I morgon är det dags för den otroligt prestigefulla tävlingen Bergakungen. Start vid GLTK och mål uppe vid Delsjömasten. Om nu vägen inte regnat bort eller liknande.
Hoppas på rekordtid, då formen är bättre än förra året. Det största målet är dock att bli den snabbaste i familjen Erlandsson-Nyström den här gången. Det blir tufft, då Mackan är snabb på så korta stigningar, men jag ska givetvis göra allt för att vara snabbare! Det blir skoj
Ok- inga foton då. Vågade inte ens försöka, då secutity-folket verkligen hade koll på oss...
Ok, en del kanske tycker att jag är tjatig, men här kommer den längre versionen av fredagkvällens Way out West, med Robyn som uppvärmning och Prince som huvudmål. Musik har alltid varit en stor del av mitt liv, så för mig är det lika naturligt att skriva om det som om cykling.
Ska jag vara ärlig, så har jag varit lite nervös för den här spelningen med Prince. Inte för att jag är nervös för att gå på festival, utan för att jag skapat så otroligt höga förväntningar på hur en spelning med Prince skulle vara. Tänk om han nu inte skulle vara så bra som jag föreställt mig? Och tänk om kära Mackan, som jag "lurat" med och nästan tjatat hål i hvudet på, inte skulle gilla det? Tänk om Prince gått och blivit en trött gammal gubbe som lite blaséartat går in och framför sina låtar bara för att dra in lite stålar?
Jag hade höga förväntningar på Madonnas konsert för några år sedan och blev besviken när jag gick därifrån och tyckte att den "bara" var "bra" och jag har varit på spelningar med andra artister som faktiskt varit fruktansvärt dåliga live. Så oron för att bli besviken fanns där inför denna kväll.
Tänk om jag vetat hur mycket jag oroat mig alldeles i onödan och att den lille mannen istället skulle överträffa alla mina tankar.
Vi värmdes upp av Robyn som röjde loss ordentligt på scen och radade upp hit på hit, fullt ös och massor av energi som gav en god stämning. I pausen mellan Robyn och Prince såg man att publiken längst fram vid scenen till viss del byttes ut, från nästan enbart 20-åriga tjejer till minst hälften mellan 30 och 40 år. Jag lyckades hamna nästan framme vid kvavallstaketen och var precis lika nöjd med det som när jag 13 år gammal hamnade längst fram på en spelning med Europe i Karlskoga ishall. Precis som då var det var himla trångt och någon svimmade redan innan det drog i gång.
När sedan Prince drog igång med sin "1999", var det mesta overkligt. Vilken mäktig spelning! Det är svårt att skriva något om den utan att använda superlativ! Jag förstår inte riktigt vad han gör. Där på scenen, 5 meter ifrån mig står en liten man med gitarr som spelar med en glöd som inte är av denna värld och som jag aldrig trott att jag skulle få uppleva. Ibland ler han lite finurligt och jag kommer på mig själv att bara stå och fån-le tillbaka. Så snygg han är och vilken utrstålning. Han river av monsterhit efter monsterhit och fullkomligt lindar publiken kring sitt finger och får den att göra precis som han vill.
Det roligaste var att se hur verkligen han njuter av att spela, han gör det så lekande lätt och med passion. Han bjuder oss inte på ett, utan på TRE extranummer. I ett av dem frågar han publiken, nästan lite försynt: "do you mind if i play my guitar?" - Oh ja, spela för oss! Mer, mer, mer!
På slutet blir det funkigare och det gillar jag skarpt, han verkar köra låtar lite som han känner för, fortfarande med full kontroll och han guidar sitt band föredömligt.
I en av de sista låtarna drar han upp ca 20 personer ut publiken på scen och låter dem dansa där, mitt i bland dem från ingenstans dyker Kanye West upp och rappar! Han ber sedan om ursäkt för att han måste sluta spela innan han och hans band säger hej då. Då är klockan strax efter halv ett och Prince har spelat i nästan två och en halv timme. Här snackar vi valuta för publiken. Vi och många andra går hem med ett leende på läpparna och har svårt att sova.
Så tack PRICNE för att jag fick min överlägset största och bästa konsertupplevelse i mitt liv och förlåt Madonna, du var bra, men du ligger hästländer ifrån den här spelningen. Hästlängder!
För er som inte var där, ljudet är inte det bästa på youtoube-filmerna, det var perfekt på plats, men ändå:
Precis hemma från Princes spelning på Way out West. Jisses vilken upplevelse. Ok, Robyn var bra, men den lille mannen med gitarr gjorde mig mållös. Är detta på riktigt? Mer om det i morgon, nu ska jag försöka lugna ned mig så jag kan sova och orka upp i morgon.
Idag blev det det första passet på cykeln sedan EM. Jag gav kroppen och själen cykelledigt några dagar för att jag tyckte den behövde det efter hård tävling och lång resa hem. Resan var nog det som var mest tärande, eller kombinationen av de båda kanske.
Trots att det var väldigt blött i skogen blev träningen ljuvlig! Benen kändes utvilade och farten var hög. Det var svårt att ta sig i kragen och åka hem, jag ville inte sluta cykla, men var tvungen för att hinna till jobbet på eftermiddagen. Körde några av mina favoritpartier i Änggårdsbergen, till exempel den fina stenbacken ovan. Den är ganska klurig att ta sig uppför, särskilt om det är blött som idag.
Förutom stenbacken blev det också hoppträning. För mig är detta minihopp alldeles lagom att öva på och idag gick det till slut ganska bra, så snart kan det nog bli lite större hopp...
På vägen hem åkte jag förbi Biketoyz kontor, där Mackan ju jobbar. Passade på att prova en av fullfacehjämlarna från URGE. Vem vet, det kanske får bli en sån, nu när hoppen ska bli större. Tycker själv att jag är ganska snygg i den, särskilt i kombination med hardtail, och tajta cykelkläder. Det gäller ju att vara stilbrytande!
Som jag redan skrivit, var detta det första passet på cykeln sen EM-loppet. Jag har dock tränat lite andra saker istället. Igår blev det lite stryketräning och bålstabilitetsövningar + balansövningar. Jag kostade också på mig en 10 minuter lång joggingtur till gymmet, som uppvärmning. Idag är det just de 10 minuter som känns mest i kroppen idag. Jag har ganska mycket träningsvärk idag och kan knappt sätta mig ner utan att ta stöd med armarna. Det känns inte så mycket när man sitter på cykeln, men det är skrämmande vad otränad och ovan man blir, då det gäller att göra andra saker än att just cykla. Att jag som 20-åring sprang ca 10 mil i veckan tycks inte heller spela någon roll. Idag kan jag inte fatta hur jag orkade springa så mycket. Min tanke är i alla fall att springa lite under hösten och vintern, så jag får väl börja nu med dessa 10 minuterspass, så kanske jag kan springa en halvtimme i oktober. Skrämmande var ordet!
Så var jag hemma igen efter EM i Slovakien. Det blev inte mycket skrivet där, eftersom jag glömde datorsladden hemma. Hela landslaget bodde i ett stort hus ca 15km från tävlingsplatsen. Lungt och skönt och bra att ha ett helt hus för sig själv. Tydligen hade vi tur, för norrmännen tydligen bodde riktigt kass. Det som ser ok ut på internet är inte alltid ok, har man ju fått lära sig sen innan. Vi hade bästa tänkbara service, med massör, kock och mekaniker. Alla gjorde verkligen ett kanonjobb för att vi cyklister skulle kunna prestera!
Mitt eget lopp skulle jag summera som ok, inte dåligt, men inte heller superbra. Tävlingsdagen bjöd på mycket varmt väder, solgass och kvav luft. Det var svettigt redan innan uppvärmningen.
Startloopen var inte den bästa man sett, den gick på stötigt, ojämnt gräs, platt och med några skarpa kurvor: Mycket riktigt blev det två rejäla startkrascher precis framför mig där och jag lyckades undvika båda precis, så det var skönt. På första varvet hade jag bestämt mig för att hålla igen i backarna och så blev det. Jag tyckte jag körde väldigt lugnt, men varvade ändå runt 28-30 på varv 1, så det kändes lovande, även om värmen var hemsk. Det kändes som om kroppen kokade, men försökte att inte tänka på det och försökte istället att kyla ned mig genom att hälla vatten på kroppen. I början av varv 2 hände det något med min framväxel och det gick inte att växla. Vet inte om den fick en smäll eller något, men något hände i alla fall. Tog mig till den tekniska zonen och lät Hjalmar kolla på det. Han fick till det hyfsat och jag fortsatte. Tappade den bra gruppen jag låg i och fick jaga istället. Växeln fungerade, men ramlade ibland ned på lilla klingan helt oväntat och hur som helst. Valde ändå att fortsätta köra så, även om det inte givetvis inte var optimalt. Att stanna och sen dra igång igen tar mycket energi för mig och jag blir stum benen och det räckte med stumhet som det var. Plockade några placeringar kommande två varv och höll en 34:e plats fram till varv nr 5 då jag blev riktigt trött och omkörd igen. Vinglade igenom varv 5 och blev sedan avplockad med ett varv kvar. Lite tråkigt, men jag var o andra sidan helt överhettad och riskerade att kollapsa helt om jag hade fortsatt och det hade ju inte varit så kul...
Slutade 35:a i mål och det är väl varken superbra eller superdåligt som sagt. Jag hade varit riktigt nöjd om jag lyckats klämma in mig på en placering mellan 25-30, med tanke på motståndet i fältet. Så halvnöjd är väl slutbetyget.
Loppet gav förresten en "ny" maxpuls, tre slag högre än det jag trodde var min maxpuls. Snittpulsen bara 10 slag under den nya maxpuslen. Ett tecken på att jag tagit i i alla fall. Sist jag fick en högre maxpuls än vad jag trodde jag hade var förra året på en tävling då det också var 30 grader varmt, så man förstår ju att just värme drar upp pulsen en del. Tyvärr lyckades pulsklockan stanna kvar på hotellet vi bodde på i Tyskland på hemvägen, så jag vet inte om jag någonsin får se den fina pulskurvan. Lite synd när man nu tagit i så...
Nu blir det lugn träning några dagar, innan jag går på det igen. Kommande helg blir tävlingsfri med Prince-yra på Way out west. Jag laddar redan!
Datorn är med, men strömkabeln ligger kvar i vardagsrummet hemma i Sverige. Snart är batteriet i datorn slut, så rapporten efter EM-kommer nästa vecka. Annars har vi det bra här jättefint hus och blir bra omhändertaga. Banan provkörde jag några varv igår, den är inte så teknisk, det svåra är istället att åka tillräckligt fort utför men ändå hålla koll i de ofta helt feldoserade kurvorna. Underlaget är sådant att vid regn kommer det bli snorhalt och mycket löpning på varvet. Backarna är branta bitvis och sugande, så banan är också väldigt fysiskt krävande. Det är lätt att kötta på för mycket första varven och sen stå helt still om man råkar köra över sin förmåga.
Till Slovakien. Resan har gått smärtfritt än så länge. Troligen en av de snabbaste incheckingarna med cykel någonsin. "Har du betalat för cykeln?", frågade de vid check in-disken. "Jag vet inte, men jag tror det, sa jag. "Ok", sa hon och så var det inget mer med det. Verkligen skillnad mot senaste flighten med Lufthansa. Gillar också avgångar mitt på dagen om det är en relativt kort resa. Hann till och med med en timmes lätt träning på landsvägshojen under förmiddagen, MTB:n var ju nedpackad, men det är ju gött att få träna lite när man ska resa.
Sitter för tillfället och funderar på om, och i så fall vad jag har glömt och har kommit på 3 saker. Inget dödsnödvändigt dock, men bra att ha.
Får se om det finns något Internet i Slovakien, det ska bli intressant. Blir det inga uppdateringar på ett tag, så vet ni svaret...
