Jag är ju ingen talare…

Igår var jag på ett viktigt möte och skulle presentera ett förslag som kanske kan bli ett jobb. Egentligen är sådana situationer långt utanför det som populärt kallas den personliga komfortzonen för min del. Inte för att jag är särskilt nervös, utan för att det känns som om jag bara står och svamlar utan att säga något, förklarar skeenden och lösningar i fel ordning, använder fel ord, upprepar mig, kan inte förklara hur A och B är tänkta att hänga ihop och glömmer ungefär hälften av det jag skulle säga.

Att visa upp det jag har skapat för andra, är något som ofta känns jobbigt, oavsett vilket medium jag jobbat i. Varför? Jo, för att jag tror att någon ska säga: ”vad fan är det här för skit?” Hittills har det dock aldrig hänt att någon sagt att det varit skit. Ändå finns det där. Tvivlet.

Eftersom jag varit spinninginstruktör i ca 10 år och även lärt människor hur man tränar styrketräning borde jag vara van och inte tycka att en sån här presentation är obekväm. På spinningcyklen är dock situationen en annan där jag känner mig hyfsat bekväm, oavsett om det är 10 30 eller 60 personer som sitter där och cyklar precis som jag säger. Kanske för att man får hjälp av musiken, eller för att man använder kroppen mer än talet. Eller en kombination av de båda.
Egentligen är jag ganska blyg och inte särskilt verbal och tänker mångdubbelt mer än jag pratar. När det gäller människor jag känner väl och litar på är det inga problem, då kan jagh prata och svamla hur mycket som helst. Värre är det med personer jag inte känner, eller bara känner lite. Ofta drar mig för är att ringa och be om hjälp eller fråga om något viktigt. Jag föredrar att skicka mail eller SMS. Ringa är för mig värre en ett personligt möte och ibland kan det ta dagar för mig att lyfta på luren och avklara det där viktiga samtalet som i efterhand oftast inte var obehagligt för fem öre.

Fast kanske är det positivt med tvivlet eftersom det alltid finns en strävan och vilja att göra något lite bättre. Att göra något med lite vånda känns i alla fall bra efterråt!