Hej då 2013!

Hur det cyklas 2014, är fortfarande i okänt. Foto: Björn Westergren

Det är de personliga årskrönikornas tid. Tid att blicka tillbaka och framåt och rannsaka sig själv och det man ev. åstadkommit under det gånga året. Själv har jag kommit fram till att vad jag än skriver kommer det att bli klyschigt. Jag nöjer mig med en väldigt kort sammanfattning, då det jag uträttat egentligen inte varit av någon världsomvälvande betydelse, mer än för mig själv kanske.
2013 Gav mig totalt 5 segrar i cykellopp och dessutom många fler 2:a platser, 2 SM medaljer, 3 frakturer (vilket är rekord för min del på ett år), en Princekonsert, en Kinaresa, massor av snabeltutsmåleri, en massa fantastiska cykelupplevelser och roliga möten med människor och djur.
Vad händer 2014?  Det vet ingen, men jag vill passa på att tacka alla vänner, min familj, sponsorer och samarbetspartners liksom alla andra som erbjudit sin hjälpande hand eller stöttat och peppat under mindre inspirerande stunder under året! Ni är bäst, Gott Nytt År!

Diegem- den ofrivillige löparen!

Foto Tom Prenen

Diegem. Klassisk kvällscross -om man hade varit man vill säga. Superprestige-serien handlar verkligen i princip bara om Herr-elit och kanske lite U23. (Jo, damklass finns visserligen men de får tävla på förmiddagen och har ingen cup med gigantiska prispengar som herrar, U23 och juniorerna har. Dessutom får de parkera på parkeringen längst bort så ingen ser dem). Om man bortser från detta är banan i Diegem riktigt bra, i alla fall för mig som gillar backar och lera. Det var startfält där några av toppnamnen saknades, så det fanns goda chanser för att plocka några välbehövliga UCI-poäng. Jag fick en helt ok start den här gången, kanske för att det var svagt motlut. Tabbade mig dock lite i en kurva springandes och halkade ned mellan staketet, tappade några placeringar på detta, men ingen kris. Låg runt 14-15:e plats och skulle precis varva för 3:e varvet av 4, då jag hör ett brak när jag kör igenom ett extremt lerigt parti. Cykeln rullar inte och bakväxeln sitter på ett ställe där den inte ska sitta. Tar cykeln på axeln och börjar springa/lunka. Oturligt händer detta ca 700 m innan Materiaalposten, och dessutom precis innan ett långt asfaltsparti. Att springa på asfalt i stenhårdacykelskor och med en cykel på axeln är inte så lätt faktiskt. Det blev bättre på gräset men jag tappade 14 placeringar, innan jag kunde byta cykel. Plockade några placeringar och slutade runt 25:a. Besvikelsen i mål var stor. Det känns som om nån vill djävlas med mig, nu när jag ändå hade chans att få till en helt ok placering. Nån som sitter och hånskrattar åt mig och säger "ha, ha inte ska du tro att du ska kunna komma här och cykla fort i Belgien, det ska vi nog ändra på.."

Det visade sig dock att det var växelörat som gått av och växeln var hel, men att även två ekrar gått av när växeln åkt in i hjulet. Så nu blir det att leta upp en verkstad och se till att fixa till hjulet igen.

Allt var dock inte skit idag. Innan tävlingen kommer denna man fram och frågar om jag är här själv och behöver hjälp i materiaalopost. Vad ska man säga? Ja så klart! Han berättade att han brukar jobba för Telenet-teamet och skulle varit Mekaniker främst för Amy Dombrosky (som så tragiskt blev dödad i en bilolycka tidigare i höstas). Man blev lite blank i ögat när han berättade det. Hur som helst värdens snällaste och med full koll på läget. Han erbjöd sig att hjälpa mig på de två sista racen med. I bland blir man stum av förundran över hur hjälpsamma en del kan vara. Det är verkligen svårt att klara sig utan någon som står i tekniska zonen. Överhuvudtaget, ju mer man kör cyclocross här nere, desto mer prylar känner man att man behöver. Två hjulpar till hade tex inte varit fel, så man hade två uppsättningar med lerdäck och två med lite snabbare däck (och ev. två par sanddäck om man ska vara helt förberedd). Dessutom tre par skor och kanske en cykel till. Och ett goretex ställ till.. och några skoöverdrag extra... Jag tror man måste vara här för att förstå vilken materialsport detta är egentligen.

Ok i morgon blir det alltså cykelvård igen, själv ska jag nog vila. Tävling i Baal på Nyårsdagen och i Surhuisterveen (alltså de här nederländska orterna är omöjliga att utala!), så cyklarna behöver vara fit for fight igen!

2 Hårda dagar!

Pre-riding på den röda...

...och racing på den gula! Foto: Knops Bart

Det har körts crosstävling i dagarna två här nere i Belgien. Två hårda race kan man lugnt säga. Världscupen i Zolder -supersnabbt race från början till slut. Jag tycker att jag gjorde ett dåligt race. Jag visste att det skulle vara svårt för mig att få till nån rekordplaceringen på den banan, men jag var inte med i matchen alls. Klotade dessutom utför i ett dumdristigt omkörningsförsök. Ingen höjdare alltså. Idag var det tävling i Loenhout, en deltävling i Bpost bank trofeé. Startfältet till stor del detsamma som under gårdagen. Det blev ett lite bättre race idag och en 28:e plats. Placeringsmässigt kanske ingen höjdare, jämfört med tidigare race i Belgien, men tidsmässigt var det bättre då avståndet var mindre till täten trots att tävlingstiden var längre. Man jämför ju även med de man har framför och bakom sig. Det var bitvis lerigt och spårigt och de nya däcken var verkligen fantastiska! En aha-upplevelse på riktigt faktiskt. Nu hoppas jag även att benen ska bli lite pigga igen

Banan i Loenhout är faktiskt väldigt rolig. Som ni ser här så har herrarna också roligt och stajlar lite för publiken: http://sporza.be/cm/sporza/matchcenter/mc_wielrennen/cat_veldrijden/comp_bpostbanktrofee_1314/MF_131227_BBT_Loenhout  Förövrigt ser leran inte mycket ut för världen på detta sammandrag, eftersom de kör så förbaskat fort. Jag kan säga att när jag körde igenom samma lera kändes det som om den var knädjup..

I morgon blir det lätt rull och cykelkärlek. Det behöver dem nu, efter tre hårda race!

Dags att gasa i Zolder!

Har man ingen Coach, får man väl vara sin egen. Så det så!

I morgon är det dax för ytterligare en världscup, denna gång i Zolder på och kring F1-banan där. Det var inte i närheten av så lerigt som vi hade trott, trots de ihärdiga regnet. Några utförskörningar var lite spåriga, men bättre än förra året. Det är en varierad bana, asfalt, sand hårdpackad skogsstig, gräs lite sandblandad lera utför. En slänt eller rättare sagt gräsmur man ska ta sig upp för. De som har långa ben kan gå i några trappsteg, men vi som har korta ben får gå vid sidan om och ta tag i staketet. Det är väl detta som blir det jobbigaste partiet, i alla fall för mig. Överlag är banan snabb så det blir mina gamla vanliga Racing Ralph i morgon. Körde dock med mina nya Limus idag och det var verkligen fantastiskt grepp, nästan en aha-upplevelse, här har man åkt omkring och slirat alldeles i onödan och alldeles för länge.

God Jul!

Istället för tomtarnas jul, kör vi Tutarnas jul. Jag har det bra i Belgien, Det är 10 grader och ösregn + halv storm, vilket inte ger nån riktig julstämning, men det gör inte så mycket eftersom det inte är snö hemma heller. Har tagit det lugnt idag med, skulle cykla men det var farligt blåsigt i förmiddags, och nu vräker det som sagt ned, ingen hit. Tror inte det gör så mycket, då det blir provkörning av Zolderbanan i morgon och två hårda race i rad sen. Har i alla fall gått en promenad som jag blev helt genomsvettig av eftersom jag trodde att det skulle vara kallt, och pälsade på mig, men det var otroligt varmt!

Dessutom återstår en viktig grej idag, att limma på mina nya däck. Har nämligen fått tag i ett par riktiga lerdäck, så nu kan jag inte skylla på det i alla fall. Känns lite jobbigt att behöva mecka med detta på julafton när man är i någon annans hem, men vad göra. Jag förlimmade igår och idag går det för hoppningsvis ganska lätt och smidigt att kränga på däcket. Tror det blir kanon på kommande race! Det regnar som sagt MYCKET nu. Hoppas för övrigt på lite sill i kväll!

  

Hård dag i Namur!

Den nya Allen gjorde ett utmärkt jobb, tyvärr gjorde dess ryttare inte det samma... Foto: Tom Prenen

Om jag fick välja att vinna en bara enda tävling i mitt liv förutom något inom VM eller OS då förståss, skulle det nog vara den i Namur. En riktigt krävande bana, oavsett om den är blöt eller torr och lagd på ett magnifikt, historiskt intressant ställe uppe vid Citadel de Namur. En perfekt miljö för cyclocross.
Jag gillar verkligen banan, och med lera efter allt regn såg det ut att kunna bli en bra dag för min del, då det skulle bli både favoritbana och favoritunderlag. Så blev det dock inte och jag har egentligen inget att skylla på mer än att jag inte körde bättre än så. Jag slet som ett djur hela tiden, men det gick inte fort, varken när jag var på eller av cykeln. Det blev lite bättre när kunde fick byta cykel, men det var nog inte det det hängde på idag. Om man kollar på varvtiderna så var det lite jojo-cykling från min sida. Det gick hyfsat tekniskt, det var många krascher utför, men jag klarade mig undan med bara en liten krasch. Det gick bara inte snabbt nog. Slutade på en 35:e plats vilket jag givetvis inte är nöjd med. Hade hoppats på en mycket bättre placering. Dock ger det åtminstone lite UCI-poäng, alltid något. En bra grej var dock att min ömmande höftkam inte blev värre efter loppet, vilket är mycket positivt. Trodde att den inte skulle hålla för lerlöpning av det slaget, men tydligen gillades detta av den! Det bådar gott in för framtida lerrace.

Idag är alla cykleaffärer stängda eftersom det är måndag (hur smart det nu är att ha stängt dagen innan julafton?), men i morgon ska jag nog försöka leta upp en affär och köpa ett par riktiga lerdäck, det ser ut att kunna bli riktigt mycket regn och jag behöver bättre grepp. Racing Ralph fungerar för det mesta, men nu tror jag gränsen kommer att passeras! Hoppas bara kunna limma om däcken om jag hittar några. Att få av och limma däcken väl är inga problem för min del, det svåra är att få på däcket. Efter mitt handledsbrott i våras är jag mycket svagare i nyporna. Dessutom ska ju däcket helst sitta rakt på fälgen...


Nu är jag hemma hos Margriet Kloppenburg och James Spragg och hyr in mig i ett rum. De bor i Oudenaarde, en trevlig liten stad. Förmiddagen har ägnats åt att försöka få rent kläderna och handlande av div mat.  Den största utmaningen var dock att hitta en bankomat som tog Mastercard, eftersom mataffären enbart tog lokala bankkort. Överallt fungerade bara dessa lokala kort. Men jag hittade till slut EN bankomat där Mastercard funkade inne i centrum. Men vad kan man begära? Mastercard är ju bara ett av världens vanligaste bankkort..det kan man ju inte acceptera så där hur som helst.

Nu blir det strax massage, känns som om det behövs idag.

Namur!

Nu var det testkört och klart här i Namur! Det blev två varv med den helt nya cykeln och två varv med den gamla. Det är ju bra om man har kört lite på den nya hojen innan man ger sig in i hetluften, eftersom det var fullt av klistrig lera på banan och cykelbyten under racet därför kan bli aktuellt. Namurbanan är extremt krävande, både fysiskt på grund av alla höjdmeter (ca 65/varv) men även tekniskt med de branta utförskörningarna, kluriga kurvor, några ganska slagiga partier och skråpartier. Det var halt idag och kommer nog att bli ännu halare imorgon då det utlovas regn mer eller mindre hela dagen i morgon. Jag tyckte att de flesta partier gick ok att köra idag förutom två partier på skrå som gick dåligt. Får öva mer på det! Ett par riktiga lerdäck hade nog gjort susen.

Något vi inte har varit riktigt nöjda med är boendet som är ett vandrarhemsliknande boende. Det konstiga är att man inte får vara på rummet mellan 10.30 och 16.00, vilket inte vi fattade och blev inlåsta i huset. Det fanns dock personal på plats, som kunde köra ut oss. Som tur var hade vi en del ärenden att fixa, bland annat Manges cykel som hade dåligt vevlager. Det fixade sig lagom till den officiella träningen öppnade. Jag saknar att bo på slottet som förra året, men där var fullt så vi fick ta detta istället. Ett nedköp helt klart, men det är helt ok ändå den tid man får vara på sitt rum.

I morgon blir det hårt, det är många duktiga startande till start, bland annat Marianne Vos, Eva Lechner och Hanka Kumpfernagel, plus alla andra också då vill säga!