onsdag 28 december 2016

År 2016, i korthet!


Summerar mitt cykelår rent tävlingsmässigt 2016:

Antal starter: 52 (avser start med resultatlista och nummerlapp + etapploppstarter)
-25 på CX
-26 på mtb
-1 lvg tempo (på cx hoj)
-37 starter utanför Sverige
-22 top 5 placeringar
-1 SM medalj
-1 VM
-1 EM på hemmaplan
-ett inställt race pg av att flyget vägrade ta med cykeln.
-ett inställt race pg av storm
-en DNF (hål på bromsslang)
-två pyspunkor (under tävling alltså)
-en OS plats (och vad som hände med den vet ni redan!)

Ett händelserikt år rent cykelmässigt, Inte minst med tanken på ett historiskt OS guld i Cross Country och på hemmaplan ett rosat och fantastiskt lyckat EM i Huskvarna.

Utanför den lilla cykelbubblan har det kanske inte varit så fantastiskt, med allt skit som hänt i världen detta år. Jag såg en årskrönika igår på Belgisk TV och skämdes uppriktig för att vara människa. För varje år känns det mer och mer att det är ett mirakel att vi människor inte lyckats förgöra vårt släkte helt och förstöra jorden. Skärpning under 2017, vi kan bättre!
Prince, en av mina stora musikaliska husgudar dog plötsligt, kändes enormt tungt. Tillsammans med en handfull stora underhållare somnade han in alltför tidigt. Det är inte utan att man undrar ur det jammas i himlen nu, det är nog rätt fantastiskt, eller vad tror ni?
Under 2017 måste jag skaffa ett piano, med lurar så jag inte stör nån.

Nu stänger om några dagar här boken för 2016 och jag vill passa på att tacka vänner, familj och jobbarkompisar för i år. Tack för alla uppmuntrande ord, inspiration och glada tillrop! Och för att ni står ut med att jag alltid är ute och cyklar på det ena eller andra sättet. Det värmer mer än vad ni tror. Tack även till mina fantastiska samarbetspartners för att ni stöttar mig ser till att jag kan använda era grymma produkter. Utan er hade det inte fungerat alls.

2017 års bok har ännu tomma blad och jag tycker att vi fyller dem med fantastiska, positiva, snälla, roliga och viktiga saker och ser till att jorden faktiskt inte är så dum att bo på i alla fall. Framåt!

tisdag 27 december 2016

Julcross avklarad med Diegem + Zolder

Foto: Kurt Van hout

Julen är över och två tävlingar är avklarade. Diegem är ett riktigt häftigt race, banan fin och nu blev det full pott när även vi damer fick köra i mörkret. Man märker dock inte mycket av mörkret när man kör eftersom det är så mycket lampor längs banan. Inte på något ställe upplever man att man inte ser pg av att det är mörkt ute. Nästan så att man ser bättre än på dagen. Det lär ju kosta en del att arrangera en sådan tävling.

På damernas startlinje var det hela 70 startande, den överlägset största klassen. Fick en hyfsat bra start fram till de första svängarna då det blev tjockt. Valde att hoppa av direkt för att försöka ta mig helskinnad och med hel cykel ur det hela. Fungerade ok, men sen fick jag hoppa av igen på ett parti med en slänt. Efter det började det flyta på bättre. Låg runt en 25-30 plats under större delen av racet, kroknade lite på slutet och rullade in som 30:e. Det var tight framåt så jag är lite frustrerad att det inte fanns mer krafter kvar på slutet. Med tanke på startfältet får det ändå ses som godkänt, men man vill ju alltid bättre. En grej med kvällstävlingar är att man blir så ofantligt pigg efteråt. Jag som vanligen har svårt att somna fick nu ännu svårare. Ni vet när kroppen är trött, men huvudet hur piggt som helst, fast klockan är mitt i natten.


Ignace testade också banan. Körde alla partier utom den branta sandutförn i slutet. Grymt jobbat! 

På juldagen var det dags för provkörning av banan i Zolder och nummerlappsbestyr. Just nummerlappsbestyr är ett särskilt kapitel på världscuperna numera. Sen den där motorn upptäcktes på VM förra året har kontrollen skärpts över vilka som får vara i depån och vid start och mål. Alla nummerlappar för ett land måste hämtas samtidigt (i och för sig sen gammalt), alla som ska vara i depån måste ha licens, antingen meklicens eller vanligt tävlingslicens. För varje åkare måste det anges på en lapp vilka personer som ska vara i depå resp vid start/mål, samt dessas UCI-kod. Kan man inte ange detta får man inga sådana inträdesband. Det är ju bra att man ökar kontrollen, men ett smidigare system borde ju UCI komma på. Nu hakade man upp sig på skitsaker, tex att allt måste stå klassvis på separata lappar och det tog ca en halvtimme för oss att hämta ut nummerlapparna från att vi träffade "nummerlappsutdelargubben" till att vi fick våra nummerlappar. Alldeles för lång tid!
     

Zolder är en snabb bana, så att det kom regn på natten kändes hoppfullt. Dock så torkar det upp snabbt i den sandiga jorden, så när vi damer körde var det bara lite lerigt på några ställen.
Banan var ändrad sen VM i januari och jag måste nog säga att jag gillade den andra banan bättre, då den var tuffare. Eller så var det att den passade mig bättre. Nu var den supersnabb och det är inget som brukar gynna mig. Tycker dock att det gick ok i 3 varv, men att jag sedan kroknade för mycket, jag blir verkligen skittrött när jag ska försöka köra fort när det är platt, och inte går det särskilt fort heller. Ingen placering att skiva hem om, men just på denna bana vad det nog vad man kunde förvänta sig. Kommande två tävlingar är platta, så det var väl bra träning. Eller nåt.

Nu ska jag skriva om något som stör mig mycket och som jag måste göra något åt, frågan är bara hur. Så här är det, varje gång jag kör CX tävling Belgien så kommer det en man, och pratar med min mek. Helt ok egentligen, men han pratar oavbrutet. Dessutom det värsta, VARJE gång när jag precis satt mig på trainern och ska börja värma upp kommer han och kollar, pratar och tänder en cigarett.
Det är som om han bara måste röka när han ser att jag ska värma upp! Jag hatar cigarettrök och har dessutom astmaproblem och extremt känsliga luftrör. (det röks ju längs banan med, men då förflyttar man ju sig i alla fall från röken) De senaste gångerna har jag sagt till honom och då har han sett sur ut och gått 2 meter därifrån. Men det är som han har glömt bort det till varje tävling. Jag gillar det inte alls, det är enormt störande!

Nu har jag åtminstone ett par hörlurar så jag kan stänga honom ute lite grand i alla fall. 
Det denna man vill egentligen är att få ett inträdesband, så att han ska komma in gratis och känna sig viktig med bandet. Ibland har han tydligen försökt komma in i depån, men blivit utslängd.
Idag hade han tjatat till sig det band som är för start och mål utan att jag visste om det och sa plötsligt att han skulle ta mina kläder innan start. Jag ville inte det, men då var det lite för sent att protestera. Problemet är väl att både jag och min mek är vänligt sinnade mot andra människor, vi blir inte arga, eller säger ifrån. (andra team gör det, det är väl därför han kommer till oss). Och nu tycker ju han att han blivit lite tjenis, och då blir det ju ännu svårare för oss. För min del är det också svårt eftersom personen inte kan ett ord engelska och för att jag försöker fokusera på min tävling. Dessutom verkar han inte vilja förstå och det är väl det värsta.

Så, det var skönt att skiva av sig frustrationen i alla fall. Får väl skaffa bodygards till nästa tävling.

Det finns fler sådana personer i crossvängen här i Belgien, så man får passa sig lite. Folk är mer "på" här jämfört med i Sverige och man kan inte släppa in vem som helst. Det verkar finnas folk som åker till tävlingar och liksom försöker skapa sin egen uppgift. Konstigt det där.

Idag ska jag ta det lugnt, rulla en sväng, fika, jobba lite med datorn och tvätta kläder. Det är ett evigt tvättande som cyclocrosscyklist. 
    

torsdag 22 december 2016

Lichtaartträning och Diegemdax!




Har fördrivit tiden med att träna i Lichtaart, vilat, fixat licens för 2017 och lite andra grejer.

Skogen i Lichtaart måste upplevas på cykel! Det är ett skogsområde fullt med snabba stigar som slingrar sig fram. Det är sandig mark, så det finns även en hel del sandpartier. De stora teamen med de snabba cyklisterna använder ofta detta område för sina träningar. En uppmärkt cyclocrossbana, finns också där, det ibland körs mindre tävlingar, men det fina är att man kombinera ihop stigarna till sin egen bana, beroende på hur man vill ha det. Lång, kort, mycket korta backar, fart, kurvor, av- och påhopp, löpning, sand, you name it. Riktigt kul att köra på och gasa så mycket det går.

Jag körde först några intervaller på ca 3.30 på en bana längre in i skogen, med en massa kurvor. Riktigt bra teknikträning. Efter det blev det några på ett längre varv på delar av den uppmärkta banan, men lite modifierad, då jag just nu vill spara ryggen lite från löpning, som jag får ont av.
Jag hade kunnat köra där i hela dagen för att det var så kul, men fick till slut ta tag i mig själv och åka hem. Skönt att få vända ut och in på lungorna.

I morgon är det dags för Superprestige i Diegem, som körs på kvällen med lampor. En stor folkfest och galen tävling. Glädjande är att numer får även vi som kör damelit köra på kvällen när det är mörkt. Det är ju liksom det som är grejen med en kvällstävling. Jag tror att det är första året vi får tävla när det är riktigt mörkt. Tidigare fick damerna köra först kl. 11 på förmiddagen, (i princip utan publik) sen slog de på stort och lät oss köra på eftermiddagen i halv dunkel. Och nu alltså på kvällen. Det är ju kul att utvecklingen går framåt även i Belgien! (jo, det finns ju nu även en UCI-regel som säger att damernas lopp ska köras strax innan herrarnas på C1:or). Parkera på elitparkeringen, nära starten får vi dock inte än. Det hade ju varit att gå för långt, eller?

Ser fram emot morgondagen, det är en kul bana i Diegem, många på startlinjen, ca 70 st damer och fullt ös. Vi får se om det blir blött eller torrt.




  

måndag 19 december 2016

Namur!

Foto: Fabienne Vanheste

Ligger och slickar såren efter Namur. Bara mindre sår i och för sig, mer besvikelse. Namur är en av mina absoluta favoritbanor då det gäller cyclocross, som jag sagt tidigare. Krävande både fysiskt och tekniskt, sånt som jag gillar. Har gjort ett av mina bästa resultat i världscupen på den banan för några år sedan med en 22:a plats här.

Dagen innan tävlingen var banan torr, inte helt torr, men extremt torr för att vara i Namur. Det är alltid lerigt där, oftast extremt. Ställde in mig på ett torrt race, men efter duggregn under natten och morgonen (väldigt lite duggregn faktiskt), hade banan ändrat karaktär. Den var såphal på sina ställen. Desto roligare.

Det var runt 60 startande och kaos i starten som vanligt, någon ramlade redan efter 10 meter, någon annan en bit upp i backen. Hamnade en bit bak i fältet, men kroppen kändes bra. Efter första varvet började jag plocka placeringar. Men sen började det bli allt svårare att komma i pedalerna. Försökte slå ut leran från skorna, utan att lyckas. Jag fick köra några av de brantaste utförskörningarna utan att vara iklickad i pedalerna och typ klämma mig fast med låren i sadeln. Det kändes ganska farligt, frustrerande och fult, eftersom jag vanligtvis kör bra när det är brant och svårt utför. Efter varje av- och påhopp gick det till slut flera hundra meter att bara få i fötterna eller ibland bara en fot, så även vissa klättringar fick jag också köra "o-iklickad". Tappade flyt och placeringar och lite moral. Har kört många leriga tävlingar och vet ju att lera fastnar i pedaler och klossar, men har aldrig faktiskt inte varit med om något liknande! Under andra halvan av racet åkte jag och ville ha platformspedaler, vilken dröm det varit jämfört med det här! Kom i mål till slut och blev i alla fall inte varvad, det var väl det enda positiva. Frustrerad över att inte kunna köra så bra som jag kan och att en sån skitgrej ska förstöra. Det känns som en så dum bortförklaring. Men det är bara att släppa och gå vidare.

Har under hösten kört med ett par andra klossar än vanligt och de är bredare än vanliga för SPD. Det kan vara det som gjorde att det satte igen sig under skorna fullständigt. Alla tävlingar utom den här och den i Ardooie har varit torra under denna säsong. I Ardoie var det mer vatten vatten än lera, så då var det inte mycket som fastnade. Det har inte funnits några leriga tävlingar att testa klossarna på ordentligt. Förrän nu. Nu blir det till att byta tillbaka till vanliga SPD igen och se om det blir bättre.

Nu är jag i Tressendelo, där jag huserar under crosstiden. Bor ovanpå ett tryckeri, det är rymligt och bra, men luktar en hel del tryckfärg då och då. I morgon bär det nog av till Lichtaart för lite träning i skogen. Ett grymt område för crossträning. Ska försöka gasa lite, men har tyvärr bara lerdäcken här. Resten är hos Ignace.





onsdag 14 december 2016

Kommande race och några boktips!



Som lovat igår, här är kommande veckors race:
18/12 Namur Världscup
23/12 Diegem Superpresrtige
26/12 Zolder, Världscup
29/12 Azencross Loenhout
30/12 Versluys Cyclocross, Bredene
1/1 Grand Prix Hotel Threeland, Petange, (Lux) alt GP Sven Nys, Baal

Fullt upp precis som förra året. Tvekar mellan Sven Nys och ett race i Luxemburg, eftersom GP Sven Nys är en av mina favoritbanor, men tävlingen i Luxemburg ska tydligen också vara väldigt bra och några vänner till min mek ska dit och hjälpa en annan cyklist. Vi får se hur det blir. Är lite sugen på att köra ett race i Schweiz på vägen hem den 2/1 med om jag orkar. Blir i och för sig längre bilfärd hem, men det kanske kan vara värt det. Ska se hur kroppen mår efter de första tävlingarna.

En fördel i år är att det bara är två race som går dagarna efter varandra. Bra för min rygg som då kan vilas.
Appro på den, så har jag börjat göra de där bakåtböjningarna. Vet inte om det är nån slags placebo, men jag tycker jag känner en förbättring redan och det konstiga, smärtan som tidigare var i skinkan har till viss del flyttat sig till högt upp på insidan av låret. Är fascinerad över att en irriterad nerv kan göra så att det känns som en muskelbristning i sätesmuskeln och sen bara tona av. Och med en sån enkel övning dessutom. Hur som helst, om det nu hjälper, tyder det på att det är en diskbuktning som misstänkts. Grymma sjukgymnaster på Idrottsrehab Ullevi!  

Boktipsen då?  Har en dröm om att någon gång ge ut en bok med mina illustrationer. Vad den skulle handla om vet jag dock inte än. Man kan säga att det är en lång väg kvar...
Men jag känner ju tre fantastiska människor som skrivit böcker den senaste tiden, dessa vill jag tipsa om. Bra julklappar alla tre.

1: Cykelträning av Fredrik Ericsson. Finns att beställa här! 
En rejäl genomgång av träningslära för cyklister, främst för Mountainbike och Landsväg, men kan givetvis tillämpas på discipliner som Cyclocross med. Har inte läst boken från pärm till pärm men brukar göra nedslag i den då och då för att få mer kött på benen inom något område, eller lite mer inspiration för min egen träning. Mycket i boken förklaras på ett lättbegripligt sätt, men man går också på djupet för den riktigt nördiga.









2. Yoga för dig som tränar av Monika Björn
Har inte kommit ut än, men kan beställas from 29/12 här!:
Boken vänder sig till idrottare på alla nivåer från motion till elit. Boken bjuder på skräddarsydd yoga för folk som fokuserar på annan träning, tex löpning, skidåkning, simning och cykling, men även styrketräning. Jag tycker personligen det finns många fördelar med yoga som man kan ha nytta av som idrottare och cyklist. Yoga ger både förbättrad smidighet, balans och styrka men också en den mentala delen kan vara givande för att tex lära sig fokusera när det gäller. Då boken inte har kommit ut än har jag inte bläddrat i den, men jag har varit med i en studie, som används i boken. Jag och några andra idrottare,  fick träna yoga enligt ett givet program några gånger per vecka, anpassat till just den idrott vi höll på med. Grymma övningar som gjorde mig klart smidigare och mer fokuserad. Monika Björn är en guru inom träningsbranchen med en fantastisk meritlista, stort kunnande om träning och samtidigt mycket pedagogisk.    






3. Matilda upptäcker TOMAT/ MAJS av Frida Lundgren, Illustration: Carina Ståhlberg
Kan beställas här!
Avslutar med en barnboksserie av min vän Frida som inriktar sig på var maten kommer ifrån och hur den smakar. Frida har gjort ett fantastiskt jobb med dessa böcker. Fint och rikt illustrerat av Carina Ståhlberg.
Huvudpersonen Matilda tar oss med på resor i tid och olika kulturer med maten och smakerna som huvudingrediens.
Väntar med spänning på fler grönsaker som Matilda ska upptäcka!


tisdag 13 december 2016

Nya lurar, diskbuktning och Ufo.

Glad lucia på er! Mina gubbar ville fira med, och jag kunde inte hindra dem. 


Det dök upp ett par nya Miiego hörlurar från Signsupply sport som jag kan rekommendera! Signsupplysport säljer även Sziols/XKross sportglasögon som de sponsrat mig med under många år. En fantastisk samarbetspartner, med fler och fler roliga, smarta produkter. Bra med dessa hörlurar är att de är trådlösa och superlätta. Själv har jag en förmåga att trassla ihop mig och annat i sladdar så det är ju grymt bra. Ljudet är riktigt bra med, vilket ju också är viktigt. Bra musik som låter dåligt är ju inte kul. Nu behöver jag bara en ny Iphone med ett batteri som inte tar slut hela tiden. 

Har varit hos Matti på idrottsrehab med min baksida/skinka som jag har problem med. Han trodde att det inte satt i musklerna utan att smärtan berodde på en diskbuktning. Detta har tidigare misstänkts av en annan sjukgymnast på Idrottsrehab som är specialiserad på ryggar, så det verkar inte helt orimligt. Tycker att det ändå är bra att det inte var muskelbristning eller inflammation för då hade det inte gått att cykla. Ska börja göra massa bakåtböjningar nu en period och se om det går att "trycka tillbaka"  disken.     

Vad mer, fick svar från min sovmätningsapparatsanalys (fantastiskt ord?!) igår. Sömnläkaren ringde och sa att jag sovit ganska bra, 80% av totala tiden i sängen. Det lät ju himla bra det om det nu inte var så att jag själv vet att jag nästan inte sov något alls den natten, eller i alla fall väldigt oroligt. Jag påtalade detta så klart, men det var som om det jag sa inte gällde utan vad vad apparaten visade. Man blir ju rätt förvirrad. Sover jag och drömmer att jag är vaken eller är jag vaken men kroppen beter sig som den sover? Känner mig som ett ufo. Hade ju helst viljat komma och sova en natt i sömnlabbet och tagit blodprover (för att se om det ev. är någon brist i kroppen), men denna första analys visar ju att det inte behövs. Läkaren rådde mig att testa KBT för sömnstörningar, (vilket jag testat en gång, men denna läkare hävdar att det var nån "lightversion" och att jag bör prova det igen). Funkar inte det kunde man ju testa andra mediciner, menade han. Då dessa tänkta mediciner har många och kraftiga biverkningar känns det inte aktuellt. Om medicinerna som ska göra att man sover bättre ger såna biverkningar att man inte kan fungera normalt pg av dem så kan man ju lika gärna gå omkring och vara trött, men med fungerande hjärna tänker jag.  

Appro på ufo så känner jag mig ofta som ett sådant i vardagen. Att jag liksom gör saker som ingen annan gör, lever som ingen annan gör. Det känns i och för sig som om det räcker att cykla till jobbet i -2 för att vara ett ufo. De eviga frågorna och kommentarerna om att man cyklar och hur det känns och hur hurtig man är. Och lite galen också. Att cykla till jobbet är inte träning för mig, det är det snabbaste och billigaste transportmedlet i stan. Det finns ingen annan orsak till att jag vardagscyklar. Ingen frågar dem som åker bil och spårvagn till jobbet varför de gör de eller hur det är att stå i bilkö eller bland en massa hostande människor på vagnen. 
Det är som jag länge har tänkt, man borde starta ett företag för folk som är kreativa och tränar/tävlar mycket på samma gång.    

Imorgon ska jag berätta mer om vilka race jag ska köra kommande veckor. Det är i alla fall riktigt kul! 

måndag 5 december 2016

Iscross, zandcross och Sasfiasko.





Det har varit en intensiv helg med mycket tävlingar. Sverige har en nykorad världsmästare i Cyclocross genom Anna Persson som vann sin veteranklass storstilat i Mol i fredags. Stort Kudos till det. Inte alltid man får dela boende med en regnbågströjaägare! 

I lördags körde Mackan sitt VM samtidigt som jag körde Superprestige i Spa Fracorchamps. Mackan hade ett tungt race i sanden och var missnöjd. Själv hade jag ett isigt race i Spa. Det var flera minusgrader på natten i Ardennerna och på morgonen var det fullt av is på banan. Spabanan består av en hel del asfalt och betong och det var de partierna som var glashala. Isen syntes knappt och det var mycket lömskt. Eftersom det är en formule 1-bana så får de inte salta asfalten då den kan bli förstörd då (enligt experterna). Det man gjorde var att man la ut filt (av typen man har i tex. trappor) på några få ställen och resten lät man vara. Ganska så livsfarligt om man frågar mig. Jag har grymt svårt när det är isunderlag, sen den där vurpan då jag bröt handleden. Jag försökte att tänka bort rädslan på träningsvarvet, det gick ok. Fick en bra start och låg runt 14:e blev och körde upp mig till en 9:e plats som bäst. Kände att jag hade stor fördel på de tekniska partierna jämfört med dem jag körde med. Till och med monsterslänten gick bra och jag plockade några meter där genom att ta mig upp på ett helt annat ställe än de andra gick. Blev grymt taggad och körde kanske lite över min förmåga, tappade tre placeringar och slutade 12:a i mål. Är mest nöjd med tiden, ca 3.40 efter världsmästaren de Jong. Troligen ett av mina bästa lopp denna säsongen. Höll på att gå i backen några gånger på isen, men kunde hålla mig lugn.


Dagen efter var det en helt annan bana i Mol. I princip helt platt, antingen supersnabb eller supertung på grund av den djupa sanden. Kände mig trött och hade svårt att komma igång. Jag gjorden en kass start,  men sen gick det bättre. Körde upp mig till en 15:e plats, vilket får ses som helt ok med tanke på mina (o)färdigheter i sanden och på platten. Gjorde en del taktiska missar, bland annat tjänade många tjejer tid genom cykla in i materiaal post, hoppa av och springa några steg och sen på cykeln igen. Sanden var fastare där än utanför, där det var djuuup sand och därför sparade man så klart på detta. Själv trodde jag inte att detta var tillåtet enligt reglerna. På en världscup blir man diskad om man gör så, men tydligen inte på race med lägre UCI-status. Konstigt tycker jag. 

Det hela var en smärtfri resa tills Mackan och jag skulle åka hem med SAS på måndag morgon. Vi hade räknat med att det skulle vara mycket trafik och startade i mycket god tid, men lyckades ändå komma i sista sekund.Vi var dock redan incheckade och skulle bara lämna väskorna vid "bag-drop". Denna skulle stänga 40 minuter innan avgång. Vi var där 45 min innan avgång, alltså 5 min före utsatt tid och fick veta att bag-drop precis hade stängt. När vi påpekade att det stod på hemsidan 40 min innan och att vi var i tid enligt vad som stod där, sa de i disken att här i Bryssel var det minsann 45 min och att det inte var inte deras fel att det stod fel på deras hemsida och att vi fick köpa nya biljetter, men det kunde de inte hjälpa oss med utan det fick vi göra via webben. Ingen stor hjälpsamhet alltså. Inte heller i kundtjänst hade de någon förståelse att de har fel info på sin hemsida, men köpa biljett gick bra. Via kundtjänst på twitter bad de mig hjälpa dem att fylla i ett formulär om felet på hemsidan, så att de kunde "titta på det". Det spelade liksom inte någon roll att vår resa precis blivit dubbelt så dyr på grund av ett fel som de själva begått, kunden skulle dessutom jobba gratis åt SAS med. Inget bra servicetänk om ni frågar mig. Det känns som om flygbolag kan göra lite som de vill och kunderna bara ska vara glada om de får åka med. 

Nu är jag trött och ska sova stax  

måndag 28 november 2016

Zeven och sandträning på Österlen.

 Jag verkade i alla fall få ta i. Foto: Kurt Van Hout

Hemma igen från race i tyska Zeven. Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av tävlingen i helgen, men hade förhoppningen om en bättre känsla än de senast racen och framförallt ett race istället för ett inställt race. Bara det en seger. Banan i Zeven var en typisk "antingen-eller-bana". Supersnabb vid torrt före och jättetung och tekniskt krävande vid blött underlag. Eftersom det var kallt men torrt blev den det första alternativet. Hade hoppats på lite tyngre före, men banan var verkligen kul att köra som den var. Mestadels lättkört, men med några tekniska skråpartier och backar utför och uppför, bitvis smal och svårt att passera. Jag kan tycka att banan smalnade av lite väl tidigt efter starten, förutom det var det en riktigt fin bana. Det blev också trängsel i andra kurvan och med mina mjuka armbågar gick det inget vidare att ta sig fram, jag tappade placeringar där. Första varvet gick hela 45 sekunder långsammare än mitt snabbaste varv, så det var ingen höjdare. Det var ändå en positiv känsla under loppet efter det, främst för att jag kände att jag hade fördel på de tekniska partierna jämfört med dem jag körde före och efter. Det var där jag plockade placeringar och sekunder. Jag cyklade några partier där de flesta av damerna sprang, det tjänade jag mycket på. Det roliga var att jag veckan innan, utan att veta vad som skulle komma på banan, tränat på att köra just precis sådana partier som var med. Så det kändes ju vältimat. 
Placeringsmässigt, inte så mycket att skriva hem om, men tidsmässigt var det helt ok för att vara jag. Hade behövt köra ca 70 sekunder snabbare för att klara den tid som scf satt upp för att kvala till VM. Något som inte känns helt omöjligt faktiskt. 

Efter racet drog vi hem till mamma och pappa på Österlen och ägnade söndagen åt lite sandträning i fantastiskt väder. Mackan ska nämligen köra VM i Mol på lördag och jag kör samma bana på söndag och den består av mycket sand. Vi hittade gigantiska sandområden nedåt Backåkra, lite som månlandskap. Perfekt att träna på. Efter lite laborerande kunde både jag och Mackan konstatera att det bästa är att köra med så långt lufttryck man vågar.  Inte lätt det här med sand, det kräver en hel del träning och det är verkligen jobbig träning också. Så jobbig att vi fick åka och fika i Kåseberga efter. Det behövde vi. 









torsdag 24 november 2016

På väg igen!


Eller snart på väg i alla fall. Börjar snart resan mot Tyskland och Zeven, denna gång med Mackan i sällskap. Vi bilar ned denna gången, eftersom det är så pass nära. Tävlingen går strax utanför Hamburg. Är lite förvånad att jag är ensam svensk deltagare anmäld till tävlingen, det var länge sedan en världscupstävling var så nära svensk mark, inte så länge jag har cyklat cx har det varit någon närmare. Banan sägs vara snabbåkt (om torr) och borde passa svenska cyklister. Varför inte passa på att testa vingarna? Det är ju dessutom superkul!

Det har varit bra dagar hemma i alla fall. Några bra träningspass på både Monark och utomhus i skogen. Jag trodde jag var i dåligt slag på Monarken, men så jämförde jag med ett identiskt pass från mitten av mars och upptäckte till min förvåning att jag kört på några tiodels kp mindre då, med nästan samma puls. Det var kul att se. Det är just sånt som är fördel med Monarken (under förutsättning att man skriver upp siffrorna då). Jag tror att dessa dagars ofrivilliga vila på grund av inställt tävling har varit bra för kroppstackarn.
Kroppstackarn har även fått ytterligare en behandling hos kiropraktor Kornbakk. Nu känns det som problemen på baksida lår/rygg börjar släppa.
Kan verkligen rekommendera Torbjörn Kornbakk som kiropraktor. En före detta OS-brottare och riktigt duktig på sin sak. Och dessutom -inget humbo jumbo, som man i bland kan uppleva hos Kiroprakter, Naprapater och Oteopater (långt ifrån alla, men har varit med om konstiga saker).  
 
Jag har också sovit med "sovmätningsapparaten" en natt. Jag sov om möjligt ännu sämre med den på. Ska bli intressant att se resultatet av den, om det faktiskt kan se hur mycket jag faktiskt sov.          

söndag 20 november 2016

Gone by the wind...



Jaha, så har man varit med om sitt första på tävlingsdagen inställda race också. Som de flesta som följer cyclocrosstävlingarna redan vet, så blev det ingen Världscup i Koksjide idag.
Träningen igår gick helt ok, körde tre varv och testade att köra med jättelågt lufttryck. Det gick bättre i sanden, men fick ändå ha i lite mer luft, eftersom det även är annat på banan, där man inte vill ha så lite luft i. Lyckades cykla nästan hela de båda länge sandpartierna en gång, det får jag vara nöjd med. 

Under natten hade det börjat blåsa rejält och även regna på tvären. Ignace och jag åkte dit strax efter 9 och ställde upp husbilen, eftersom jag tänkt köra banan efter herrjuniorernas race.  
20 minuter  innan de skulle starta fick vi veta att detta var inställt på grund av hårda vindar. Cyklisterna hade i princip stått still när de vände upp för varvning på start/målrakan under träningen. Banan i Koksjide körs på området för en militärflygplats, starten går i närheten av landnings- och startbanan en hel del vind där, även när det inte är storm. Jag skulle just ge mig ut på ett träningsvarv då jag fick veta att det inte var någon idé -alla världscupstävlingarna för dagen var inställda. Trodde först inte på det jag fick höra eller kanske ville jag inte tro och fortsatte att cykla mot banan. Efter ett tag var jag tvungen att fatta då jag såg att alla team höll på att packa ihop och jag pratade med några bekanta ansikten. Tydligen hade delar det stora VIP-tältet blåst iväg och då valde de att ställa in alla tävlingar på grund av säkerhetsrisken för både cyklister och publik.  

 Det var en konstig känsla. Ni vet när man laddat för något och förberett sig och liksom hamnat i sitt "race-mode", ställt in sig på att "nu kommer det bli jäkligt hårt" och så får man inte tävla. Man har fokuserat på något som inte finns! Å ena sidan känner man sig uppgiven och tom, å andra sidan som den där matadoren i "Tjuren Ferdinand" som inte får visa sitt mod (man vill slita sitt hår), å tredje sidan skrattar man och skakar på huvudet åt det hela.Vet inte om det varit värre att köra av kedjan i starten? Jo, kanske.
Jag försöker se det positivt, det kanske var bra för min ömma muskel i baksida lår att slippa springa i den där sanden? Det hade inte heller varit så kul att kanske få ett kravallstaket eller ett tält i huvudet på tävlingen eller blåsa av cykeln för den delen.

Det som är mest frustrerande är att jag lagt en hel del pengar på att ta mig hit för att köra bara den här tävlingen, pengar som nu gått upp helt i rök. Till en början hade jag tänkt att köra ett race dagen innan i Hasslet med, men det hade blivit för stressigt att hinna till registreringen för Världscupen då. Så det blev bara ett race och nu grämer jag mig lite för det med. I går var det jättebra väder både i Hasslet och Koksjide. Jag tror tyvärr inte någon av mina försäkringar täcker detta Det ser ut som om de täcker det mesta man kan råka ut för på en resa UTOM det att man reste till en plats för att göra något som blev inställt på grund av omständigheter man inte rådde för själv. Hade jag brutit lilltån precis innan tävlingen hade det varit bättre.  

För att göra det ännu lite svårare, (eftersom det tydligen inte var nog med ett inställt race) så gick Ignace husbil sönder på vägen hem också. Det  började lukta bränt, och visade sig vara någon rem som gick av så att motor blev väldigt varm. Vi lyckades ändå ta oss hem till Ignace genom att stanna x antal gånger för att kyla motorn. Till slut kom vi "hem" i alla fall och jag körde 30 min trainer i ren frustration.
Imorgon ska jag åka hem igen och tror ni inte den där jäkla vinden har lyckats ta sig till Sverige då?! Klass 1 varning i hela västsverige?! För att inte bli besviken en gång till har jag ställt in mig på att flyget ska vara inställt på grund av blåst och ännu mer misär. Jag kanske får stanna i Belgien för gott?   

fredag 18 november 2016

På väg, sovmätning och tävlingsfunderingar.


Är på väg igen och cyklarna är packade. Söndag är det race i Belgiska Koksijde. Den klassiska och av många fruktade sandbanan. Är ju ganska kass i sanden själv och belgiska damer och herrar är ju oftast lysande i densamma, men hoppas kunna springa snabbt och överleva på grund av detta.
Dessutom hoppas jag på hejarklack i form av Henrik Öijer som är nere i Belgien och frotterar sig med Sven Nys bland annat.

Lyckades få nån sträckning/låsning i någon av krascherna i söndags, som jag märkte först dagen efter och har haft ont i rygg och baksida lår. Efter besök och behandling hos kiropraktor Torbjörn Kornbakk igår har det dock släppt en del idag. Hoppas på en positiv trend i det hela.
Dessutom har jag äntligen fått besöka en sömnexpert på Sahlgrenska idag. Jag är positivt överraskad. Läkaren tog sig verkligen tid att ställa många frågor och förklara varför och hur sömnen fungerar och de vanligaste problemen till störningar. Hans teori är att det rör sig om en kronisk sömnstörning, men vissa saker behöver uteslutas för att komma vidare och hitta ev. orsak. Därför har jag fått låna "sovmätningsapparat", som jag ska sova med en natt. Läkaren var mäkta stolt över denna apparat som är mycket avancerad men kompakt och visade glatt hur denna fungerade. Den är nästan som en pulsmätare, men mäter på fingret + på en sensor. Det lutar åt att jag använder den på måndag kväll, då jag inte vill släpa med den till Belgien (säkert jättedyr). Det var skönt med en läkare som inte bara viftar bort ens problem och hänvisar till att skriva ut sömnmedel och att man ska "varva ned", vilket verkar vara det vanliga. Sömnmedel är en akutlösning som allt för många använder alldeles för mycket och för länge, var hanns synsätt. Ska hur som helst bli spännande att se vad sovmätningen ger.



Sen var det det där med tävlingsfunderingarna. Min klubb Varbergs mtb arrangerar ju Bockstenstueren, som många vet. Tävlingsledningen har lite funderingar hur man ska få fler damer som kör i tävlingsklass och hur damernas lopp ska bli bättre. Ett förslag var att damernas tävlingsklass skulle vara BST 75 istället för BST 100. Främst för att tävlingstiden blir så pass mycket längre för damerna som kör. Jag är personligen både för och emot att vi damer kör kortare än herrarna. På internationella långloppsmästerskap kör herrarna alltid en sväng längre än damerna för att tävlingstiden ska vara runt 4 timmar (tror jag) för vinnarna i både dam och herrklassen. Damer och herrar startar alltid separat på EM och VM i långlopp och på så sätt undviker man även att de flesta damerna blir i kappkörda av herrarna, utan att damerna för den skull behöver starta jättemycket tidigare på morgonen än herrarna. En annan fördel är att det inte blir så stora tidsdifferenser, utan mer racing. Och OM det så att man kan locka fler damer att köra tävlingsklass på detta sätt, så är ju det positivt, det är ju en önskan från arrangörer, förbund och tävlande.

En nackdel kan vara det som kommit upp på sociala media, att det kan uppfattas som ojämställt och till och med diskriminering om damerna kör en kortare sträcka än herrarna. Om det uppfattas så, så är det ju inte bra alls (om det i mina ögon inte har att göra med att man inte tror att kvinnor orkar köra 100 km). Det är dessutom alltid svårt att ändra på ett under många år inarbetat lopp och sätt att tävla. 

Å andra sidan kan man ju jämföra med XCO där damerna alltid kör något varv mindre, det vill säga några kilometer kortare på grund av att tävlingstiden är fastställd att vara runt 1.30 för både dam och herr. Här är det ingen som talar om diskriminering på grund av antal kilometer på loppet och prispengarna är också lika för dam och herr (i alla fall på UCI-tävlingar, eftersom det står i reglerna att det ska vara samma premier) Så det blir ju olika tankesätt beroende på om man värderar ett lopp i kilometer eller i tid. Just XC är enligt mig en av den mest jämställda disciplinen av cykling, som i sig av tradition varit väldigt ojämställd. Jag tror inte jämställdheten sitter inte i antalet kilometer man tävlar. Denna problematik sitter djupare och är mer komplex än så. 

Elitdamerna bryr sig nog egentligen inte så mycket om loppet är 100 eller 75 eller något annat, de (vi) vill ha bra racing, jämlika tävlingsförhållanden och prispengar. En del i att få bra racing är att vi får en egen start och att vi får köra vårt eget race utan att det ska handla om att ligga på rulle på starkare herrar. Detta är något många lopp har lyssnat på och responsen har varit till stor del positiv från elitdamerna.   

Jag är som sagt både för och emot, ser för och nackdelar både med att behålla och förändra. Vad tycker andra? Ge mig gärna lite input i frågan. Både för och emot uppskattas. Detta kan jag sedan vidarebefordra till klubben.

tisdag 15 november 2016

När det blir tvärt om...

CXSM är avklarat. Ett fint och mycket trevligt evenemang av Eksjö CK, även om jag hoppades in i det sista att det skulle vara snö på banan, (det var i princip soprent och stenhårt).

För min egen del finns det väl inte så mycket att säga om racet. Det inte gick så bra som jag hoppats på. Jag är mycket besviken över min prestation, men så är det ju ibland. Starten var helt ok, men det var nog det enda som var bra den här gången. Gick i backen två gånger på några hala partier, inget allvarligt, men tillräckligt för att jag efter det skulle bli spänd och feg och cykla osmidigt på cykeln. Ingen skön känsla direkt.
       Foto: Kajsa Eneroth


Ibland blir det inte som man tänkt och i bland blir det till och med helt tvärt om mot hur man
tänkt. Jag hade tillexempel på förhand bestämt mig för att inte göra det till så stor grej det här med SM. Detta fungerade dock inte alls, utan jag blev istället skitnervös och stressad av olika anledningar. Typiska stressgrejer som att tappa bort telefon och cykeldator kvällen innan, som jag sen fick tokleta efter. Tokletade även efter andra saker, som visade sig stå mitt framför näsan på mig. (telefon och cykeldator hittades till slut, bland annat tack vare en Björn som hittade polardatorn på parkeringen vid banan. Stort tack Björn!) Det är inte riktigt sådant man vill lägga tid och energi på kvällen innan en tävling. Det hade varit bra med någon som "styrde upp mig" lite känner jag så här i efterhand, men blev inte så denna gång. I bland är det svårt att klara av att rodda allt själv. Ja ja, shit happens är väl det enda man kan säga egentligen.


När man blir missnöjd vill man ju helst ligga under en filt och sura, men som tur var fick jag ta tag i mig själv och svälja besvikelsen redan dagen efter då jag lovat bort mig att köra en 2- timmars gästklass i cycling på SATS Valhalla. Ibland går jobb före cykling helt enkelt och denna gång gick det före söndagens SWE-cup. Det var ett tag sedan jag instruerade och jag fick lite kompensation för lördagens besvikelse. Jag möttes av ett glatt gäng cykelsugna med massor av energi. Härligt när man gör av med massa energi och samtidigt får energi! Tack Vallhala! Ett bra sätt att bryta ihop och komma igen på! Hoppas kunna få möjlighet att instruera fler klasser framöver.

onsdag 9 november 2016

Enkla eller dubbla?



Ja, det är det som är den stora frågan. Blir det enkla eller dubbla på helgens SM? Jo, jag vet att det diskuteras på olika håll om man får eller inte får. Vissa konstaterar till och med att det är förbjudet.

Vad jag talar om? Jo givetvis benvärmare! För min del handlar helgen nämligen inte om att ha eller inte ha, utan snarare hur många par. Är det minusgrader så har man, i min värld.
Jag tycker inte om att frysa, men så länge jag håller mig varm har jag inget emot att vara ute när det är kallt. För min del kör jag också gärna långbent även när det är ganska många plusgrader till vissas förskräckelse. En del verkar mer fokuserade på vad andra ska tycka om deras val av benklädnad än på att de faktiskt kommer att frysa. En gång gjorde jag som de andra sa, och tävlade barbent i 2-3 plusgrader."För att man skulle det". Jag frös som en gnu och benen kändes heltumma från start till mål, så efter det bestämde jag mig för att strunta i stilpoliserna och köra efter min egen känsla.
Så mitt expertråd till er som inte riktigt vet hur ni ska tackla frågan om benklädsel inom cykling. Fryser du om benen - benvärmare på. Fryser du inte om benen - benvärmare av. Det är bara dumt att frysa om man inte måste. Enkelt va?

Trump och Snökaos är ju annars de två huvudsamtalsämnena just nu. Orkar inte med mer om USA-valet riktigt, så väljer att fokusera på snön. Lite tråkigt att nästan hela Sverige verkar ha snö utom vi här i Götet och kanske söderut. Är grymt avis. Hade hoppats på att få träna lite i snö innan SM, men vi har bara någon cm så det är ju inte så snöpulsigt. Däremot är det väldigt fint i skogen just nu så här om dagen blev det lite fincykling i Änggården på mtb:n. Frusna, hårdpackade stigar är helt klart något av det bästa med vintern.

Fredag drar jag till Eksjö och gör en bancheck innan lördagens drabbningar. Jag hoppas på lite halvgrisigt före, men är egentligen glad för vilket underlag som helst utom is. Sen jag vurpade och bröt handleden på just is, har jag väldigt svårt för isfläckar. Gillar det inte alls. Det blir ett spännande SM med tanke på underlaget och jag undrar när de planerar att lägga CXSM nästa år, i Juli? Man har ju tidigarelagt SM just på grund av snö och kyla och nu får man värsta snökaoset ändå. Själv är jag av åsikten att försöka lägga mästerskapet på "rätt" helg i januari, men verkar vara ganska ensam om det i cykelvärlden så jag förstår om det aldrig kommer att hamna där. (Finland och Danmark klarar det uppenbarligen så...) Det är egentligen ingen stor grej och det tillhör ju ovanligheterna att det är så här mycket snö i November.

Nu ska jag skicka iväg en present till far och sen väcka kroppen på Monarken. Tjo!




torsdag 3 november 2016

Kör, bara kör!


Hemma igen efter en långkörning i bil igår. En övernattning i Munster på vägen hanns också med. Körningen hem gick bra mycket snabbare än ned. Bara en liten trafikstockning och några vägarbeten. 

Vill passa på att tacka Margiret Kloppenburg och James Spragg så jättemycket för att jag fick hyra in mig ett rum hos dem i nästan två veckor, så grymt och ovärderligt!

Koppenbergcross var ju det sista loppet jag körde i Belgien innan hemfärd. Ett legendariskt lopp och om jag fick välja att få vinna endast en enda tävling till i livet så vore det nog Koppenbergcross (om man bortser från VM eller OS då). Ett legendariskt, stenhårt lopp. Vi körde hela 6 gånger upp för Koppenberg, mestadels gräs men lite pavé i början och slut. Det var tufft. Nästan 500 höjdmeter på en cross. Nån som cyklat något backigare i cross sammanhang?

Jag var nog nervös innan start och stressade runt lite väl mycket och fäpplade med saker och ting. Det fanns ingen anledning att vara stressad, ändå var jag det. 30 sek innan start märkte jag att glömt att ta av min buff som jag haft runt halsen under uppvärmningen. Eftersom jag bedömde att det var för sent att börja ta av sig hjälmen och greja med det just då, valde jag att strunta i att den och fokusera på starten istället, mycket viktigare än att fokusera på att se "rätt"ut. Kör, bara kör! Var mina tankar Trots att alla bilder efter loppet ser väldigt roliga ut med "scarfen", (det var ju ändå 15 grader varmt ute...), det är ju ändå lite kul att alla undrar varför man har en "scarf" på sig.

Jag hade så höga förväntningar på loppet som sådant. Hade laddat för detta och ville verkligen köra bra. Det var ett ovanligt bra startfält i år eftersom många av EM-cyklisterna tagit sig till Belgien för att få sig en extra tävling. Fick en kanonstart för att vara jag och tyckte inte att det gick så himla fort uppför Koppenberg. Hela första varvet gick riktigt bra och jag låg runt 12-14;e plats. Dock visade sig det detta tempo vara väl hårt för mig och redan efter andra gången upp för Koppenberg tog dock krutet slut i kroppen, blev helstum och tappade tempot. Dalade 8 placeringar. Slet och kämpade och kom i mål, väldigt besviken. Resultatet var inte vad jag hoppats på alls. Å andra sidan är jag grymt nöjd med fösta varvet och starten, men jag ville så gärna att det skulle hålla hela vägen. 
Jag försöker ofta tänka att jag inte ska ha placeringen som definition på bra eller dåligt lopp utan mer tänka på prestationen och cyklingen som sådan. Men det är så grymt svårt för mig att tänka så, jag är resultatinriktad och alla frågar ju om just placeringen. Har inte kommit ända fram i det tänket där känner jag. Säger att jag är nöjd, men är det innerst inne inte.

För att se det positiva i besvikelsen, starten och första varvet var riktigt bra, tidigare har det inte funnits så mycket till överfart i kroppen, utan jag har varit som en diesel. Det är det tempot jag skulle behöva kunna hålla längre. Det är en viktig lärdom.

Nu är jag alltså tillbaka i sverige och ska ta tag i löp- och styrketräningen, som hamnat lite på efterkälken i Belgien. 

fredag 28 oktober 2016

Träning i kohage.



Det har bjudits på både soliga och grådimmiga dagar här i Belgien. Har tagit det lugnt, men ändå tränat en del. Igår åkte jag och rekade kommande tävling, Koppenbergcross. De har redan dragit upp band för större delen av banan och börjat ställa ut bajamajor och öltält. Körde några varv, men var tvungen att gå en sträcka där kossorna fortfarande betade. Lite läskigt att gå igenom en kohage med 20 kor som stirrade på en på ett sätt som bara kor kan stirra, men de verkade vara snälla. Ingen anföll i alla fall.

Det är ju en till stor del ny sträckning på Koppenbergcross. De har tydligen, efter vad jag fått höra. fått problem med en av markägarna, som inte ville ha banan på sin mark. Tänk att sådant även händer i Belgien. Det är i och för sig på ett sätt mer förståeligt att det händer här, eftersom ett cyclocrosslopp i detta land inte bara betyder att det blir lite spår av däck i gräset. Det innebär även xx- antal tusen mer eller mindre aspackade människor på ens mark som skräpar ned, kissar i buskar och beter sig allmänt odrägligt.

Saknar dock den tekniska serpentinutförslöpan på skrå som nu är borttagen. Den nya bansträckningen är om möjligt ännu tuffare än innan. Starten går direkt uppför på pavé och sen uppför i ca 1,1 km med undantag av ett hundratal meter extremt slagig utförslöpa. Det är mestadels slagigt träs uppför med, det är ju ändå i en kohage man kör i. Koskiten är också kvar så att man inte ska glömma bort det. Man avslutar med den sista biten av koppenbergsstigningen innan det planar ut några hundra meter på asfalt. Här är också målgången. Stigningen på gräs är bitvis svinbrant så jag funderar på om man kan byta ut 38-klingan mot en 36:a (kör 11-36 bak så ni fattar hur brant det är..). Det är så lite plattkörning ändå och när det går utför kommer man inte trampa, utan ha fullt fokus på att välja rätt linjer och inte sladda av banan. Detta är troligtvis en av de hårdaste cyclocrossbanor jag kört hittills. Och då är den ändå näst intill torr. Det är nog en av få banor som jag inte önskar regn på, den är extremt hård som den är. Det hade i och för sig varit episkt med riktigt misärväder, men det hade inte gynnat mig, då det blivit mycket löpning uppför, vilket hade dödat mina ben fullständigt. Jag gillar ju när det är mycket klättring, men många av det bästa cyclocrossåkarna i damklassen är också extremt bra uppför. Det blir lite att bita i! Hoppas överleva. Det är ca 80 höjdmeter. Per varv alltså.

Denna bana liknar ingenting vi har i Sverige. Detta är cyclocross på den extremaste nivån. Har länge haft en dröm om att göra något liknande hemma, mest som en kul och annorlunda grej inom crossen, men är rädd för hur det skulle tas i mot. Jag har förstått att man i Sverige gillar lätta banor och här är allt motsatsen till det. Jag blir nog aldrig banläggare i Sverige.


Cross med kohinder? Något att ta efter för oss i Sverige.



Banprofilen för Koppenbergcross!

måndag 24 oktober 2016

3 race på 4 dagar.

foto: Peter Philipsen

Det har varit intensivt tävlande här. 3 tävlingar på 4 dagar är ganska tufft för kropp och själ. Så jag har inte hunnit/orkat skriva några uppdateringar. Därför kommer ett ultralångt inlägg om de senaste dagarna.

Det hela kan summeras med ett hyfsadt, ett riktigt bra, ett ganska dåligt, ett trasigt blixtlås, ett insektsbett och en konstig magåkomma. Tänk, det är mycket som kan hända på så kort tid. Inte konstigt att man blir lite trött..

Först tävlingen i Ardooie kunde mest liknas en simcross, det var sjöar av vatten, bitvis nästan till knäna, på banan och ett parti nästan lika djup lervälling. Jag gillar visserligen lera, men det får gärna vara cykelbart. Springa i lera är inte min starka sida. Det är häftigt här i Belgien, även på en förhållandevis liten tävling som denna och mitt i veckan dessutom, lyckas de få dit Världsmästare och absoluta toppåkare både på dam- och herrsidan. De lär ha en bra budget för att lyckas med det. ( och nä, de kommer inte gratis...)
Jag hade bra support från Nico, Patrick och Willy, men hade det mycket slitigt på springpartierna. Positivt var att jag fick testa de nya brutala Dugast-Ernstdäcken på sista varvet då jag bytte cykel. De var grymma på underlaget, det gick att cykla på många av de partier man annars hoppade av på med rhino. Precis innan start gick blixtlåset sönder i min tempodräkt, fick smått panik. Nu är alla tempodräkter utom en trasig. Blir till att skaffa nya, men de är ju så satans dyra. Lyckades nåla ihop dräkten i sista sekund. Det såg inte snyggt ut, men det syndes inte under racet då jag blev lerig överallt ganska snabbt. Jag blev dessutom extra lerig när jag lyckades snubbla handlöst i den värsta lervällingen, till publikens stora förtjusning. Det hamnade inte på bild. Tur det. Slutade på en 16:e plats i racet, vilket varken är bra eller dåligt tycker jag. Hade hoppats på bättre så klart, men det fanns inte där.

Lördagen var det dags för tävling Niels Albert CX i Boom. Detta är ett grymt evenemang som körs på samma område som Tomorrowland. En fantastisk bana både publikmässigt (man kan typ stå i mitten och se större delen av spektaklet) och för oss som tävlar. Både snabb och backig och med sliriga kurvor. Jag gillar den skarpt. Fick denna gång support av John Eriksson som bor och jobbar i Nederländerna, grymt tacksam för hjälpen! Som tur var behövde jag inte byta cykel, så han fick ett relativt lätt jobb.

På natten till lördagen hände något obehagligt. Vaknade med ca 100 i puls, klump i magen och illamående. Eftersom jag normalt har runt 40 i vilopuls, kändes det ganska mysko. Försökte göra avslappningsövningar och få ned pulsen utan vidare effekt. Det blev en orolig sömn och det var svårt att få i sig något till frukost. Försökte ignorera illamåendet och tänka att jag bara var lite nervös. Det gick sådär.
Försökte dricka och äta banan, och lyckades i alla fall klämma i mig lite. 30 min innan start, under uppvärmning fick jag kväljningar och fick stanna och spy. Inte bra alls! Lyckades förtränga illamåendet och ta mig till starten. En hyfsad start men lite segt på första varvet, men sen kunde jag plocka några placeringar på varje varv. Rullade in som 9:a, ca 3.30 efter vinnaren, vilket får ses som bra rent tidsmässigt och efter omständigheterna.

Efter tävlingen blev det till att snabbt tvätta hojen och ta en dusch för att sedan snabbt dra i vidare till Valkenburg och registreringen där. Jag kom dit ca 15 min innan den stängde, så det var ju tur.
Allt har blivit lite mer komplicerat nu i samband med tävlingarna i och med upptäckten med den där motorn på VM förra året. Alla mekaniker måste ha licens och anges vid registreringen, det tar en  hel del extra tid. Kan man inte ange deras licens och namn får man inte ut några ackrediteringsband till Materiaalpost, så i mitt fall blev det krångligt efter som jag inte hunnit få tag på någon som supportade mig. Det är tråkigt att dessa fuskare gör det krångligare för oss som vill tävla utan att fuska, men jag förstår att de skärper reglerna. Inkvarterade mig sen på ett trevligt B and B, ca 2 km från banan. Gick ut på matjakt och hittade ris och några sushi. det var svårt att få i sig pg. av Illamåendet men det gick efter mycket om och men. Detta förutom några Strpoop Waffles var det jag fick i mig efter tävlingen. Det var inte optimalt så klart. Men bättre att få i sig lite än inget alls. Tänkte ett tag att jag inte skulle starta, men hade ju ändå tagit mig dit så då fick jag väl försöka starta ändå.

Frost i gräset på tävlingsdagens morgon. Blev dock varmare så fort solen värmde. Fick i mig en macka och lite frukt och juice, men fick kväljningar av kaffet så hoppade över det (annars är ju just morgonkaffe ett måste för mig, så nåt galet är det ju). Var ute på banan vid 9-tiden och körde tre varv. Lyckades, tack vare en vän till Ignace hitta någon som tog min jacka i starten och en kille som kunde ha en cykel i depån + lyckades även få ut ackrediteringsband till denne kille trots att det enligt gubben som lämnade ut det inte gick att göra så..

Banan var delvis ny jämfört med tidigare år eftersom VM kommer att gå här 2018 och man ville putsa till den lite. Förutom starten tycker jag att den var till det bättre. Mer flow och några snabbare partier, men fortfarande extremt fysiskt krävande. Den nya trappan de byggt var dock brutal, 3 x Göteborgstrappan minst.
Innan start scannade de min cykel för att se om den hade motor. Jag om någon hade väl behövt motor denna dag, så jag förstår dem. De scannade som tur var de flesta andra tävlandes cyklar med.

Det finns inte så mycket att säga om loppet. Jag kom iväg dåligt och hade inte så vassa armbågar som man behöver ha i dessa lopp. Var trött, men körde faktiskt över 20 sekunder snabbare de sista varven jämfört med det första. Var tidsmässigt inte längre efter än vanligt på en världscup, men placeringen blev dålig, så jag är besviken. Eftersom formen varit bra det senaste hade jag hoppats på mycket bättre resultat.

På andra varvet känner jag en smärta i lårmuskeln och att det liksom blir stelt ett tag. Skiter i det och kör vidare, hinner inte titta vad det är. Efter målgång inser jag att jag måste ha blivit stucken av en geting eller någon annan insekt för när jag kom i mål var hela framsida lår rött svullet och varmt, med en prick som liknade ett stick. Konstigt eftersom det var så kallt ute. Flygfän borde sova då.Idag är det fortfarande lite rött. Man slutar aldrig förvånas över vad som kan hända i samband med tävlingar. Helt klart.

På vägen tillbaka till Oudenaarde tänkte jag att jag är galen. Vad hade jag förväntat mig? Köra en världscup utan någon support och utan tillräckligt med energi i kroppen och tro att det skulle gå bättre än så? Jag är ingen superwomen och borde därför sänka förväntningarna, när förhållandena var som de var. Jag borde vara nöjd med att jag ens kunde genomföra loppet på egen hand, inte många hade ens försökt göra det på det sättet. Men jag är inte nöjd. Min svaghet och samtidigt i många fall, styrka är att jag aldrig nöjer mig till fullo, och att jag tror att jag ska kunna prestera på topp oavsett. Då blir man så klart besviken.

måndag 17 oktober 2016

Kommande race!


Nu är det dags att dra söder ut. Tänkte först skriva "till varmare breddgrader", men det är nog ungefär som hemma i Belgien. 4 tävlingar står på schemat, första veckan blir hårt med tre tävlingar på fyra dagar. Hade först tänkt klämma in en till två dagar efter världscupen, men inser att det blir lite mycket. 

Följande tävlingar är planerade: 

Kermiscross, Ardoie 20/10
Niels Albert CX, Boom 22/10
Valkenburg World Cup 23/10
Koppenbergcross, Oudenaarde 1/11
Det ska blir grymt skoj att tävla, men just nu behöver jag hitta nån som kan hjälpa mig i depån på Världscupen och i Boom. Ignace är i Ecuador och hans son Nico hjälper mig på de andra tävlingarna. Så om nån vet nån som vet nån... så säg till! Jag har ju tidigare kört världscup och andra CX-lopp helt utan support, så jag vet att det är genomförbart. Det är dock långt ifrån optimalt, särskilt inte om det blir lerfest. 

Jag tar mitt pick och pack i morgon kväll och åker nedåt. Ska bo i Oudenaarde, hos en vän. Det ska bli intressant att se hur benen mår av att tävla dagen efter en 100 mils biltur. Jag förväntar mig inte stordåd, men förhoppningsvis att de ska komma igång. 

Annars då? Jo har blivit kallad till sömnmedicinska avdelningen på Sahlgrenska. Jag sökte ju med en egenremiss på grund av min dåliga sömn, vilken jag noggrant beskrivit på en hel A4, och blev lite smått förvånad när jag äntligen fick kallelsen. Det stod att jag blivit kallad på grund av min, eh -SNARKNING?!? Och så ett formulär på 10 sidor att fylla i om sin snarkning. Det är ganska svårt att fylla i frågor som "hur länge har du snarkat?", "hur mycket vägde du när du började snarka?", "störs någon av din snarkning?" och "vem skickade dig hit på grund av snarkningen? "Jag vill bara skrika:  Jag snarkar inte! Däremot snarkar min sambo då och då, så jag var bara tvungen att vara det på en fråga jag annars inte kunde svara på... Hoppas ingen blir arg. Dessutom ska man fylla i sömndagbok över när man somnar och hur mycket man sover. Inte heller lätt att veta exakt när man somnar, för då sover man ju! Eller hur många gånger man är vaken på natten och hur länge. Jag har lärt mig att det är dåligt för sömnen att titta på klockan på natten, då man blir stressad av det. Ja ja, får väl höfta till lite istället.


         

fredag 14 oktober 2016

Pyssel, fingerfraktur och dopningsnack.


Mycket att stå i nu. Cyclocross innebär en hel del pyssel. Helt enkelt för att man har fler prylar än i MTB. Däck som ska limmas på däck som ska krängas av, cyklar som ska skruvas. Jag får mycket hjälp av Mackan eftersom det är svårt att sitta och limma däck i biljettkassan. Fast folk kanske hade blivit glada av ångorna? Nu håller vi på att limma på ett par riktiga lersulor på ett hjulset, Dugast Ernst. Det är riktigt traktormönster, så nu hoppas jag på några riktigt leriga banor för att testa.    


En grej jag inte skrivit något om är att jag troligtvis har en fraktur i höger långfinger. Jag ramlade ju i Livigno i somras och slog i detta finger. Har väl intalat mig själv att det bara var en stukning, men innerst inne känt att det känts som en fraktur. Har haft frakturer tidigare i fingrar och vet hur det känns och att det tar rätt lång tid innan det slutar att göra ont. Om det gjort ont? Jo väldigt ont om fingret kommer i vissa lägen, men inte så farligt annars. Jag vet att man inte brukar göra något åt det. När jag kört mtb hade jag fingret tejpat med fingret bredvid i början och sen har det inte känts så mycket, men nu på crossen när man håller händerna i ett annat läge i hodsen samt lyfter cykeln gör det mer ont.   
Det var i samband med ett besök på vårdcentralen på grund av något annat som jag bad läkaren titta på fingret. Han trodde på en fraktur av stabil art alternativt en spricka. -Tejpa fingret, var uppmaningen, vilket jag gjort tidigare. Vi får se om det blir bättre inom några veckor, om inte kanske det får bli noggrannare undersökning och röntgen.

Dopning har ju kommit på tapeten nu igen i samband med Johaugs positiva dopningstest. Jag vet att det spekuleras vilt om att Norge dopat sina aktiva systematiskt och liknande, men jag tror faktiskt att detta fall handlar om rent slarv. Man har inte kontrollerat den där salvan ordentligt helt enkelt. 
Om det är slarv så tycker jag det är ofattbart att det kan ske på den nivån. Så jäkla onödigt! 
Vi pratar om en tjej som är överlägsen i sin sport och i längdskidåkning dessutom, som sedan tidigare haft ögonen på sig då det gäller användandet av förbjudna preparat. Alla borde vara jättenoganna på denna nivå. Att Johaug dessutom skyller på den läkare som givit henne preparatet och frånsäger sig all skuld i det hela är minst lika konstigt. 
Jag har under alla år fått inpräntat i mitt huvud att det är jag som idrottare som är ansvarig över vad som hamnar i min kropp. Det kan förefalla läskigt, och det är det ju också, eftersom man inte vet det exakt när man äter och dricker på restaurang tillexempel, men ansvaret är fortfarande ens eget. 
Får man en salva, väljer man ju själv om man vill använda den. Jag har själv varit med om att läkare ordinerat medicin som varit dopingklassad och man har fått upplysa dem om det. De flesta läkare har ingen koll på dopinglistor. I detta fall, då det är en förbundsläkare som ordinerat salvan borde han ju i och för sig ha koll, men....det är fortfarande idrottaren som är ansvarig
. En googling på preparatet ger dessutom ganska snabbt ett svar som säger att det finns dopingklassade ämnen i salvan. Och googla borde ju Johaug klara av att göra. 

Själv googlar jag alla eventuella mediciner jag får och om det är oklart om det är något dopingklassat i den går jag in på Wadas lista som finns både på deras egen hemsida och på RF:s sida.
En åkare på den här nivån har ju en massa folk omkring sig som hjälper henne både med medicinska grejer och annat. Det har man inte på min nivå och kanske är det bra på ett sätt. Man måste ju vara noggrann och kontrollera allt själv. Man kan inte skylla på någon. Jag råkade själv köpa en medicin i Belgien med dopinklassad substans i, om än tillåtet upp til viss nivå (den allergimedicin som Hockyspelaren Bäckström testade positivt för). Jag googlade den så klart och när jag fick reda på att det fanns pseudoeffedrin i den, tog jag den inte längre, detta trots att det alltså är tillåtet upp till en viss mängd. Detta med tillåtna maxvärden är väldigt knepigt tycker jag. Man vet ju inte hur ens kropp bryter ned ett visst ämne. Tidigare när koffein tex fanns på dopinglistan var det en svensk som åkte dit för det och det visade sig att hen inte bröt ned koffeinet normalt. Det är ju sådant man inte vet innan man testat kroppens nedbrytningsförmåga.  

UCI:s utbildning "True Champion or cheat är nog inte så dum när allt kommer omkring.
   

   



måndag 10 oktober 2016

1+3 = bra helg!

   Många fina foton tagna av Mikkel Beisner från söndagens race finner du på GripGrab Danmarks Facebooksida!

Hemma från Österlen och Danmark. Race i dagarna 2, var riktigt kul och nu är benen ganska tomma. Bra det, det var ju lite det som var målet. Det blev vinst på lördagen och en 3:e plats på söndagen, så det får ju ses som en lyckad helg. Angelica slutade 5:a båda dagarna och Mackan som enbart körde på söndagen slutade 5:a i H40-klassen efter att i ledning fått stanna i depån och meka med en lös sadel/sadelstolpe. Surt, men bra kört i alla fall.

Jag Angelica och Mackan inkvarterade oss på övervåningen i ett litet fiskehus i Espergaerde precis vid stranden. Det var riktigt mysigt. Från fönstret såg vi folk som gick från byn till stranden i klädda bara badrock, för att ta sig ett höstdopp.

Båda dagarnas banor var ganska lika varandra, nästan bara gräs som underlag, ett löphinder, extremt slagit underlag (man skulle haft en heldämpad cross.) och i cross sammanhang -en hel del höjdmeter (ca 50-60/varv). Jag tänker på hur fint krattad, sopad, kortklippt, utjämnad och fixad banan i Slottsskogen var, man jobbar inte riktigt så i Danmark. Här hade man låtit fåren (i vars hage tävlingen kördes) "klippa" gräset och det låg kastanjer och annat kvar i banan. Lite mer rufft helt enkelt. Kan inte säga att jag föredrar det ena eller det andra bättre, men cross är ju sådan -banorna kan vara av väldigt olika karaktär och det är det som är lite tjusningen med det hela.

Lördagens race gick riktigt bra, drog i väg hårt med Två damer från Danmark, en Tyska och Angelica. Efter ett tag drogs fältet ut med mig i ledning Fick aldrig någon större lucka, den var väl en 20-25 sekunder som mest. Så jag kände att jag aldrig kunde slappna av helt, utan fick fokusera på att köra fort och hålla mig kvar på cykeln på de många stötiga partierna. Är grymt glad att jag lyckades hålla undan och rullade i mål ca 18 sekunder före tempostarka Rikke Lonne och nån minut före Danska mästaren Caroline Bohé.

På söndagen var jag betydligt tröttare och hade någon slags plan att köra lite mer avvaktande. Detta fungerade dock bara ca ett halvt varv, då jag tyckte det gick för sakta, blev lite för ivrig och gick upp och drog. Låg i spets fram till sista varvet då tyska Stefanie Paul ökade farten och drog ifrån, var stum i benen och kunde inte öka, även Caoline Bohé gick om och jag kunde med mycket slit täppa till luckan, men på asfalten in mot mål var jag helt rökt och fick rulla in på 3dje platsen, bara ca 10 sek från vinnande Lisette. Är nöjd med 3dje platsen men lite missnöjd över att jag inte höll min plan. Å andra sidan, har man vunnit dagen innan så gör det inte så mycket om man kör med "huvudet under armen" dagen efter. Fick i alla fall bra träning! Jag är en känslomänniska och kör ofta mer med hjärtat än hjärnan och då tar ivern över helt ibland. Får öva mig mer på att våga vara lite mer cool.






torsdag 6 oktober 2016

Sandträning och GripGrabprylar!




Så, nu har jag tagit mig till Österlen för avfärd till Danmark och helgens två UCI-tävlingar imorgon eftermiddag. Det blåser halv storm här och är rätt mysigt att ligga att lyssna när det viner på kvällen.
Idag har det övats på att cykla i sand nere i Backåkra naturreservat. Där finns fina singeltrails i sandskog som passar för cyclocross och det finns framförallt en massa sand. Vissa delar av sanden är alldeles för dynig och näst intill omöjligt att cykla i, men på vissa ställen är den näst intill perfekt. Hemma finns ingen sand som riktigt liknar den i Belgien, det som finns är bara väldigt korta partier, så detta är bra. Det gick rätt kasst i början idag i sanden, men sen tog jag ur nästan all luft ur däcken och då gick det bättre! Rätt lufttryck i sand är alltså nästan ingen luft alls. Problemet är att det funkar skitbra med så lite luft så länge det bara är sand som ska cyklas och så är ju inte så många banor, till och med i Koksijde är det ju en hel del gräs och asfalt. Tråkigt med medelvägar, men det är kanske det som gäller på tävling.  


Här på Österlen har vindruvorna mognat i trädgården och druvorna smakar riktigt sött i år. Det vore kul att någon gång göra riktigt vin av druvorna. Undrar hur mycket det hade blivit och hur det smakat. Jag tror inte dessa druvor är optimala att göra vin på, men jag får väl testa nån gång.  


Lagom till Dannmarksresan dök ett paket från GripGrab upp, så bra tajmat nu när dagarna blir kallare och kallare. Ser nästan fram emot att det ska bli riktig kallt så jag får använda "Lobster"- handsken. Har alltid vijat ha sådana.