Hemfärd, Engelbrektstur och premiärdopp.

Ledsen att mitt bloggande kommit av sig lite, men jag har haft fullt upp med annat. Det blev en lång hemfärd från Italien. Ett par bilköer, vara en gjorde så att vi fick ta annan väg och köra i 50 på små landsvägar i 5-6 mil till Hamburg (och det gick ändå snabbare än bilkön), plus att vi fick vänta en hel timme efter incheckning på att få åka med färjan i Puttgarden, gjorde att det som skulle ta ca 9 timmar tog ca 12,5. Det var drygt, men gick i alla fall ok och utan incidenter.

Väl hemma har jag jobbat i princip oavbrutet (eller i alla fall rätt många timmar) i kassan till Gothia Cup och annan fotboll och hann därför bara cykla lugnt i en och en halv timme innan söndagens Engelbrektstur. Att cykla igång benen lite, är annars en bra grej när man både åkt bil långt och haft en period med stor mängd cykling.

Mackan och jag tog snabbvisit i deras sommarstuga i Klenshyttan och drog sedan vidare till Norberg. Engelbrektsturen är ett väldigt trevligt lopp tycker jag, även om min starkaste sida inte är när det blir för snabbåkt, men bra att få lite fartträning innan Cykelvasan. Arrangören erbjöd separat damstart i år, något jag är för och tycker att man ska stödja, men att man bör fundera på hur man ska göra det på bästa sätt. Senaste två säsongerna har vi fått prova på olika varianter och tidsavstånd från herrarna och blivit lite klokare över vad som funkar bättre och sämre. Personligen tycker jag att 10 minuter är i kortaste laget, det bör vara minst 20 minuter, gärna 30 minuter.

Loppet startade lugnt och fint för oss damer. Det var väntat att det skulle bli lite landsvägstaktik på ett sådant här lopp och med tjejer med mycket landsvägserfarenhet i gänget. Korta perioder gick det rätt fort, tex innan första bergspriset, men emellanåt jättelångsamt. Gick ett tag upp och försökte dra upp tempot lite några km. Vi var samlade i ca 20km, då Isabelle kraschar på en stig. Efter som det såg väldigt illa ut stannar vi alla som kom efter henne. Jag tycker det var väldigt bra gjort av alla inblandade, så viktigt är inte placeringarna att man inte kan stanna om en medtävlande ser ut att ha krachat illa och utan nån funktionär i närheten.
Linn låg först och märkte inte vad som hände och fortsatte, hon kunde inte hjälpa att hon inte såg nåt. Det kommer en funktionär och tar hand om Isabelle och kallar på sjukvård och vi känner att det är ok att fortsätta. I samma veva kommer dock ett gäng med herrelit ikapp oss, vissa tjejer kommer iväg snabbare än andra och vår lilla grupp splittras upp. Känner mig själv väldigt mycket i vägen just då bland alla snabbkörande killar och kör väl inte så offensivt som jag borde ha gjort.

Kämpar mig upp i damfältet igen, men har noll koll på hur långt före eller efter alla är och i bland även vilka som är före eller efter. Är rätt trött, men jagar på, mestadels själv. Försöker hänga på några killar, men det funkar bara några hundra meter åt gången. Uppför funkar det bra, men på platten är jag körd. Åker och funderar på hur långt loppet är, eftersom jag glömt bort det. Var det 60, 70 eller 80 km? Sådant som är mycket bra att komma ihåg, bara ett tips!

Med 10-15km kvar börjar jag få kväljningar. Försöker dricka, men då blir det ännu värre och jag får kräkas. Har haft liknade på andra lopp när det varit varmt och jag varit trött, antar att det är något slags början på överhettning. Vågar inte dricka något och drar ned lite på tempot, det blir bättre. Håller till mål och slutar 4:a, bara ca 45 sekunder upp till pallen. Blir räddad i mål av en funktionär som visar var det finns en vattenslang med kallt vatten, tar en dusch och blir nedkyld snabbt, känns bra, tror det räddade mig från kollaps. En analys av pulsfilen efter visar att pulsen, från att ha legat relativt stabilt hela loppet, ökat sista 10 km och sista 5 kilometerna låg jag på mellan 97 och 99% av max, trots att jag körde rätt långsamt. Värmen drev upp pulsen antar jag. Det hade inte gått mycket längre innan jag varit tvungen att stanna på grund av överhettning tror jag.

Är ändå nöjd med loppet efter omständigheterna, men lite skakad över krascherna. För det var inte bara Isabelle som skadade sig, vad jag vet var det även två andra allvarliga krascher och en hel del mindre. Man vill ju aldrig att folk ska skada sig. Nu verkar det ha gått bra för alla och det är skönt.

Väl tillbaka har jag hunnit med mitt premiärdopp. Mackan lurade mig att det skulle vara 23 grader i havet, när jag började doppa mig insåg jag att det var betydligt kallare. Men jag kunde ju inte fega ur. Man hoppas ju att värmen håller i sig så det blir fler dopp.