Foto: Börje Skoglund
En hård helg med två tävlingar på vitt skilda håll är avklarade! Jag är tyvärr inte lika snabb som många andra att skriva tävlingsrapporter, men nu har jag desto mer att skriva om, när jag "samlat ihop" allt.
Vi börjar i Stockholm och Lidingöloppet mtb. Körde upp på torsdagskvällen. Fredagen ägnades dels åt besök att besöka Rideways nya lokaler inne i centrala Stockholm, reka några mindre delar av banan, hämta nummerlapp och försöka ta det lite lugnt. Det är "sen" start på Lidingö kl 12.00, viket passar mig som inte brukar gå upp så tidigt. Lidingö mtb bjöd på riktigt bra startfält, både på dam- och herrsidan. Eftersom det var första racet för mig sedan mitten av januari och jag ägnat tiden åt grundträning och styrketräning, visste jag inte riktigt vad jag kunde förvänta mig av kroppen. Jag ville vara med så långt fram som möjligt i starten och gick därför ut stenhårt. Starten och de första kilometerna var galen och gick också galet fort, någon kraschade i första skarpa svängen, men jag lyckades tråckla mig förbi. Det blev bättre efter ett tag och jag försökte hänga med i en grupp killar som var lite för snabb för mig. Första två och en halv mil kändes det riktigt bra, men efterhand fick jag täppa till luckor mer och mer när jag tappade på de snabbåkta partierna, det blev väldigt jobbigt för benen. Jag fick veta att jag låg ca 1 minut efter Jenny innan vi gick ut på andra loopen, men redan då hade krafterna börjat tryta en del. När jag väl tappade gruppen helt var det omöjligt att hålla samma höga tempo, benen blev stummare och stummare. när det var ca 10-15 km kvar blir jag ikappkörd av Hanna Bergman och nån minut senare kommer även Felicia Ferner och Nellie Larsson förbi en av de sista branta backarna. Själv står jag helt still i backen och det kändes totalt omöjligt att hålla deras tempo. Man kör riktigt kasst tekniskt när man blir så trött också, så jag stod still även utför. Räknar ut att jag måste ha tappat runt 7-8 minuter på de sista två milen, det är rätt mycket, en snygg väggning. Rullade i mål med ögonen i kors, totalt slutkörd. Rent mentalt var det tufft att tappa från en 2:a plats till en 5:e plats, men jag tycker också det var bra att jag försökte och satsade högt och kunde köra riktigt fort i 4 mil. Nästa gång kanske det håller några mil längre.
Lidingö mtb är verkligen ett fint lopp och proffsigt, jag gillar det väldigt mycket. Men om de skulle förbättra något så är det starten. När det är så många damer på startlinjen hade det till exempel varit bättre med en separat start för damerna. Loppet hade blivit helt annorlunda för oss då, rent taktiskt. Sen var det det där med tågstoppet. Väldigt synd att vissa i loppet får stanna för ett tåg, skulle man inte kunna dra banan annorlunda där? Inte bara det att de tappar tid på dem framför, det som skedde var väl att några grupper blev samlade på grund av detta och då partiet efter övergången är rätt smal är det rent säkerhetsmässigt bättre med mindre grupper av cyklister. Jag kan tänka mig att det blev ruffigt och hetsigt.
Efter loppet mådde jag illa och kunde inte äta något förrän jag satt i bilen på väg till Göteborg. Då fick jag i mig en toscabulle, en cola och några gelegodis. Riktigt nyttigt! När jag kom till Götet blev det pasta och lax 21.30. Rätt härligt att sätta sig i bilen och köra 48 mil efter att kört slut sig.
Även Göteborgsgirot startade kl 12. Gött!
Själv värmde jag inte upp nåt, utan ställde mig i fållan tidigt för att få stå långt fram. Då är det lite tråkigt att det kommer cyklister som klämmer sig in i startfållan framför en 5-10 min innan start eftersom de (antagligen) ville värma upp. Som någon irriterad sa, antingen värmer man inte upp och ställer sig långt fram, eller så värmer man upp och fyller på fållan bakifrån. En elitfålla hade varit att föredra här, det var ju en hel del snabba elitcyklister med. Starten i Götebogsgirot var om möjligt ännu galnare än dagen innan. Det var masterstart, men mc:n körde alldeles för fort och man körde på cykelvägar som inte var avbandade, så folk som gick och cyklade där fick kasta sig i diket. Kändes inte säkert alls. Det var även lite läskigt även på grus 8:an i Skatås, eftersom det var folk som inte visste att det skulle vara ett mtb-lopp.
Själv gick jag ut ganska hårt denna gång med, men kroppen svarade riktigt bra konstigt nog. Jag gjorde inte lika mycket ikappdragningar som på lördagen, utan körde mer i mitt eget tempo. På denna typ av bana tjänar man inte lika mycket på att ligga i grupp, utom på de snabbkörda partierna som inte är i skogen. Det kändes som om jag låg på en tunn linje, där några igångdrag och tempoökningar till hade dödat benen totalt. Banan gick inte riktigt så som vi hade rekat den, kartan arrangören lagt ut stämde inte, eller så hade banan ändrats i sista minuten. Men den var mycket bättre än det vi hade rekat. Man hade också breddat några spångar och det var välbehövligt. Hade länge ingen aning om hur långt de andra damerna var efter, men fick veta i backen upp till masten att jag hade 5 minuter någon mil tidigare. Då var det ju inte så långt kvar och jag körde hyfsat fort, men mer safe sista biten. Fick lite tendenser till kramp i de sista två backarna, men efter det var det i stort sett utför in i mål. Är riktigt nöjd med körningen och att jag kunde återhämta mig så bra efter väggningen dagen innan. Kanske behövde kroppen bli igångskrämd. Just det här med trötthet och hur kroppen fungerar tycker jag är så fascinerande. Tänk om det varit enkelt att förstå? Fast då hade det ju inte varit lika kul och då hade alla kunnat köra nästan lika snabbt på alla lopp.
Idag känns benen rätt krispiga, så jag nådde ju mitt mål med helgen, att köra hårt och bli trött. Hoppas bli pigg till nästa helg!
Min vädjan efter helgen till alla arrangörer av cykeltävlingar: tänk igenom säkerheten en extra gång. Jag förstår att det inte alltid är så lätt och att man gör sitt bästa. Alla som arrangerar cykelrace är hjältar i mina ögon. Men att ävla på smala vägar med vanligt folk och barn som flanerar är inte optimalt, inte heller på gator och vägar med bilar som kör eller står parkerade. Man bör försöka banda av mer, tillfälligt stänga av om inte bilvägar, så åtminstone cykelvägar och grusvägarna i skogen. Det är risker med cykeltävlingar det förstår jag med, det kan aldrig bli helt riskfritt. Cyklister är redan ett utskällt släkte och ska vår sport bli mer accepterad av allmänheten, behöver man tänka igenom detta mycket. Alla de som blev skrämda i diket igår, kommer de gilla cykeltävlingar och tävlingscyklister? Förmodligen inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar