söndag 16 juli 2017

Töcken.


Mammas älskade rosor.. 

Jo, jag lever, men de senaste veckorna har varit upp-å ned och oerhört sorgliga, därav tystnad från min sida. En av mina konstlärare pratade ofta om att något man målat var "som i ett töcken". Man skulle lugnt kunna säga att tillvaron min har varit som i ett töcken.

"Kör försiktigt, det viktigaste är att du kommer fram. sa mamma, på det sätt som bara mammor kan. -Vi syns snart, sa jag, ta det lugnt nu. Det var det vi sa till varandra vid tvåtiden på eftermiddagen. De sista orden.

17.17. Samtal från sjukhuset i Ystad, en överläkares korrekta röst. "Nu är det tyvärr så att din mamma har gått bort".

Först: är detta ett skämt och: vadå tyvärr?! Irrelevanta tankar far runt. Hon kan ju inte dö nu, jag skulle ju komma och hälsa på ikväll ju... Här sitter jag i min glättiga blommiga klänning och Mamma har gått bort. Känslan av overklighet. Försöker packa klart väskan för att åka, men fattar inte vad det är jag ska packa ned. Rotar mest runt bland kläderna. Tänker på pappa, får inte vara ensam. Överläkaren berättade att de ringt honom men han hade lagt på luren. Hon tyckte det var konstigt, det tyckte inte jag. Vem fan skulle inte vilja lägga på luren?? Resten av samtalet minns jag inte exakt.

Ensam i bilen till Vallby, världens längsta tre och en halv timme. Hjärtat rusar. Tankarna flyger genom huvudet snabbt snabbt. Framme sent på kvällen. Jag och katten går och lägger oss och försöker sova. Det blir inte mycket sömn.
Åker till sjukhuset i Ystad, sköterskorna ger tröst, stöd och tar sig tid lyssnar, de är fantastiska. De ger mig en papperspåse. Mammas saker. Mamma i en påse på passagerarsätet tillbaka till huset i Vallby. En obeskrivlig tomhet och tysthet.

Redan innan första chocken lagt sig var det fullt upp med grejer som måste fixas och det snabbt. Allting var väldigt bråttom, väldigt krångligt och väldigt rörigt. Min syster har varit den som dragit det tyngsta lasset och fixat de flesta praktiska sakerna. Själv känns det som jag mest irrat runt. På grund av olika omständigheter har det inte funnits mycket tid till egen återhämtning och eftertanke och själv har jag behov av vara för mig själv en del för att kunna fundera igenom saker i min egen takt och på mitt sätt. Skulle inte kalla mig själv för ensamvarg, jag gillar folk och främst mina vänner. Ibland är det dock svårt att få ro och höra vad jag tänker. För mig fungerar det inte att bara "trycka undan" svåra saker och fortsätta som om inget hänt, risken är då att det slår tillbaka ännu värre längre fram, men jag måste få föra det på mitt sätt. Så jag tog beslutet att fly fältet ett tag, till bergen för att landa, hämta nya krafter fundera och bara vara med mig själv ett tag.


Bokstavligen flydde jag. Körde Söderut istället för norrut. Bara en person visste. Bilturen till Alperna kändes kortare än de 35 milen till Vallby den dagen. Jag trivs bra bland höga berg, de har tidigare hjälpt mig att få tankar att klarna.Vi reagerar ju alla olika på sorg och detta kändes bäst just nu för mig. Nån annan gör säkert på något annat sätt.  

Har försökt att träna. Det har känts bättre efteråt. Folk som inte tränar förstår inte detta men träning är för mig en kanal för att må lite bättre och ett sätt att hålla huvudet över vattenytan. Hårda träningspass har fungerat bäst. Det är som om smärtan blir mindre genom att utsätta sig för annan typ av smärta. Eller så når man aldrig upp till det onda hur hårt man än kör. Kanske är det bara inbillning. Jag har ingen aning.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar