Man är i alla fall inte ensam..

På en promenad i Slottskogen träffade vi på den här:

Till synes totalt utmattad låg älgen på gruset i sin hage. Precis så känner jag mig också just nu. Drabbad av tröttheten från jag vet inte från vilken planet. I alla fall skönt att det inte är bara jag utan även älgen...

Det här ständiga mörkret tillsammans med det gråa gör mig totalt håglös. Klockan är 4 på eftermiddagen och ute är näst intill kompakt mörker. Det kunde åtminstone vara lite snö så det blev ljusare. Det mesta går trögt och långsamt för mig just nu och svårast av allt är det att komma upp ur sängen på morgonen. Jag tycker att det känns som om det är mitt i natten hela tiden. Det är svårt att komma igång med saker och lika svårt att avsluta dem. Jag känner mig slö, lat och trög i hjärnan. En gång i tiden var jag en morgonpigg människa som gick upp av sig själv kl 6 på morgonen och tog en joggingrunda innan frukost och skola (faktiskt helt sant), nu är det morgonpigga som bortblåst! Den långa resan hem från Belgien tog också på krafterna. Lite grejer jag varit irriterad över har också snott en hel del energi i veckan. Däribland datorn som helt olägligt håller på att gå sönder. Har inte råd att köpa en ny just nu och behöver den mer än någonsin för tillfället så om det händer vet jag inte vad jag gör. 

Men trots detta har jag i alla fall fått till 4 bra träningspass i veckan. Benen känns ok trots tröttheten, vilket är ett bra tecken. 

Här om dagen blev det ett löppass med trappträning och träningsverken från det passet sitter i även idag, två dagar senare  På tävlingarna i Belgien i julas la jag märke till att jag skulle tjäna på att förbättra min teknik och styrka i trappor och upp för de branta slänterna, då jag tar väldigt korta steg där. Jag har inte kunnat träna trapplöpning de senaste åren på grund av att en skada i ett knä endast tillåtit löpning på plant underlag. Nu är knät bättre och jag kan köra lite trappor, men får vara försiktig. Tror hur som helst att det är bra träning för mig. 

Som det ser ut nu återstår det två cyclocrosstävlingar för den här säsongen, en mindre tävling och en världscup i Hoogerheide. Något VM lär det inte bli för någon av oss svenskar, vilket är väldigt synd, då banan i USA ser riktigt, riktigt bra ut. Jag har dock inte fått veta något från förbundet om vilka kriterier de har satt upp på dam och herrsidan eller om jag skulle kunna vara i närhen om att vara aktuell, så då är jag troligtvis inte det. Man vet överhuvudtaget inte mycket om hur SCF tänker om cyclorossen, vilket är synd för de som eventuellt skulle tänka sig att satsa.