tisdag 26 januari 2010

Min Livsmusik

I tisdags fick jag äntligen se Depeche Mode live efter att ha varit ett hängivet "fan" av dem nästan 25 år. När jag var ca 12 år hade jag lugg som stod rakt upp som jag färgade rosa, syntfläta också så klart. Snyggt skulle det vara!

Av olika anledningar har det inte blivit av att jag sett dem, även om chanserna funnits under åren. Antingen har jag varit för ung, för fattig, för lat, eller för långsam att boka.
Deras musik har dock ackompanjerat mitt liv, i större eller mindre doser. Undantaget några år då jag helt plötsligt blev så kallad hårdrockare och skydde allt lom liknade syntmusik som pesten! Rätt kort efter den eran insåg jag dock att man faktiskt inte behöver välja sida när det gäller musik, en inställning jag behållit.

Då jag även inför den här konserten inte hunnit med att köpa biljett, började jag kolla på Blocket och där fanns en hel del biljetter i olika prisklasser. Vi hittade två för 400 kr och slog till. Omedelbart efter köpet drabbades jag av en känsla av att biljetterna skulle vara oäkta. Det är ju otroligt lätt att förfalska, särskilt Internetbiljetter, som man i princip skulle kunna skriva ut hur många gånger som helst. Oron var dock helt obefogad, platserna på Scandinavium var väl inte de bästa, men vi var där, vi blev inte lurade.

Vi hann se några låtar med Nitzer Ebb, som faktiskt rockade riktigt bra. Förvånad tittade jag på M när han utbrast :-fan, det är är ju riktigt bra! Den killen har aldrig varit fan av den typen av musik. (Ännu större förvåning när samme man sitter och lyssnar på Nitzer Ebb på Spotify när jag kommer hem dagen efter..).

Min bedömning av Depeche då?
-Lite lam inledning som vänder i samband med "A Question of time". Senare delen av konserten magisk! Martin Gore sjunger riktigt bra (han har alltid varit min favorit i bandet, även som 12-åring, främst för att han ser coolast ut). Det jag saknade var de äldre låtarna från 80-talet, den period då de var som "syntigast". Nu har de ju gjort så många riktigt bra låtar, så det är ju omöjligt att få med alla. Här är en som jag saknar:

Helt kart slår de somnarens Madonna-konsert, även om jag tycker den var bra. Men faktiskt så slår de inte konserten mer Bob Hund, som på alla sätt var en klass för sig när det gäller livespelning. Maken till energi som ges till publiken, förmåga att få med sig publiken och få den att må bra, var länge sedan jag upplevde.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar