Mästarnas mästare!

"Skolan i Aten" av Rafael (fresken finns i Vatikanen)

Idag passade Jag och Mackan på att vara riktigt kulturella och gick på utställningen :and there was light. Utställningen visade några av de viktigaste verken och diverse skisser av renäsansmästarna Leonardo da Vinci, Michelangelo Buonaroti och Rafael Stanzio. Några var äkta och andra var av mer virutiell art. Roligast var det att se den senaste "upptäckta" Da Vinci målningen: La Bella Principessa. En liten men ack så utsökt målning.

De större verken och freskerna av mästarna visades som bildåtergivningar eller med hjälp av reproduktioner. Det är ju svårt att visa en fresk (muralmålning) från en italiensk kyrka på en utställnng annars. Själv har jag haft förmånen att se de flesta freskerna på plats, under mina resor till Florens och Rom med undantag av Da Vincis "Nattvarden" då. Det är väl den som ligger närmast på tur, innan denna målning hinner vittra sönder helt. Målningen var ju någon form av experiment från konstnärens sida och färgen flagnade tyligen inom kort.

Jag tror bestämt det är dags för en resa med konstfokus snart!

Det var i alla fall kul att få lite uppfriskning av konsthistorian, otroligt hur mycket jag glömt av mina minst 120 högskolepoäng konstvetenskap.

Bra id'e från arrangörernas sida att ge alla besökare ett par hörlurar så man själv kan lyssna på det man anser vara intressant. Man slipper ju kruxet med guide.

Skit-VM

Rubriken är egentligen fel. Det var inget fel på själva VM:et, som var ett alldeles utmärkt evenemang, utan på mig själv.

Fick slita rätt mycket i början och fick en hel del astmakänning, men det kändes ändå rätt ok så länge jag höll igen lite. I princip alla 45 åkarna i damklassen låg i en samlad klunga hela första 45-60 minuter. Bitvis gick det fort, bitvis gick det sakta. Efter detta tappade jag en del i samband med att orken började tryta. Försökte hänga på några storvuxna tysktjejer på ett flackt parti, men hade inget tryck och de hade ett jäkla tryck. Jag blev således helt ensam tidigt i loppet.

In på varvningen fick jag veta att jag var ca 6 minuter från den stora tätklungan (18 pers), vilket var mindre än jag trodde, så det var positivt. ca 10 minuter efter detta var det som om någon drog ur en propp och all energi försvann. Samtidigt kom krampen. I båda benen. Stod i princip still med cykeln. Vinglade omkring. Stannade och grät en skvätt. Tog det plågsamma beslutet att lägga ned.

Jag borde vara utvilad, veckan har ägnats åt lugn träning, vila och bra mat/dryck. Det känns ungefär som jag kört ett etapplopp oavsett om jag vilat eller tränat. Man skulle kunna kalla det kroniskt surben. Jag vet idagsläget inte vad jag ska göra för att få ordning på mig själv.Det är svprt att göra någon förändring om man inte vet vad felet är. Att några lopp går riktigt dåligt är helt naturligt och inget att gräva ned sig över, men vad är detta!? Det är i alla fall inte mitt normala jag.

Emmy gjorde ett bra lopp och slutade 16:e, en strålande debut på VM. Martina var också trött, men visade moral och gick i mål på runt 33:e plats.

Vinnarna i dam respektive herrklassen, var två riktiga slitvargar och jag unnar dem båda detta mycket! Alban Lakata (Österrike), är en mycket sympatisk, lugn kille som tagit medalj på EM och VM i långlopp förut, men alldrig fått regnbågströjan. Ester Suss (schweitz) är en äkta 74:a, har varit långloppsexpert under flera år, men slog till med en tredjeplats på XC världscupen i Offenburg i år. Snabb på båda dicipliner alltså.

Största hjälten var nog ändå cyklisten tävlandes från Rwanda. Med en halvtaskig cykel tog han sig i mål ungefär i mitten av herrklassen. Det var nog ett gott resultat för honom! Snyggast landslagsdräkt hade de i alla fall. Tyvärr ingen bild, men den hade djungelmotiv!

VM-förberedelser.

Så var de sista förberedelserna inför VM klara. Gårdagens mek, blev ett monstermek. Jag var orolig för min cykel med den avslitna växelwiren, men det visade sig gå att ordna på ca 10 minuter tack vare Micke Salomonsson högklassiga mekinsats. Lite synd att det blev desto svårare att byta wire på hans egen cykel. Som mest var vi 4 stycken som höll på med att fiska upp wiren ut genom hålen i ramen och hålla lampor.

Det är snyggt med wirar som dras innuti ramen, men just igår var vi rätt tveksamma om det var de rätta. Till slut kom allt på plats i alla fall.

Till slut fick vi också ordning på Emmys cykel med ett böjt växelöra, tack vare en snäll cykelmekaniker. Och Jesper fick ut sin nummerlapp med hjälp av en mobilfotat licens. Ibland har man bara tur att UCI-gubbarna är på gott humör. Tur att VM inte går i Belgien.

Jag och Martina körde början på racet, det var verkligen lättåkt, helt utan tekniska partier. Själv har jag kört här 2 gånger tidigare och vet att de relativt korta klättringarna kommer att ta ut sin rätt efter ett tag. Totalt är det ju ca 2500 höjdmeter på den 107km långa banan.

Vi är alla inkvarterade i ett stort hus, vars ägare mr Becker, verkar vara någon form av budisktisk figur. Buddabilder överralt. Han pratade visst bort vad han sysslade med när Micke frågade, så det måste vara något skumt. Vi har under dagarna fantiserat om vad han håller på med. Hur som helst är det snällt att vi får bo i hans hus hela helgen. ca 300 m från starten också.

Nu är det natti natti, i morgon kommer Jag, Martina, Emmy, Jesper och Micke att köra så det ryker. Den som blir topp 10 ska köra mr Beckers cykel på Cykelvasan nästa helg, det är vadet!

STAU!

Ett av de första tyska ord jag lärt mig var STAU. Stau betyder kö.

Det bästa jag vet är bilköer på Autobahn! När man tvingas köra i 10-20 km i timmen på en väg som är gjord för minst 120. Det bästa jag vet är också när bilister kör om i 1km/timme snabbare än omkörningsobjektet så att det tar ca 5 minuter och så att ingen annan kommer förbi. När det inte råkar vara bilkö så ösregnar det istället så att man inte ser något, det är också jättekul! En annan sak som är det bästa jag vet är bilister som blinkar efter, eller möjligen under tiden de byter fil mitt framför en så man tvingas tvärbromsa.

Åtminstånde så försöker jag låtsas, men i detta fall fungerar det inte, att sitta i bilkö kan inte vara bra för något. Överhuvudtaget.

Dagens bilresa från Livigno skulle ta ca 6, möjligen 7 timmar. Den tog över 9 timmar. Det var minst 10 st sträckor med bilkö. Och ösregn däremellan.

Jag kände mig då och då som huvudpersonen i filmen "Faling Down (1993)" . Bilden ovan är hämtad från strax innan killen (spelad av Michel Douglas) flippar ut totalt och lämnar bilen i kön och går sin väg. Dock gjorde jag inte det som tur var och kom så småninom fram till boendet utanför Hahns flygplats.

Nog om det, snart är det tävligsdags, här kommer lite intressanta, oviktiga fakta!

Emmy, som jag hämtar med flyget i morgon är vad jag har sett i startlistan den yngsta deltagaren bland damerna i Marathon VM med sina 20 år. En äkta 90:a så att säga. Det ska börjas i tid. Själv var jag 18 år när jag sprang mitt första marathon. Jag sprang på runt 3.22 och blev 2:a om jag minns rätt. Så här i efterhand kan jag tycka att det var alldeles för tidigt, men då var det ju utmaningen jag ville åt och då tyckte jag det var helrätt för mig. Det är lätt att vara efterklok, men med de skador som kom några år senare, var det klart att belastningen belv altför hög för tidigt.

Som tur är är det annorlunda med cykling då kroppen inte utsätts för lika stor belastning som vid löpning. Risken för belastningsskador är därmed mycket lägre och största risken är att man blir jäkligt trött av den långa distansen. Vilket man lätt kan bli oavsett ålder! Den äldsta deltagaren på damsidan är för övigt född 1970.

Att man aldrig får vara äldst!

Lugnt

Det har varit några lugna dagar här i Livigno. Jag bor på Hotel Teola och det är kanon. Hotellet drivs av ett gäng polacker. Inget lyxboende, men rent, trevligt, prisvärt och fantastisk mat. Sonia, som är bossen, är verkligen gästvänlig. Det är ungefär som att bo hemma hos dem och sitta i deras vardagsrum, och inte på deras hotell.

Idag letade jag exempelvis efter nya klossar till mina eggbeaters, utan resultat. Sonja drar iväg på sin cykel och kommer, efter först ha ringt till en cykelaffär och sedan besökt tre andra, hem med ett par klossar. Det är sådan hjälpsamhet som är värd 100 gånger mer än alla lyx i värden

Lugnt har det också varit på träningsfronten. Igår blev det 2 timmar lugn köring med Dror på landsvägshojen, mest platt. Idag blev det också 2 timmar fast på mtb:n och med desto mer backar. Det var kul, ända tills ena pedalen gav upp, och inte ville snurra längre och 10 minuter senare gick bakväxelwiren av. Lite jobbigt att köra med nästan bara en pedal och 2 växlar, men det funkade det också.

Fin väg att cykla på ovanför byn.

Plötsligt står han där. Så ensam. Mitt i vägen...

Man kan säga att det bara sa klick! Kalas-Mattias hittade ju en häst, men jag har hittat en mula, eller om det är en mulåsna. Det kvittar, för mig är kärleken blind.

Till slut skildes vi dock åt. Nån kilometer senare var det en ko som kärade ner sig i min cykel, så då fick jag stanna igen....

I mogon fortsätter jag min resa upp mot Tyska St Wendel, där långlopps- VM går av stapeln på söndag. Jag kommer att bo ca 3 km från Hahns Flygplats första natten, eftesom jag ska hämta upp Emmy där redan kl 8.30. Allt för att få sova så länge som möjligt!

Största problemet för tillfället är dock att jag inte kan trä en ny bakxäxelwire genom ramen. Hoppas kunna få någon hjälp med detta av någon av VM-killarna. Det blir ju liteväl jobbigt att köra VM med en dualspeedhoj...

Nu blir det snart sängen! Buena Notte!

Bildsammanfattning Val di Sole!

En liten sen uppdatering med bilder från Val di Sole. Tillgången på Internet var begränsad och när vi väl nätade, hade jag glömt ladda datorn typ. Här kommer lite fina bilder:

Uppställning. Lägg märke till Kalas-killarnas ordning på klädsel och perfekt stuk och min, lite sneda, halft neddragna tröj-stil. Ser så där ut tycker jag.

Mackan passar på att vila ut och glassa lite på "Stenmarks-haket" i Madonna di Campiglio.

Allt medan han låter Team Kalas jobba med att hitta rätt väg.

Sedan går Magnus och Mattias över till mycket viktigare saker, bland annat en så kallad Vad-hävdning.

Vem som vann, och om det är "hävdigast" att ha minst eller störst vader, får ni lista ut själva.

När vi kom upp till vår lilla bergssjö, ville Mackan inte bada, trots att han tjatat om det hela resan.

Vi andra passade på att glassa igen, lägg märke till att jag redan lärt mig att dra upp blixtlåset på tröjan fint vid fotografering.

På vissa ställen tyckte till och med Magnus att det var lite svårt att cykla.

Men oftast fick de bita i för att hänga med i mina plötsliga ryck...

Här hitade killarna en fin klippa, där de kunnde beundra den fantastiska utsikten, filosofera lite över livet tillsammans och bara njuta av Team-vänskap när den är som bäst.

Och kvar sitter de än.
Nej då, men det var faktiskt lite svårt att få dem därifrån när det blev dags att dra sig hemmåt.

Nu har killarna åkt hem till sverige och jag har dragit upp till Livigno igen. Känns som jag aldrig får nog. Här ska jag chilla några dagar innan VM i Långlopp. Hoppas kunna samla lite välbehövlig kraft. Ciao!

Val di sole

Det var ett tufft race igår. Även om placeringen för min del inte var någon höjdare, en 75:e plats, känndes kroppen mycket bättre än i Champery. Jag blev riktigt trött på sista varvet, och tappade en hel del placeringar, men annats var det ett helt ok lopp efter omständigheterna. Fortfarande ingen toppform eller toppfart. Just nu handlar det dock om att hitta bra flyt och få kroppen att fungera och då är placeringarna mindre viktiga.

Jag gillade den fysiskt krävande banan och skulle vilja köra den när jag är i riktig toppform.

Nu blir det att ladda om till nästa helg då det är VM i långlopp. Hade önskat en bättre uppladdning, med bättre form och bättre resultat, men nu för jag göra det bästa av situationen.

Ciao!