Väntan..och tutshop!

En lång dags väntan på flyg. Resan till Heathrow var en mardröm och tog nästan tre timmar istället för en timme det tar med normaltrafik. Dessutom hamnade jag på terminal 5, men det var inte där flyget skulle gå, utan blev tillsagd att åka till terminal 1. Men när jag väl kom dit visade det sig att det var terminal 2 som jag skulle till. Heathrow måste vara världens rörigaste flygplats. Hade inte lyckats boka om något plan, eftersom jag gav upp telefon kön efter att ha väntat i 2 och en halv timme. Det är konstigt att Lufthansa envisas med att hänvisa till sitt callcenter, när ingen i något land verkar lyckas att komma fram där?  
Blev i alla fall ombokad på en ny förbindelse till Göteborg via Köpenhamn, den enda som fanns kvar. Fick i alla fall sitta längst fram i planet, vilket jag tycker att jag var värd när jag skulle få vänta 5 timmar på Köpenhamns flygplats. Och det är där jag sitter just nu och väntar. Som tur är i Business loungen där det är tyst och lugnt. Det är jobbigt med allt oljud på flygplatser annars tycker jag. En fördel är att jag äntligen gjort mitt lilla projekt färdigt som jag inte hunnit med de sista dagarna, nämligen Tutshopen! Här kan ni beställa tutar och så småningom lite annat och samtidigt stödja mig i min cyclocrosssatsning. Jag lovar att försöka vara piggare än i helgen på kommande race! Tutar fur alle helt enkelt!

Strul!

Det gick tungt idag med på tävlingen. Visst något bättre, men långt ifrån den fart och känsla som brukar finnas i lera. Jag tycker inte om att skylla på saker när det går dåligt, så jag sammanfattar bara det hela med att jag fick slita järnet och att det gick långsamt. Slutade på en 11:e eller 12:e plats. Då ska sägas att jag var rankad 3:a av de som var med, så det säger väl allt och prestationen.

Denna dag var strulig överlag, på grund av stress och trötthet antar jag. När jag kom till tävlingen visade det sig att jag bara hade tre hjul med mig. Ett av framhjulen, det med det bästa lerdäcket så klart stod kvar hemma hos Jenny, ca 30 minuters bilfärd bort, så det var inte läge att hämta det. Som ett under erbjöd sig James Spragg att låna ut ett av sina extrahul med skivor. Vilken tur! Efter det letade jag efter registreringen ett bra tag, vilket ingen verkade veta var den var. Till slut hittade jag den och den låg på ett ställe där man var tvungen att passera gräs som under gårdagen omvandlats till lervällningsmatta, vilket gjorde att cykel och skor mm blev totalt nerlerade redan innan man ens börjat att träna. Ett bra tips till en arrangör: Lägg inte registrering och sånt i ett tält på en gräsmatta när det är cykelcross, särskilt inte när det regnat mycket dagarna innan. Det blir inte så bra.

Fick i alla fall försklassig support med cykeltvätt och i depån på racet av Dean Barnet, vilket var guld värt. Det hade varit i princip omöjligt att köra ett sådant race utan att byta cykel. Byter man inte när det är så lerigt finns risken att något kläggar igen så mycket att det går sönder. En vanlig grej är att växelörat går av på grund av för mycket lera i växeln eller att växeln fastnar i leran.

När jag kom hem från tävlingen fick jag ett SMS av Lufthansa där det stod att mitt flyg hem var inställt. Jättekul! Hänvisades till att ringa ett telefonnummer till svenska servicecentret, men de hade så klart stängt på söndagar. Numret till Engelska servicecentret kom jag fram på efter att ha ringt det ca 50 gånger i rad, har nu stått i telefonkö i ca 90 minuter. Känns ju som oerhört bra service, eller?? Hoppas verkligen att jag kommer hem i morgon, jag har jobb inbokat på tisdag. Förstår ni att jag är lite småless just nu. Dåliga race och inställd flight. Dessutom drog Europecar ca 300kr för mycket på mitt kort när de lurade på mig en försäkrning som redan den kostade 150% mer än själva bilhyran. Också det fantastiskt, vilka företag det finns. Det ena är totalt omöjliga att komma i kontakt med när det strular.och det andra gör allt för att lura sina kunder.
När jag kommer hem ska jag först vila, sen träna lungt och sen träna hårt. Det är planen. Om jag nu kommer hem!

Toppen och botten idag!

Foto: Milton Keynes WCX

Blandade känslor efter dagens race. Milton Keynes bjöd på fantastisk bana men kanske ännu mer fantastisk publik. Jag har aldrig tidigare varit med om en sån publik i damernas världscup! Hejaropen och koskällorna var öronbedövande, det ringde i öronen efter racet. Publiken var dagens topp. Jag vet inte om publiktillströmningen hade att göra med ett allmänt större intresse för damers idrottande, på att de ville heja fram sina stjärnor Harris och Wyman eller på att man i England helt enkelt är crosstokig. Att banan och publiken var i världsklass gör också besviken desto större att det blev ett så dåligt resultat för min del i loppet. 

Med ett bra resultat i SPA förra helgen hade jag höga förväntningar, trots förkylningen som varit i kroppen och när dessutom underlaget såg ut att passa mig perfekt med all lera, trodde jag verkligen på det här loppet. Det började ganska bra. Starten var ok, och jag tog mig bra fram i fältet under de första skråsvängarna man fick springa (väldigt mycket skrå om jag ska beskriva det närmare) och lyckades undvika några som halkade omkull. Efter det, en 3-4 minuter in i racet, var det som jag tappade allt. Det gick trögt, jag fick slita som ett djur, men kom typ ingenstans, sladdade omkull och valde dåliga linjer. Annars brukar jag ta mig fram bra i lera. Blev omkörd och kom inte tillbaka in i racet. Jag undrade flera gånger vad f*n jag höll på med, vad jag gjorde där när jag cyklade så dåligt. Kom i alla fall i mål och blev inte varvad och publiken hejade på mig även om jag låg långt bak.

Det blev ett resultatmässigt bottennapp, det sämsta denna säsong om jag ska vara ärlig. Jag är riktigt missnöjd. Förra helgen var det ju sandbana och då kändes det som om jag i alla fall hade en liten ursäkt, men denna gång- mitt favoritunderlag. Jag borde ha kört bättre! Det sägs ju att man ska vara nöjd så länge man känner att man gjort allt man kunnat, men om man gjort det och ändå ligger flera minuter efter de man vanligen brukar tampas med i tävlingarna, så tycker i alla fall inte jag att man kan vara nöjd. 

Imorgon ska jag köra National Trophy som går på samma bana. Motståndet blir inte lika hårt och jag hoppas att jag kan ladda om och göra ett bättre race.

Vi är klara!

Alan är redo. Håller på fel cykelmärke dock...

 Jo, rätt ok var väl Haibikarna ändå, tyckte Alan. Luktade gott!

Idag har jag testkört banan i Milton Keynes. Hur det var kan ni se på filmen nedan. Något uppspeedad version. Lite tråkig och oklippt men man kan i alla fall se hur det ser ut. By the way, de två hindren som kommer på andra halvan av banan körs i lerig uppförsbacke, knapt cykelbar, lättaste växeln i innan hindren. Så lerig så man får springa efter. Dessa bunnyhoppade Sven Nys över utan problem, rätt imponerande. Jag såg ingen annan som hoppade dem, men kanske nån mer klarar det.
Mestadels gräs, rätt så backig, men inga långa backar och många ställen man får springa på grund av att det är såphalt. Gräs blandat med lera fastnar precis överallt på cykeln. Överlag en bra bana, men det kommer att bli lerigt och halt. Väldigt lerigt. Väldigt halt. Det blir spännande imorgon och på söndag. Svårt att säga om vi kommer att köra fyra eller fem varv, ett varv tog väldigt lång tid att köra på träning, men jag siktar på fem, så är jag förberedd. Och nu regnar det.


Här i England bor jag hos Jenny Copnall, en gammal teamkamrat från Gary Fishertiden. Riktig kul att ses efter ett gäng år. Att köra på vänster sida känns dock lite konstigt, men det fungerar om man inte kör så fort. Varje gång jag ska göra något i bilen, kliver jag dock in på fel sida.

England Calling + ögoninfektion och tutmålning.

Ägnar mig åt tutmåleri...

Det har varit två träningsmässigt lugna dagar hemma, vilket var välbehövligt, men mycket annat har blivit gjort i stället. Idag blev det dock ett lätt pass på Monarken för att inte stelna till totalt. Imorgon åker jag till England för att köra världscup i Milton Keynes och dagen efter en C2:a på samma bana. Efter det blir det några veckor med träning och jobb hemma. Det har varit hektiskt med tävlingar den senaste månaden. Tävlar man lördag och söndag nästan varje helg blir det inte mycket träning på veckorna. Denna gång har jag inte ens packat upp cykeln ur väskan, då jag ändå skulle ta det lugnt efter racen i helgen. Jag har turen att  ha någon som fraktar ena cykeln från Belgien till England, det är annars ganska jobbigt och dyrt att flyga med två cyklar. Sen kan ju saker försvinna på Heatrow och Frankfurts flygplatser, och då är det ju bra att åtminstone ha en cykel till tävlingarna. Det är otroligt hur mycket hjälpsamma och engagerade människor det finns i cyclocrossvärden, jag är oerhört tacksam för alla som ställer upp, hjälper till, hejar och stöttar. Det betyder så otroligt mycket.

Mindre bra är att jag dragit på mig en ögoninfektion i ena ögat. Det är irriterat och gör ont när jag blinkar. Troligtvis har jag fått in nåt skräp, men det kan också ha med förra veckans förkylning att göra. Fast då borde jag ju ha infektion i båda ögonen, tycker man. Lite sköljning med saltvatten kanske gör susen. Som ni ser på bilden ser det inte jättekul ut.

Just nu verkar det finnas ett stort behov av tutar, så tut-ritande har tagit upp en stor del av min tid, vilket är kul. Känns skönt att det är fler som är lika barnsliga som jag. Jag har ett litet tut/cykel projekt på gång som en del redan känner till, men som jag snart ska skriva lite mer om när det är helt färdigt.  

Flandern och Vallonien. Sand eller slänt.

Don't look back... Foto: Willem Beerland

Första gången jag körde i Koksijde för några år sedan, fick sandhinder en helt ny dimension i mitt cykelcrossliv. Tidigare hade jag kört kanske max 3 meter per varv genom sand hemma i Sverige, Här i västflandern var det helt plötsligt ca 1,5 km sand. Per varv. En liten smått chockartad upplevelse.

Idag i Spa fick definitionen "slänt" en helt ny dimension. Vi var ju stolta över slänten på Göteborgs SM-bana. En riktig slänt, brant och lång. Idag tänkte jag på den där gamla filmen Croccodile Dundee, när  nån drar kniv och Dundee säger "that is not a knife -THIS is a knife". (och drar fram en jättekniv) Här skulle man kunna byta ut ordet "knife" mot "slänt". Och nej, bilden gör inte slänten rättvisa. Vi som var där, vi vet hur brant den var. Det är så typiskt Belgien, man tror man vet vad man talar om, när det gäller lera, backe, sand, ha många hjul eller stor husbil, dricka mycket öl eller något annat crossigt och så visar de att allt kan de göra allt 100 gånger värre.

Den omtalade slänten..

Lördagens race i sanden var ingen höjdare för min del. Det gick trögt från start och jag hade svårt med andningen eftersom jag inte var riktigt 100% kry. Även en liten förkylning kan påverka min astma och jag kände att luftrören inte ville vara med riktig. Sanden var ingen höjdare. Jag har tidigare kört bra där på grund av att jag kunnat springa fort i sanden, men nu när inte andningen fungerade optimalt blev det slitigt. Jag kom dock igång på sista varvet, eller om det var de andra som kroknade och körde om 5 stycken. Slutade 29:a. Inte vad jag hoppats på, men ganska väntat efter veckans krasslighet.

                            Vid starten. Både jag och mackan är med. Ser ni oss?

Jag var orolig att jag skulle bli sjuk igen efter gårdagens race men det visade sig att jag kände mig mycket piggare på kvällen efter racet. Vi åkte direkt till Spa Francorchamps efter Världscupen. Mackan och jag sov på Bed and breakfast och Ignace sov i husbilen.

Banan i Spa var ganska sjuk. Den gick på Formule1-banan där, samma område där de kört världscup för några år sedan. En riktigt backig crossbana, ganska mycket asfalt, men de gräspartier som fanns var riktigt tungtrampade och några branta riktigt leriga utförskörningar fanns det där med. Så slänten då förståss. Den som alla pratade om. De flesta var väl trötta efter gårdagen och starten gick uppför så det gick betydligt lugnare jämfört med lördagens race. Jag låg rätt långt bak, men det var lätt att köra om. Låg och krigade om en 11-14:e plats. Några fick problem med cyklarna i leran och så lyckades jag än en gång plocka några placeringar på sista varvet. Backen upp till målgången var riktigt. Jag var helt slut och tyckte att jag stod stilla, med två jagande cyklister strax bakom. Den sista kraftansträngningen gjorde att jag behöll 10:e platsen in i mål, och väl där föll jag liksom många andra ihop i en hög. Kändes riktigt bra att få till ett topp 10-resultat efter gårdagens mediokra insats. Backe och lera passar mig nog bättre än en massa sand. Eller så var det gänget från CX-Sweden som hejade så bra att jag bara var tvungen att ta i lite extra mycket. Så måste det ju ha varit! Nu ska jag ta det lugnt och försöka få ordning på mina luftrör tills nästa helg. 

                                                                                                                       Trötta men glada ändå!Foto: Tom Prenen

 Det var lite brant på sina ställen..

På språng mot sanden..

Är på väg till Belgien igen. Kommande två veckor blir tuffa med 4 st race inplanerade, därav två världscuptävlingar Denna helg kör jag i Koksijde och i Spa i andra änden av Belgien dagen efter. Nästa helg blir det världscup i England och C2:a dagen efter. Därefter blir det tävlingsfritt i två veckor. För att göra allt lite mer spännande, har jag känt mig lite hängig och halvförkyld efter SM. Det är väl typiskt när man är i fin form? Vi får se hur det utvecklar sig. Har inte riktigt tid med förkylning just nu. 

Världscupsbanan i Koksijde är full av sand. Ca 50% av banan är sand, men man upplever det som mer, eftersom sandpartierna tar så lång och är så tunga att ta sig genom. Det blir mycket löpning. 

Banan i Spa vet jag inget om mer än att man startar på F1 banan i backe jag kört välrdscup i MTB där för många år sedan och de då var djävulskt lerigt en gång.