattenfall!

Vi trodde att det skulle bli en utflykt på kanske 2-3 timmar totalt, eftersom vi inte visste hur långt det var dit , men det visade sig bli en heldag, med ca 5 timmars promenad, först i en park nedanför vattenfallet och sedan i parken för själva vattenfallet. Vattenfallet var dock väldigt mäktigt att få se och det var fint väder. Som tur var Daisy med på utflykten liksom en av arrangörerna och dennes fru. I parkerna fanns många som ville sälja olika ätbara saker. För oss som västerlänningar kändes det som lite konstiga grejer att äta på utflykt, till exempel hela gurkor och majskolvar. En gammal kvinna gick och sålde kokta, varma ägg. Jag fick ett ägg, men visste inte riktigt vad jag skulle göra av det, då jag inte vågade äta det men inte kunde säga nej. Till slut la jag det i fickan så länge.

Vi blev bjudna på lunch också. I Kina äter oftast alla små rätter från gemensamma tallrikar och tar med sina egna pinnar. Kändes lite ofräscht och ovant, men man vill ju inte tacka nej, det kan uppfattas som oartigt om man är gäst och blir bjuden. Vi lyckades i alla fall få fram att vi inte åt kött och fick vegetariska rätter. Vissa grejer var riktigt goda, andra smakade lite suspekt. Till maten drack vi te.

Mäktigt fall och fint väder! Foto: Olof Jonsson

77 meter högt och 108 m brett! Foto: Olof Jonsson

Vår guide Daisy!

På vägen tillbaka till hotellet åkte vi genom några mindre städer och byar. Det såg väldigt gammalmodigt ut, så som man tänker sig att Kina ser ut på landsbygden. Många restauranger  skyltade med bilder vilka specialiteter (djur) som serverades. Det var bilder på fiskar, kycklingar, hönor och kor bland annat. En del restauranger hade även en skylt med en labradorliknande hund. Tanken på att de verkligen äter hund svindlar.

Dagen efter skulle vi åka hem, men inte förrän på eftermiddagen, så vi bestämde oss för att åka ned till Gyiuang city. Det som var mest förbluffande var att vi inte såg en enda icke-asiat förutom oss själva, varken på utflykten till vattenfallet eller på turen inne i city dagen efter. Vi ansträngde oss verkligen för att se någon, men såg ingen. Många stirrade istället på oss och skrattade när vi gick på stan och när vi gick in i en affär med rea och fullt med folk, blev det tyst ett tag och det kändes som om alla tittade på oss. Om det var för att de tyckte vi var snygga eller för att det är så ovanligt med västerlänningar i staden vet jag inte. I princip ingen kunde någon engelska inne i stan, mer än ”hello”. Teckenspråk brukar man ju kunna komma långt med annars, men det var som om de inte förstod alls de enklaste tecknen. Kanske vi gör på olika sätt för att symbolisera tex ”skriva” eller ”pengar”?

Det fanns en hel del klädaffärer i stan, men det kändes som om det var ungefär samma utbud i alla affärer. Det bästa för min del var att alla skor och kläder passade perfekt. I Kina är jag minst en medium, jämfört med i Sverige, där jag oftast är en XS och har rätt ofta svårt att hitta främst skor i rätt storlek. I en av de fösta affärerna vi var inne i trodde vi sålde barnkläder och skor, men det visade att det var de normala provstorlekarna som hängde framme. Perfekt för mig i alla fall, svårare om man är en halv meter längre än alla andra. Hittade ett par Converse-liknande skor för 150 kr som jag köpte, topp, precis vad jag behövde.

Kinasko!

Roligast var det när vi hittade en diversemarknad på en bakgata som sålde allt från kryddor och teer till gamla tvättmaskiner. Det är ju lite sånt man vill uppleva, men det verkar som om Kinesena själva vill visa upp det som är så västerländskt som möjligt, inte det inhemska. Olof köpte en brutal grönsakskniv för 40 kr. Jag hade gärna handlat mer, men hade inte riktigt plats att få med mig fler grejer i bagaget.

Trafiken i stan och tillbaka till hotellet gick långsamt och vi hann precis komma tillbaka och packa innan det var dags att åka till flygplatsen. Resan hem gick rätt smärtfritt, men jag var bra seg och vi var nästan tacksamma över att inte cyklarna kom samtidigt som oss den här gången heller. Skönt att slippa kånka på den och istället få den hemkörd. 

Glad x 2!

Foto: Båda Anki Eriksson

Så där ja! Så här glad blir man om man vinner två dagar på raken. Frågan är om jag inte ser lite gladare ut efter dagens tävling än efter gårdagens. Jag och Lisa är nästan lika långa när jag står högst upp, kul att man är så lång och ståtlig.. Fick en nalle till idag, så nu har jag och lilla G varsin. Dessutom fick jag en ledartröja i storlek Medium, som ser ut som en Downhill/freedidtröja på mig. Loose Fit är det nya inom Cyclocross istället för tajta tempodräkter har jag hört..

 Nu är det hemfärd och ompackning, morgon går planet till Kina kl 7,00. Cykeln är redan nedpackad, såd et är skönt att slippa det mecket i alla fall. Jag hann som tur var varva ur benen lite grand idag efter racet. Man lär ju bli lagom stel ändå efter den långa resan till Kina.

Tyvärr har jag inte kunnat ställa om mig något tidsmässigt inför Kinaresan. Detta på grund av tävlingarna och allmänt dålig sömn, där just den dåliga sömnen har gjort att jag prioriterat att sova när jag kunnat för att överhuvudtaget få någon sömn. Det hade varit bra att göra detta, nu när man ska vara i Kina så kort tid. Det skiljer 6 timmar från hemma, så det är väl bara att hoppas att kroppen går med på att tävla i fel tid.  

SRAM-Liga utanför Köpenhamn!

Idag tävlade jag i Danska SRAM-liga, ett C2 race. Jag valde att hoppa över Bockstensturen och köra ett XC-lopp istället, eftersom jag tänkte att kroppen skulle gilla det bättre än 95 km långlopp. Och även om den inte skulle gilla det så är det ju lite kortare tävlingstid. Fredag kväll åkte jag ned till mor och far som denna gång inte var hemma, men sällskap av katten fick jag ju i alla fall. Det är ganska nära till Köpenhamn från Vallby. Tävlingsområdet ligger i samma trakter som förra årets Landvägs VM gick, fast i skogen så klart!
Banan i år var helt ny jämfört med förra året, då jag också körde här. Jag tyckte årets banan var jobbigare att köra, eller så var jag tröttare, förra årets bana passade mig bättre och jag var också i bättre form, men det är ju kul när arrangörerna lägger ned tid på att göra nya banor. Fin var den i alla fall denna gång med. Tyvärr fick jag inte köra hela varvet innan, eftersom jag började köra varvet lite senare än jag tänkt och en tävlingsklass började (blev helt enkelt bortkörd av funktionärerna). Men det är ju kul att improvisera! Och det gick faktiskt helt ok förutom på ett ställe där jag tog helt fel spårval första varvet.

Egentligen var mitt främsta mål med den här tävlingen att inte "vägga", alltså inte tappa all energi på sista varven. De senaste tävlingarna har jag ju inte riktigt haft orken eller energin. Just det här med att försöka strunta i placeringen är väldigt svårt tycker jag. Det är svårt att bara säga att "det spelar ingen roll" efter en placering eller en tid som är sämre än vad man vanligtvis brukar prestera.
Idag slutade jag 4:a, en bra bit efter de framförvarande, men det blev i alla fall ingen tokväggning idag. Benen hade inte det där panget som finns när man är i form och jag tappade ganska mycket på sista varvet, men jag orkade i alla fall ta mig i mål, ett steg i rätt riktning!

Stort tack till Kalle för langningshjälp. Vann gjorde för övrigt Ann Berglund storstilat!

Nu ska katten och jag gå och lägga oss snart, och i morgon blir det hemfärd.

Vi gillar olika!

Igår var det SM i långlopp i Hässleholm. Den fantastiska Snapphaneturen. Underbar bana med största delen stigar och väldigt korta partier på grusväg, men också tuff bana som kräver bra ben. Dagen till ära blev det årets varmaste temperatur i området (31,2 grader i Kristianstad), härligt, jag gillar värme, men kanskevar det  lite otajmat med SM:et. Till råga på allt hade jag inte fått med mig någon langare, men Victor, en cykelkompis, erbjöd sig att  tillverka ett "Lange" langningsställ, typ en pinne där man kan hänga sina flaskor och sedan fånga dem i farten (bild på detta senare, mycket smart lösning!). Jag ställde det vid varvningen efter 40 km. Med två flaskor för säkerhets skull eftersom det var varmt.

Jag startade tävlingen med målet att hålla igen ännu mer än på cykelvasan för att förhoppningsvis orka längre. Fick en hyfsad start och kom efter ett tag ikapp Jennie Stenerhag (som sedan blev 2:a i loppet). Vi körde rätt jämt, jag dog ifrån i skogspartierna, men inte tillräckligt och till slut var hon ikapp, gick om och drog ifrån. Jag försökte köra i mitt eget tempo, det var bara det att mitt tempo bara blev långsammare och långsammare, och det blev en liknande utveckling som på cykelvasan. Kroppen orkade ett tag och sen -pang, bom, stopp! Jag pimplade i mig sportdryck och extra liquid men det hjälpte inte, kroppen blev inte piggare. Så vid varvningen kände jag att det fick vara nog för dagen. Jag stannade där.

Att bryta lopp är inte min grej alls, men att återigen få slita ett halvt lopp med en kropp som kändes helt tom i 30 graders värme, kändes inte heller så smart. Oavsett vad jag gjort skulle jag bli besviken efteråt, så denna gång fick jag bli besviken, men ändå spara lite på kroppstackarn.

Det är som att vi gillar olika just nu, kroppen och jag. Jag vill åka fort jättelänge, kroppen vill åka fort, fast mycket kortare tid än jag vill. Och just nu, är det kroppen som vinner. Eftersom jag ju tror att man vinner mest på att samarbeta med sin kropp, jämfört med att straffa den när det inte funkar, ska jag försöka ta reda på vad det är den behöver för att inte bli så trött och för att den ska orka längre. Jag känner mig själv så pass bra för att veta att känslan som varit under de senaste längre tävlingarna inte varit som den brukar vara.

Frågan är hur jag ska göra med de kvarvarande långlopp jag planerat att köra. Jag vill ju köra, men jag vill inte att loppen ska utveckla sig som de gjort på de två senaste loppen, det tar rätt hårt både på kropp och psyke.

Jag vet ju också att det är mycket annat, utanför och omkring cyklingen som just nu tar onödigt mycket energi. Klart att detta tar en del av den energi som man behöver på tävlingarna. Att vara cyklist är inte alltid så lätt, vägen är knagglig och full av gropar man kan ramla ned i!

Imorgon: Sprintpremiär!

 Slagen hjälte: Jättetrött, ont i huvudet, jack i ögonbrynet, vimmelkantig, ensam och lite besviken efter XC-loppet...Misär alltså! Foto: Sofi Sydvart

Den slagna hjälten har rest sig och är glad igen. En del av sporten är att bryta ihop och komma igen. En säsong innehåller både glädje och besvikelser! Hade man varit helt likgiltig efter en tävling kunde man ju lika gärna låta bli att tävla, eller? Med åren lär man sig att inte gräva ned sig alltför mycket om det inte går som man tänkt och att dåliga race kan vara bra för att man ska bli extra taggad till nästa gång (man är dock lika dålig förlorare just där, i stridens hetta). 


I morgon är det dags för min livs första tävling i sprint XCE! Hade tänkt testa det tidigare under säsongen, men inte riktigt fått in det i "schemat", eftersom jag upplever att det blir lite väl tätt inpå XC-lopp för min del och att det inte körts några innan mindre "viktiga" lopp.Vi är ju alla olika och för en del fungerar det ju utmärkt.

Har inte testat banan än, men kör den innan start imorgon.
Det ska blir spännande, eftersom jag inte har en aning vad jag har för kapacitet även om jag vet att explosivitet och köra supersnabbt i 2-3 minuter inte är det jag är bäst på i cykelsammanhang. Just nu är jag glad om jag inte kommer sist. Skulle jag däremot märka att jag kan vara med och fightas till final kommer jag givetvis göra allt för att nå så långt som möjligt.

Vädret ser ut att bli toppen och jag tror det är fördel om det är varmt när man ska köra så kort.
Kvalet börjar redan kl 9.00, sen fortsätter seniorklasserna med eliminerings racen vid 12-13-tiden. Har nu tid, kom och titta vid Slottskogsvallen, för det är en underhållande disciplin av mtb!!

Tack för allt fantastiskt hejande i Slottskogen!

Arga ögat. Åtminstånde ibland. Foto: Sofi Sydvart

Det blev en 4:e plats på SM i Slottskogen idag. Vad ska man säga om det, jag hade givetvis hoppats på de där magiska pang-benen när SM gick 2 km hemifrån. Träningen i veckan har känts riktigt bra, så det fanns goda förhoppningar om en bra dag.
Jag märkte dock snabbt efter starten av vårt lopp att det där sista panget inte fanns där det skulle och borde finnas. Jag trampade och slet allt vad jag orkade, men kunde inte hänga med i farten som sattes upp och blev efter redan från början. Pulsen var märkligt låg och det blev ett smärtsamt slitgöra innan jag var uppe på 4:e plats. Därefter kändes det faktiskt lite bättre och jag plockade in lite grann på Kajsa som låg närmast framför. Avståndet blev sedan längre igen och jag förstod att det skulle behöva ske ett under med mina ben för att jag skulle komma i kapp någon.
På sista varvet tappade jag rätt mycket fokus och lyckades vurpa ganska rejält på ett ställe där nog ingen annan har, eller kommer att vurpa. Inne på löparbanan, som är helt slät och platt. På banan finns stenpartier, rötter, 180 graderskurvor, löst grus och "dödsdrop" där andra gick omkull. Jag ramlar på löparbanan när jag är helt ensam och inte ens kör särskilt fort. Kör på en avspärrningsgrej sladdar till, får någon slags sladd på cykeln och åker in i en stenmur med huvudet före. Blev rätt chockad och yr, men var ganska snabbt uppe på cykeln igen och lyckades ta mig i mål, men tappade över en minut på sista halva varvet.

I mål var jag väldigt besviken för att loppet inte gått riktigt som jag ville och hade också rätt ont i skallen. Det blev dock bara ett jack i ögonbrynet lite skrapsår och jag är glad att det inte blev värre. Jag har en del huvudvärk nu men jag tror inte det är någon hjärnskakning. Så här i efterhand är jag givetvis fortfarande besviken över 4:e platsen, men jag gjorde ju mitt bästa för dagen och det var ingen katastrof rent åkmässigt egentligen, även om det kändes så under racet. Är glad att jag bet i hela vägen in i mål.

Det var en hel del publik av kända och okända som hejade mycket under racet vilket var väldigt kul. Stort, Stort tack till alla, Ni gjorde min dag, även om jag såg lite sur ut.

I morgon blir det att agera langare åt Mackan som gör premiär i H40 klassen. Han har varit taggad de senaste dagarna och det ska bli kul att se honom tävla.

SM:et i Slottsskogen är verkligen ett fantastiskt evenemang med grymt bra banor och trevligt stämning. Två frågor uppkommer dock, som jag inte riktigt fått svar på, mer än att "någon bestämt" att det ska vara så..

1: Vad är grejern med att det ska köras så många varv som möjligt inom UCI:s rekomenderade tävlingstid.(dvs så nära den övre delen i tidspannet, 1h45min) Både herr och dam-elit hade gott kunnat köra ett varv mindre. Vem tycker att tävlingen blir roligare av att man ska slita runt det där sista varvet?

2: Varför får bara Herr U23 mästartröja och inte Dam U23? Jag vet att det inte är så många U23:or i Sverige, men det är väl inte de som körs fel?

5:a I Lostorf!

I går var jag uppe med tuppen för att ta mig till tävlingen i  Schweiziska Lostorf. trots att vi inte startade förrän kl 15.
Det är alltid svårt att beräkna hur lång tid det ska ta att komma fram här uppe i bergen på serpentinvägarna. Det är trafik och vägbyggen som avgör om det går smidigt eller ej. Lite synd var det att jag inte fattade när man kunde köra banan och kom dit en timme för tidigt. Hade varit trevligt att tillbringa den timmen i sängen istället, men det är inte lätt när man inte förstår språket så bra.

Banan bestod av ett kort varv med ca 110 höjdmeters stigning/varv, men eftersom vi skulle köra 7 varv blev det ju inte direkt platt. En ganska lång asfalt backe följt av single track och lite upp och ned inne i skogen med tvära kurvor och några små branter att köra utför. Man hade också byggt hinder som man antingen kunde hoppa eller rulla över. Därefter en klättring igen och sen i princip nedför in till varvnig. Sista kilometern supersnabb på stötigt gräs.
Hade ingen langning och 1 stor flaska på cykeln och några reserv i feedzonen ifall det skulle bli kris. Det var en bit över 25 grader, vilket kändes lite ovant men rätt skönt.

Hade ju tänkt att se tävlingen som träningsrace, men hur lätt är det när man står där på startlinjen?
När starten gick fäpplae jag med ena pedalen och kom iväg dåligt. Det gjorde dock inte så mycket, då det började uppför och var lätt att ta sig förbi. Tog mig upp till en plats runt 10. Första varvet kändes riktigt, riktigt jobbigt. Fick verkligen bita i för att inte tappa farten. Började förvånande nog plocka placeringar efter ett tag vilket stärkte självförtroendet en del. Låg till slut på 5:e plats tillsammans med 4:e tjej med 2:a och 3dje dam inom synhåll. Tänkte att jag skulle ligga med så länge jag orkade, då jag kände att tempot var något för högt för min del. Det gick bra att hänga med fram till sista varvet då jag var helt krispig i benen och tappade farten. Riktigt trött och lite snurrig av värmen blev det svårt att hålla fokus och jag körde lite sämre även i de många svängarna. Men lyckades i alla fall hålla min 5:e plats in i mål, vilket jag är nöjd med. Segrande Sara Koba var långt före oss andra, men upp till 2:an var det bara ungefär 2 minuter, vilket är bra för min del.

Roligt var det att det var en annan svensk tjej med i startfältet, Annika som blev 12:a.
Resultaten hittar ni här!

Vägen tillbaka till Livigno gick bra. Min GPS är dock lite mer som Jack Sparrows kompass nu för tiden. Den visar fel håll.
På vägen till tävlingen visade den 5 mil längre än vad det i själva verket var + att den helt plötsligt visade in mig i en by bredvid motorvägen för att sedan visa mig ut på samma motorväg igen. På hemvägen var det helt plötsligt 10 mil längre än vad det skulle vara. Som tur var visste jag hur man skulle åka och struntade i den.

Väl tillbaka var det helt dött i byn, eftersom Italien spelade EM-fotboll. De vann ju efter straffarna och på Italiensk TV var de såklart helt tokiga.

Idag blir det troligen lite cykling i Bikeparken igen om jag orkar, benen är helstekta efter igår.

Lida Loop gillar nog inte mig...

Lektion 1: "bära cykel" Foto: Johan Stegfors, X-Kross

Jag måste att verkligen säga att jag gillar Lida Loop. Grymt fina stigar, bra evenemang, härlig stämning och trevliga männsikor. Blev dock idag åter en gång påmind om att kärleken inte är besvarad. Lida Loop gillar inte mig, han/hon/hen kan inte i ens tänka sig att vara kompis.
Vi var faktiskt kompisar för flera år sedan när loppet var nytt och jag lyckades få till några 2:a och 3:e platser. När jag sen förklarade  att jag "ville mer", var det värstopp. De senaste åren har det alltid varit strul på detta långlopp, det har varit väggningar och punkteringar om vart annat.

Så i år var jag riktigt taggad när jag låg 2:a under en stor del av loppet. Det kändes ganska bra och framför allt var det breda styret riktigt najs på de tekniska och snabba partierna.
Någon kilometer innan andra langningen växlade jag och kedjan hoppade över största drevet bak och kilade fast sig mellan ekrarna och kassetten. Försökte dra för att få loss den, men insåg ganska snabbt att jag inte skulle klara det själv, den satt som berget.

Tänkte att de kunde hjälpa mig i tekniska zonen och tog cykeln och sprang/gick dit. Killarna där kunde inte heller få loss den "manuellt", så vi fick plocka bort kassetten för att få loss kedjan. Detta tog ju i tävlingssammanhang en evighet och när jag väl kom på cykeln, hade 2:a platsen förvandlats till en 5:e plats med många minuter upp till täten. Kedjan han fastna en gång till innan jag kom i mål och jag var givetvis arg som ett bi, frustrerad och besviken. Men så är det när man blir brädad av någon man tycker om.. Det gör ont, men det går över.
Vann gjorde Emmy som var stark, 2:a Ann och trea Angelica.

En liten tröst är att det fanns andra som fick bära cykel idag, som tex Juien Absalon på EM i Moskva. Kanske lite värre för honom:

Fick också bära...

 På tal om EM, så gjorde Emil Lindgren idag ett super race och blev 9:a, Grattis till honom!

Nu är det hemfärd, klassisk ihopbrytning och igenkomning. That is racing!

World Cup La Bresse - Fantastisk publik, snorhalt och världscupspoäng!

 Cykeln laddad och klar inför start.

Så här i efterhand erkänner jag det, jag var riktigt nervös inför dagens start i Världscupen i La Bresse. Inte bara för att det var just en världscup, vilket alltid ger extra pirr i magen, utan även för att det visade sig vara den tekniskt sett svåraste världscupsbanan i år, kombinerat med vetskapen om att många redan kraschat illa på banan, där ibland Kajsa och Jenny. Mina träningsvarv på banan hade gått så där. Det var först när jag bytte till mina Rocket Ron 2,4 (som för övrigt ser gigantiska ut på min lilla 16” cykel), som det kändes relativt ok.

Jag hade på förhand tänkt att jag skulle försöka se placeringen som mindre viktig på detta race. Det är alltid svårt att bortse från just placeringen, då det ju är det enda som egentligen officiellt räknas i vår sport. Om man kör fort och leder i starten, kör fort i ett varv, kör särskilt snyggt eller bra på något parti på banan, eller på en bra tid jämfört med tex förra gången, spelar egentligen ingen roll. I slutändan är det ändå placeringen som är det viktiga. Och den som kommer först är bäst. Som tävlingsmännsiska vill man ju alltid ha så bra placering som möjligt och därför är den så svår att tänka bort. Tycker i alla fall jag. Min tanke var att försöka fokusera på att få till en bra åkning och att hålla mig själv och cykeln så hela som möjligt, oavsett var i startfältet jag befann mig.

Det fungerade så där att ha detta fokus tycker jag. Redan i starten, vilken blev rätt kass för min del, då jag inte vässat armbågarna ordentligt och körde alldeles för mesigt, började jag fundera på var jag låg paceringsmässigt. -Skit i det, skit idet, sa den inre rösten, men vad hjälpte det? Jag lyckades plocka en del placeringar uppför den långa backen. På de tekniska partierna körde jag allt från bra till något som sög fett rent åkmässigt. Tyckte inte jag fick ordning på min åkning riktigt, kraschade inte, men små vurpade ganska mycket. Blev förbannad. Svor åt mig själv. Fick till slut det fjärde varvet att funka ok, plockade en placering och var på väg i kapp nästa åkare då jag blev avplockad, vilket var helt onödigt, då de som ledde skulle gå i mål och vi inte skulle vara i vägen för dem. Snopet. Slutade 55:a, vilket kanske inte är något att skryta med, men ändå bättre i världscupssammanhang än på länge för min del. Blev några världscupspoäng och rankingpoäng i alla fall.

Så här i efterhand är jag mest glad över att jag kom i mål i alla fall nästan helskinnad. Många kraschade väldigt illa på de tekniska partierna. Och man förstår att banan var svår, för det är inte ofta folk som suttit hemma och tittat på webb -TV, skickar meddelanden och frågar om det verkligen var så svårt och halt som det såg ut.

Måste dock säga att det var en riktigt grym bana. Ännu grymmare var all publik som hittat till La Bresse, de hejade som tokiga, även på oss lite längre bak i fältet. När herrarna och Juien Absalon körde var det som ett dån av jubel uppe från berget när han passerade. När han till sist vann, fanns ingen hejd på glädjen.

I morgon var tanken att vi skulle dra vidare till Malmedy i Beligen och stanna där till nästa tävling. Det visade sig dock att boendet var fullt måndag och tisdag, så vi bokade in oss på cykelvandrarhemmet utanför Freiburg, där vi bodde på landslagslägret istället. Ska bli kul att köra lite på stigarna där igen och visa Mackan den fina downhillbanan. Dessutom finns där internetuppkoppling. Är det något Frassarna är dåliga på, är det Wi-Fi. Om det skulle finnas på ett hotell eller ett café, är chansen större att det inte fungerar, än att det fungerar. Oftast skyller de på att det är för många som surfar på det, även om det bara sitter 5 stackare och surfar där.  

Emil in action! Slutade 23:a och var väl hyfsat nöjd i alla fall..

3:a i Kolding, men var är "panget"?

Foto: Markus Nyström

Det blev en tredjeplats idag på Tävlingen i Kolding. En fantastisk bana även detta år, nypreparerad och ganska annorlunda jämfört med förra året, men samma typ av terräng och vissa delar av banan var samma som förra året. Tekniskt med branta utförslöpor och kluriga svängar med löst grus kombinerat med snabba, snabba partier. Några små stenkistor hade också byggts.

Jag har skrivit tidigare och kan inte låta bli att göra det igen, danskarna är fantastiskt duktiga på att få till bra och krävande mtb-banor! Det är en av anledningarna till att jag så gärna åker till Danmark för att tävla.

I det stora hela var det en slitig dag för min del, benen och luftrören var inte så bra som jag hade hoppats på. Det gick helt ok första två varven (av 5) och jag låg tvåa efter Annika Langvald. När det var ca 1,5 varv kvar blev jag dock ikappkörd och kunde inte hänga på. Lite surt att tappa 2:a platsen, men fick verkligen slita för att orka hålla tempot. Vissa dagar är det verkligen slitigt att tävla och jag är nöjd att jag tog mig i mål och i alla fall plockade några fina UCI-poäng till samlingen. Jag letar efter det där panget i benen Darvell säger att man ska ha. Hoppas hitta det snart. Ska försöka hitta någon "pangfrämjande träningsverksamhet" att sysselsätta mig med i veckan som kommer.

Redan på onsdag åker vi ned till Frankrike och La Bresse och bilresan ned kan kanske inte ses som det mest "pangfrämjande" man kan göra för benen. Vi får se vad jag kan hitta på innan dess.

Under måndag-onsdag blir det mycket att stå i förutom träning. Det ska packas fixas och grejas med en massa grejer, samt jobbas lite med. I morgon kommer jag att i princip, låsa in mig för att försöka få klar min förbaskade deklaration som jag ideligen skjutit på att börja med. Har redan fått ett uppskov av Skatteverket och vill inte ringa och be om det ännu en gång. En sak är klar, när mitt lilla företag börjar gå bättre, så kommer jag skicka bort allt vad bokföring heter, det är verkligen inte min grej.

Heubach- backträning deluxe!

I brist på bilder så blir det en kanske inte allt för intressant pulskurva från dagens HC-tävling i Heubach. Över 25 grader varmt, lite kvavt, snustorrt i marken och många riktigt snabba cyklister på startlinjen. Som ni ser blev det ett klocrent backintervallpass, med 6 backar, inte 5 som det först var sagt. De förlängde helt enkelt banan ett varv, då herrar u23 åkt så snabbt. Inte ofta det blir längre än vad som sagts dagen innan, oftast handlar det om att det blir ett varv mindre. 

Själv fick jag en hyfsad start och låg med bra i första backen, benen var sega och skrek "sakta ned" på första varvet, men det struntade jag i. Var dock lite rädd för att jag inte skulle orka hålla farten alla varv. I första utförslöpan klantade jag mig och drog in styret i ett träd, inte så farligt om det inte hade varit för att jag halkade precis efter och blev överkörd av cyklister bakom. Kände mig rätt dum där. Lyckades tappa och tvista kedjan och det kändes som en evighet att få ordning på det. Kom sen i väg och plockade succesivt de som kört om mig och slutade till slut på 16:e plats. Är mest förvånad över hur jämna varv jag körde. Oerhört svårt att veta hur mycket man ska gå på i så långa backar utan att tokdö på slutet.

Nu är vi på ett hotell i Frankfurt, alla sover utom jag och i morgon åker vi hem...  

Uppåt, framåt, 12:a i Munsingen

Jag lyckades slita till mig en 12:e plats på dagens bundesligarace i Munsingen. Racet kändes oändligt mycket bättre i kroppen och framför allt benen än förra veckan i Houffalize, även om det var minst lika kallt idag som då. Jag kom iväg bra i starten, men sedan fick jag någon slags svacka och hamnade längre ned i fältet. Efter det kom det en regnskur och då var det som om jag tände till och kroppen och huvudet började fungera bättre, även om kylan från regnet gjorde riktigt ont i benen. Banan blev riktigt hal och slirig på sina ställen, men Rocket Ron-däcken gjorde dock stor nytta och jag hade förhållandevis bra grepp över rötterna. Började tänka att det var en cyclocrosstävling istället för ett XC-race och då blev kurvtekniken lite bättre den med. Till slut lyckades jag köra ifrån den tjej jag låg och tampades med och fick därmed 12:e platsen i mål. Det visade sig sedan att hon var en riktigt duktig, tysk cyclocrossåkare, så det var ju kul. Övriga svenskar körde överlag bra, så det var muntert bland de flesta på hemvägen. Alla resultat finns HÄR (om man letar lite)!

Jag kan inte vara annat än nöjd med racet, då jag gjorde vad jag kunde körde utan att göra alltför dumma spårval. Nu hoppas jag att trenden håller i sig! Ett orosmoment är dock att jag nästan inte druckit något under de senaste två racen. Nog för att det varit kallt båda gångerna, men 2 halva halvlitersflaskor och en Enervitene.liquid är i minsta laget tycker jag. Där får jag försöka att skärpa mig.

I morgon blir det en lugn dag med återhämtning, vi är kvar i Freiburg även kommande vecka innan nästa tävling i Heubach. Hoppas på lite varmare väder. Vi hade regn, halvstorm, sol och hagel under tävlingen idag, så det var ingen ordning alls rent vädermässigt. Hoppas den som bestämmer det skärper sig.

Neuf! Imorgon kör vi Världscupen i Houffalize!

I trädgården hos dem vi hyr lägenhet hos, hittade vi en kompis idag. En förvuxen minigris! Suggan var tydligen inte på topp, enligt frun i huset, men när jag ropade på den grymtade den lite och började gå  mot mig. Det gick inte så fort eftersom magen släpade lite lätt i backen. 

Förutom vänslas med grisar har vi tränat på banan idag. Hann med två varv och det gick hyfsat. Försökte hålla igen uppför för att spara på lite krafter tills i morgon, vilket som vanligt var svårt då backarna är så branta att man måste köra på en hel del för att överhuvudtaget komma upp för dem. Hade rätt hög puls, särskilt när jag råkade hamna bakom Julien Absalons hjul. Han åkte väl säkert så långsamt han kunde, medan jag kämpade runt 90% av maxpuls för att kunna hänga med uppför. Det funkade att hänga med tills det började gå utför, då rullade han ifrån mig löjligt lätt. Ja, ja han är ju ändå flerfaldig världsmästare och OS-vinnare, så det är väl ok då. 

Tyvärr blir det inte så mycket fotat, då kameran ligger hemma i tillsammans med diverse andra viktiga prylar jag glömde och mobilen tar så dåliga bilder. Sen är det svårt att hinna också, man vill ju fokusera på tävlingen. 

I morgon blir det kul att tävla. Har start nummer 57, så det är en hel del framför mig, men även en hel del bakom. Blir att kriga för att komma fram hyfsat, målet är främst att få till ett lopp som känns bra, med bra flyt, placeringen mindre viktig i ett lopp som denna för mig just nu. Skulle man lyckas knipa något världscupspoäng hade det dock varit ett stort plus!   

Tuff dag!

Idag tävlade vi i Kamtal, Österrike. Det var ett riktigt fysiskt krävande race med två långa, långa klättringar. Däremellan var det en riktigt sabbkörd utförslöpa och en stenig kort, som inte gav mycket till återhämtning. För min del blev den en bra startloop men efter det gick det riktigt tungt. Jag slet dock hela vägen in i mål och det är väl det som får vara dagens positiva behållning, för det gick inte så fort som det brukar uppför, utför tycker jag dock att det gick bra. Ann gjorde en fin insats och blev 15:e i det starka startfältet, själv blev jag 19:e, det senare  inget att direkt hurra för, men jag hoppas på en uppåtgående trend. Kajsa lyckades tyvärr punktera två gånger och var lagom arg i mål. Vann gjorde Maja Wloszczowska, som också vann världscupstävlingen i Sydafrika förra helgen.

I morgon åker Ann och Kajsa hem, medan jag och Peter drar vidare till Italien. Ska bli kul med lite träning på Italienska vägar igen.

Vårt boende här har verkligen varit ett av det bästa på länge! Nästan nytt Bed and Breakfast med superfina rum och väldigt lugn omgivning. Billigt var det också, kan verkligen rekommenderas!
Inga bilder från racet än, men väl från vårt boende: 

Vår fina superhjälpreda Peter :)




 

Hej då Sverige!

Jag flyger till Österrike idag, tillsammans med Kajsa, Ann och Peter för att köra ett race och sedan vidare till Italien för att köra ytterligare ett race. Söndagens race ser ut att bjuda på en riktigt tuff bana och ännu tuffare motstånd, med många världsstjärnor. Kommer att bli mycket "intressant"!
På ett sätt känns det synd då vi har kanonväder här hemma och skogen är nästan snustorr. Å andra sidan ska vi hit: 

Och det är ju inte fel det heller.

Lite tråkigt blev det när jag upptäckte att fälgen på mitt nya fina bakhjul fått en ganska rejäl buckla. Märkte det inte förrän jag tog av däcket, så det kanske går att köra med ändå, men det är ju så klart inte optimalt. Troligen är det flygplatspersonalen på vid senaste flygningen som hoppat på väskan eller liknande. De är ju inte kända för att vara alltför försiktiga med bagage.

Andalucia Bike Race: Eftersnack!

Först ett litet inslag från etapp 4 från Spansk TV. Inte för att man förstår så mycket, men efter varje etapp sändes liknande inslag på TV, ganska coolt!
Resten av inslagen hittar du Här: http://www.andaluciabikerace.com/media/videos

Nu är Team Snabeltutarna hemma från sitt första etapplopp med många nya erfarenheter och lärdomar (att höra en spanjor uttala ”Team Snabeltutarna” är för övrigt väldigt roligt, vi blev fulla i skratt varje gång de ropade upp oss till startlinjen..).

Själv lyckades jag blir dunderförkyld och dras med feber på första gången på länge. Man fick ju alla fall en reaktion på kroppen, även om den inte var önskvärd.
Att starta en tävling i det skick jag var på sista etappen är något jag absolut inte rekommenderar någon att göra, och jag kommer troligtvis inte göra det igen. Det var en chansning och jag var beredd på att vi skulle få bryta. Huvudet ville, men inte kroppen, det kändes helt åt helsike rent åkmässigt och jag fick andningsproblem i början av loppet och trodde det skulle ta slut redan där, men så blev det bättre efter lite medicin och jag kunde genomlida loppet. Det var en fin etapp, men jag njöt inte förrän vi kom in i stan strax innan mål. Hade önskat mig en något mer njutbar sista etapp. Kajsa peppade på bra och utan henne hade jag nog givit upp. Vi kom i mål, höll vår andra plats och är skitnöjda!

Så här några dagar efter kan man se på hela tävlingen med lite bättre perspektiv och jag har kommit fram till att åka etapplopp är lite som att springa marathon. I slutet av tävlingen, då man helst vill slänga sig av cykeln och lägga sig på marken i fosterställning av trötthet, tänker man : ”vad fasen håller vi på med?!” När det sedan gått några dagar eller veckor, kommer man vilja göra det igen.

Något som alltid har varit en av ”grundfaktorerna” som drivit mig då det gäller mitt eget idrottande är frågorna: Var går gränsen? Kan den gränsen, och i så fall hur, flyttas? I detta sammanhang passar ett sådant här lopp in perfekt. Själv har jag trott att ett långlopp varit vad min kropp max klarat av att utsätta sig för och inte kunnat förstå hur man lyckas mala på i flera dagar och veckor, som man gör i traditionella etapplopp på cykel. Nu vet jag att den klarar minst 5 och ett halvt, i ganska bra fart, utan att tokvägga. Jag hade trott att kroppen skulle vara stel som en pinne efter alla sex dagarna på cykeln, så var det inte. Värst var det efter dag 2, och det var också dag två som jag tror både Kajsa och jag upplevde som den jobbigaste dagen på cykeln. Sen var det som det bara rullade på, piggare och tröttare om vart annat. Om detta beror på att kroppen verkligen vande sig eller om man mentalt helt enkelt vande sig med känslan av trötthet, vet jag inte.

Det är kul att vidga sina vyer för hur man kan cykla, och göra något ntyt. Det här var en tävlingsform på Mountainbike som vi aldrig testat innan och jag tror vi gjorde rätt i att ge oss in i leken med tanken att det just var ett ”test” och något nytt, utan några mål med placeringar och liknande, ungefär på samma sätt som man råds att springa sitt första marathonlopp utan något specifikt tidsmål. När två tävlingsmänniskor sätts i ett lag finns ju alltid viljan att prestera så bra som möjligt bakhuvudet ändå!

Det som är spännande med denna typ av lopp är att man kör i lag om två. Det ger en ny dimension av mtb-tävlandet. Crosscountrycykling är ju en individuell gren och man har bara sig själv att tänka på och det handlar om att på ett rätt egoistiskt sätt ta sig igenom en banan så snabbt man kan. När man är ett lag om två får man släppa sitt ego och tänka på och ibland hjälpa sin lagkamrat. Man kan kanske inte åka hur fort man vill uppför eller nedför, eftersom den andre kanske inte kan eller orkar åka lika fort som en själv. Istället får man hjälpa till genom att låta den andre få ett hjul att ligga på eller ett spår att köra utför och på så sätt bidra till att den andre blir bättre. Lagkamraten kanske är supertrött när man själv är pigg och då får man ju peppa den andre istället för att sprätta iväg i sitt eget tempo. När man är sliten kanske man blir irriterad, vilket absolut inte får gå ut över den andre som gör sitt bästa. Man får helt enkelt svälja det. Kajsa och jag valde att hålla ihop så mycket som möjligt, vilket vi tror gynnade oss. Ingen blir bättre av att bli ifrånåkt och det fanns ju också en 2 minuters regel. Jag tyckte att Kajsa och jag på ett föredömligt sätt både lyckades hålla ihop det hela väl och peppa den andre när det behövdes.

Jag tycker att vi presterade väldigt bra utifrån våra förutsättningar och förberedelser och jag tror att jag kan tänka mig att göra det igen. Några grejer skulle jag i så fall villa göra lite annorlunda:

• Ha en superlätt, heldämpad cykel. Det är bitvis väldigt stenigt och slagit på liknande lopp, dessutom ger många höjdmeter uppför också långa, långa utförslöpor. Med en heldämpad cykel kan man damma på bättre utför även över stenar och slagiga partier. cykeln ”sväljer” mycket, samtidigt som man sparar på kroppen en del.
• Egen langning. Vi stannade och fyllde på flaskorna själva vid vätskestationerna, vilket i och för sig funkade ganska bra, men med någon som langade hade vi sparat lite tid och fått den sportdyck vi ville ha och sluppit bära med oss alla gels och liquid själva mm.
• Bo bättre i förhållande till start/mål/tävlingscentrum. För att spara tid och energi. Boendet i cordoba var bra, men stan var krånglig att köra i och det tog tid.
• En till som kan hjälpa till med det omkring. Vi fick superhjälp av Tobias, som lagade mat och tvättade cyklar, men det hade nog behövs en person till. Vi hade ju också riktigt tur med vädret och cyklarna behövde i princip bara spolas av efter loppen. Med några regnetapper hade det blivit enormt mycket mer jobb.

Nu är prio ett att bli av med förkylningen, sen ska den nya cykeln börja rastas. Som tur var hade jag redan innan bestämt att veckan efter detta lopp skulle bli lugn, så att kroppen får chans att återhämta sig. Det är dock riktigt jobbigt att se solen skina utanför och veta att det står en helt ny, oanvänd cykel i förrådet som vill ut och bli provcyklad i skogen. Snart så..

2:a i dag!

Det blev en 2:a plats idag för Team Snabeltutarna första långa etappen av Andalucia Bike Race! Vi var ca 6 minuter efter ledande lag och ca 8 minuter före tredje lag. 78 km och nästan 2000 höjdmeter kändes i benen på slutet och vi båda upplevde det som väldigt svårt att veta hur mycket krafter man skulle spara. Hade det varit ett långlopp hade man kanske valt att trycka på lite mer på vissa ställen men nu får man verkligen tänka till och inte göra något förhastat. Vi försöker också se till att dricka och ta ordentligt med gel/liquid för att inte köra oss tomma. Under loppet märkte vi att vi var pigga och trötta på lite olika ställen och då fick den som var piggast för stunden se till att peppa den andre och anpassa farten. Fungerade bra tycker jag. Kajsa och jag har olika starka sidor rent cykelmässigt, men är ändå ganska jämna, vilket är bra.

Ingen bild från dagens race, men en liten film från Kadens från igår.

I morgon blir det en liknande etapp som den idag, ska bli spännande att se hur våra ben mår och hur mycket energi vi har i kroppen.

Nu sover vi!