Rast!

Jag har rast den här veckan! Det enda jag gör är det här:

Eller kanske inte bara det...  Och förresten är det ingen riktig rast, utan bara rast från cyklingen. Passar ju bra eftersom Monarken är utlånad och Allebikarna har åkt hem till sig. Vad jag gör i stället? Ja inte ligger jag på stranden och latar mig som jag kanske borde utan jag jobbar, planerar och försöker ta igen det jag inte hunnit med under den tid jag flängt fram och tillbaka till Belgien.

I morgon börjar jag dock med rehab-träning för min ömma höft.  Målet är att den ska bli så pass bra att jag kan börja löpträna igen. Har inte sprungit på evigheter, och gillar att springa så jag hoppas komma igång med det. Hoppas kunna dra till Borås och åka skidor nån dag igen och sen har jag lite mål med styrketräningen.

Tycker det är skönt att vara hemma lite längre sammanhängande tid, men längtar även efter träning i sol och värme.

9:a i säsongsavslutningen och bortappad plånbok!

Det blev en 9:e plats i cx-säsongens sista tävling i Nederländerna. Som ni ser så var det riktigt grisigt. Precis innan start kom det regn och hagel i massor. Som tur var fick jag värma upp under Fidea-Telenet tjejernas tält istället för ute på grusplanen. Tack för det, det är inte så kul att bli genomblöt precis innan start. 

Racet gick ok förutom att jag var fruktansvärt trött i  benen, vilket väl alla andra var också. Det var främst två branta slänter och en monstertrappa som var problem. Det är svårt att ta långa kliv med korta ben, och första varvet stumnade jag rejält när jag försökte ta ett trappsteg i taget i den långa trappan. Nästa varv fick det bli två på varje. Det gick inte fort. Dessutom så snubblade jag både i trappan och en av slänterna. Ja Ja, en 9:e plats är ju inte fy skam i alla fall.

Fick skjuts av Ignace till flygplatsen med. Viken mek! Allt fungerade perfekt, cyklarna var renare än när de kom och fungerade klockrent. Eftersom Ignace jobbar en del med Fidea-Telenets damer fock jag insyn i hur de jobbar med sitt team. De är verkligen en fin och seriös organisation de har som jobbar stenhårt med allt omkring själva tävlandet. Dessutom, så otroligt trevliga att ha att göra med. Inga högfärdsfasoner där inte.

Jag är så oerhört tacksam för att jag fått träffa så mycket bra människor under mina race i Belgien, det finns ju en hel del oseriösa figurer inom cykel, men jag har haft turen att stöta på seriöst folk som kunnat guida mig rätt på vägen på olika sätt.       

Det blev 30 tävlingar i cyclocoss i år från september till februari, viket är rekord för mig. Men det var kul, väldigt kul. Vintern och mörkret blir lite lättare att uthärda när man tävlar varje helg faktiskt. Nu blir det lite lugnare med träning ett tag, men det kommer att bli en del annan träning och rehab för min onda höft. 

So, Big thanks to Ignance & Nico, Margriet & James, Tatjana, Vic, Christine & Jonas, Ernst and all the rest for supporting and making my cyclocross life a little bit easyer this season in Belgium!!

Tack också Allebike, Xkross, Kalas, Aktivitus, Pedros, Hansson Bil, Enervit och Polar. Sist men inte minst, Tack Stefan Johansson på Tidan Sport som sponsrade mig med ett par Challengedäck veckorna innan han tragiskt gick bort i en bilolycka. Det gjorde så ont i hjärtat att få veta det. Tankarna går till din familj.   

Här hemma har jag massor att göra och styra upp, gårdagen ägnades åt att köra ett knökfullt spinningpass på Elixia. Det var kul, fullt ös i salen. jag var trött i kroppen, men blev piggare efter.  

Tyvärr råkade jag även ut för ett missöde då min plånbok försvann igår också. Bankkort, körkort, licens och startpengarna från helgens race är borta. Om den tappats eller stulits är oklart, Allt är spärrat och polisanmält, men det är ju en del merjobb att fixa nya saker och det var en för mig inte helt obetydlig summa pengar som låg i plånboken. Dessutom svårt att leva utan kontokort, man känner sig ju halvt handikappad. Fasen var krångligt allt blir! Antagligen ordnar det sig till slut, det kunde ju varit värre.  

Vindcross och sponsormiddag.

Man ska ha husbil...

Det blev solig men oerhört blåsig tävling i Middelkerke i dag. Tävlngen, som mestadels gick på gräs gick på öppen mark och fick all vind på sig. Som tur var startade vi i medvind. Jag fick livets (eller i alla fall säsongens bästa) start och försökte hänga på tätgruppen. Jag tänkte att det vore bra om man kunde  köra med andra cyklister och kanske få lite vindskydd i den värsta motvinden. Detta fungerade hyfsat i 1 varv, sedan orkade jag inte hålla den farten längre. Hamnade själv. Det var väldigt riktigt kämpigt i de partier med motvind på banan. Det kändes för övrigt som om det nästan bara var partier i motvind, vilket det förmodligen inte var. För utom motvind var det även rätt så lerigt och slirigt på grund av allt regn som fallit dagarna innan. Det var mycket kändslan av att ha 95% i maxpuls och slita som ett djur, men ändå inte komma någon vart. Hursom helst, det blev en 7:e plats i mål. Är nöjd med det, de som var före var mycket starka åkare, som jag aldrig (förutom en) kunnat matcha innan.  

Banan var för övrigt bitivs rätt så teknisk, med många partier som aldrig skulle tillåtas i Sverige. 

Fick oerhört bra support av I Ignace och hans son Nico. Vilka hjältar! Behövde inte röra en fena mer än nödvändigt (alltså cykla), kände mig bortskämd. Vi han hem lagom till TV-sändningen av herrarnas lopp och efter det begav vi oss i väg på en sponsormiddag. Sponsormiddag, som är vanligt här i Beligen är inte, som man kan tro sponsorer som bjuder någon de sponsrar, utan det är Idrottaren som bjuder in den han eller hon känner på middag och gästerna betalar en viss summa pengar för denna middag. Man kan säga att det är gästerna som sponsrar idrottaren genom att betala en summa pengar och får lite mat för som tack för hjälpen. Oftast är det ganska enkel mat, som i detta fall Spaghetti och sås. Överskottet går till Idrottarens satsande på sin sport. Denna middag var det en paracyklist som skulle sponsras. En ovanlig företeelse för oss i Sverige, men kanske något att ta efter. 

Säga vad man vill om Belgarna och Belgiska företeelser, de bryr sig om och hjälper varandra. 

I morgon är det dags för race igen, denna gång i Heerlen. Hoppas piggna till, för nu är jag oerhört trött! Godnatt!

Bortskämd och Belgientime igen!

 Säng som man försvann i. Tänkte ta den med mig..

Utsikt vid frukosten. 

I tisdags eftermiddag gjorde jag och Mackan något så ovanligt som  att checka in på ett hotell- i staden vi bor i! Jag har ju fyllt år och mackan hade bokat en natt på Upperhouse högst upp i Gothia Towers, med tillhörande spabehandling och middag på La Cucina Italiana Vi är för förmodligen två av väldigt få gäster som cyklat till detta hotell för att checka in. Upperhouse har stil och service en nivå högre än alla hotell jag har bott på (och det är ganska många), Verkligen kul att uppleva. Hög klass men ändå inte nån fisförnäm eller påflugen känsla, utan personligt och trevligt. SPA-avdelningen var mycket fin, likaså rummet vi fick. Fantastisk utsikt! Man hade behövt stanna några nätter så att man kunde bo in det ordentligt -dvs. sprida ut sina grejer över hela ytan. Lite svårt när man inte har så mycket grejer man är van vid med sig. En ryggsäck med grejer räckte inte långt för utspridning. Det var en bra present, jag blev bortskämd, masserad, mätt och ren. Stort tack Mackan! Vill ni lyxa till det nån gång kan jag varmt rekommendera både Upperhouse och La Cucina Italiana!

Det har även hunnits med det här: 

Och lite mer träning på Monarken, på grund av snöblandat regn: Körde en specialintervall för att variera lite: 

2 min, varav 1.30 med ca 60 i kadens och sista 30 med ca 100 i kadens. Samma KP hela tiden (utom de två sista där jag ökade lite), vilket gav ca 4,5w/kg början och ca 7w/kg sista 30. Vila 2 minuter. Upprepa 12 gånger. Kändes gött i benen det!

I morgon åker jag till Belgien igen för 5:e gången denna cyclocross säsong. Ett race i Belgien och ett i Nederländerna. Det ska bli skoj. 

Laatste ronde!!

Cykelcrosssäsongen är nog slut för de flesta i Sverige nu. Jag har dock två tävlingar kvar att köra och de går i helgen som kommer. Det blir alltså en sista resa till Belgien innan jag tar cyclocross-lov. Jag valde att köra dessa två tävlingar främst för att jag fick ett bra erbjudande om bland annat boende och support under tävlingarna. Detta gör att jag, med lite tur, går plus minus noll på att åka dit och tävla. Det känns kul att jag gjort min längsta säsong någonsin i cyclorcoss, med start i september och slut i februari. Tävlingarna i Belgien har varit utvecklande och jag tycker att det har gått bättre och bättre, men jag hade hoppats på bättre resultat på Världsupstävlingarna.
Om det blir något nästa säsong? Det vet jag inte än Men jag hoppas. Vilja är det inget fel på i alla fall.

Jag är i alla fall frisk efter infektionen jag drog på mig innan VM. Jag har dock varit dödligt trött och första träningspassen kändes ärligt talat bedrövliga. Ni vet, när det känns som om man kört typ ett 5-timmarspass fast man bara kört en timme. Det blev dock skidlycka i Borås i lördags. Få sporter gör mig så glad som just skidåkning. I Borås hade de gjort ett kanonjobb med spåren, speciellt med tanke på att det inte finns nån snö att tala om för övrigt. Jag stödjer dem gärna då och då med de 70 kr det kostar att få åka på deras konstsnöspår. Att jag tycker det är så kul att åka skidor gör att jag ofta åker lite för länge än vad som är bra för mig. Jag åkte lite mer än en timme, men borde åkt max en halvtimme, då det var första skidpasset på ca 1 år. Jag har fortfarande träningsvärk! Dagen efter kunde jag knapt lyfta benen på grund av träningsvärk i hörtböjarna, ibland fick jag resa mig ur soffan genom att lyfta ned benen i position innan jag reste mig upp. Igår fick jag avbryta gympasset då det inte gick att ta i ordentligt på grund av träningsvärken. Funktionella övningar gick helt ok, men sen när vi skulle ge oss på de lite tyngre övningarna blev det tvärstopp. Jag fick gå och stretcha och stå på huvudet istället. Känner inget behov att pressa kroppen nu om det inte går. Det gäller bara att få den så glad som möjligt inför de två avslutande racen.

Cykelformen är dock inte så dålig som jag trott, visade de två senaste passen på Monarken tydligt. Tron att man tappar all sin form efter en förkylning och en veckas vila är just precis det - bara nåt man tror alltså.
Först körde jag 10st 4-1:or, med medvetet mindre belastning än vad jag trodde mig klara av. När jag sen jämförde med gamla siffror visade det sig att det bara rörde sig om 10-20- watt mindre än när jag kört som bäst. På dagens pass klarade jag av 5 st 1minutersintervaller på 7w/kg, vilket jag aldrig klarat innan. Målet är att klara 10 st. Det kan nog gå med lite god vilja. Efter 1 minuters intervallerna blev det ett gäng 70-20 på 4,5 till 5w/kg. Kändes helt ok! Det här med att publicera sina pulskurvor är väl inte riktigt min grej, men här kommer dagens i alla fall. Ett bra pass på Monarken som bara tog 1 timma och 20 minuter. Ev. är det bättre att vända på det hela och köra 70-20 först och 1 min sist. Men variation förnöjer ju!

Hitt på nå..

Jag känner mig ungefär som gamarna i Djungelboken för tillfället. Det är inte det att jag inte har något att göra, snarare tvärt om, utan frågan är snarare vad vill jag göra och hur jag vill göra det. Eller egentligen, jag vill göra nästan precis de saker jag gör idag, men får inte hop det ekonomiskt när jag gör det på det sätt jag gör det nu och det behövs alltså någon form av förändring. Enkelt och klart va? Så vad ska jag hitta på?

Jag är i alla fall nästan helt frisk efter förkylningen, men fortfarande trött och seg. Sover inte speciellt bra dock, har inte gjort det de senaste tre-fyra veckorna. Inget konstigt med det, jag är van. Ungefär 1-2 gånger veckan sover jag på ett sätt som jag skulle kalla "ok", men som andra skulle se som oroligt. Aldrig en natt utan uppvaknande. Å andra sidan, när jag är frisk är jag inte så trött på dagarna, trots dålig sömn, så jag kanske har mindre sömnbehov än andra.

Här kommer lite bilder från VM. Det var ett storslaget evenemang som väntat. 40-50 000 åskådare på söndagen kan väl se som helt ok. Sorlet när tätcyklisterna åkte förbi var öronbedövande. Själv stod jag bara och fånlog, trots att jag knapt såg cyklisterna från den plats jag stod.

Foto: Patricia Cristens

Foton: Tom Prenen

Fullt ös i Hoogherheide!

 Provkörning, Inte så nöjd. Foto: Nagels Cindy

Erkännandet: Jag har nog aldrig varit mer tveksam till att starta i ett race som denna morgon. Å ena sidan en förkylning i kroppen och erfarenheten efter att ha tävlat sjuk i Andalucia bikrace för två år sen i huvudet (slutade med lunginflammation och penicillinkur). Å andra sidan ett VM, höjdpunkten på säsongen och en kropp som, även om den inte var på topp, inte hade feber och inte heller ond hals. Det är svårt att dra gränsen i såna här fall. Hade det inte varit VM hade jag tagit det säkra före det osäkra och stannat i sängen, eller åtminstone tagit det skitlungt.
Jag bestämde mig till slut för att ställa mig på startlinjen, känna på det och vara ärlig mot mig själv och kliva av om det kändes allt för illa. Körde en lugn uppvärmning, allt för lugn för cyclocross, där det är fullt ös från start, men ville inte pressa kroppen mer än nödvändigt. Att stå på startlinjen med tankar på att man kanske ska kliva av är verkligen ingen bra grej, starten blev dålig och jag var inte offensiv över huvudlaget. I första lerpartiet kom dock viljan att kämpa fram och jag fick bra fart igen. Halva första varvet var dock väldigt gruffigt och folk kraschade till höger och vänster, vilket stoppade upp en del. Någon körde in i bakhjulet på min cykel och trasslade in sig och det blev stopp igen. Jag blev arg. Grejerna höll dock. Kom ikapp några av de jag brukar tampas med på tävlingarna i Belgien och kände att jag ville fortsätta. Kroppen och andningen var inte på topp men inte heller urkass, lerkörningen gick bra. Jag plockade placeringar varv efter varv. Det blev en 31:a plats till slut. Mitt mål med tävlingen var högre än så, men det målet hade behövt min kropp och knopp i absolut toppform för att kunna uppfyllas.    

Det var mycket folk längs banan som hejade, mest på segrande Marianne Vos förstås, men även på alla oss andra oavsett avstånd fram till täten. Det är så imponerande, många i publiken kan allas namn och hejar med det. Efter tävlingen kommer de och säger uppmuntrande ord och får en att känna sig bra, även om man är flera minuter efter vinnaren.

Jag lyckades tippa två av tre på pallen idag. Hade tippat Vos, Komton och Lechner på pallen, det blev Vos, Lechner och Wyman. Inte så illa av mig ändå?

Imorgon blir det ingen träning, men jag ska heja på killarna och vara med och supporta dem. I materiaalpost vågar jag nog inte stå, dock, tänk om jag skulle råka springa ivägen för Sven Nys eller Tom Meeusen, hade varit ytterst pinsamt. Önskepallen i morgon (om man inte får rösta på Darvell och Friberg så klart): Nys, Meeusen och Van der Haar.

För min del är CX-säsongen dock inte slut än. I veckan blev det klart att jag ska köra två tävlingar till. Den ena i Helreen, i Holland och den andra i finalen i Superprestige i Meddelkerke. Jag ska se till att bli frisk och sen ska jag ta revansch då!

Stort tack till alla Ni som peppat och hejat på Facebook, twitter, SMS mm, trots frånvaro av framskjuten placering. Jag känner mig oerhört glad och hedrad!