Helgens tema: luft -eller brist på densamma..

Svensk CX-premiär i helgen och i Göteborg till råga på allt. Det är alltid gött att bo 5 minuter från start på en tävling. För varje år blir banan lite bättre tycker jag och det har gjorts ett fantastiskt jobb med att få bort gruset i skogspartiet efter att Göteborgs kommun i all välvilja grusat hela skogspartiet. Vitsen med skogsparti är väl annars att det ska vara skogsunderlag? Men det är ju inte lätt att förstå om man aldrig sett en cyclocrosstävling. Så hatten av till Göteborgsklubbarna för evenemanget!

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om loppen, jag är väl inte direkt nöjd med min insats totalt sett men gillar inte att skylla ifrån mig på saker som i slutändan ändå var mitt "fel". 

Det är ganska intressant att så många alltid försöker fiska fram nån slags förklaring från en när man är missnöjd över en tävling eller för att man körde sämre än de förväntade sig. Kan man inte bara få vara lite sur ett tag bara och sen komma igen? Om man alltid är nöjd oavsett hur det har gått kan man ju lika gärna låta bli att tävla tänker jag.  

Lördagsracet gick helt ok rent placeringsmässigt, med en 2:a plats efter Angelica som körde riktigt snabbt från start. Hade inte samma fart och luftrören gillade inte alls att jag försökte öka farten. Började låta som en blåsbälg, fick lite panik och spände mig onödigt mycket. Fortsatte att köra på och efter ett tag blev det bättre och jag lyckades hålla 2:a platsen in i mål. 

Söndagens race var identiskt med lördagens bana förutom att vi slapp dödstrappan. Skönt var väl det. För två år sen ramlade jag i den på en träning och bröt ett revben. Sen dess är den inte min bästa vän om man säger så. 

Kom iväg bättre i starten på dagens race och försökte hänga på Angelica, gick betydligt bättre, men märkte efter några svängar att det var lite väl lite luft i bakdäcket. Det fläskade rejält i kurvorna. Försökte att inte tänka på det och det gick rätt ok i två varv. Ingen extracykel eller några extrahjul i depån så jag tänkte att det kanske skulle hålla luften in i mål. Luften sinade dock mer och mer i däcket och jag började fega åkmässigt. Till slut tappade jag fokus och moral helt, låg på 80% av max och stannade istället för att fortsätta. Jag hade ju kunnat åka till depån och letat efter en pump, men det är inte alltid man tänker rätt och smart när man tävlar. Den här gången blev jag sur och uppgiven istället, men eftersom jag inte brukar bryta race, tänker jag att det kan bli så ibland. Kropp, själ och material måste samarbeta för att det ska bli bra. 

Det är svårt att säga vad astmakänningarna berodde på, jag hade liknande känsla i våras på en tävling och sen dess har astman varit hyfsat i schack. Ibland kommer problemen när man minst anar det, även om jag har en teori om varför det blev så just nu.  

Nu laddar vi om för nästa tävling i Danmark nästa helg, Hoppas på mer luft i både däcken och i luftvägarna!