måndag 14 augusti 2017

Tack för Cykelvasahelgen!

 Foto: Jesper Jeppman Andersson

Så vara Cykelasahelgen, eller nästan veckan över. Det känns lite tomt. Cykelvasan är ett enormt evenemang.
Det blev tävling i dagarna två. Värmde som bekant upp med cykelvasasprinten under fredagseftermiddagen. Vädret visade sig från sin bästa sida och det var riktigt mycket folk längs bann. Lyckades vinna mitt heat och blev 3:a i finalen efter Kajsa Snihs och Ida Jansson. Det var skoj! Sprint är ju inte riktigt min specialgren, men på Vasan blir jag räddad av att det är en backig bana. Hade det varit platt hade jag nog inte haft en suck att hänga med de där tjejerna. På sprinten testade jag även ett par riktigt lätta Bike Ahedhjul. Det kändes en del skillnad uppför. Det blev dock mina egna originalhjul på själva vasan, då jag föredrar att köra med lite mer grepp än de däck som satt på hjulen och gärna vill vara inkörd på materialet på ett så pass långt lopp.

Cykelvasans damklass startar ju redan kl 07.30 -oftast går jag upp ur sängen senare än så. Men det är ju bara att bita i det sura äpplet och kliva upp kl 5. Tur att det inte är fler lopp som startar så tidigt här hemma. Nåt enstaka går ju bra. Har länge funderat på vad som är den bästa taktiken här. Att långsamt, under en lång period vänja sig vid att gå upp tidigt och kanske tom träna så tidigt, För att vänja kroppen vid att ta i, eller leva med sin vanliga dygnsrytm och försöka sova så bra som möjligt och sen kanske få mindre och sämre sömn natten till själva racet. Jag har ju kört på den senare versionen och tror om man ska köra alternativ ett så behöver man börja i riktigt god tid. Inte bara tex en vecka innan, då riskerar man att få sämre och mindre sömn eftersom man ändrar dygnsrytmen och i slutändan prestera sämre. Nu sover jag ju ofta rätt dåligt, men jag vill ju inte sova sämre.  Jag har hört att dålig sömn natten innan ett race inte påverkar prestationen.

Nog om det. Det var ett stort startfält på 60-70 damer i tävlingsklass. Riktigt kul att se. Jag upplevde att starten gick något långsammare än förra året och upp över krönet var det många som var med i täten. Jag tycke att benen kändes lite sega, men försökte att inte lägga någon vikt på det, eftersom de ofta känns sega när man tar i. Pulsen var förvånansvärt låg. Farten var dock väldigt hög bitvis. När backarna började blev det färre och färre i täten. Jag kommer inte exakt ihåg när jag släppte tätgruppen, det var inför ett av spurtpriserna som tempot trissades upp ordentligt ( måste lära mig kontrollernas ordning och längden mellan dem till nästa cykelvasa). Hur som hellst jag hade inte kraften att hänga på och hamnade tillsammans med Ida Jansson. Var rätt glad att jag inte var ensam, är man två kan alltid jobba tillsammans. Efter ett tag var vi ikapp en av norskorna som fått problem med cykeln och därför tvingats släppa. Så var vi tre. Tyckte det var bra att alla tre hjälptes åt att hålla farten, även om vi inte lyckades jaga ikapp tättrion. Fick också massiv påhejning av Idas familj. Det hjälpte kan jag säga! Med en 7-8 km kvar släppte Ida och det var jag och norskan. Kände att det skulle bli svårt att spurta, benen började bli krispiga. Vid Zorngården gjorde norskan ett litet ryck och jag stod still över bron. När vi vände upp var hon några sekunder före och jag kände att det inte skulle gå att komma i kapp. Var inte heller jättemotiverad att spurta om en 4:e plats som ändå inte gav något mervärde (bara topp tre får prispengar tex) . Är glad för min 5:e plats, tyckte att jag krämade ut allt jag hade i princip. Motståndet var tuffare och jag körde rätt mycket snabbare jämfört med förra året, har inte kollat hur mycket dock. Var 5:a för två år sen men då körde två damcyklister framför fel väg, så egentligen var ju detta bättre.   

Det var lite lustigt, det pratades om mig innan loppet som nån slags "långloppsexpert", vilket är rätt konstigt. De senaste åren har ju XC och CX varit det jag fokuserat på och det är där jag har mina främsta meriter både i Sverige och Internationellt. Men jag började ju mtbtävlandet med långlopp, så en gång långloppsåsa, alltid långloppsåsa, eller?

Cykelvasan är ett mycket speciellt lopp, vi snittade nästan 30km/timmen, det är riktigt snabbt. För att köra bra på ett sånt lopp krävs att man är van att köra långlopp med hög fart. Det har varit nyttigt att köra lite fler långlopp känner jag. Man blir bra på det man gör. Perioden utan tävlingar och ostrukturerad träning är givetvis inte optimal, så jag är riktigt glad över att det gick att köra fort ändå.
Med några bra körda långlopp i bagaget i år har jag också funderat på och blivit medveten om vad det är jag skulle behöva förbättra både fysiskt, taktiskt och träna på mer för att kunna matcha de allra bästa långloppscyklisterna fullt ut. Om jag sedan kommer att göra det eller inte är en annan fråga. Jag gillar ju även att köra kortare och framförallt mer tekniska lopp och då krävs andra kvalitéer som tar sin tid att träna och jag har inte obegränsat med tid. Jag vill inte fokusera bara på långlopp utan ha en skön blandning av olika slags lopp. Men kanske behöver det inte bli några motsättningar? Framtiden får utvisa hur det blir.

Vill passa på att tacka alla inblandade, för en fantastisk helg. Särskilt tack till Michael på Ridaway för stughäng och snabba sprinthjul. Tack till alla vänner och bekanta för uppmuntrande ord. Det betyder mycket mer än vad ni kanske tror!   


2 kommentarer:

  1. Så glädjande att du är så stark just nu Åsa. Heja, och hoppas det fortsätter så här. Ser fram emot att följa dig under crosshösten!

    SvaraRadera