onsdag 23 mars 2016

No words..



Foto: Sinan Korkmaz

Damklungan från en tävling. En brokig skara individer från olika delar av värden från öst till väst. Olika bakgrund, språk, kultur, religion och troligtvis även olika svårt att ta sig till den där startlinjen. Passionen för cykling och tävling tog oss dit vi ville. Vi har alla liknande drömmar, tankar och mål om att göra vårt bästa. Liknande känsla idag har jag som när jag 16 år ung började springa långdistans för IF Göta. Där möttes jag också av en brokigt skara av åldrar, bakgrundar, yrken, religioner, erfarenheter. Nu som då var och är allt detta av mindre betydelse på startlinjen eller på träningspassen. En bra maraton- eller miltid gav däremot respekt, precis som en mästartröja eller VM-medalj gör i dag på en cykeltävling. Ända sen då har jag gillat den delen av idrotten, att det är själva idrottandet och prestationerna som betyder betyder med än varifrån man kommer.

Utanför i den verkliga värden finns det dock onda krafter som hatar alla oss som klarar av att leva så här och som vill skrämma skiten ur oss och på så sätt ändra vårt sätt att leva. Skapa misstanke mot dem vi möter eller står bredvid på startlinjen. Skapa ett krig mot oss som inte vill kriga.

Nyheten om terrordåden I Bryssel kändes som en käftsmäll, kanske ännu tog den ännu hårdare eftersom man tidigare fått käftsmällar av dåden i Ankara och Istanbul precis innan. Som att bli slagen på ett ställa man redan hade ett blåmärke. De senare dåden är ju precis lika hemska, men ju närmare katastrofer och dåd händer desto mer tenderar vi att bli berörda, en naturlig reaktion tror jag. Jag har personligen vänner i både Turkiet och i Belgien. Cyclocrosssäsongen 2015-16 flög jag ca 10 gånger till och från flygplatsen i Bryssel där ett av terrordåden skedde. Jag har stått där i kön till check-in. Ignace, den Belgiska mekanikern bor strax utanför Bryssel och jobbar ibland inne i staden, så jag var bara tvungen att skicka ett SMS till honom för att kolla att han var ok och det var han. Det kändes skönt. Ändå tänker man på alla andra, de som blev drabbade och deras anhöriga. Man blir ledsen, förbannad och uppgiven. Jag önskar att jag hade nån  bra lösning eller teori över hur man ska få slut på terrorn, men det har jag inte. #fuckterror säger jag istället!

I morgon drar vi till Serbien part 1 och det är jag, Emil Lindgren och Wengan som ska köra racet. Anders Ljungberg hänger med som ledare. Det blir bra, jag ser fram emot det.

1 kommentar: